En liten fördjupning om helgonen och kyrkan

I den första artikeln skapade jag litet på den historiska ytan om varför det finns helgon i den katolska kyrkan. De första helgonen var martyrer, som delade Kristi död, och därför hans uppståndelse, och de följdes av människor som givit sina liv utan att bli mördare. Dessa människor är förebilder och förebedjare.

I den andra artikeln skissade jag litet på vad kyrkan är, i syfte att beskriva helgonens plats. Kyrkan är Kristi kropp, och vi är dess lemmar. Det är något helt konkret. Kyrkan är inte Jesu ande eller något liknande abstrakt, och vi är inte anställda med olika roller och uppdrag. Helgonen är de lemmar som fullkomnats, och som kan fullgöra sina uppgifter på ett Gudomligt sätt, eftersom de lever i en fullkomlig gemenskap med Gud. De är i Gud, och Gud är i dem.

I denna artikel tänkte jag gå litet mer på djupet med helgonen och deras plats i kyrkan. Gemenskapen är mer än en samvaro, eller ett samkväm - det är en förening med Gud. Få av våra kroppsdelar kan göra något självständigt, och om de förlorar gemenskapen med resten av kroppen så dör de, och duger inte till annat än att kastas bort, eller brännas som avfall. Kristendomen är inte främst ett system av läror, som man kan härleda ur en textmassa, utan ett liv i gemenskap med Gud. Därför spelar det mindre roll om en lem har litet oklara, eller kanske till och med felaktiga, uppfattningar om vad huvudet vill, eller om hur resten av kroppen fungerar. Det allvarliga ligger i om den enskilda lemmen börjar att sträva efter något annat än vad huvudet vill. Helgonen är de lemmar som ger upp sin egen vilja för att helt ge sig till Guds vilja. det har visat sig vara ett bra sätt att åstadkomma större saker än vad man förmår på egen hand... Nu är det sällan man ser vad som egentligen görs, som särskilt märkvärdigt. Jesus arbetade förmodligen med trä i någon form från ca 12 års ålder tills han blev ca 30, och jag känner inte till att något av vad han åstadkom finns kvar. Sedan gick han runt och pratade litet, och botade några sjuka, men de är alla sedan länge avlidna. Efter något år var de ledande så irriterade på honom att de såg till att han avrättades. Det vi har kvar är sakramenten och effekterna, snarare än att vi kan låta oss imponeras av vad han gjorde på det materiella planet. Detta gäller i lika stor utsträckning helgonen.

Det jag skrivit hittills kommer några att hålla med om, medan andra kommer att finna felen i. Man kan t.ex. hitta bibelverser där man fördömer felaktiga läror. Man kan sedan fråga om det är den felaktiga uppfattningen, eller spridandet av den som fördöms... Men det centrala är ändå det som gör kyrkan till just en kyrka, en gemenskap. Det gamla förbundet var slutet i offerblod, och på samma sätt kan man säga att det nya förbundet slöts i Jesu blod. Men det är mer än så. I det gamla förbundet var det blodsband som höll det samman. Alla var barn till Abraham, och på så sätt delar av honom. Det var inte en församling av likasinnade, eller likatänkande, eller av människor med liknande livserfarenheter. För att förstå det kan man tänka på det modernare talesättet, ett man kan räkna antalet kärnor i ett äpple, men inte antalet äpplen i en kärna. Det nya förbundet hålls också samman med en sorts blodsband, och denna gång är det Kristi blod. Läs gärna vad Paulus skriver till korintierna om gemenskapen i Kristi blod. Det är detta blod som förenar oss. Vid den sista måltiden gav Jesus apostlarna att äta av hans kropp, och dricka av hans blod. Det är det sanna och fullkomliga offret. Det är inte "en gång till" relativt vad som hände dagen efter några hundra meter bort, utan det är samma offer. Det var inte en engångshändelse, utan han bad dem att fortsätta. Genom Johannes får vi höra att han sade att hans kropp är verklig föda, och att hans blod är verklig dryck.

Vi måste åter påminna oss skillnaden mellan templet och synagogan. Templet är offerplatsen, och synagogan är platsen för förkunnelse. När Jesus offrar sig en gång för alla innebär det inte att alla offer härefter är meningslösa, utan att han är det perfekta offret, som frambärs i all evighet. Det gamla förbundets offer var symboler eller avbildningar, medan det nya förbundets offer är verkligt och levande. Det är inte historia, utan ständigt närvarande. Det genomförs inte gång efter annan på altaret, utan det är samma offer som frambärs i varje mässa. Det gör att vi får möjligheten att bli delaktiga i detta eviga offer inför Fadern. Det är genom detta offer som vi får del i Kristi Gudomlighet, det eviga livet - genom att äta hans kött och dricka hans blod. Det är genom det som vi kan tillåta honom att leva i oss.

Om nu Gud lever, och vill leva, i oss, så innebär det att också vi måste vilja något. Vi överlåter oss när vi förenar oss med honom i offret. Vi kan göra det i nattvarden, men det måste också få någon annan återspegling i våra liv. För att komma det litet närmare bör vi kanske fundera ett varv till kring innebörden av offer. Jag skrev tidigare att det har med kärlek att göra, och att det finns något av frivillighet. Jesus sade att han gav sitt liv av fri vilja, och att han därför hade rätt att få det tillbaks. För att förstå hans kärlek till oss kan vi tänka på en situation av förälskelse - då är det inte svårt att avstå ifrån något för att få tillbringa en stund tillsammans med den älskade. Litet senare kanske man som förälder måste avstå något till förmån för eventuella barn. Det kan ibland kännas litet jobbigare. Men man gör det för att man vill ge det till den man älskar. För att den man älskar skall få något ur det. Jesus älskar oss så att han var beredd till lidandet på korset för att rädda oss. Räddningen är inte bara att vi slipper helvetet, vilket naturligtvis är trevligt, utan att vi bjuds in till en gemenskap med honom, till att bli hans bröder och systrar.

Här är det åter plats att påminna om perspektiven. Det är inte så att Gud är som vi föreställer oss, fast litet mer, eller litet bättre, eller ens helt perfekt. Det är tvärtom så att våra erfarenheter och föreställningar är bleka avbilder av originalet.

Helgonen är de som förenar sig fullkomligt med Jesus i hans offer, för att som delar i hans kropp fullgöra Faderns vilja. När vi förenar oss med helgonen i deras förböner för människorna, så förenar vi oss med Kristus i hans offer inför Gud.

Detta är helgonens egentliga plats i kyrkan. Jag hoppas att alla som läst så här långt också vill fullfölja sin kallelse till helighet. Oavsett om man tycker att resonemanget är bra eller dåligt, rätt eller fel.