I den förra posten skrapade jag litet på den historiska ytan kring frågan varför vi har helgon i den katolska kyrkan. Här tänkte jag försöka att skissa ett litet djupare perspektiv på saken.
För att kunna ta ställning till frågan "varför finns det helgon i den katolska kyrkan?" måste man först ta reda på vad som menas med kyrkan. Många människor tror att det handlar om en samling människor som tror ungefär likadant, eventuellt på en viss plats, eller vid ett visst tillfälle. Kanske är det inte bara en samling människor, utan också en organisation. Det är en fruktlös ände att börja i. Anledningen finner vi i kontrollfrågorna: leder den utgångspunkten till Gud? Tar den utgångspunkten sin början i, eller hos, Gud?
Att med Paulus säga att kyrkan är Kristi kropp kan verka litet luftigt. Många håller med om påståendet, så länge de kan definiera innehållet själva, men ger inte Paulus någon ledtråd om vad det kan betyda? Är det en abstraktion av något slag? Kanske inte riktigt... Han skriver inte att kyrkan är Kristi själ eller ande eller liknande, utan Kristi Kropp. Det är inget misstag, eftersom han använder de icke-materiella begreppen på andra platser. Detta kan vi också koppla till hans omvändelse. Frågan han får är "varför förföljer du mig? - Inte mina följeslagare eller liknande! Det hela är just mycket konkret.
Det som håller samman kroppsdelarna är inte gemensamma slutsatser som resultat av diskussioner kring lärofrågor. Det är nattvarden som är det sammanhållande. Nattvarden är det som ger gemenskap med Kristi kropp och blod. Det svenska begreppet nattvard är litet tamt, eftersom det betyder kvällsmat, men vad man i bibeln talar om knyter mycket starkt an till gemenskap. Det starkaste som finns är att ingå i, eller att inte ingå i gemenskapen.
Det finns alltså skäl att fundera litet över innebörden i begreppet gemenskap. De flesta av oss har erfarenheter av gemenskaper. Det skapar litet blandade känslor... En fullkomlig gemenskap är också något som man kan ställa sig tveksam till. Den kan antingen vara perfekt, eller förkvävande, så att den inte lämnar utrymme att vara sig själv. Det verkar vara en svår väg att komma vidare på, så vi vänder perspektivet i stället. Gemenskapen är inte ett begrepp som vi i brist på bättre använder i samband med Gud, utan Gud är i sig själva förebilden för alla gemenskaper. I sig själv är Gud en gemenskap mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande. Det är denna gemenskap som vi är inbjudna till att bli delaktiga i. Det är denna gemenskap som vi, enligt Paulus, blir delaktiga i genom nattvarden. Det är i denna gemenskap som vi kan fullkomnas.
Om nu kyrkan är Kristi kropp, den fullkomliga gemenskapen i Gud, som hålls samman genom att vi får delaktighet med denna kropp, och detta blod genom nattvarden, så är det en uppmaning till oss att bli fullkomliga, att bli verkliga och levande lemmar i denna kropp, i denna gemenskap. Vi är helt enkelt kallade att bli heliga, delar i de heligas gemenskap. Frågan är då hur man blir det. Många anser att det är endast genom tro, eller endast genom nåd detta är möjligt. Det är helt sant, men vi måste ta emot nåden, och tron handlar inte om lärofrågor, utan om att lyda huvudet för denna gemenskap. Enligt Paulus är det Kristus som är huvudet. Att lyda handlar om att av fri vilja göra vad man kan för att uppfylla den roll man har (Paulus inser att man kan undra vem som är en fot eller hand eller liknande...). Jesus förtydligar, och säger att en slav eller tjänare gör vad han blir tillsagd, utan att vänta sig någon lön, men att vi fått söners rätt. Även här måste vi vända våra invanda tankebanor. Fader / son är inte vår ofullkomliga bild av två personer i den treenige Guden, utan förebilden och ursprunget för de relationer som vi ser mellan föräldrar och barn.
Bibeln beskriver oss också som tempel. Det är något annat än synagogan. I templet frambärs offer, medan man i synagogan hör Guds ord. Lärjungarna på vägen till Emaus kände först inte igen Jesus, men deras hjärtan brann när han förklarade skriften för dem. När ögonen öppnades såg de honom inte längre, utan det enda de hade framför sig var välsignat bröd ... (Litet som i en vanlig mässa, där man först hör ordet, och sedan får se brödet.) Anledningen kan man fundera över, men avsikten var inte att ha Jesus som en guru, eller liknande, utan hans djupare närvaro. Inte bara hos dem, eller ibland dem, utan i dem. Vi är tillbaks till kyrkan som Kristi Kropp.
Om Jesu förkunnelse primärt hade varit ett lärosystem, så hade det varit lämpligt att be lärjungarna skriva ner lärosatserna, och kanske några ytterliggare stödanteckningar, för att sedan sprida det. Bokens form är det bästa vi känner. Nu var hans missionsbefallning inte sådan. Och det var inte så den uppfattades heller. Det centrala blev i stället hans uppmaning vid den sista måltiden: gör detta till minne av mig.
Om Jesus fortfarande är verksam, så är han det inte endast genom den Helige Ande. Anden skall komma över oss, vara med oss osv., men kyrkan är hans kropp, och vi är dess lemmar. När Jesus säger till Petrus att han skall grunda sin kyrka på denna klippa, är det helt klart (för dåtidens judar) vad han menar: tempelberget. Vi är tillbaks till tempel, och Jesu offer. Det som gör ett lidande till ett offer är något moment av frivillighet som grundas i kärlek. Jag offrar ingenting genom att råka ut för en olycka eller oförrätt. Det är däremot en annan sak om jag t.ex. hoppar över middagen för att i stället hjälpa någon som behöver mig. Få kristna bestrider fullkomligheten i Jesu kärlek, eller i frivilligheten i hans offer. Han är mer än tydlig på flera ställen. Samtidigt söker han vår kärlek... Här hittar vi nyckeln till lydnaden. Motsatsen är synden, och dess natur är att den skiljer oss ifrån gemenskapen med Gud.
Helgonen är de människor som fullkomnats i Gud. I gemenskapen med Gud. I Kristi kropp. Vad är mer naturligt än att en lem ber en annan lem om hjälp med något? för mig blir det förvirrat när någon säger att de andra lemmarna står i vägen för Gud, eller att de skulle agera på annat sätt än vad huvudet önskar, eller med egen kraft, eller något av de andra vanliga missförstånden... För att vara praktisk kan man fråga vad som händer om ett bens säger att det hellre skulle vilja vara en arm, eller kräver att själv få avgöra vart det skall gå och när det kan tänkas bli av. Vi är ibland lemmar som inte lyder, eller inte frågar efter vad som förväntas av oss, men helgonen är de lemmar som fullkomnats. Vilka lemmar har vi mest förtroende för när vi söker hjälp med det som ligger oss före? Eller är kroppen en abstraktion, som kan vänta tills vi är klara med att leva våra liv här? Vad står i bibeln?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar