Ateismens fall

Peder Thalens bok "Ateismens fall" är en bok som jag inom snar framtid tänker läsa. Här är ett utdrag ur den.

"Under 50- och 60-talen som attackerade Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius en utbredd namnkristendom. Vapnet var en ateistisk ideologi. Den är nu (alltså 1997) avsomnad då den inte fyller något behov eftersom namnkristendom i praktiken är övervunnen i vår kultur. Ateismen kunde inte fylla ett andligt tomrum.Den ateistiska rörelsen hade religiösa övertoner med vision om en ny mänsklighet. Hos de aktiva förespråkarna fungerade ateismen som en religiös lära i en sekulär dräkt som dock var sannare lösning på den mänskliga problemen än den traditionella religionen.Idag är vetenskapstron inte längre levande. Den ateistiska rörelsens andliga grundval är raserad. Idag återstår en vilset blickande nihilism, ett kompasslöst drivande mellan tro på ingenting och tro på vad som helst. Förnekandet kan vare sig skänka mening eller hopp om befrielse.Det är svårt att förstå ateisternas genomslagskraft. I Hedenius fall berodde det inte på argumenten utan på en suggestiv kraft i ett enkelt tankeschema som gav ett skimmer av självklarhet. Man genomskådade inte hans bedrägliga klarhet skapad av verklighetsförenklade konstruktioner.Femtiotalets ateism var inget annat än en antireligiös ideologi i vetenskaplig förklädnad. Men Hedenius missade målet. Det var inte bibelns Gud han kritiserade utan en filosofisk kopia på samma sätt som skett sedan Upplysningen.Denna kopia är dock skapad av den västerländska teologin i symbios med antik förnuftsspekulation. Hade Hedenius påvisat felet i detta gudsbegrepp hade han gjort kyrkan en tjänst. Den lider nämligen av samma uttjänta intellektualism som den ateistiska rörelsen. Svenska Kyrkan har ännu inte dragit några lärdomar av egna och andra misstag. Man har fortsatt att saluföra den kristna tron i samma utnötta förpackning, nämligen som en livsåskådning jämställd med en ideologi.Kontakten har förlorats med den kristna traditionens insida, med den roll den faktiskt spelat i människors liv.[...] Tron var tidigare sammanvävd med ett sätt att leva där tilliten till Gud inte vilade på ett abstrakt antagande utan kunde föreligga som en konkret erfarenhet av att vila i Guds hand, där olika vardagliga händelser sågs som en bekräftelse på Guds närvaro i de egna livet.Både för den kristet engagerade och den gudssökande människan i allmänhet är därför “religionens död” en positiv händelse. [...] Kyrkan riskerar att bli ett sista reservat för den urvuxne Gud, som den övriga kulturen redan lämnat bakom sig.Av femtiotalsateismen återstår en död ideologi med allmän fientlighet mot den kristna tron, ljummen och sval, gränsande till likgiltighet. Denna namnateism är en av grundvalarna för den nihilism som vårt samhälle lider av."