Att helga vilodagen

Det är nog många som undrar vart det budet har tagit vägen. Men vi vet varifrån det kommer...

De äldre kanske kommer ihåg att söndagarna var tråkiga. Inga affärer fick ha öppet. När jag var liten var det vardag måndag till fredag, och på lördagen skötte man hushållet med städning, handling och matlagning. Lördagen som halvdags arbete eller skola avskaffades succesivt under 1950- och 1960-talen, dvs. arbetstiden minskade från 48 timmar i veckan i början av seklet till 40 timmar någon gång strax före 1970. Butikerna stängde tidigt på lördag eftermiddag, någon gång mellan kl 13 och kl 15. Det som var öppet var sådana fabriker som inte kunde stänga, det som hade med transporter att göra - bensinstationer, järnväg, flygplatser, hotell och diverse annan dygnet-runt-verksamhet som t.ex. sjukvård. Fritidsaktiviteter fanns det i alla fall, som restauranger, museer, teatrar och musik- eller idrottsevenemang.

Livet var litet annorlunda. Jag vill inte diskutera om det var bättre, utan fundera litet ur en annan synvinkel.

Det verkar som om alla dagar blivit mer lika varandra. Det är dans eller fotboll varje dag, och man går och handlar när som helst. Visst är det bekvämt och bra, men rytmen är borta. Jag undrar om vi inte egentligen behöver den...

Tanken bakom sabbatsbudet verkar vara enkel. Gud gav oss en rytm, och vi skulle arbeta 6 dagar, och vila den 7:e. Den skulle vi ägna åt Gud och åt familjen. De flesta regler kring det verkar ha tillkommit för att folk egentligen ville göra annat, och frågade var gränsen gick. Det ger känslan av tvång och instängdhet. Numera ser vi inte några skäl att lägga det på andra. Men är det utan konsekvenser? Är det inte så att välbefinnandet på något sätt flyr, och att stress kommit i dess ställe? Jag vet inte säkert, men för mig som genomlevt perioden verkar det i alla fall finnas ett samband.