Varför finns det helgon i den katolska kyrkan?

Jag fick den frågan härförleden. I förstone verkade frågan enkel. Vi har alltid haft dem. Men det räcker kanske inte riktigt.

Jag tror att den grundläggande historien är ganska välbekant. Och att den innehåller ett moment som är mer svårsmält för protestanter, varför jag tar det litet mer tydligt.

I den tidiga kyrkan var man allt annat än klar över vad som händer med dem som dör. En vanlig uppfattning var att man hamnade någonstans, där man fick vänta på att Jesus skulle komma tillbaks, vilket man trodde skulle ske inom en snar framtid. Man var klar över att det skulle vara en köttslig uppståndelse, och ganska snart kom de förutsägbara diskussionerna igång om hur det praktiskt skulle gå till. Paulus verkar ganska störd över de debatterna, liksom han avvisar att de som dör innan Jesus kommer tillbaks skulle missa något.

Detta var emellertid inte den enda uppfattningen. Man kom ihåg att döda hade uppstått och visat sig i Jerusalem när Jesus dog, liksom Stefanos syn när han stenades. Från skrifterna visste man att Henok och Elias var i himmelen. De flesta "visste" också att Moses var där, även om den skriften så småningom varken kom med i den hebreiska bibeln (man tog med en grekisk bok - Daniel - trots att den inte fyllde kriterierna eftersom protesterna blev för starka, men det berättar jag mer om en annan gång), eller i den version som de flesta kristna använde. Vidare antog man att patriarkerna och några till var där.

En av de stora knäckfrågorna var hur det kommande riket skulle se ut. De flesta väntade på något jordiskt. Hela tidsandan hade sedan något århundrade varit apokalyptisk. Det tog ett tag att ställa om till en himmelsk förväntan. Den jordiska förväntan fick en knäck som den inte hämtade sig ifrån när Jerusalem förstördes, eller åtminstone när tiden gick och det inte hände något. Under decennierna som följde närmast kastades de kristna ut ifrån synagogorna, och blev tvungna att försöka klara sig själva, och frågan om vad som hände när man dör blev mer akut att besvara.

Ett första konkret svar ligger i det som kan vara en stötesten för en del protestanter, nämligen att vi förenas i Kristi kropp i Kyrkan, men också med hans själ (det eviga livet). Att fullständigt förenas med honom är alltså målet, och frälsningens innebörd. Det är i den föreningen som vi kan dela hans seger. Föreningen ansågs fullkomlig om man delade hans död. Flera gånger i breven läser vi hur man är glad för att få lida för Kristi skull, och det ultimata lidandet är naturligtvis döden. Segerkransen väntar! Om man nu är förenad med Kristus, så kommer man säkert direkt till himmelen. Väntan blir något för de andra... Så tidig är alltså läran om skärselden, fast den egentligen är ännu äldre, eftersom Judarna bad för de avlidna, vilket är meningslöst om man kommer direkt till himmelen eller till helvetet.

De första helgonen var alltså de första martyrerna. Det utvecklade sig åt två olika håll. Det ena hållet var att en människa som hade "bestått provet" och inte tvekat att ge sitt liv, men där avrättningen blivit inställd av något skäl. Dessa människor hade ju visat samma offervilja, och var därför lika nära förenade med Kristus. De kom att kallas för bekännare. På sina håll kom de att orsaka en del problem, eftersom de konkurrerade om auktoritet. Det hela försvann emellertid när förföljelserna upphörde. Det andra hållet i utvecklingen var att en människa kunde ge sitt liv helt och hållet till Gud, utan att någon ville mörda henne eller honom. Det är den moderna förståelsen av helgon.

Från början var det varje biskop som kunde förklara någon för helig, dvs. att vederbörande redan finns i himmelen hos Gud. Efter ett antal tveksamma fall införde man mer formella prövningar, och centraliserade processerna.

Kyrkans centrala ledning, dvs. påvarna, har mestadels varit restriktiva, och inte särskilt intresserade av att få fler helgon, och även om t.ex. Johannes Paulus II hade en annan inställning, så mildrade han inte kraven. Det största trycket har alltid kommit ifrån vanligt folk. En annan grupp som gärna velat få fler helgon har varit missionärer, som velat förankra kyrkan på den nya platsen, vilket förklarar varför vi i Norden ganska snart fick våra helgonkungar: Erik, Knut och Olav.

I den tidiga kyrkan firade man minnesdagar vid martyrernas gravar, och gjorde ganska snart erfarenheten att förbönerna verkade vara särskilt effektiva på deras dödsdagar. Som vanligt var ledarna tveksamma, och saktfärdiga i att tillmötesgå önskemålen om formalisering av firandena. Bråttom fick de först när de upptäckte att det hela växte ut spontant om de inte själva gjorde något.

1000 år senare, när kristendomen fick fotfäste i Norden var problemet ett annat. Man vävde in allsköns allmän mytologi i helgonlegenderna, och en del blev ganska tveksamt som kristna förebilder, även om fernissan alltid fanns där.

I våra dagar har vi fått se att helgonen är människor som lever mitt ibland oss, som t.ex. Maria Hesselblad, eller Moder Theresa av Calcutta. Det är människor som på ett radikalt sätt förmår att ge sig till Gud. Det är människor som vi kan förstå och identifiera oss med. Det är människor som visar oss vägen.

För att knyta ihop det hela, så är vi lemmar i Kristi Kropp, vilket vi inte slutar att vara i och med att vår tid på jorden är ute. Alla kan vi be för varandra, och de som redan skådar Gud kan göra det på ett alldeles särskilt sätt. Att vi är lemmar i hans kropp innebär också att vi skall göra hans gärningar, fullgöra hans uppdrag. Det kan vi inte klara på egen hand, eller av egen kraft.

De avgörande problemen för evangelikala protestanter ligger i följande:
1) i princip inget av detta finns med i bibeln
2) man har en individualistisk hållning, där gemenskapen blir abstrakt - det är mest fråga om Jag, Gud och Bibeln, vilket gör att helgonen kommer emellan
3) det blir rörigt med frälsningsläran, eftersom man strikt skiljer mellan tid och evighet, dvs. klipper alla band mellan himmel och jord, utom Gud själv
4) man har oftast inte funderat över vad Jesus menar med att vi kommer att för lön eller straff för våra gärningar, utan antar att det blir lika för alla, varför det är nonsens med att en del människor är särskilt heliga inför Gud - de kan ha gjort viktiga saker som vi uppskattar och kommer ihåg, men...