En bok som berörde mig

Det finns en bok som har satt djupa spår i mitt liv. Det var när jag läste boken ”Änglar och demoner” skriven av Dan Brown som något hände i mitt liv.
Jag tänkte citera lite ur kapitel 94, för det var just detta kapitel som gjorde en sådant intryck på mig.
Och för er som inte har läst boken så kan jag kort förklara att den handlar om Vatikanen. Och Vatikanen befinner sig under ett livsfarligt bombhot. Det är ett gäng som kallar sig Illuminati som är en vetenskaplig mytomspunnen hemlig organisation som sägs vara fiende till den katolska kyrkan.
Nu har Illuminati placerat en bomb av extrem kaliber (antimateria) som kan förstöra hela Vatikanstaten och även Rom kanske. Man har även kidnappat 6 kardinaler i den innersta påvekretsen och mördar dem en efter en på vidriga sätt.
Och här i kapitel 94 så befinner sig den nytillsatte påven Camerlangeon i en mycket utsatt position. Han har alla världens blickar på sig. Media är som hökar över Vatikanen.
Han väljer att hålla en presskonferens inför ett BBC team. Han befinner sig i panik, bomben tickar och mördandet av han kollegor är en plågsam process. Han befinner sig i sitt livs kris, en vetenskaplig terroristorganisation vill slutligen sätta stoppa för kyrkan.

Jag skall försöka att sammanfatta kapitel 94, då det är mycket långt.

” Naturvetenskapen har segrat sade Camerlangeon, naturvetenskapen är den nya Guden i världen.
När han sade dessa öppnings ord började Morati (en kollega som var tveksam till Camerlangeon) ana oråd, ”vad är det han säger, hela världen hör ju på”
Men Camerlangeon fortsatte, ”vetenskapen har givit oss saker som, medicin, elektronisk kommunikation, rymdfart, genmanipulation osv. Det är dessa mirakel vi nu berättar för våra barn. Dem gamla berättelserna om brinnande buskar, hav som delas saknar relevans i vår tid. Gud har blivit föråldrad. Naturvetenskapen har vunnit striden, vi erkänner oss besegrade.
Men naturvetenskapens seger har haft ett pris för alla , ett mycket högt pris.
Naturvetenskapen må ha lindrat lidande, till följd av sjukdomar, och gett oss underhållning, bekvämligheter. Men den har också givit oss en värld utan förundran. Naturvetenskapen har tillintetgjort människovärdet och skapelsen. Vi är inget annat är matematiska formler som förklaras med en ”kosmisk olyckshändelse”
Vi blir mer och mer elektroniskt (media ,tv, internet) knuten till skapelsen. Men ändå känner vi oss ensamma. Den teknologi som påstås kunna förena oss splittras oss
Vi översköljs av våld, cynism, svek, våld. Människor känner sig deprimerade.
Naturvetenskapen forskar på våra små foster och letar efter DNA som man skall arrangera om. Dem slår sönder Guds skapade värld i allt mindre bitar, och det enda dom hittar är fler frågor.
Vem är den där Guden ”naturvetenskap”? Vad är det för Gud som ger folket kraft med inga moraliska ramar som talar om för oss hur vi skall använda denna kraft? Naturvetenskapens språk pekar inte på gott eller ont. I naturvetenskapens läroböcker står det hur man startas en kärnreaktion, men det finns inget kapitel där det frågas om det är gott eller ont att göra så.
Till naturvetenskapen säger jag detta : Kyrkan är trött, vi är utmattade när vi försökt vara din vägvisare. Du framställer allt fler massförstörelsevapen, och det är påven som åker världen runt för att få dig att inte använda dem.
Din värld rör sig så snabbt att du inte hinner begrunda dem följderna och konsekvenser du bidrar till.
Du uppmanar människor att kommunicera via tele, dator, men det är kyrkan som slår upp dörrarna och påminner oss att mötas på riktigt. Du mördar oskyldiga barn för din bedriva forskning, kyrkan pekar ut din villfarelse i detta.
Kyrkan försöker nå er, försöker nå alla. Men ju mer vi försöker, desto mer skjuter ni oss ifrån er. Visa oss att Gud finns säger ni.
Jag säger er:
Använd era teleskop och betrakta himlavalvet och säg mig sedan hur Gud inte kan finnas. Ni frågar hur Gud ser ut, Camerlangeon hade nu tårar i ögonen och tittande rakt in i kameran. Ser ni inte Gud i er vetenskap? Ni hävdar att det skulle räcka med den allra minsta förändring i tyngdkraftens styrka för att universum skulle vara en livlös dimma i ställer för det storslagna vi nu ser , men ändå ser ni inte Guds hand i detta. Är det verkligen så mycket lättare att tro att slumpen gjorde allt detta?
Vare sig ni tror på Gud eller inte, fortsatte Camerlangeon, rösten djupnade tankfullt ”måste ni tro mig när jag säger detta. När vi som art överger tron på en makt som är större än vi själva, så överger vi vår känsla av ansvar. Alla religioner påminner oss om det finns något som vi alla kommer stå tillsvars för. Har vi en religiös tro så står vi tillsvars för varandra, och en högre sanning. Religionen har brister, men bara för att människan har brister.
Om världen utanför kunde se denna kyrka som jag står för, se bakom alla ritualer,,,då skulle den se nutida mirakel, ett brödraskap av ofullkomliga enkla själar som bara vill vara medkänslans röst i en herrelös, skenande värld."
Behöver världen en röst som talar för det fattiga, det förtryckta, de ofödda? Behöver vi verkligen själar som dessa som trots att det är ofullkomliga, ägnar livet åt att bönfalla var och en av oss se moralens vägskyltar och inte gå vilse?
Morati insåg att Camerlangeon vare sig var medveten om det eller inte hade gjort ett briljant drag, genom att visa kyrkans sanna ansikte när hela världen lyssnade."


Ja här slutar citaten ur boken. När jag slog igen boken efter detta ha läst detta första gången så insåg jag något som jag inte kunde sätta fingret på. Även om jag inte håller med om allt som Camerlangeon säger, så insåg jag att detta han sade var sanningen.
Jag kunde inte släppa detta kapitel efteråt. Det bara fanns kvar i mitt inre. Detta var en sanning jag vill vara en del av. Camerlangeon visade en del av tron på Gud som jag aldrig hade sett förr. Trots att det är en fiktiv bok så tilltalade detta mig. Det fick mig att ändra om mina föreställningar jag hade om troende. Det ändrade mig. Tillslut ville jag bli en del av detta. Detta var det som fick mig att vilja följa Jesus. Jag beslutade mig att följa denna sanning. Jag ville bli en del av detta.
Och och precis då jag beslutade mig om detta så hände något i mitt hjärta som var underbart. Jag upplevde att att någon såg mig, jag upplevde en närvaro. Jag kände ett par medlidande ögon som såg rakt in i mitt hjärta. Det strömmade av frid och glädje. Jag minns att jag sade, "Jaså du finns" detta var för 1 och ett halvt år sen ungeför.

Jag vet att min väg till Gud var lång, med missbruk och massa tråkigheter också jag vet att människor har bett för mig också, och att detta som jag läste var en bricka i spelet. Jag var ateist, jag läste den här typen av böcker för jag gillade när man dissade religionen. Denna upplevelse var ironisk :)