Jag vet att man kan läsa bibeln på väldigt olika sätt. I protestantiska sammanhang talar man om bibelsyn. Jag har inte riktigt begripit vad de olika varianterna grundar sig på, eller innebär. Man verkar, och nu menar jag evangelikala kretsar, utgå ifrån "sola scriptura" i någon av dess former. Jag har här inte för avsikt att ställa grundfrågorna om det, utan mest se på tillämpningarna.
Till grundfrågorna räknar jag sådant som att man inte kan komma fram till utgångspunkten utan att göra antaganden.
Det finns alltför många tillämpningar för att de skall kunna låta sig diskuteras mer samlat, så jag undrar främst över "verktygen". Här kommer sannolikt en aspekt av bibelsyner. Jag hoppar över frågor om liberalism eller bokstavstro, och koncentrerar mig på frågan hur man formar sina läror med hjälp av bibelcitat. Det är en ganska grannlaga fråga. Några människor hittar en bibelvers som man anser stöder den egna uppfattningen, varefter man i enklare fall bortser ifrån sådana verser som säger något annat, medan den mer ambitiöse förklarar varför de andra verserna inte är relevanta, eller varför de i själva verket betyder något annat.
En anledning är att det kan ses som grannlaga uttrycks kanske bäst på engelska: "if you take a quote out of its context to use it as a prooftext it is a pretext".
Det må vara en sak att man med olika verser, eller kombinationer av verser kan bevisa diametralt motsatta ståndpunkter. Det som jag undrar mest över är hur man väljer sina verser, förutom att de stöder den åsikt man framlägger. En variant som någon uttryckt är att evangelietexter har högst prioritet, följt av NT:s övriga texter, vilket i sin tur följs av GT. En annan variant är att utgå ifrån att alla motsättningar är skenbara, varför man kan ta vilken vers som helst, och låta den, eller dess tolkning, få företräde framför allt annat. Två bekanta varianter på det är att man blir rättfärdig / frälst endast genom tro i motsats till eventuella gärningar, liksom att kärleksbudet ersätter alla andra bud. Jag kan förstå sådana läsarter på psykologisk grund, men jag kan inte finna att de är koherenta med bibeln som helhet. Annorlunda uttryckt: man har sin tro först, och sedan "bevisar man den" med valda citat, och vid behov tolkningar, ur bibeln, varför den egentliga frågan inte är vad bibeln säger, utan hur man kan använda bibelns texter för sina egna syften.
Det finns andra sätt att läsa bibeln. Det som jag först på senare tid börjat ana är att man sätter en gräns i texten. Jag trodde att man satte den mellan GT och NT, och menade att Gud som han framträder i GT är elak, medan han är snäll i NT. Även om jag tycker att tolkningarna av de båda testamentena inte är sannfärdig på så sätt, så har jag i alla fall kunnat förstå resonemanget. Jag verkar ha missförstått "de mer bibeltrogna evangelikalerna". De sätter gränsen i stället vid Jesu uppståndelse. Allt som hände före den verkar vara berättelser utan annan mening än att tala om för oss att olika saker inträffat, och att Gud varit inblandad på olika sätt. Av buden är det bara de självklara, som att inte mörda, samt kärleksbudet och förbudet att kalla någon för "fader", liksom Jesu fördömande av "tradition" som är relevant för oss. I övrigt är det Paulus brev som förklarar den sanna läran och moralen. Jag vet inte riktigt vart de andra breven tagit vägen...
Jag känner mig fullständigt förvirrad inför detta sätt att använda bibeln. Innebörden är att större delen av vad som står där är kuriosa, utan särskild relevans för våra liv i dag. Men ännu märkligare är att man, utan att darra på manschetterna, förklarar Jesu förkunnelse som papistisk irrlära. Naturligtvis uttrycker man sig inte så, utan man hänvisar till katolska teologer eller dokument, som man ställer emot sina tolkningar av olika Paulus-citat. Det som kanske allra mest förbryllar är att kontentan blir att Paulus, i åtminstone några hänseenden, kommer med ett annat evangelium än det som Jesus förkunnade!
Jag anar att man någonstans ser kristendomen som en brytning med judendomen. Skälen skulle då finnas i att Paulus inte vill att hedningarna skall bli judar, liksom i besluten vid de båda apostlakonferenserna (apg. 11 & 15). Man verkar bortse ifrån att Paulus själv gjorde allt han kunde för att uppfylla alla buden.
I sin mest radikala form kommer denna tro att säga att det är fel att be "Fader vår". Anledningen är att man i slutet av den bönen ber "förlåt oss våra skulder...", vilket skulle strida mot att de redan är förlåtna genom Jesu död och uppståndelse. För att få till det så behöver man skruva på en hel del i breven och apostlagärningarna, och förklara att det endast var relevant då Jesus lärde ut det, dvs. innan han på korset sade "det är fullbordat".
Det jag vill be om hjälp med är att förstå hur det kunde bli så att Jesu förkunnelse hamnat så i bakvatten bland människor som vill kalla sig kristna. Jag söker inte efter kritik mot dem - den kan jag producera själv - utan efter förståelse för hur det kunde bli så.
tisdag 19 oktober 2010
måndag 18 oktober 2010
Vad menar Paulus med laggärningar?
Detta är ett inlägg jag skrev på flashback för ett tag sen som handlar om att läsa bibeln ifrån sin historiska kontext. Och jag har studerat lite olika vinklingar kring detta..
Här är tex en intressant genomgång av Galaterbrevet ; http://www.tyresopingst.se/darash/galater4.htm
Men för er som inte orkar läsa sidan så kan jag sammanfatta kort.
Det som jag vill belysa är Paulus tal om att laggärningar inte frälser oss från Galaterbrevet 2:15
"Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar, utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig."
Vad menar egentligen Paulus med laggärningar? Är det att vara en god människa? Är det att försöka upprätthålla en syndfrihet genom asketism?
Vilka skriver Paulus brevet till, och hur kan man förstå brevet utifrån detta..
Paulus talar till Judar som hade svårt att acceptera att hedningar (icke judar) blivit inympade i Israels stam genom Jesu död på korset. Apostlagärningarna 15 visar mer ingående på denna konflikt i den tidiga kyrkan.
De menar att man måste konvertera till Judendomen för att bli en sann rättfärdig. Paulus menar att då att det inte hjälper. Man blir inte mer rättfärdig inför Gud för det som hedning. Konflikten i Apg 15 och Galaterbrevet handlar därför om att Judarna ville att de nya kristna hedningarna skulle anamma judiska seder och regler.
Frågan är därför om jag som hedning blir mer rättfärdig inför Gud om jag konverterar till judendomen.. Svaret är nej enligt Paulus.
Varför är detta något att bry sig om?
Jag tycker det är intressant då en del kristna samfund har byggt hela sin teologi kring detta.. Man plockar bibelverser utifrån sin historiska kontext, och omvandlar till ett västerländskt tankesätt, och skapar en sorts fientlighet till lagen. En sorts rädsla för "laggärningar", en lära som trycker ner människor.
Och att man fokuserar för mycket på Paulus ord om att ingen kan vara rättfärdig med sina gärningar. Det finns ju en del Rabbiner som kritiserar Paulus ord om Judendomen.. Och att man inte alls ser sig själv som rättfärdiga på det sätt som Paulus beskriver om i breven. Man menar att han övertolkat fariseernas läror, och att Paulus helt bortsett på hur Israels folk står under Guds nåd. Dvs att trots Israels synder, så överger inte Herren sitt folk.. Rabbinerna menar då att Paulus kritik inte är helt relevant för en Jude. Paulus kritiserar snarare en viss sida av judendomen som gjorde anspråk på en ett sorts syndfrihets ideal med lagen.
Men det är också svårt att klargöra vad som exakt var typiskt judiskt på Jesu tid.. Det fanns många förgreningar inom judendomen som alla gjorde anspråk på sanningen. Fariseer, sadukeer, essèer, diasporajudar, liberala alexandrinska judar som Filon.
Jag tycker därför det kan vara intressant att läsa Paulus brev med dessa tankegångar. Dvs där laggärnignar egentligen menas att vi hedningar skall konvertera till judendomen.. Det finns liksom ingen mellanväg där.. Antingen så lever man enligt laggärningar och blir jude, eller så står man utanför lagen.. Och kan således inte anklagas för att försöka göra laggärningar.
Vad har ni för tankar kring detta?
Här är tex en intressant genomgång av Galaterbrevet ; http://www.tyresopingst.se/darash/galater4.htm
Men för er som inte orkar läsa sidan så kan jag sammanfatta kort.
Det som jag vill belysa är Paulus tal om att laggärningar inte frälser oss från Galaterbrevet 2:15
"Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar, utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig."
Vad menar egentligen Paulus med laggärningar? Är det att vara en god människa? Är det att försöka upprätthålla en syndfrihet genom asketism?
Vilka skriver Paulus brevet till, och hur kan man förstå brevet utifrån detta..
Paulus talar till Judar som hade svårt att acceptera att hedningar (icke judar) blivit inympade i Israels stam genom Jesu död på korset. Apostlagärningarna 15 visar mer ingående på denna konflikt i den tidiga kyrkan.
De menar att man måste konvertera till Judendomen för att bli en sann rättfärdig. Paulus menar att då att det inte hjälper. Man blir inte mer rättfärdig inför Gud för det som hedning. Konflikten i Apg 15 och Galaterbrevet handlar därför om att Judarna ville att de nya kristna hedningarna skulle anamma judiska seder och regler.
Frågan är därför om jag som hedning blir mer rättfärdig inför Gud om jag konverterar till judendomen.. Svaret är nej enligt Paulus.
Varför är detta något att bry sig om?
Jag tycker det är intressant då en del kristna samfund har byggt hela sin teologi kring detta.. Man plockar bibelverser utifrån sin historiska kontext, och omvandlar till ett västerländskt tankesätt, och skapar en sorts fientlighet till lagen. En sorts rädsla för "laggärningar", en lära som trycker ner människor.
Och att man fokuserar för mycket på Paulus ord om att ingen kan vara rättfärdig med sina gärningar. Det finns ju en del Rabbiner som kritiserar Paulus ord om Judendomen.. Och att man inte alls ser sig själv som rättfärdiga på det sätt som Paulus beskriver om i breven. Man menar att han övertolkat fariseernas läror, och att Paulus helt bortsett på hur Israels folk står under Guds nåd. Dvs att trots Israels synder, så överger inte Herren sitt folk.. Rabbinerna menar då att Paulus kritik inte är helt relevant för en Jude. Paulus kritiserar snarare en viss sida av judendomen som gjorde anspråk på en ett sorts syndfrihets ideal med lagen.
Men det är också svårt att klargöra vad som exakt var typiskt judiskt på Jesu tid.. Det fanns många förgreningar inom judendomen som alla gjorde anspråk på sanningen. Fariseer, sadukeer, essèer, diasporajudar, liberala alexandrinska judar som Filon.
Jag tycker därför det kan vara intressant att läsa Paulus brev med dessa tankegångar. Dvs där laggärnignar egentligen menas att vi hedningar skall konvertera till judendomen.. Det finns liksom ingen mellanväg där.. Antingen så lever man enligt laggärningar och blir jude, eller så står man utanför lagen.. Och kan således inte anklagas för att försöka göra laggärningar.
Vad har ni för tankar kring detta?
lördag 16 oktober 2010
Traditionen i bibeln
Ordet tradition (-en, -er, -erna etc.) finns i bibeln ett par gånger gånger. På grekiska är det paradosis, παράδοσις. Dessa tillfällen är:
Mark 7:1-13 (Översättningen av ordet varierar mellan tradition, lära och regler.)
Fariséerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. Fariséerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariséerna och de skriftlärda honom: "Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?" Han svarade: "Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler." Och han sade: "Det är just det rätta - att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: ’Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban’ (det vill säga tempelgåva), då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni."
Matt 15:1-9 (Liksom ovan varierar översättningen)
Sedan kom fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och sade: "Varför bryter dina lärjungar mot fädernas regler? De tvättar ju inte händerna innan de äter." Han svarade: "Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull? Gud har sagt: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull. Hycklare, Jesaja profeterade rätt om er när han sade: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud."
1 Kor 11:2 (här har man hoppat över ordet, och gjort omskrivningar i stället)
Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det.
Gal 1:14
I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder.
Kol 2:8
Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus.
2 Tess 2:15 (här översatt med läror)
Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.
2 Tess 3:6 (här översatt med regler)
Vi föreskriver er i herren Jesu Kristi namn att dra er undan de bröder som lever utan ordning och inte följer de regler de har fått genom oss.
Med denna variation är det kanske inte så svårt att förstå varför några kristna tror att bibeln är emot tradition som sådan, eller åtminstone lärotradition. Frågan är kanske om man fastställer sin tro först, och söker bekräftelse sedan, och om man någonstans gör någon ordentlig undersökning. Jag misstänker att de flesta människor litar på någon som förklarar saken på ett trovärdigt sätt, varefter man köper argumenten, och kanske senare också själva tankegången. Det är så de flesta av oss fungerar. Men några kommer vid något tillfälle att vilja gå litet djupare. Kanske inte så mycket för att ifrågasätta, utan för att förstå. Och då riskerar man att hamna på något som man måste vända och vrida litet mer på för att komma tillrätta med. Det finns säkert många sätt att göra det...
Några som måste göra det är de som översätter bibeln. En variant är naturligtvis att undvika att använda ordet när det är positivt. Det har blivit en trend bland protestantiska bibelöversättare. Jag undrar varför? Det kan knappast vara en tillfällighet. Det är en sak att man kan tolka texter olika, men om de är medvetna om att ordet, och dess användning, är känslig, så bör de ha tänkt igenom vems budskap som deras översättning skall förmedla.
Mark 7:1-13 (Översättningen av ordet varierar mellan tradition, lära och regler.)
Fariséerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. Fariséerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariséerna och de skriftlärda honom: "Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?" Han svarade: "Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler." Och han sade: "Det är just det rätta - att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: ’Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban’ (det vill säga tempelgåva), då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni."
Matt 15:1-9 (Liksom ovan varierar översättningen)
Sedan kom fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och sade: "Varför bryter dina lärjungar mot fädernas regler? De tvättar ju inte händerna innan de äter." Han svarade: "Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull? Gud har sagt: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull. Hycklare, Jesaja profeterade rätt om er när han sade: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud."
1 Kor 11:2 (här har man hoppat över ordet, och gjort omskrivningar i stället)
Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det.
Gal 1:14
I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder.
Kol 2:8
Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus.
2 Tess 2:15 (här översatt med läror)
Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.
2 Tess 3:6 (här översatt med regler)
Vi föreskriver er i herren Jesu Kristi namn att dra er undan de bröder som lever utan ordning och inte följer de regler de har fått genom oss.
Med denna variation är det kanske inte så svårt att förstå varför några kristna tror att bibeln är emot tradition som sådan, eller åtminstone lärotradition. Frågan är kanske om man fastställer sin tro först, och söker bekräftelse sedan, och om man någonstans gör någon ordentlig undersökning. Jag misstänker att de flesta människor litar på någon som förklarar saken på ett trovärdigt sätt, varefter man köper argumenten, och kanske senare också själva tankegången. Det är så de flesta av oss fungerar. Men några kommer vid något tillfälle att vilja gå litet djupare. Kanske inte så mycket för att ifrågasätta, utan för att förstå. Och då riskerar man att hamna på något som man måste vända och vrida litet mer på för att komma tillrätta med. Det finns säkert många sätt att göra det...
Några som måste göra det är de som översätter bibeln. En variant är naturligtvis att undvika att använda ordet när det är positivt. Det har blivit en trend bland protestantiska bibelöversättare. Jag undrar varför? Det kan knappast vara en tillfällighet. Det är en sak att man kan tolka texter olika, men om de är medvetna om att ordet, och dess användning, är känslig, så bör de ha tänkt igenom vems budskap som deras översättning skall förmedla.
torsdag 14 oktober 2010
Några funderingar kring Petrus ämbete
De flesta katoliker hänvisar till ett bestämt bibelställe för att förklara Petrus ämbete. De flesta andra har alla möjliga förklaringar till varför katolikernas tolkning är fel, och ger olika alternativ till hur det bör läsas. Jag skall här gå igenom några av alternativen, och titta litet närmare på vad texten egentligen säger, så låt oss börja med texten.
För kristna är det i allmänhet okontroversiellt att kalla Jesus för kung, så avsnittet hos Matteus säger kanske inte så mycket nytt i det hänseendet. Om vi återvänder till texten finner vi några andra saker som dyker upp också hos den som inte ”kan hela bibeln utantill”. Dels att Jesus byter namn på Simon till Petrus, och dels att det finns ett par snarlika ställen i evangelierna i övrigt, dvs. både hos Matteus, och hos de andra. De andra talar på olika sätt om att Simon byter namn, så det är väl omvittnat även om tillfället då han får det nya namnet varierar något, och att Jesus frågar vem de anser att han är, samt att Petrus svarar och att Jesus förbjuder dem att tala om det för allmänheten.
Att byta namn är inte helt självklart. Det sker några gånger i bibeln, och då är det Gud som ger det nya namnet, som också säger något om personens kallelse. Bland kända exempel finns Abram --> Abraham och Jakob -->Israel. Simon blir alltså Petrus – klippan, på vilken kyrkan skall byggas – jämför med Salomos tempel! En invändning är att Jesus kan ha givit Simon det nya namnet, men att han skulle ha menat sig själv när han talade om klippan. Den invändningen är litet svår att hantera, eftersom den innebär att evangelisten utelämnat den del av sammanhanget som ger förklaringen. Då uppkommer frågan vilka andra bibelställen som bör ges en radikalt annorlunda innebörd genom ett litet tillägg, och hur man kan identifiera dem osv. En annan invändning är att grekiskans Petrus (Simons nya namn) och klippan har olika genus. Denna invändning förutsätter att de skulle ha talat grekiska med varandra, eftersom motsvarande skillnad inte föreligger på arameiska. Visserligen kunde nog båda en del grekiska – ungefär som de flesta i Sverige i dag kan hanka sig fram på engelska – för att kunna tala med ockupationsmakten och andra främlingar, men det förefaller inte sannolikt att de skulle ha använt det språket sinsemellan. För de judar som hörde det hela var associationen solklar: klippan är tempelberget, och kyrkan är templet. För att göra det ännu tydligare: tempelberget (som Jerusalem är byggt på) är det berg (Horeb) på vilket Abraham var på väg att offra sin son Isak, och där han förutsade att Herren själv skall utse sitt offer (1 mos 22:8).
Nästa invändning brukar vara att man på grekiska använder ett ord för kyrka, som också kan tolkas som församling. Tankarna hos dem som kommer med denna invändning brukar då gå till någon modern frikyrkoförsamling. Det är helt främmande för sammanhanget. Judarna förstod begreppet med följande ”nycklar”: ordet användes i grekiska för motsvarande stadsförsamling eller kommunfullmäktige, dvs. de utvalda som hade att styra staden, och för juden var parallellen solklar – judarna var kallade att vara ett folk av präster, ett konungsligt prästerskap, dvs. utvalda och helgade, tagna ut ur världen för sin särskilda kallelse, vilket i sin tur innebar att särskilda krav ställdes på dem.
Nästa observation är att texten återkommer i snarlikt utförande några kapitel senare, men fortfarande i samma huvudavsnitt, men denna gång är det en del av en längre predikan,
Här finner vi alltså åter meningen om att binda och att lösa, men denna gång riktat till alla tolv, och knutet till att förlåta synder. Den begränsningen finns inte i den första texten. Här har man översatt ecclesia med församlingen – oklart varför – men det talar inte om församlingen som något abstrakt, utan det finns en klar auktoritet, och Jesus ger en solklar makt. Det värsta straffet som kan utdelas är att inte längre räknas som en del i församlingen. Det motsvaras direkt av att uteslutas ur folket! Flera ställen i breven har samma straff, t.ex. 3 Joh 10. Stället anknyter till de uppdrag han ger apostlarna: att vittna, att fira nattvarden, att döpa, att förlåta synder. Han ger dem också motsvarande makt – t.ex. att driva ut orena andar. Men fortfarande har vi ingen förklaring till vad han kan ha menat med att ge Petrus nycklarna till himmelriket. Det närmaste vi kommer med NT i övrigt är i
Den som talar är Petrus, och inte Jesus, om man får tro evangeliet! Men det säger fortfarande väldigt litet om innebörden, och dessutom hade ingen av de närvarande hört talas om uppenbarelseboken, som skrevs minst 30 år senare, så även om det kan säga något om vad Jesus menade, så ger det ingen som helst ledtråd till vad lärjungarna kan ha uppfattat. I stället får vi vända oss till GT igen … (suck!). Om lärjungarna var trogna judar så kunde de nog GT ganska väl. Man läste igenom moseböckerna och profeterna på ett år (varefter man började om), medan övriga skrifter användes på litet andra sätt. Vilka de övriga skrifterna var kunde variera beroende på vilken grupp de tillhörde – fariséer, sadducéer, esséer, seloter etc. de erkände, eller förkastade, litet olika böcker, även om några, t.ex. psaltaren, var gemensama för alla. I detta fall får vi vända oss till Jesaja, som alla, utom Samarierna, erkände, och den andra delen i kapitel 22 (vers 15-25):
- Kungen är Davids son i rakt nedstigande led
- Det är självklart att det finns en minister med makt, och att det rör sig om ett ämbete, vilket f.ö. direkt framgår ur texten, och som Petrus återkommer till i början av apostlagärningarna, då man skall utse en efterträdare till Judas Iskariot
- Det hela följs av en förutsägelse, som säger att det inte kommer att hålla för evigt – att det hela blir för tungt, medan Jesus i sin version ger en närmast motsatt förutsägelse – att dödsrikets portar aldrig skall få makt över kyrkan. I förutsägelsen från Jesaja sägs att det är familjen som blir för jobbig. För judarna var det självklart vem som avsågs, eftersom alla var patriarkernas barn. Kyrkan framstår här som en familj … vilket knyter an till vilka som är Jesu bröder och systrar …
- Ministern har ämbetskläder (så att alla skulle kunna känna igen honom), t.ex. ett bälte, vilket återkommer då Jesus förutsäger hur det skall komma att gå för Petrus, efter att ha uppstått (Joh 21:15-19) När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!"
Nu återstår två frågor om man tror på ”sola scriptura”, och det gäller om den makt och auktoritet som Jesus gav Petrus bara gäller honom personligen, dvs. att han tog med sig nycklarna i graven, eller kanske på det kors, på vilket han dog, på circus Vaticanus, där han också begravdes, och där Peterskyrkan står i dag, dvs. kejsarna Neros och Caligulas cirkus omfattade ungefär gården framför kyrkan (men med annan form), och korsfästelsen bör ha ägt rum ungefär där pelaren står i dag, medan han grävdes ner några meter utanför anläggningen, dvs. där kyrkan står i dag. Man fann graven ganska rakt under högaltaret 1939… Det finns en del som talar emot att ämbetet skulle försvinna eller upphöra med Petrus död. Inte minst att det är en skillnad mellan ett personligt uppdrag och ett ämbete. Man kan naturligtvis lämna den frågan därhän, men det är inte riktigt tillfredsställande. I så fall menar man att Petrus ord motsvarar skriften, även om det ger ett problem för de tidiga kristna – hur skulle de kunna veta vad det var som egentligen gällde? Den andra frågan gäller auktoriteten i sig. Här får vi gå till breven för att få svar. 1 Tim 3:15 säger Men skulle jag dröja så vet du nu hur man bör uppföra sig i Guds hushåll - den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. Detta är inte helt enkelt eller självklart för oss att förstå. Först och främst – åter varierar man översättningen av ecclesia. Sedan konstaterar vi att aposteln inte anger skriften som auktoritet. Till slut det mest komplicerade, och det är vad som menas med Guds hushåll. Vi kan enkelt tänka oss en familj – kanske judisk, och kanske modern. Men det är inte vad Paulus menar, och inte heller vad Timoteus uppfattade. Snarare var det ett romerskt hushåll. Strukturen var enkelt uttryckt den att familjefadern, pater familias, var i centrum, och hade all makt. Sedan kom hans barn & syskon, och sedan klienterna, fria människor med fastställda skyldigheter – ofta frigivna slavar, och sedan slavarna. Det fanns hierarkier och ordningar inom grupperna också. En vanlig anledning att frige slavar var att de då fick rätt att ingå kontrakt (skriva under), vilket var praktiskt om de t.ex. agerade som representanter i hamnstaden eller i samband resor. En observant läsare konstaterar att varje likhet med en modern frikyrkoförsamling saknas, samtidigt som den personliga auktoriteten hos ledaren kan inte ha undgått någon på den tiden.
Som ni märker har jag bara skrapat litet på ytan av vad det första citatet innebär. Jag har bara använt bibliska hänvisningar, och inte gått igenom alla, och de som jag nosat närmare på har mycket mer att säga den som vill läsa dem litet noggrannare och djupare.
Matteus 16:13-20Textens sammanhang förklaras bäst genom Matteus struktur på sitt evangelium. Det består av 5 huvuddelar, där varje del består av några händelser och en predikan, samt en inledning som talar om vem Jesus är, och en avslutning som handlar om hans lidande, död och uppståndelse. De 5 delarna är: hans föreskrifter – hans makt – hans liknelser – växande motstånd – kungen framträder (intåget i Jerusalem & templets rening). Textavsnittet tillhör den 5:e delen, dvs. där evangelisten bevisar att Jesus är kung. Ett uppenbart sätt att läsa texten är då att jämföra med Lukas 1:30-33 Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut." Denna text är också intressant på många sätt. Jag nöjer mig här med att nämna att den förste som satte sig på sin fader Davids tron var Salomo, som var känd för att han sökte vishet (dvs. att lära känna Guds tankar), och att han byggde ett tempel. Vidare kan jag notera att den som framställs som drottning under Salomos tid var hans mor, och när allt kommer omkring är det inte så konstigt att kungens mor är drottning, och att motsvarande också förefaller vara fallet för alla de kungar som kom efter Salomo. Om man antar att judarna kunde GT kan man också riskfritt anta att de som såg Jesus som kung också, med stöd av skriften, såg Maria som drottning.
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet." - "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.
För kristna är det i allmänhet okontroversiellt att kalla Jesus för kung, så avsnittet hos Matteus säger kanske inte så mycket nytt i det hänseendet. Om vi återvänder till texten finner vi några andra saker som dyker upp också hos den som inte ”kan hela bibeln utantill”. Dels att Jesus byter namn på Simon till Petrus, och dels att det finns ett par snarlika ställen i evangelierna i övrigt, dvs. både hos Matteus, och hos de andra. De andra talar på olika sätt om att Simon byter namn, så det är väl omvittnat även om tillfället då han får det nya namnet varierar något, och att Jesus frågar vem de anser att han är, samt att Petrus svarar och att Jesus förbjuder dem att tala om det för allmänheten.
Att byta namn är inte helt självklart. Det sker några gånger i bibeln, och då är det Gud som ger det nya namnet, som också säger något om personens kallelse. Bland kända exempel finns Abram --> Abraham och Jakob -->Israel. Simon blir alltså Petrus – klippan, på vilken kyrkan skall byggas – jämför med Salomos tempel! En invändning är att Jesus kan ha givit Simon det nya namnet, men att han skulle ha menat sig själv när han talade om klippan. Den invändningen är litet svår att hantera, eftersom den innebär att evangelisten utelämnat den del av sammanhanget som ger förklaringen. Då uppkommer frågan vilka andra bibelställen som bör ges en radikalt annorlunda innebörd genom ett litet tillägg, och hur man kan identifiera dem osv. En annan invändning är att grekiskans Petrus (Simons nya namn) och klippan har olika genus. Denna invändning förutsätter att de skulle ha talat grekiska med varandra, eftersom motsvarande skillnad inte föreligger på arameiska. Visserligen kunde nog båda en del grekiska – ungefär som de flesta i Sverige i dag kan hanka sig fram på engelska – för att kunna tala med ockupationsmakten och andra främlingar, men det förefaller inte sannolikt att de skulle ha använt det språket sinsemellan. För de judar som hörde det hela var associationen solklar: klippan är tempelberget, och kyrkan är templet. För att göra det ännu tydligare: tempelberget (som Jerusalem är byggt på) är det berg (Horeb) på vilket Abraham var på väg att offra sin son Isak, och där han förutsade att Herren själv skall utse sitt offer (1 mos 22:8).
Nästa invändning brukar vara att man på grekiska använder ett ord för kyrka, som också kan tolkas som församling. Tankarna hos dem som kommer med denna invändning brukar då gå till någon modern frikyrkoförsamling. Det är helt främmande för sammanhanget. Judarna förstod begreppet med följande ”nycklar”: ordet användes i grekiska för motsvarande stadsförsamling eller kommunfullmäktige, dvs. de utvalda som hade att styra staden, och för juden var parallellen solklar – judarna var kallade att vara ett folk av präster, ett konungsligt prästerskap, dvs. utvalda och helgade, tagna ut ur världen för sin särskilda kallelse, vilket i sin tur innebar att särskilda krav ställdes på dem.
Nästa observation är att texten återkommer i snarlikt utförande några kapitel senare, men fortfarande i samma huvudavsnitt, men denna gång är det en del av en längre predikan,
Matteus 18:15-20:
Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem."
Här finner vi alltså åter meningen om att binda och att lösa, men denna gång riktat till alla tolv, och knutet till att förlåta synder. Den begränsningen finns inte i den första texten. Här har man översatt ecclesia med församlingen – oklart varför – men det talar inte om församlingen som något abstrakt, utan det finns en klar auktoritet, och Jesus ger en solklar makt. Det värsta straffet som kan utdelas är att inte längre räknas som en del i församlingen. Det motsvaras direkt av att uteslutas ur folket! Flera ställen i breven har samma straff, t.ex. 3 Joh 10. Stället anknyter till de uppdrag han ger apostlarna: att vittna, att fira nattvarden, att döpa, att förlåta synder. Han ger dem också motsvarande makt – t.ex. att driva ut orena andar. Men fortfarande har vi ingen förklaring till vad han kan ha menat med att ge Petrus nycklarna till himmelriket. Det närmaste vi kommer med NT i övrigt är i
uppenbarelseboken 3:7-13
Och skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia:
Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn. Se, jag skall låta några komma från Satans synagoga, några som kallar sig judar men inte är det utan ljuger. Se, jag skall få dem att komma och kasta sig för dina fötter, och de skall förstå att jag älskar dig. Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare. Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen, från min Gud, och mitt nya namn. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!
Den som talar är Petrus, och inte Jesus, om man får tro evangeliet! Men det säger fortfarande väldigt litet om innebörden, och dessutom hade ingen av de närvarande hört talas om uppenbarelseboken, som skrevs minst 30 år senare, så även om det kan säga något om vad Jesus menade, så ger det ingen som helst ledtråd till vad lärjungarna kan ha uppfattat. I stället får vi vända oss till GT igen … (suck!). Om lärjungarna var trogna judar så kunde de nog GT ganska väl. Man läste igenom moseböckerna och profeterna på ett år (varefter man började om), medan övriga skrifter användes på litet andra sätt. Vilka de övriga skrifterna var kunde variera beroende på vilken grupp de tillhörde – fariséer, sadducéer, esséer, seloter etc. de erkände, eller förkastade, litet olika böcker, även om några, t.ex. psaltaren, var gemensama för alla. I detta fall får vi vända oss till Jesaja, som alla, utom Samarierna, erkände, och den andra delen i kapitel 22 (vers 15-25):
Så sade Herren Gud Sebaot: Gå till den där förvaltaren, till Shevna, kungens minister, och säg: Vad och vem ger dig rätt att här hugga ut en grav åt dig, du som hugger ut din grav högt uppe, gör dig en boning i klippan? Herren skall skaka lössen av dig, som man skakar kläder. Han skall knyckla ihop dig till en boll och slunga dig bort till ett vidsträckt land. Där skall du dö och där skall dina praktvagnar hamna. Du är en skamfläck för din herres hus. Jag skall beröva dig ditt ämbete, störta dig från din ställning. Den dagen skall jag kalla på min tjänare, på Eljakim, Hilkias son. Jag skall klä honom i din dräkt, spänna om honom ditt bälte och ge honom den makt som du har nu. Han skall bli en fader för Jerusalems invånare och Judas folk. I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna. Jag skall driva in honom som en spik som sitter stadigt på sin plats, och hans ämbetes tyngd skall sprida glans över hans släkt.Om de gick regelbundet till synagogan kan de knappast ha missat anknytningen. Här finns ett antal observationer att göra:
Men hans släkt skall hänga sig på honom med hela sin tyngd, telningar och ätteläggar, alla slags småkärl och skålar och krus av alla de slag. Den dagen, säger Herren Sebaot, skall spiken som satt så stadigt lossna; den bryts av och faller ner, och allt som hängde på den går i kras. Herren har talat.
- Kungen är Davids son i rakt nedstigande led
- Det är självklart att det finns en minister med makt, och att det rör sig om ett ämbete, vilket f.ö. direkt framgår ur texten, och som Petrus återkommer till i början av apostlagärningarna, då man skall utse en efterträdare till Judas Iskariot
- Det hela följs av en förutsägelse, som säger att det inte kommer att hålla för evigt – att det hela blir för tungt, medan Jesus i sin version ger en närmast motsatt förutsägelse – att dödsrikets portar aldrig skall få makt över kyrkan. I förutsägelsen från Jesaja sägs att det är familjen som blir för jobbig. För judarna var det självklart vem som avsågs, eftersom alla var patriarkernas barn. Kyrkan framstår här som en familj … vilket knyter an till vilka som är Jesu bröder och systrar …
- Ministern har ämbetskläder (så att alla skulle kunna känna igen honom), t.ex. ett bälte, vilket återkommer då Jesus förutsäger hur det skall komma att gå för Petrus, efter att ha uppstått (Joh 21:15-19) När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!"
Nu återstår två frågor om man tror på ”sola scriptura”, och det gäller om den makt och auktoritet som Jesus gav Petrus bara gäller honom personligen, dvs. att han tog med sig nycklarna i graven, eller kanske på det kors, på vilket han dog, på circus Vaticanus, där han också begravdes, och där Peterskyrkan står i dag, dvs. kejsarna Neros och Caligulas cirkus omfattade ungefär gården framför kyrkan (men med annan form), och korsfästelsen bör ha ägt rum ungefär där pelaren står i dag, medan han grävdes ner några meter utanför anläggningen, dvs. där kyrkan står i dag. Man fann graven ganska rakt under högaltaret 1939… Det finns en del som talar emot att ämbetet skulle försvinna eller upphöra med Petrus död. Inte minst att det är en skillnad mellan ett personligt uppdrag och ett ämbete. Man kan naturligtvis lämna den frågan därhän, men det är inte riktigt tillfredsställande. I så fall menar man att Petrus ord motsvarar skriften, även om det ger ett problem för de tidiga kristna – hur skulle de kunna veta vad det var som egentligen gällde? Den andra frågan gäller auktoriteten i sig. Här får vi gå till breven för att få svar. 1 Tim 3:15 säger Men skulle jag dröja så vet du nu hur man bör uppföra sig i Guds hushåll - den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. Detta är inte helt enkelt eller självklart för oss att förstå. Först och främst – åter varierar man översättningen av ecclesia. Sedan konstaterar vi att aposteln inte anger skriften som auktoritet. Till slut det mest komplicerade, och det är vad som menas med Guds hushåll. Vi kan enkelt tänka oss en familj – kanske judisk, och kanske modern. Men det är inte vad Paulus menar, och inte heller vad Timoteus uppfattade. Snarare var det ett romerskt hushåll. Strukturen var enkelt uttryckt den att familjefadern, pater familias, var i centrum, och hade all makt. Sedan kom hans barn & syskon, och sedan klienterna, fria människor med fastställda skyldigheter – ofta frigivna slavar, och sedan slavarna. Det fanns hierarkier och ordningar inom grupperna också. En vanlig anledning att frige slavar var att de då fick rätt att ingå kontrakt (skriva under), vilket var praktiskt om de t.ex. agerade som representanter i hamnstaden eller i samband resor. En observant läsare konstaterar att varje likhet med en modern frikyrkoförsamling saknas, samtidigt som den personliga auktoriteten hos ledaren kan inte ha undgått någon på den tiden.
Som ni märker har jag bara skrapat litet på ytan av vad det första citatet innebär. Jag har bara använt bibliska hänvisningar, och inte gått igenom alla, och de som jag nosat närmare på har mycket mer att säga den som vill läsa dem litet noggrannare och djupare.
måndag 4 oktober 2010
Bibelläsning
Läsningen på mässan igår, berörde mig djupt.. Starka ord som vi alla bör reflektera över.. Läsningen var ur Luk 17:5-10
"Apostlarna sade till Herren: "Ge oss större tro." Herren svarade: "Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.
Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. 9Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra."
"Apostlarna sade till Herren: "Ge oss större tro." Herren svarade: "Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.
Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. 9Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra."
lördag 2 oktober 2010
Miserere Mei Deus - Kings College Chapel Choir
Fick ett tips om denna låten. Den är verkligen makalös. Lyssna till de höga C: na, de låter nästan övernaturligt, och sänt från ovan..
fredag 1 oktober 2010
En liten fördjupning om helgonen och kyrkan
I den första artikeln skapade jag litet på den historiska ytan om varför det finns helgon i den katolska kyrkan. De första helgonen var martyrer, som delade Kristi död, och därför hans uppståndelse, och de följdes av människor som givit sina liv utan att bli mördare. Dessa människor är förebilder och förebedjare.
I den andra artikeln skissade jag litet på vad kyrkan är, i syfte att beskriva helgonens plats. Kyrkan är Kristi kropp, och vi är dess lemmar. Det är något helt konkret. Kyrkan är inte Jesu ande eller något liknande abstrakt, och vi är inte anställda med olika roller och uppdrag. Helgonen är de lemmar som fullkomnats, och som kan fullgöra sina uppgifter på ett Gudomligt sätt, eftersom de lever i en fullkomlig gemenskap med Gud. De är i Gud, och Gud är i dem.
I denna artikel tänkte jag gå litet mer på djupet med helgonen och deras plats i kyrkan. Gemenskapen är mer än en samvaro, eller ett samkväm - det är en förening med Gud. Få av våra kroppsdelar kan göra något självständigt, och om de förlorar gemenskapen med resten av kroppen så dör de, och duger inte till annat än att kastas bort, eller brännas som avfall. Kristendomen är inte främst ett system av läror, som man kan härleda ur en textmassa, utan ett liv i gemenskap med Gud. Därför spelar det mindre roll om en lem har litet oklara, eller kanske till och med felaktiga, uppfattningar om vad huvudet vill, eller om hur resten av kroppen fungerar. Det allvarliga ligger i om den enskilda lemmen börjar att sträva efter något annat än vad huvudet vill. Helgonen är de lemmar som ger upp sin egen vilja för att helt ge sig till Guds vilja. det har visat sig vara ett bra sätt att åstadkomma större saker än vad man förmår på egen hand... Nu är det sällan man ser vad som egentligen görs, som särskilt märkvärdigt. Jesus arbetade förmodligen med trä i någon form från ca 12 års ålder tills han blev ca 30, och jag känner inte till att något av vad han åstadkom finns kvar. Sedan gick han runt och pratade litet, och botade några sjuka, men de är alla sedan länge avlidna. Efter något år var de ledande så irriterade på honom att de såg till att han avrättades. Det vi har kvar är sakramenten och effekterna, snarare än att vi kan låta oss imponeras av vad han gjorde på det materiella planet. Detta gäller i lika stor utsträckning helgonen.
Det jag skrivit hittills kommer några att hålla med om, medan andra kommer att finna felen i. Man kan t.ex. hitta bibelverser där man fördömer felaktiga läror. Man kan sedan fråga om det är den felaktiga uppfattningen, eller spridandet av den som fördöms... Men det centrala är ändå det som gör kyrkan till just en kyrka, en gemenskap. Det gamla förbundet var slutet i offerblod, och på samma sätt kan man säga att det nya förbundet slöts i Jesu blod. Men det är mer än så. I det gamla förbundet var det blodsband som höll det samman. Alla var barn till Abraham, och på så sätt delar av honom. Det var inte en församling av likasinnade, eller likatänkande, eller av människor med liknande livserfarenheter. För att förstå det kan man tänka på det modernare talesättet, ett man kan räkna antalet kärnor i ett äpple, men inte antalet äpplen i en kärna. Det nya förbundet hålls också samman med en sorts blodsband, och denna gång är det Kristi blod. Läs gärna vad Paulus skriver till korintierna om gemenskapen i Kristi blod. Det är detta blod som förenar oss. Vid den sista måltiden gav Jesus apostlarna att äta av hans kropp, och dricka av hans blod. Det är det sanna och fullkomliga offret. Det är inte "en gång till" relativt vad som hände dagen efter några hundra meter bort, utan det är samma offer. Det var inte en engångshändelse, utan han bad dem att fortsätta. Genom Johannes får vi höra att han sade att hans kropp är verklig föda, och att hans blod är verklig dryck.
Vi måste åter påminna oss skillnaden mellan templet och synagogan. Templet är offerplatsen, och synagogan är platsen för förkunnelse. När Jesus offrar sig en gång för alla innebär det inte att alla offer härefter är meningslösa, utan att han är det perfekta offret, som frambärs i all evighet. Det gamla förbundets offer var symboler eller avbildningar, medan det nya förbundets offer är verkligt och levande. Det är inte historia, utan ständigt närvarande. Det genomförs inte gång efter annan på altaret, utan det är samma offer som frambärs i varje mässa. Det gör att vi får möjligheten att bli delaktiga i detta eviga offer inför Fadern. Det är genom detta offer som vi får del i Kristi Gudomlighet, det eviga livet - genom att äta hans kött och dricka hans blod. Det är genom det som vi kan tillåta honom att leva i oss.
Om nu Gud lever, och vill leva, i oss, så innebär det att också vi måste vilja något. Vi överlåter oss när vi förenar oss med honom i offret. Vi kan göra det i nattvarden, men det måste också få någon annan återspegling i våra liv. För att komma det litet närmare bör vi kanske fundera ett varv till kring innebörden av offer. Jag skrev tidigare att det har med kärlek att göra, och att det finns något av frivillighet. Jesus sade att han gav sitt liv av fri vilja, och att han därför hade rätt att få det tillbaks. För att förstå hans kärlek till oss kan vi tänka på en situation av förälskelse - då är det inte svårt att avstå ifrån något för att få tillbringa en stund tillsammans med den älskade. Litet senare kanske man som förälder måste avstå något till förmån för eventuella barn. Det kan ibland kännas litet jobbigare. Men man gör det för att man vill ge det till den man älskar. För att den man älskar skall få något ur det. Jesus älskar oss så att han var beredd till lidandet på korset för att rädda oss. Räddningen är inte bara att vi slipper helvetet, vilket naturligtvis är trevligt, utan att vi bjuds in till en gemenskap med honom, till att bli hans bröder och systrar.
Här är det åter plats att påminna om perspektiven. Det är inte så att Gud är som vi föreställer oss, fast litet mer, eller litet bättre, eller ens helt perfekt. Det är tvärtom så att våra erfarenheter och föreställningar är bleka avbilder av originalet.
Helgonen är de som förenar sig fullkomligt med Jesus i hans offer, för att som delar i hans kropp fullgöra Faderns vilja. När vi förenar oss med helgonen i deras förböner för människorna, så förenar vi oss med Kristus i hans offer inför Gud.
Detta är helgonens egentliga plats i kyrkan. Jag hoppas att alla som läst så här långt också vill fullfölja sin kallelse till helighet. Oavsett om man tycker att resonemanget är bra eller dåligt, rätt eller fel.
I den andra artikeln skissade jag litet på vad kyrkan är, i syfte att beskriva helgonens plats. Kyrkan är Kristi kropp, och vi är dess lemmar. Det är något helt konkret. Kyrkan är inte Jesu ande eller något liknande abstrakt, och vi är inte anställda med olika roller och uppdrag. Helgonen är de lemmar som fullkomnats, och som kan fullgöra sina uppgifter på ett Gudomligt sätt, eftersom de lever i en fullkomlig gemenskap med Gud. De är i Gud, och Gud är i dem.
I denna artikel tänkte jag gå litet mer på djupet med helgonen och deras plats i kyrkan. Gemenskapen är mer än en samvaro, eller ett samkväm - det är en förening med Gud. Få av våra kroppsdelar kan göra något självständigt, och om de förlorar gemenskapen med resten av kroppen så dör de, och duger inte till annat än att kastas bort, eller brännas som avfall. Kristendomen är inte främst ett system av läror, som man kan härleda ur en textmassa, utan ett liv i gemenskap med Gud. Därför spelar det mindre roll om en lem har litet oklara, eller kanske till och med felaktiga, uppfattningar om vad huvudet vill, eller om hur resten av kroppen fungerar. Det allvarliga ligger i om den enskilda lemmen börjar att sträva efter något annat än vad huvudet vill. Helgonen är de lemmar som ger upp sin egen vilja för att helt ge sig till Guds vilja. det har visat sig vara ett bra sätt att åstadkomma större saker än vad man förmår på egen hand... Nu är det sällan man ser vad som egentligen görs, som särskilt märkvärdigt. Jesus arbetade förmodligen med trä i någon form från ca 12 års ålder tills han blev ca 30, och jag känner inte till att något av vad han åstadkom finns kvar. Sedan gick han runt och pratade litet, och botade några sjuka, men de är alla sedan länge avlidna. Efter något år var de ledande så irriterade på honom att de såg till att han avrättades. Det vi har kvar är sakramenten och effekterna, snarare än att vi kan låta oss imponeras av vad han gjorde på det materiella planet. Detta gäller i lika stor utsträckning helgonen.
Det jag skrivit hittills kommer några att hålla med om, medan andra kommer att finna felen i. Man kan t.ex. hitta bibelverser där man fördömer felaktiga läror. Man kan sedan fråga om det är den felaktiga uppfattningen, eller spridandet av den som fördöms... Men det centrala är ändå det som gör kyrkan till just en kyrka, en gemenskap. Det gamla förbundet var slutet i offerblod, och på samma sätt kan man säga att det nya förbundet slöts i Jesu blod. Men det är mer än så. I det gamla förbundet var det blodsband som höll det samman. Alla var barn till Abraham, och på så sätt delar av honom. Det var inte en församling av likasinnade, eller likatänkande, eller av människor med liknande livserfarenheter. För att förstå det kan man tänka på det modernare talesättet, ett man kan räkna antalet kärnor i ett äpple, men inte antalet äpplen i en kärna. Det nya förbundet hålls också samman med en sorts blodsband, och denna gång är det Kristi blod. Läs gärna vad Paulus skriver till korintierna om gemenskapen i Kristi blod. Det är detta blod som förenar oss. Vid den sista måltiden gav Jesus apostlarna att äta av hans kropp, och dricka av hans blod. Det är det sanna och fullkomliga offret. Det är inte "en gång till" relativt vad som hände dagen efter några hundra meter bort, utan det är samma offer. Det var inte en engångshändelse, utan han bad dem att fortsätta. Genom Johannes får vi höra att han sade att hans kropp är verklig föda, och att hans blod är verklig dryck.
Vi måste åter påminna oss skillnaden mellan templet och synagogan. Templet är offerplatsen, och synagogan är platsen för förkunnelse. När Jesus offrar sig en gång för alla innebär det inte att alla offer härefter är meningslösa, utan att han är det perfekta offret, som frambärs i all evighet. Det gamla förbundets offer var symboler eller avbildningar, medan det nya förbundets offer är verkligt och levande. Det är inte historia, utan ständigt närvarande. Det genomförs inte gång efter annan på altaret, utan det är samma offer som frambärs i varje mässa. Det gör att vi får möjligheten att bli delaktiga i detta eviga offer inför Fadern. Det är genom detta offer som vi får del i Kristi Gudomlighet, det eviga livet - genom att äta hans kött och dricka hans blod. Det är genom det som vi kan tillåta honom att leva i oss.
Om nu Gud lever, och vill leva, i oss, så innebär det att också vi måste vilja något. Vi överlåter oss när vi förenar oss med honom i offret. Vi kan göra det i nattvarden, men det måste också få någon annan återspegling i våra liv. För att komma det litet närmare bör vi kanske fundera ett varv till kring innebörden av offer. Jag skrev tidigare att det har med kärlek att göra, och att det finns något av frivillighet. Jesus sade att han gav sitt liv av fri vilja, och att han därför hade rätt att få det tillbaks. För att förstå hans kärlek till oss kan vi tänka på en situation av förälskelse - då är det inte svårt att avstå ifrån något för att få tillbringa en stund tillsammans med den älskade. Litet senare kanske man som förälder måste avstå något till förmån för eventuella barn. Det kan ibland kännas litet jobbigare. Men man gör det för att man vill ge det till den man älskar. För att den man älskar skall få något ur det. Jesus älskar oss så att han var beredd till lidandet på korset för att rädda oss. Räddningen är inte bara att vi slipper helvetet, vilket naturligtvis är trevligt, utan att vi bjuds in till en gemenskap med honom, till att bli hans bröder och systrar.
Här är det åter plats att påminna om perspektiven. Det är inte så att Gud är som vi föreställer oss, fast litet mer, eller litet bättre, eller ens helt perfekt. Det är tvärtom så att våra erfarenheter och föreställningar är bleka avbilder av originalet.
Helgonen är de som förenar sig fullkomligt med Jesus i hans offer, för att som delar i hans kropp fullgöra Faderns vilja. När vi förenar oss med helgonen i deras förböner för människorna, så förenar vi oss med Kristus i hans offer inför Gud.
Detta är helgonens egentliga plats i kyrkan. Jag hoppas att alla som läst så här långt också vill fullfölja sin kallelse till helighet. Oavsett om man tycker att resonemanget är bra eller dåligt, rätt eller fel.
onsdag 29 september 2010
Fortsätting om helgonen
I den förra posten skrapade jag litet på den historiska ytan kring frågan varför vi har helgon i den katolska kyrkan. Här tänkte jag försöka att skissa ett litet djupare perspektiv på saken.
För att kunna ta ställning till frågan "varför finns det helgon i den katolska kyrkan?" måste man först ta reda på vad som menas med kyrkan. Många människor tror att det handlar om en samling människor som tror ungefär likadant, eventuellt på en viss plats, eller vid ett visst tillfälle. Kanske är det inte bara en samling människor, utan också en organisation. Det är en fruktlös ände att börja i. Anledningen finner vi i kontrollfrågorna: leder den utgångspunkten till Gud? Tar den utgångspunkten sin början i, eller hos, Gud?
Att med Paulus säga att kyrkan är Kristi kropp kan verka litet luftigt. Många håller med om påståendet, så länge de kan definiera innehållet själva, men ger inte Paulus någon ledtråd om vad det kan betyda? Är det en abstraktion av något slag? Kanske inte riktigt... Han skriver inte att kyrkan är Kristi själ eller ande eller liknande, utan Kristi Kropp. Det är inget misstag, eftersom han använder de icke-materiella begreppen på andra platser. Detta kan vi också koppla till hans omvändelse. Frågan han får är "varför förföljer du mig? - Inte mina följeslagare eller liknande! Det hela är just mycket konkret.
Det som håller samman kroppsdelarna är inte gemensamma slutsatser som resultat av diskussioner kring lärofrågor. Det är nattvarden som är det sammanhållande. Nattvarden är det som ger gemenskap med Kristi kropp och blod. Det svenska begreppet nattvard är litet tamt, eftersom det betyder kvällsmat, men vad man i bibeln talar om knyter mycket starkt an till gemenskap. Det starkaste som finns är att ingå i, eller att inte ingå i gemenskapen.
Det finns alltså skäl att fundera litet över innebörden i begreppet gemenskap. De flesta av oss har erfarenheter av gemenskaper. Det skapar litet blandade känslor... En fullkomlig gemenskap är också något som man kan ställa sig tveksam till. Den kan antingen vara perfekt, eller förkvävande, så att den inte lämnar utrymme att vara sig själv. Det verkar vara en svår väg att komma vidare på, så vi vänder perspektivet i stället. Gemenskapen är inte ett begrepp som vi i brist på bättre använder i samband med Gud, utan Gud är i sig själva förebilden för alla gemenskaper. I sig själv är Gud en gemenskap mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande. Det är denna gemenskap som vi är inbjudna till att bli delaktiga i. Det är denna gemenskap som vi, enligt Paulus, blir delaktiga i genom nattvarden. Det är i denna gemenskap som vi kan fullkomnas.
Om nu kyrkan är Kristi kropp, den fullkomliga gemenskapen i Gud, som hålls samman genom att vi får delaktighet med denna kropp, och detta blod genom nattvarden, så är det en uppmaning till oss att bli fullkomliga, att bli verkliga och levande lemmar i denna kropp, i denna gemenskap. Vi är helt enkelt kallade att bli heliga, delar i de heligas gemenskap. Frågan är då hur man blir det. Många anser att det är endast genom tro, eller endast genom nåd detta är möjligt. Det är helt sant, men vi måste ta emot nåden, och tron handlar inte om lärofrågor, utan om att lyda huvudet för denna gemenskap. Enligt Paulus är det Kristus som är huvudet. Att lyda handlar om att av fri vilja göra vad man kan för att uppfylla den roll man har (Paulus inser att man kan undra vem som är en fot eller hand eller liknande...). Jesus förtydligar, och säger att en slav eller tjänare gör vad han blir tillsagd, utan att vänta sig någon lön, men att vi fått söners rätt. Även här måste vi vända våra invanda tankebanor. Fader / son är inte vår ofullkomliga bild av två personer i den treenige Guden, utan förebilden och ursprunget för de relationer som vi ser mellan föräldrar och barn.
Bibeln beskriver oss också som tempel. Det är något annat än synagogan. I templet frambärs offer, medan man i synagogan hör Guds ord. Lärjungarna på vägen till Emaus kände först inte igen Jesus, men deras hjärtan brann när han förklarade skriften för dem. När ögonen öppnades såg de honom inte längre, utan det enda de hade framför sig var välsignat bröd ... (Litet som i en vanlig mässa, där man först hör ordet, och sedan får se brödet.) Anledningen kan man fundera över, men avsikten var inte att ha Jesus som en guru, eller liknande, utan hans djupare närvaro. Inte bara hos dem, eller ibland dem, utan i dem. Vi är tillbaks till kyrkan som Kristi Kropp.
Om Jesu förkunnelse primärt hade varit ett lärosystem, så hade det varit lämpligt att be lärjungarna skriva ner lärosatserna, och kanske några ytterliggare stödanteckningar, för att sedan sprida det. Bokens form är det bästa vi känner. Nu var hans missionsbefallning inte sådan. Och det var inte så den uppfattades heller. Det centrala blev i stället hans uppmaning vid den sista måltiden: gör detta till minne av mig.
Om Jesus fortfarande är verksam, så är han det inte endast genom den Helige Ande. Anden skall komma över oss, vara med oss osv., men kyrkan är hans kropp, och vi är dess lemmar. När Jesus säger till Petrus att han skall grunda sin kyrka på denna klippa, är det helt klart (för dåtidens judar) vad han menar: tempelberget. Vi är tillbaks till tempel, och Jesu offer. Det som gör ett lidande till ett offer är något moment av frivillighet som grundas i kärlek. Jag offrar ingenting genom att råka ut för en olycka eller oförrätt. Det är däremot en annan sak om jag t.ex. hoppar över middagen för att i stället hjälpa någon som behöver mig. Få kristna bestrider fullkomligheten i Jesu kärlek, eller i frivilligheten i hans offer. Han är mer än tydlig på flera ställen. Samtidigt söker han vår kärlek... Här hittar vi nyckeln till lydnaden. Motsatsen är synden, och dess natur är att den skiljer oss ifrån gemenskapen med Gud.
Helgonen är de människor som fullkomnats i Gud. I gemenskapen med Gud. I Kristi kropp. Vad är mer naturligt än att en lem ber en annan lem om hjälp med något? för mig blir det förvirrat när någon säger att de andra lemmarna står i vägen för Gud, eller att de skulle agera på annat sätt än vad huvudet önskar, eller med egen kraft, eller något av de andra vanliga missförstånden... För att vara praktisk kan man fråga vad som händer om ett bens säger att det hellre skulle vilja vara en arm, eller kräver att själv få avgöra vart det skall gå och när det kan tänkas bli av. Vi är ibland lemmar som inte lyder, eller inte frågar efter vad som förväntas av oss, men helgonen är de lemmar som fullkomnats. Vilka lemmar har vi mest förtroende för när vi söker hjälp med det som ligger oss före? Eller är kroppen en abstraktion, som kan vänta tills vi är klara med att leva våra liv här? Vad står i bibeln?
För att kunna ta ställning till frågan "varför finns det helgon i den katolska kyrkan?" måste man först ta reda på vad som menas med kyrkan. Många människor tror att det handlar om en samling människor som tror ungefär likadant, eventuellt på en viss plats, eller vid ett visst tillfälle. Kanske är det inte bara en samling människor, utan också en organisation. Det är en fruktlös ände att börja i. Anledningen finner vi i kontrollfrågorna: leder den utgångspunkten till Gud? Tar den utgångspunkten sin början i, eller hos, Gud?
Att med Paulus säga att kyrkan är Kristi kropp kan verka litet luftigt. Många håller med om påståendet, så länge de kan definiera innehållet själva, men ger inte Paulus någon ledtråd om vad det kan betyda? Är det en abstraktion av något slag? Kanske inte riktigt... Han skriver inte att kyrkan är Kristi själ eller ande eller liknande, utan Kristi Kropp. Det är inget misstag, eftersom han använder de icke-materiella begreppen på andra platser. Detta kan vi också koppla till hans omvändelse. Frågan han får är "varför förföljer du mig? - Inte mina följeslagare eller liknande! Det hela är just mycket konkret.
Det som håller samman kroppsdelarna är inte gemensamma slutsatser som resultat av diskussioner kring lärofrågor. Det är nattvarden som är det sammanhållande. Nattvarden är det som ger gemenskap med Kristi kropp och blod. Det svenska begreppet nattvard är litet tamt, eftersom det betyder kvällsmat, men vad man i bibeln talar om knyter mycket starkt an till gemenskap. Det starkaste som finns är att ingå i, eller att inte ingå i gemenskapen.
Det finns alltså skäl att fundera litet över innebörden i begreppet gemenskap. De flesta av oss har erfarenheter av gemenskaper. Det skapar litet blandade känslor... En fullkomlig gemenskap är också något som man kan ställa sig tveksam till. Den kan antingen vara perfekt, eller förkvävande, så att den inte lämnar utrymme att vara sig själv. Det verkar vara en svår väg att komma vidare på, så vi vänder perspektivet i stället. Gemenskapen är inte ett begrepp som vi i brist på bättre använder i samband med Gud, utan Gud är i sig själva förebilden för alla gemenskaper. I sig själv är Gud en gemenskap mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande. Det är denna gemenskap som vi är inbjudna till att bli delaktiga i. Det är denna gemenskap som vi, enligt Paulus, blir delaktiga i genom nattvarden. Det är i denna gemenskap som vi kan fullkomnas.
Om nu kyrkan är Kristi kropp, den fullkomliga gemenskapen i Gud, som hålls samman genom att vi får delaktighet med denna kropp, och detta blod genom nattvarden, så är det en uppmaning till oss att bli fullkomliga, att bli verkliga och levande lemmar i denna kropp, i denna gemenskap. Vi är helt enkelt kallade att bli heliga, delar i de heligas gemenskap. Frågan är då hur man blir det. Många anser att det är endast genom tro, eller endast genom nåd detta är möjligt. Det är helt sant, men vi måste ta emot nåden, och tron handlar inte om lärofrågor, utan om att lyda huvudet för denna gemenskap. Enligt Paulus är det Kristus som är huvudet. Att lyda handlar om att av fri vilja göra vad man kan för att uppfylla den roll man har (Paulus inser att man kan undra vem som är en fot eller hand eller liknande...). Jesus förtydligar, och säger att en slav eller tjänare gör vad han blir tillsagd, utan att vänta sig någon lön, men att vi fått söners rätt. Även här måste vi vända våra invanda tankebanor. Fader / son är inte vår ofullkomliga bild av två personer i den treenige Guden, utan förebilden och ursprunget för de relationer som vi ser mellan föräldrar och barn.
Bibeln beskriver oss också som tempel. Det är något annat än synagogan. I templet frambärs offer, medan man i synagogan hör Guds ord. Lärjungarna på vägen till Emaus kände först inte igen Jesus, men deras hjärtan brann när han förklarade skriften för dem. När ögonen öppnades såg de honom inte längre, utan det enda de hade framför sig var välsignat bröd ... (Litet som i en vanlig mässa, där man först hör ordet, och sedan får se brödet.) Anledningen kan man fundera över, men avsikten var inte att ha Jesus som en guru, eller liknande, utan hans djupare närvaro. Inte bara hos dem, eller ibland dem, utan i dem. Vi är tillbaks till kyrkan som Kristi Kropp.
Om Jesu förkunnelse primärt hade varit ett lärosystem, så hade det varit lämpligt att be lärjungarna skriva ner lärosatserna, och kanske några ytterliggare stödanteckningar, för att sedan sprida det. Bokens form är det bästa vi känner. Nu var hans missionsbefallning inte sådan. Och det var inte så den uppfattades heller. Det centrala blev i stället hans uppmaning vid den sista måltiden: gör detta till minne av mig.
Om Jesus fortfarande är verksam, så är han det inte endast genom den Helige Ande. Anden skall komma över oss, vara med oss osv., men kyrkan är hans kropp, och vi är dess lemmar. När Jesus säger till Petrus att han skall grunda sin kyrka på denna klippa, är det helt klart (för dåtidens judar) vad han menar: tempelberget. Vi är tillbaks till tempel, och Jesu offer. Det som gör ett lidande till ett offer är något moment av frivillighet som grundas i kärlek. Jag offrar ingenting genom att råka ut för en olycka eller oförrätt. Det är däremot en annan sak om jag t.ex. hoppar över middagen för att i stället hjälpa någon som behöver mig. Få kristna bestrider fullkomligheten i Jesu kärlek, eller i frivilligheten i hans offer. Han är mer än tydlig på flera ställen. Samtidigt söker han vår kärlek... Här hittar vi nyckeln till lydnaden. Motsatsen är synden, och dess natur är att den skiljer oss ifrån gemenskapen med Gud.
Helgonen är de människor som fullkomnats i Gud. I gemenskapen med Gud. I Kristi kropp. Vad är mer naturligt än att en lem ber en annan lem om hjälp med något? för mig blir det förvirrat när någon säger att de andra lemmarna står i vägen för Gud, eller att de skulle agera på annat sätt än vad huvudet önskar, eller med egen kraft, eller något av de andra vanliga missförstånden... För att vara praktisk kan man fråga vad som händer om ett bens säger att det hellre skulle vilja vara en arm, eller kräver att själv få avgöra vart det skall gå och när det kan tänkas bli av. Vi är ibland lemmar som inte lyder, eller inte frågar efter vad som förväntas av oss, men helgonen är de lemmar som fullkomnats. Vilka lemmar har vi mest förtroende för när vi söker hjälp med det som ligger oss före? Eller är kroppen en abstraktion, som kan vänta tills vi är klara med att leva våra liv här? Vad står i bibeln?
måndag 27 september 2010
Varför finns det helgon i den katolska kyrkan?
Jag fick den frågan härförleden. I förstone verkade frågan enkel. Vi har alltid haft dem. Men det räcker kanske inte riktigt.
Jag tror att den grundläggande historien är ganska välbekant. Och att den innehåller ett moment som är mer svårsmält för protestanter, varför jag tar det litet mer tydligt.
I den tidiga kyrkan var man allt annat än klar över vad som händer med dem som dör. En vanlig uppfattning var att man hamnade någonstans, där man fick vänta på att Jesus skulle komma tillbaks, vilket man trodde skulle ske inom en snar framtid. Man var klar över att det skulle vara en köttslig uppståndelse, och ganska snart kom de förutsägbara diskussionerna igång om hur det praktiskt skulle gå till. Paulus verkar ganska störd över de debatterna, liksom han avvisar att de som dör innan Jesus kommer tillbaks skulle missa något.
Detta var emellertid inte den enda uppfattningen. Man kom ihåg att döda hade uppstått och visat sig i Jerusalem när Jesus dog, liksom Stefanos syn när han stenades. Från skrifterna visste man att Henok och Elias var i himmelen. De flesta "visste" också att Moses var där, även om den skriften så småningom varken kom med i den hebreiska bibeln (man tog med en grekisk bok - Daniel - trots att den inte fyllde kriterierna eftersom protesterna blev för starka, men det berättar jag mer om en annan gång), eller i den version som de flesta kristna använde. Vidare antog man att patriarkerna och några till var där.
En av de stora knäckfrågorna var hur det kommande riket skulle se ut. De flesta väntade på något jordiskt. Hela tidsandan hade sedan något århundrade varit apokalyptisk. Det tog ett tag att ställa om till en himmelsk förväntan. Den jordiska förväntan fick en knäck som den inte hämtade sig ifrån när Jerusalem förstördes, eller åtminstone när tiden gick och det inte hände något. Under decennierna som följde närmast kastades de kristna ut ifrån synagogorna, och blev tvungna att försöka klara sig själva, och frågan om vad som hände när man dör blev mer akut att besvara.
Ett första konkret svar ligger i det som kan vara en stötesten för en del protestanter, nämligen att vi förenas i Kristi kropp i Kyrkan, men också med hans själ (det eviga livet). Att fullständigt förenas med honom är alltså målet, och frälsningens innebörd. Det är i den föreningen som vi kan dela hans seger. Föreningen ansågs fullkomlig om man delade hans död. Flera gånger i breven läser vi hur man är glad för att få lida för Kristi skull, och det ultimata lidandet är naturligtvis döden. Segerkransen väntar! Om man nu är förenad med Kristus, så kommer man säkert direkt till himmelen. Väntan blir något för de andra... Så tidig är alltså läran om skärselden, fast den egentligen är ännu äldre, eftersom Judarna bad för de avlidna, vilket är meningslöst om man kommer direkt till himmelen eller till helvetet.
De första helgonen var alltså de första martyrerna. Det utvecklade sig åt två olika håll. Det ena hållet var att en människa som hade "bestått provet" och inte tvekat att ge sitt liv, men där avrättningen blivit inställd av något skäl. Dessa människor hade ju visat samma offervilja, och var därför lika nära förenade med Kristus. De kom att kallas för bekännare. På sina håll kom de att orsaka en del problem, eftersom de konkurrerade om auktoritet. Det hela försvann emellertid när förföljelserna upphörde. Det andra hållet i utvecklingen var att en människa kunde ge sitt liv helt och hållet till Gud, utan att någon ville mörda henne eller honom. Det är den moderna förståelsen av helgon.
Från början var det varje biskop som kunde förklara någon för helig, dvs. att vederbörande redan finns i himmelen hos Gud. Efter ett antal tveksamma fall införde man mer formella prövningar, och centraliserade processerna.
Kyrkans centrala ledning, dvs. påvarna, har mestadels varit restriktiva, och inte särskilt intresserade av att få fler helgon, och även om t.ex. Johannes Paulus II hade en annan inställning, så mildrade han inte kraven. Det största trycket har alltid kommit ifrån vanligt folk. En annan grupp som gärna velat få fler helgon har varit missionärer, som velat förankra kyrkan på den nya platsen, vilket förklarar varför vi i Norden ganska snart fick våra helgonkungar: Erik, Knut och Olav.
I den tidiga kyrkan firade man minnesdagar vid martyrernas gravar, och gjorde ganska snart erfarenheten att förbönerna verkade vara särskilt effektiva på deras dödsdagar. Som vanligt var ledarna tveksamma, och saktfärdiga i att tillmötesgå önskemålen om formalisering av firandena. Bråttom fick de först när de upptäckte att det hela växte ut spontant om de inte själva gjorde något.
1000 år senare, när kristendomen fick fotfäste i Norden var problemet ett annat. Man vävde in allsköns allmän mytologi i helgonlegenderna, och en del blev ganska tveksamt som kristna förebilder, även om fernissan alltid fanns där.
I våra dagar har vi fått se att helgonen är människor som lever mitt ibland oss, som t.ex. Maria Hesselblad, eller Moder Theresa av Calcutta. Det är människor som på ett radikalt sätt förmår att ge sig till Gud. Det är människor som vi kan förstå och identifiera oss med. Det är människor som visar oss vägen.
För att knyta ihop det hela, så är vi lemmar i Kristi Kropp, vilket vi inte slutar att vara i och med att vår tid på jorden är ute. Alla kan vi be för varandra, och de som redan skådar Gud kan göra det på ett alldeles särskilt sätt. Att vi är lemmar i hans kropp innebär också att vi skall göra hans gärningar, fullgöra hans uppdrag. Det kan vi inte klara på egen hand, eller av egen kraft.
De avgörande problemen för evangelikala protestanter ligger i följande:
1) i princip inget av detta finns med i bibeln
2) man har en individualistisk hållning, där gemenskapen blir abstrakt - det är mest fråga om Jag, Gud och Bibeln, vilket gör att helgonen kommer emellan
3) det blir rörigt med frälsningsläran, eftersom man strikt skiljer mellan tid och evighet, dvs. klipper alla band mellan himmel och jord, utom Gud själv
4) man har oftast inte funderat över vad Jesus menar med att vi kommer att för lön eller straff för våra gärningar, utan antar att det blir lika för alla, varför det är nonsens med att en del människor är särskilt heliga inför Gud - de kan ha gjort viktiga saker som vi uppskattar och kommer ihåg, men...
Jag tror att den grundläggande historien är ganska välbekant. Och att den innehåller ett moment som är mer svårsmält för protestanter, varför jag tar det litet mer tydligt.
I den tidiga kyrkan var man allt annat än klar över vad som händer med dem som dör. En vanlig uppfattning var att man hamnade någonstans, där man fick vänta på att Jesus skulle komma tillbaks, vilket man trodde skulle ske inom en snar framtid. Man var klar över att det skulle vara en köttslig uppståndelse, och ganska snart kom de förutsägbara diskussionerna igång om hur det praktiskt skulle gå till. Paulus verkar ganska störd över de debatterna, liksom han avvisar att de som dör innan Jesus kommer tillbaks skulle missa något.
Detta var emellertid inte den enda uppfattningen. Man kom ihåg att döda hade uppstått och visat sig i Jerusalem när Jesus dog, liksom Stefanos syn när han stenades. Från skrifterna visste man att Henok och Elias var i himmelen. De flesta "visste" också att Moses var där, även om den skriften så småningom varken kom med i den hebreiska bibeln (man tog med en grekisk bok - Daniel - trots att den inte fyllde kriterierna eftersom protesterna blev för starka, men det berättar jag mer om en annan gång), eller i den version som de flesta kristna använde. Vidare antog man att patriarkerna och några till var där.
En av de stora knäckfrågorna var hur det kommande riket skulle se ut. De flesta väntade på något jordiskt. Hela tidsandan hade sedan något århundrade varit apokalyptisk. Det tog ett tag att ställa om till en himmelsk förväntan. Den jordiska förväntan fick en knäck som den inte hämtade sig ifrån när Jerusalem förstördes, eller åtminstone när tiden gick och det inte hände något. Under decennierna som följde närmast kastades de kristna ut ifrån synagogorna, och blev tvungna att försöka klara sig själva, och frågan om vad som hände när man dör blev mer akut att besvara.
Ett första konkret svar ligger i det som kan vara en stötesten för en del protestanter, nämligen att vi förenas i Kristi kropp i Kyrkan, men också med hans själ (det eviga livet). Att fullständigt förenas med honom är alltså målet, och frälsningens innebörd. Det är i den föreningen som vi kan dela hans seger. Föreningen ansågs fullkomlig om man delade hans död. Flera gånger i breven läser vi hur man är glad för att få lida för Kristi skull, och det ultimata lidandet är naturligtvis döden. Segerkransen väntar! Om man nu är förenad med Kristus, så kommer man säkert direkt till himmelen. Väntan blir något för de andra... Så tidig är alltså läran om skärselden, fast den egentligen är ännu äldre, eftersom Judarna bad för de avlidna, vilket är meningslöst om man kommer direkt till himmelen eller till helvetet.
De första helgonen var alltså de första martyrerna. Det utvecklade sig åt två olika håll. Det ena hållet var att en människa som hade "bestått provet" och inte tvekat att ge sitt liv, men där avrättningen blivit inställd av något skäl. Dessa människor hade ju visat samma offervilja, och var därför lika nära förenade med Kristus. De kom att kallas för bekännare. På sina håll kom de att orsaka en del problem, eftersom de konkurrerade om auktoritet. Det hela försvann emellertid när förföljelserna upphörde. Det andra hållet i utvecklingen var att en människa kunde ge sitt liv helt och hållet till Gud, utan att någon ville mörda henne eller honom. Det är den moderna förståelsen av helgon.
Från början var det varje biskop som kunde förklara någon för helig, dvs. att vederbörande redan finns i himmelen hos Gud. Efter ett antal tveksamma fall införde man mer formella prövningar, och centraliserade processerna.
Kyrkans centrala ledning, dvs. påvarna, har mestadels varit restriktiva, och inte särskilt intresserade av att få fler helgon, och även om t.ex. Johannes Paulus II hade en annan inställning, så mildrade han inte kraven. Det största trycket har alltid kommit ifrån vanligt folk. En annan grupp som gärna velat få fler helgon har varit missionärer, som velat förankra kyrkan på den nya platsen, vilket förklarar varför vi i Norden ganska snart fick våra helgonkungar: Erik, Knut och Olav.
I den tidiga kyrkan firade man minnesdagar vid martyrernas gravar, och gjorde ganska snart erfarenheten att förbönerna verkade vara särskilt effektiva på deras dödsdagar. Som vanligt var ledarna tveksamma, och saktfärdiga i att tillmötesgå önskemålen om formalisering av firandena. Bråttom fick de först när de upptäckte att det hela växte ut spontant om de inte själva gjorde något.
1000 år senare, när kristendomen fick fotfäste i Norden var problemet ett annat. Man vävde in allsköns allmän mytologi i helgonlegenderna, och en del blev ganska tveksamt som kristna förebilder, även om fernissan alltid fanns där.
I våra dagar har vi fått se att helgonen är människor som lever mitt ibland oss, som t.ex. Maria Hesselblad, eller Moder Theresa av Calcutta. Det är människor som på ett radikalt sätt förmår att ge sig till Gud. Det är människor som vi kan förstå och identifiera oss med. Det är människor som visar oss vägen.
För att knyta ihop det hela, så är vi lemmar i Kristi Kropp, vilket vi inte slutar att vara i och med att vår tid på jorden är ute. Alla kan vi be för varandra, och de som redan skådar Gud kan göra det på ett alldeles särskilt sätt. Att vi är lemmar i hans kropp innebär också att vi skall göra hans gärningar, fullgöra hans uppdrag. Det kan vi inte klara på egen hand, eller av egen kraft.
De avgörande problemen för evangelikala protestanter ligger i följande:
1) i princip inget av detta finns med i bibeln
2) man har en individualistisk hållning, där gemenskapen blir abstrakt - det är mest fråga om Jag, Gud och Bibeln, vilket gör att helgonen kommer emellan
3) det blir rörigt med frälsningsläran, eftersom man strikt skiljer mellan tid och evighet, dvs. klipper alla band mellan himmel och jord, utom Gud själv
4) man har oftast inte funderat över vad Jesus menar med att vi kommer att för lön eller straff för våra gärningar, utan antar att det blir lika för alla, varför det är nonsens med att en del människor är särskilt heliga inför Gud - de kan ha gjort viktiga saker som vi uppskattar och kommer ihåg, men...
söndag 26 september 2010
Film om konverering
Blir mycket filmer nu.. Men denne herres resa påminner mycket om min egen..
Värt att se.
lördag 25 september 2010
Bibelverser
Jag satt och läste lite i bibeln i morse från Kolosserbrevet. Och dessa verser nedanför berörde mig särskilt. Tänkte att det kanske kunde vara värt för er att begrunda Paulus förböner här..
"Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud.
Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga, och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen" (Kol 1:9-18)
"Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud.
Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga, och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen" (Kol 1:9-18)
lördag 18 september 2010
Litet avkortad fortsättning kring Maria
Jag funderade tidigare på att skriva litet kring Maria, utifrån vad det innebär att vara människa. Jag har vänt och vridit på frågan några varv, och kommit fram till att det just nu blir litet för omfattande att utveckla en antropologi så långt att vi kan dra bestämda slutsatser.
Frågan vad det innebär att vara människa kan i alla fall vara värd att fundera kring. Att människan är ett djur, med egenskaper som gör att vi kan jämföras med andra djur är klart, men det säger ingenting om innebörden av att vara människa. Samma sak kan sägas om alla naturvetenskapliga sätt att närma sig frågan. Om vi vänder på det och undrar vad som skiljer oss från andra blir det inte heller helt enkelt. Många försök att gå den vägen landar på intellektuella förmågor, och strandar på att inte alla människor besitter dem. Anledningarna varierar, men den kanske tydligaste situationen är att betrakta en människa som ligger i koma.
Som kristna vet vi att det hela beror på att Gud har skapat oss till något annat än djur. Vi har något gudomligt i oss. Vi kan söka djupare mening i tillvaron. Vi kan i viss utsträckning bemästra den. Vi har också en moral, dvs. en uppfattning om gott och ont, rätt och fel i djupare mening. Vi kan försöka forma vår omgivning och våra relationer efter detta. I Psaltaren 8:6 står det ”du gjorde honom (människan) nästan till en Gud”. Samtidigt är det en oöverstiglig skillnad mellan att vara skapare och att vara skapad. Vi finner oss alltså i denna svårtydbara situation. Att vara nästan som Gud, men samtidigt oändligt långt ifrån att vara som Gud. Man frestas att frustrerat fråga: ”hur är det egentligen?”. Vissa kristna betonar skillnaden, medan de traditionella svarar både och.
Vi är skapade till att vara Guds avbild. Till man och kvinna skapade han oss. Men historien visar att det är alltför lätt att mena att det egentligen i första hand är ”till man” som avses, och att kvinnan är ett nödvändigt komplement, on ofullständig nästan-man, dvs. egentligen inte fullt ut människa. Tanken har seglat fram också i katolska kretsar. Visserligen ger bibeln några tydliga passager som säger att det synsättet är fel, men när man bläddrar igenom skrifterna hittar man män, män och ännu fler mer eller mindre gamla gubbar. Läser man litet närmare så finner man att varje gång Gud uppenbarar sig, så är det i mansgestalt, så det är kanske inte omöjligt att förstå varför tanken har uppkommit. I det sammanhanget är det värt att fundera över varför den främsta av alla skapade är en kvinna. Ingen annan har haft en så stor uppgift: att bära Jesus inom sig, att ta hand om honom och fostra honom, och att lida med honom. Hon är den som allra djupast är förenad med honom. Det innebär att hon är en förebild för oss alla, och kanske allra mest för prästerna (sic!).
Det innebär vidare att vi inte fullt ut kan förstå vad det innebär att vara människa enbart genom att fundera över Jesus som förebild. De flesta kommer förr eller senare till att det inte fungerar, eftersom han hade andra förutsättningar, eller liknande argument. Det är då Maria ger fullheten. Hon är den som först, och främst av alla, ger sig helt och hållet, och av fri vilja, åt Gud. Utan henne kan vi alltså inte tillfredsställande förstå vad vi är skapade till att vara…
Frågan vad det innebär att vara människa kan i alla fall vara värd att fundera kring. Att människan är ett djur, med egenskaper som gör att vi kan jämföras med andra djur är klart, men det säger ingenting om innebörden av att vara människa. Samma sak kan sägas om alla naturvetenskapliga sätt att närma sig frågan. Om vi vänder på det och undrar vad som skiljer oss från andra blir det inte heller helt enkelt. Många försök att gå den vägen landar på intellektuella förmågor, och strandar på att inte alla människor besitter dem. Anledningarna varierar, men den kanske tydligaste situationen är att betrakta en människa som ligger i koma.
Som kristna vet vi att det hela beror på att Gud har skapat oss till något annat än djur. Vi har något gudomligt i oss. Vi kan söka djupare mening i tillvaron. Vi kan i viss utsträckning bemästra den. Vi har också en moral, dvs. en uppfattning om gott och ont, rätt och fel i djupare mening. Vi kan försöka forma vår omgivning och våra relationer efter detta. I Psaltaren 8:6 står det ”du gjorde honom (människan) nästan till en Gud”. Samtidigt är det en oöverstiglig skillnad mellan att vara skapare och att vara skapad. Vi finner oss alltså i denna svårtydbara situation. Att vara nästan som Gud, men samtidigt oändligt långt ifrån att vara som Gud. Man frestas att frustrerat fråga: ”hur är det egentligen?”. Vissa kristna betonar skillnaden, medan de traditionella svarar både och.
Vi är skapade till att vara Guds avbild. Till man och kvinna skapade han oss. Men historien visar att det är alltför lätt att mena att det egentligen i första hand är ”till man” som avses, och att kvinnan är ett nödvändigt komplement, on ofullständig nästan-man, dvs. egentligen inte fullt ut människa. Tanken har seglat fram också i katolska kretsar. Visserligen ger bibeln några tydliga passager som säger att det synsättet är fel, men när man bläddrar igenom skrifterna hittar man män, män och ännu fler mer eller mindre gamla gubbar. Läser man litet närmare så finner man att varje gång Gud uppenbarar sig, så är det i mansgestalt, så det är kanske inte omöjligt att förstå varför tanken har uppkommit. I det sammanhanget är det värt att fundera över varför den främsta av alla skapade är en kvinna. Ingen annan har haft en så stor uppgift: att bära Jesus inom sig, att ta hand om honom och fostra honom, och att lida med honom. Hon är den som allra djupast är förenad med honom. Det innebär att hon är en förebild för oss alla, och kanske allra mest för prästerna (sic!).
Det innebär vidare att vi inte fullt ut kan förstå vad det innebär att vara människa enbart genom att fundera över Jesus som förebild. De flesta kommer förr eller senare till att det inte fungerar, eftersom han hade andra förutsättningar, eller liknande argument. Det är då Maria ger fullheten. Hon är den som först, och främst av alla, ger sig helt och hållet, och av fri vilja, åt Gud. Utan henne kan vi alltså inte tillfredsställande förstå vad vi är skapade till att vara…
torsdag 16 september 2010
Varför är du katolik?
Jag får ofta den frågan av många av mina protestantiska vänner.
Jag försöker ofta leda in debatten på vart auktoriteten finns idag, och kanoniseringarna av bibeln. Det väcker ofta en "aha" upplevelse hos många.
Jag märker att många inte alls har tänkt i dessa banor som jag själv gjort. Ofta använder folk argumentet, "det är Guds ord, punkt slut, varför gräva i det"
Alla verkar inte ha det behovet att veta hur kanoniseringarna gick till, och med vilken auktoritet detta gjordes. Eller hur olika dogmer fastslagits. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på mig som vill ta reda på sånt här.. Det kanske hade varit enklarare att inte bry sig så mycket om vissa saker.
Men o andra sidan, så var min första tanke när jag läste bibeln som nykristen. Varför är just dessa böcker med i nya testamentet. Jag vill liksom inte sluta söka efter sanningen bara för den sakens skull.
Den kristna tron måste vara sann, annars vore det absurt att vara kristen. Jag vill veta varför dessa böcker finns med i bibeln, och vilka som hade auktoritet att bestämma det. Och var finns den auktoriteten idag. Den är en aspekt som fört mig till den katolska kyrkan.
Ofta får man svaret att tron skall vara fri från religösitet. Och ett slags apostlagärningarna ideal skall råda i den kristna tron. Då hade man minsann inga kyrkobyggnader, utan tron levdes ut i hemförsamlingar. Och att så skall den kristna tron levas.
Man ser ofta den katolska kyrkan som en gigantisk instans som påminner om en fariseeisk religion. Och man kan inte förstå hur jag vill vara en del av denna apparat. Tron är ju så enkel och barnslig. Det behövs inga stadgar och regler, vi har ju den helige ande i våra liv så talar om för oss vad som är rätt och fel.
Som katolik svarar jag då att man läser bibeln selektivt, och försöker upprepa en rörelse som redan varit i den unga kyrkan. Det är en orealistisk tanke och leder ofta till splittring och oenighet. Det såg vi även i den tidiga kyrkan med olika geografiska hemförsamlingar. Enhet och dogmer är ett måste för att hålla i hop en växande skara av kristna människor.
Det jag finner i den katolska kyrkan, är en kyrka som håller ihop. Som förvaltar något, som inte anpassar sig till tidsandan. Det är synd att inte fler upptäcker det.
Jag märker också att man har förutfattade meningar om vad vi tror på. Även om jag delger hur vi tror, så verkar man fortsätta på sin egen linje om hur vi tror.
Givetvis finns det andliga aspekter också, som fört mig till kyrkan.
Min första möte nmed Gud satte djupa spår i mig, min första mässa upplevde jag samma sak. Det gick inte att fly ifrån det. Jag blev drabbad av Gud. Det går inte att fly ifrån.
Givetvis är det svårt att debattera sådant. Att sätta ord på på saker man upplevt i sitt inre.
Skriv gärna era tankar om detta..
Jag försöker ofta leda in debatten på vart auktoriteten finns idag, och kanoniseringarna av bibeln. Det väcker ofta en "aha" upplevelse hos många.
Jag märker att många inte alls har tänkt i dessa banor som jag själv gjort. Ofta använder folk argumentet, "det är Guds ord, punkt slut, varför gräva i det"
Alla verkar inte ha det behovet att veta hur kanoniseringarna gick till, och med vilken auktoritet detta gjordes. Eller hur olika dogmer fastslagits. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på mig som vill ta reda på sånt här.. Det kanske hade varit enklarare att inte bry sig så mycket om vissa saker.
Men o andra sidan, så var min första tanke när jag läste bibeln som nykristen. Varför är just dessa böcker med i nya testamentet. Jag vill liksom inte sluta söka efter sanningen bara för den sakens skull.
Den kristna tron måste vara sann, annars vore det absurt att vara kristen. Jag vill veta varför dessa böcker finns med i bibeln, och vilka som hade auktoritet att bestämma det. Och var finns den auktoriteten idag. Den är en aspekt som fört mig till den katolska kyrkan.
Ofta får man svaret att tron skall vara fri från religösitet. Och ett slags apostlagärningarna ideal skall råda i den kristna tron. Då hade man minsann inga kyrkobyggnader, utan tron levdes ut i hemförsamlingar. Och att så skall den kristna tron levas.
Man ser ofta den katolska kyrkan som en gigantisk instans som påminner om en fariseeisk religion. Och man kan inte förstå hur jag vill vara en del av denna apparat. Tron är ju så enkel och barnslig. Det behövs inga stadgar och regler, vi har ju den helige ande i våra liv så talar om för oss vad som är rätt och fel.
Som katolik svarar jag då att man läser bibeln selektivt, och försöker upprepa en rörelse som redan varit i den unga kyrkan. Det är en orealistisk tanke och leder ofta till splittring och oenighet. Det såg vi även i den tidiga kyrkan med olika geografiska hemförsamlingar. Enhet och dogmer är ett måste för att hålla i hop en växande skara av kristna människor.
Det jag finner i den katolska kyrkan, är en kyrka som håller ihop. Som förvaltar något, som inte anpassar sig till tidsandan. Det är synd att inte fler upptäcker det.
Jag märker också att man har förutfattade meningar om vad vi tror på. Även om jag delger hur vi tror, så verkar man fortsätta på sin egen linje om hur vi tror.
Givetvis finns det andliga aspekter också, som fört mig till kyrkan.
Min första möte nmed Gud satte djupa spår i mig, min första mässa upplevde jag samma sak. Det gick inte att fly ifrån det. Jag blev drabbad av Gud. Det går inte att fly ifrån.
Givetvis är det svårt att debattera sådant. Att sätta ord på på saker man upplevt i sitt inre.
Skriv gärna era tankar om detta..
fredag 3 september 2010
Korta nyheter
Astronomer har funnit vattenånga i avlägsna stjärnor, vilket innebär att man får ändra om sina teorier om universums tillkomst.
Sånt här tycker jag är intressant.
Artikel
Lyssna i P1
Första katolska högskolan i Sverige invigs i Uppsala. Det hade varit intressant att studera där.. Spännande iaf.
Det här är första gången sedan reformationen på 1500-talet som en katolsk utbildningsinstitution får akademiska examensrättigheter i Sverige.
Artikel
Sånt här tycker jag är intressant.
Artikel
Lyssna i P1
Första katolska högskolan i Sverige invigs i Uppsala. Det hade varit intressant att studera där.. Spännande iaf.
Det här är första gången sedan reformationen på 1500-talet som en katolsk utbildningsinstitution får akademiska examensrättigheter i Sverige.
Artikel
torsdag 2 september 2010
Den bräckliga tron
Ibland så är min tro väldigt svag. Som om att den inte räcker till.. Jag lyckas ibland övertyga mig själv att jag inte fixar att vara kristen, att jag inte pallar att följa Gud..
Ibland känns Gud så långt borta, helt tyst.
Gud var är du?
Hur jag kunna följa någon som är så tyst?
Varför skall jag värja mig mot syndens synliga lockelser och istället följa dig?
Varför föds jag till denna värld med en lockelse till syndens frukter?
varför kan jag inte välja din väg?
Varför kan jag inte vara den som jag i mitt inre vill vara?
Detta är hädiska ord som mitt hjärta talar.
David bad sådana böner till Gud också, det känns ibland befriande att en stor profet också kände så.
"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
3Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro." (Psalm 22)
Ibland känns det dock som att jag kommer Gud som mest nära i dessa innersta ärliga böner från hjärtat. Det är märkligt att jag upplever det så. Egentligen så är dessa tankar rent ut sagt bedrövliga och skamliga. Men det tar ju dock inte ifrån mig att jag faktiskt känner så.
Ibland känns Gud så långt borta, helt tyst.
Gud var är du?
Hur jag kunna följa någon som är så tyst?
Varför skall jag värja mig mot syndens synliga lockelser och istället följa dig?
Varför föds jag till denna värld med en lockelse till syndens frukter?
varför kan jag inte välja din väg?
Varför kan jag inte vara den som jag i mitt inre vill vara?
Detta är hädiska ord som mitt hjärta talar.
David bad sådana böner till Gud också, det känns ibland befriande att en stor profet också kände så.
"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
3Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro." (Psalm 22)
Ibland känns det dock som att jag kommer Gud som mest nära i dessa innersta ärliga böner från hjärtat. Det är märkligt att jag upplever det så. Egentligen så är dessa tankar rent ut sagt bedrövliga och skamliga. Men det tar ju dock inte ifrån mig att jag faktiskt känner så.
onsdag 1 september 2010
söndag 22 augusti 2010
Klostret
Jag skulle vilja tipsa om en dokumentär som gått på svt, som heter klostret. Det handlar om fem män med olika bakgrund, som skall leva med munkarna i 40 dagar. Deras resa är väldigt intressant. Och jag känner igen mig i deras sökande. Detta program bidrog till att jag började reflektera över mitt första andlig möte med Gud, vilket jag verkligen behövde påminna mig om..
Den senaste tiden har varit så hektiskt i våra liv, ja hela våren har varit en lång resa, med konverteringen och sedan nu i helgen bröllopet.
Nu börjar för mig det katolska livet på allvar. Och jag längtar efter stillheten och att umgås med Gud.. Samt att finna vad min kallelse är. Något jag ännu inte riktigt förstått på djupet. Det krävs stillhet och bön för att höra Guds röst.. Något som jag tyvärr försakat den senaste tiden.
Programmet finns här..
Den senaste tiden har varit så hektiskt i våra liv, ja hela våren har varit en lång resa, med konverteringen och sedan nu i helgen bröllopet.
Nu börjar för mig det katolska livet på allvar. Och jag längtar efter stillheten och att umgås med Gud.. Samt att finna vad min kallelse är. Något jag ännu inte riktigt förstått på djupet. Det krävs stillhet och bön för att höra Guds röst.. Något som jag tyvärr försakat den senaste tiden.
Programmet finns här..
måndag 16 augusti 2010
Nu är vi gifta
Blir ett kort medelande bara..
Bröllopet blev en succè, allt gick över vår förväntan.
Ett minne för livet..
Bröllopet blev en succè, allt gick över vår förväntan.
Ett minne för livet..
tisdag 10 augusti 2010
Vi är nog många som skulle vilja vara med den 14/8, men inte kan! Se nästa post.
När man funderar kring äktenskapet är ofta de första tankar som dyker upp orden ur genesis; dels om att Gud skapat oss till sin avbild, till man och kvinna, och dels om att man skall lämna sina föräldrar och bli ett. Katoliker tänker ofta vidare på Jesu ord om att vad Gud har förenat, det får människor inte skilja åt.
Moderna människor kanske tänker mer på kärlek, och då ofta med romantiska inslag. Attraktion är många gånger starkt förknippat med förståelsen av kärleken. Även det finns i bibeln, där de populäraste ställena finns kanske i Höga Visan.
Judarna tänkte ofta äktenskapet som ett förbund. Det främsta av alla förbund är det mellan Gud och människor, det är modellen och förebilden. Här är ”kontraktet” (ur 2 mos 20):
Det är ett förbund som talar om kärlek. Ser vi det som förebild för äktenskapet kanske det kan förstås på ungefär detta sätt:
Kärleken kanske ändå inte är så abstrakt? Men kärleken innehåller också en längtan. En längtan så stor att Jesus sträckte ut sina armar på korset för att kunna omfamna oss. För att komma det litet närmare hänvisar jag till en gammal hymn, här inspelad en skärtorsdag, då den sjunges i många församlingar.
Texten, med engelsk översättning, finns här.
Då jag misstänker att någon läsare kan ha svårt med både latin och engelska kommer en svensk version (något bearbetad översättning) här.
Moderna människor kanske tänker mer på kärlek, och då ofta med romantiska inslag. Attraktion är många gånger starkt förknippat med förståelsen av kärleken. Även det finns i bibeln, där de populäraste ställena finns kanske i Höga Visan.
Judarna tänkte ofta äktenskapet som ett förbund. Det främsta av alla förbund är det mellan Gud och människor, det är modellen och förebilden. Här är ”kontraktet” (ur 2 mos 20):
Detta är vad Gud sade: Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. Du skall inte dräpa. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte vittna falskt mot din nästa. Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
Det är ett förbund som talar om kärlek. Ser vi det som förebild för äktenskapet kanske det kan förstås på ungefär detta sätt:
Jag visar dig min kärlek. Jag hjälper dig ur din misär och din utsatthet. Jag räddar dig ifrån dem som bara vill utnyttja dig, och inte vill dig väl. Tro inte att du får det bättre med någon annan. Håll inte på med bilder och fantasier kring dem. Det gör bara att vi inte kommer varandra nära, utan snarare kommer ifrån varandra. Sådant riskerar att sitta i länge. Påstå inte att du gör något för min skull, eller att du vill göra det tillsammans med mig, om det inte verkligen är så. Gör vad du behöver, men glöm inte att reservera tid också för mig. Vårda relationerna till släkt och vänner. Uppträd hederligt och var pålitlig. Var nöjd och glad med det du har, i stället för att vara avundsjuk på andra.
Kärleken kanske ändå inte är så abstrakt? Men kärleken innehåller också en längtan. En längtan så stor att Jesus sträckte ut sina armar på korset för att kunna omfamna oss. För att komma det litet närmare hänvisar jag till en gammal hymn, här inspelad en skärtorsdag, då den sjunges i många församlingar.
Texten, med engelsk översättning, finns här.
Då jag misstänker att någon läsare kan ha svårt med både latin och engelska kommer en svensk version (något bearbetad översättning) här.
På lördag gifter vi oss
Ja som sagt på lördag smäller det.. Då gifter vi oss klockan 14.00 i Kristuskonungens församling i Göteborg. Ni bloggare som vill komma till kyrkan är givetvis välkomna.
Jag är så galet stressad och nervös just nu..
Bed för oss.
Jag är så galet stressad och nervös just nu..
Bed för oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)