Bibelstudie

"För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: "Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet* och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." (Lucas 18)

Denna texten tål att begrundas. Jag faller ofta i den fällan som fariseen gör. Jag upplever ibland att min frälsning gör mig förmer än andra. Ja Gud älskar bara mig, och ger sina utvalda älsklingar all sin kärlek osv.
Jag vet inte om det beror på att jag ändå har levt ett annat liv innan jag blev kristen. Det är så lätt att ibland känna "tack Gud för att jag inte lever som dem där andra längre" osv.
Ibland kan känslan infinna sig när jag befinner mig på en Gudstjänst en söndag förmiddag. Då det är en kontrast till mitt gamla liv, jag liksom reflekterar över det nya livet och det gamla, och kan bli högmodig i detta.
En söndag i mitt gamla liv var ofta sega och ångestfyllda, som spenderades i sängen, med en bitter baksmälla.
Det är väl inget fel att vara tacksam för det Gud gjort i mitt liv, så att jag kan vakna upp pigg och kry och gå till kyrkan och prisa Gud.
Men det är så lätt att det slinker med sådana tankar som fariseen ber.
Jag är fortfarande en syndare trots att jag valt ett kristet liv. Vi måste leva i tacksamhet och var dag ödmjuka oss inför Gud.
För den som upphöjer sig skall bli förödmjukad säger Jesus.
Därför är detta kapitel värt att läsa ofta, för vi kan alla falla dit med dessa tankar som fariseen gör.