Gud satte människan i paradiset – vad nu paradiset är för något – och gav henne frihet, så att lyckan hos den som stod i skuld inte skulle stå välgörarens lycka efter. Han gav henne i uppgift att vaka över de odödliga växterna, som möjligen var Guds tankar.
Han gav henne en lag att pröva sin frihet mot. Denna lag var ett budord: det fanns träd vars frukt hon kunde plocka och ett som hon inte fick röra. Detta var kunskapens träd. Gud hade inte planterat det i begynnelsen för att människan skulle komma på fall, och han förbjöd det inte för att få hålla det för sig själv – låt inte Guds fiender säga någonting nu, låt dem inte efterlikna ormen! – utan det var av godhet, om man tolkar förbudet rätt. Enligt min uppfattning var detta nämligen skådandets träd, och endast de som var andligen beredda och hade uppnått en tillräcklig fullkomlighet kunde närma sig det utan att skada sig själv.
Å andra sidan kunde trädet inte medföra annat än olycka för grova själar med råa begär, liksom fast föda är skadlig för barn som behöver mjölk. När den första människan genom djävulens illvilja kom på fall – hur sorglig är inte denna min svaghet, ty min avlägsne anfaders svaghet är min egen! – blev hon tagen ifrån livets träd, från paradiset och från Gud själv, och hon klädde sig i kläder av skinn, det vill säga ett grövre, dödligt och motspänstigt kött. För första gången erkände hon också sin egen ovärdighet och försökte gömma sig för Gud. Men hon fick också döden på sin lott, för att det onda inte skulle vara för evigt. Straffet blev sålunda till människokärlek. Sådant, tror jag, är Guds sätt att straffa.
Gregorios av Nazianzos, Tal 45, Om påsken 8
Jag gillar dessa ord, fann dem från Excelsis blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar