Synen på oss kristna

Då jag varit icketroende större delen av mitt liv då vill jag delge lite tankar som jag hade om kristna innan jag själv blev frälst.
Då jag haft kristna som gick i min klass i grundskolan så har detta format min bild av kristna tror jag.
På nått sätt så uppfattar jag att kristna var en typ av människor som var lite mer "rediga" än mig. Man svärde inte, dock fick man säga andra ord istället för "helvete"
Man rökte inte, man drack inte. Man var helt enkelt en duktig människa. Och jag hade bilden att man på nått sätt måste bli sådär duktig för att ens kunna bli kristen. Även en massa lagar och förbud trodde jag var det viktigaste i den kristnas liv. Allt som inte hade med kyrkan att göra var synd.

Fast när jag själv blev kristen så insåg jag att det var tvärtom för min egen del. Jag är så kass på att ta hand om mig själv, och därför behöver jag Gud mitt liv. Det börjar liksom inte i den andra änden. Att ödmjuka sig inför Gud och inse sitt behov av av Gud.
Men jag uppfattar att den bilden av kristna som jag hade den möter jag ofta på även nu som kristen själv.
Varför är det så? Jag tror verkligen inte att det bara är taget ur luften och lögn? Jag tror verkligen att många kristna beter sig så? Gör jag det själv nu som kristen? Jag tror definitivt att det är viktigt att vara en god förebild som kristen. Men hur blir det om ödmjukheten saknas? Finns det en risk att det blir så när man bara umgås med andra kristna? Finns det risk att man utvecklar ett "vi är en elit" som lever bra och dem andra som inte har Jesus i sina liv dem är syndare?

Jag tror att vi kristna måste visa våra icke kristna medmänniskor en ödmjuket och visa vad en sann kristen tro handlar om. Vi måste blotta våra svagheter och visa att vi inte på något vis är bättre människor är dem icke kristna. Många ber om väckelse och väntar ivrigt. Tyvärr tror jag inte det kommer någon väckelse så länge människor har den bilden av oss kristna som idag finns.

Jag tror att vi måste ta Matteus 25 på allvar. "Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig"
Gör jag det där lilla extra för mina icke troende medmänniskor? Märks det på mig att jag är kristen? Är jag ett ljus i detta samhället? Är jag ett salt? Jag tror vi alla behöver ta oss en funderare kring detta.
Jag tror vi behöver byta ut vårat sinneslag mot Jesus sinneslag och känna den där brinnande nöden för våra medmänniskor. Vi behöver visa oss svaga. Det finns en sådan otrolig kraft i Guds ord som verkar i oss när vi blottar våran innersta hjärta för våra medmänniskor. Att erkänna ungefär så här för en icke kristen kan få ett otroligt genomslag. "Jag är en syndare, jag är inte på något sätt en mer redig människa än dig som inte är kristen, jag måste ha Jesus i mitt liv. Då blir jag ren, men inte av egen kraft utan av den kraft Jesus ger mig."
Jag påstår inte att jag är där nu, men på något sätt så tror jag att det är den vägen vi måste vandra. Det är den vägen jag vill vandra.