Julen, gästblogg, Uppsala

I morgon åker vi till Uppsala, det sägs att det kanske skall bli oväder, sen så är bilen ett riskmoment, jag hoppas den håller :) Är i behov av förbön inför denna resan..

Sen så kommer här en ny gästblog, skriven av Stefan Herczfeld, som vidrör julen.. Håll till godo:

"För många år sedan skrev en kåsör, jag vill minnas att det var Cello – Olle Carle – att när julen kommer är alla barn och alla fäder rättfärdiga, medan mödrarna är rätt färdiga. Det är en vinkel att fundera på när man tänker efter vad vi firar. När jag var barn var en del vuxna irriterade över att vi firade mer TV än jul. Jag förstod det inte riktigt då, men det var nog så att en del människor passade in olika aktiviteter för att inte krocka med olika favoritprogram. Det kunde nog kännas litet ryckigt för vuxna att klämma in en middag mellan två TV-program, och ta kaffet i nästa paus, och julklapparna i ytterliggare en annan paus. Senare fick jag lära mig att pusslet måste läggas på en större nivå, när man måste hinna med att träffa alla olika släktingar, och att det inte blir lättare om olika barn i ett hem har olika andra familjer som de också måste träffa. En flicka är hos sin pappa på julafton, medan hennes halvbror är hos sin pappa på juldagen. De kanske kan byta klappar i samband med skolavslutningen, eller möjligtvis på annandagen eller vid nyår… Jag har all respekt för att livet är komplicerat, och att det är svårt att få ihop allt praktiskt som behövs för att fira så som man vill att julen skall firas.

Meningarna går isär om vad som firas, varför det firas, och hur det på bästa sätt låter sig genomföras. Traditioner i meningen seder och bruk väger ofta tungt. Som kristen ligger det nära till hands att läsa texterna, och att fundera över dem. Det finns många mycket tänkvärda aspekter, varav jag tillåter mig att sammanfatta några av de vanligaste:

1) Gud blir människa, han blir helt hjälplös och utlämnad i krubban, och hans liv startar med att han blir jagad av kungen, han började sitt liv som flykting.
2) Herdarna, ofta invandrare med lägsta möjliga status, såg vad som hände, medan vanligt hyggligt folk låg och sov.
3) Barnamorden i Betlehem kan jämföras med barnamorden i samband med Mose födelse
4) De vise männen representerar de då kända världsdelarna, Afrika, Asien och Europa, precis som Noaks söner.
5) Jesu födelse, liksom hans liv, sammanfattar och återspeglar hela den dittillsvarande historien, och framför allt det utvalda folkets historia.
6) Guds ingripande är större än vad man kanske först tänker på. Dels sänder han Johannes döparen med stora tecken redan från tillblivelsen, och dels kallar han Maria, som han särskilt skapat och utvalt för detta. Gud framträder i sin härlighet genom kontrasterna. Jesus predikar öppet och mördas, medan Maria lider i det tysta och bevarar allt i sitt hjärta. Jesus äter och dricker, medan Johannes är en asket. Osv. Trots att allt verkar gå emot honom, och ingen riktigt förstår honom, så kommer han ut som segrare i uppståndelsen.

Eftersom allt vettigt redan är sagt av andra tänkte jag försöka att återknyta till frågan vad det har för betydelse för oss här och nu. Jesu födelses mysterier är så omfattande och djupgående att jag inte kan belysa dem på något meningsfullt sätt i en kort artikel. I stället tänkte jag försöka att på mycket skissartat sätt försöka att starta några tankar kring helhetsperspektivet.

Gud hann knappt mer än skapa människorna innan de förföll i synd. En synd som skiljer människorna från Gud, det är den kanske viktigaste innebörden av att de kastades ut ur lustgården, och det stämmer i allmänhet med vår erfarenhet. Redan då lovade Gud en frälsning. Ett löfte som ger hopp, och som återkom många gånger i historien. Frälsningen, att befrias från synden, innebär att återförenas med skaparen. Det är ingenting som vi människor kan åstadkomma på egen hand, även om det förekommer många goda idéer kring hur det borde kunna ske. Guds idé ser ut ungefär så här:

1) han ställer ut löftet
2) han väljer och kallar ett folk, genom vilket han skall visa sig för världen
3) han blir själv människa, och kommer oss så nära att han i sin Gudomlighet tar in den mänskliga naturen, det mänskliga väsendet, det mänskliga varandet. Så förenar han sig med oss. Han delar alla våra svårigheter och glädjeämnen. Han visar oss vägen, han förenar sig med oss.
4) När han förenat sig med oss människor genom att anta vår mänskliga natur kan han frälsa oss. Han tar på sig våra synder och delar våra lidanden. När vi ger honom våra synder, våra tillkortakommanden och våra lidanden kan han förena sig med oss på ett ännu djupare plan. Det är upp till oss att öppna våra hjärtan för honom – hans respekt för oss är fullkomlig. Frågan till oss är vad vi är beredda till.
5) När han förenar sig med oss på ett fullkomligt sätt, och delar våra lidanden, kan han fullkomna oss, och ge oss del i hans seger över synd och död. Han som antog vår mänskliga natur ger oss del i sin Gudomliga natur. Vi får del i det eviga livet – att leva genom honom, att leva med honom, att leva i honom. Det är det sanna livet – liv i överflöd, liv i Guds ära och härlighet.

Här ser vi att Guds människoblivande står i centrum. Det är inte målet, utan en outsägligt stor gåva till oss. Det som först ”bara” ser ut som att han ödmjukar sig och kommer till oss, visar sig i själva verket vara det första steget i, och förutsättningen för, att vi kan komma till honom. I honom förenas Gud och människa, himmel och jord, skaparen och de skapade. Han blev människa för att frälsa människor, och inte ängel för att frälsa änglar, supermänniska för att frälsa supermänniskor, eller halvgud för att frälsa halvgudar.

Som en hjälp på vägen mot målet vill han förena sig med oss, och oss med sig redan här och nu. Han tar emot oss, och renar oss ifrån synden i dopet, han förlåter oss varje gång vi fallit och ber om hans hjälp och nåd, han sänder den helige ande till oss. I kyrkan förenar han oss med sig i sin heliga kropp, han sänder präster att förkunna hans ord och förmedla hans särskilda nåd, och att verka i hans namn. Han ger oss sin kropp och sitt blod – mannat från himmelen, änglabrödet – som en andlig näring. Det står inte i någon motsättning till sillen & snapsen eller chokladen & julmusten. Vi har alla skäl att fira och vara glada, bara vi inte tappar bort var den verkliga glädjen finns! Jesus är född, Gud har blivit människa. Han kommer för att öppna himmelens port så att vi kan träda in"

Skriven av Stefan Herczfeld

Andligt offer

"Kom till honom, den levande stenen, som visserligen är förkastad av människor men är utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje." (1 Pet 2:4-5)

Jag läste lite från Petrusbrevet igår. Ett fantastiskt brev, som jag tyvärr läser allt för sällan.
Och jag fastnade vid dessa verser ovan här. Där vi skall frambära ett andligt offer till herren. Det är ju just detta som man gör i den katolska mässan. Alla våra gärningar för Kristus bärs fram vid altaret.
Katekesen beskriver detta bättre än mig:

1368 "Eukaristin är likaså kyrkans offer. Kyrkan som är Kristi kropp deltar i sitt överhuvuds offer. Med honom offras hon själv helt och hållet. Hon förenar sig med hans förmedling för alla människor hos Fadern. I eukaristin blir Kristi offer också offret som frambärs av lemmarna i hans kropp. De troendes liv, deras lovprisning, deras lidande, deras bön, deras arbete förenas med Kristi liv, lovprisning, lidande, bön och arbete och hans fullständiga självutgivelse och får på detta sätt ett nytt värde. Kristi offer närvarande på altaret ger alla generationers kristna möjlighet att förenas med hans offer"

Vad vill jag sagt med detta inlägg? Ja kanske att den kristna tron inte är individualistisk. Utan vi gör allt tillsammans, vi frambär våra offer till herren i gemenskap, vi ber,lovprisar tillsammans. Alla katolska kyrkor läser ur samma verser vid varje Gudstjänst, ett kollektivstiskt tänkande. Vi är samlade i en och samma ande. Våra böner är riktade i en riktning. Samma lovprisningar och böner går upp till herren. Ett samlat kollektiv.

Den katolska kyrkan är en motpol till ett allt mer individualistiskt samhälle. Även andra delar av kristeheten vill göra den kristna tron till en individualistisk privatsak. En del säger att man inte behöver en kyrka för att vara kristen, att man gott kan ha sin tro för sig själv. Så upplever inte jag att kristna i forna tider, såg på sig tro. Den kristna tron är enligt mig en kollektiv gemenskap. Kristus skall en dag hämta sin brud.

Scott Hahn

En bra film med Scott Hahn.

Jag har precis läst ut Scott Hahns bok "Lammets måltid"
Den är verkligen riktigt bra, rekommenderas.

Gästblogg kring Maria..

Verkar som en del tyckte det var synd att jag tog bort inlägget om korset. Tyvärr så gick hela inlägget förlorat, så jag kommer inom snar framtid skriva ett nytt, som är lite bättre formulerat..

Men här kommer en artikel skriven av Stefan Herczfeld. Väldigt bra skrivet enligt mig.

"Jag har vid några tillfällen läst att det för olika människor är uppenbart att Jesu mor, jungfru Maria, är (eller var) en vanlig människa. Jag tänkte fundera igenom litet av vad vi vet om henne, och se om det stämmer…

Om jag betraktar frälsningshistorien, och bibeln, som en helhet, som ett vittnesbörd om hur Gud vill frälsa oss, och ser den judiska historien, och den kristna historien som ett sammanhang framträder det några klara linjer.

Först framgår det att människan bryter gemenskapen med Gud genom synden. Brottet är grundläggande, och ingen människa kan återställa det. Sedan kommer Gud allt närmare människorna, för att så småningom själv bli människa i Kristus Jesus. Jag lämnar just nu detta, och fortsättningen av det åt sidan, och återgår till människornas svar. Vi läser i Genesis att Noak räddades därför att han var rättfärdig. Nästa portalfigur, Abraham, var inte bara rättfärdig, utan han litade så på Gud att han var beredd att offra sin ende son, som han dessutom fått först på gamla dagar. När Noak räddade sig själv och de sina, vädjade Abraham att Gud skulle skona syndarna i Sodom och Gomorra för de rättfärdigas skull. Han förhandlade med Gud, och vädjade till Guds rättfärdighet. Nästa portalfigur, Moses, gick ett steg längre. Efter historien med guldkalven fanns det ingen rättfärdighet att vädja till. så han vädjade till Guds barmhärtighet, och han var beredd att offra sitt eget liv för folkets skull. Jesus gav sitt liv för våra synder…

Genom Noak räddades livet genom en träkonstruktion, en ark, som var tillverkad av människors händer. Livet bars och rymdes i denna ark. Genom Moses tog Israel emot Guds ord – löftet och lagen. Det skulle bevaras i en träkonstruktion, en ark… Trots bildförbudet skulle arken, på Guds direkta uppmaning, omges och bevakas av serafer i trä. Genom Maria kom Jesus, Guds son, till världen. Han är räddningen, han är det sanna livet, han är, enligt johannesprologen, Ordet, det är genom honom som Guds löfte infrias. Liksom Noaks ark bar räddningen och livet inom sig, och liksom Moses ark bar Guds ord inom sig, bar Maria det eviga livet, Guds ord, och löftenas fullbordan inom sig. Här framgår ännu inte varför det är obibliskt att visa Maria respekt och tillgivenhet på samma sätt som Israel vördade arken…

Men Maria förekommer inte bara som en bild och metafor. T.ex. Jesaja profeterar att hon skall vara mor och jungfru. Det är kanske inte varje kvinna förunnat…

Nu finns det givetvis ännu mer. I genesis (1 mos 3:15) profeteras hon för första gången. Direkt efter syndafallet, närmast som en del i skapelseberättelsen. För säkerhets skull återkommer hon i bibelns sista bok, Johannes uppenbarelse. Det är självklart hon som avses i kapitel 12, som mor till Jesus. Här talas det också om vilka hennes andra barn är: de som håller guds bud. man kan jämföra med Jesu ord om vilka som är hans mor, hans bror och hans syster… För att knyta ihop det riktigt talas det i genesis om att människan åt av kunskapens träd, och inte kunde stanna i paradiset och få äta av livets träd. Detta träd återkommer då och då i GT, och brukar förknippas med korset. Det återkommer också som fruktbärande i uppenbarelseboken. Både i genesis och i uppenbarelseboken kallas hon för ”kvinna”. Det är också så Jesus tilltalar henne de båda gånger som förmedlats till oss. Vid bröllopet i Kana säger han ”tig kvinna, min stund är ännu inte inne”, och från korset säger han ”Kvinna! Se din son”. Vid bröllopet i Kana visar hon dessutom dels hur vi skall be, och dels vad hennes förbön betyder. Hon föreslog ingen lösning, utan bara pekade på problemet. ”De har inget vin”. Enklast hade kanske varit att samla litet pengar, och köpa av någon granne…

Åter till Maria. När lärjungarna ber Jesus att lära dem att be, så ger han dem Fader vår / vår Fader. En central del är ”ske din vilja …”. De flesta uppfattar detta som det svåraste. Det kräver lydnad och underordning, och ett absolut förtroende. Att göra Guds vilja är inte bara att göra ett uppdrag, för att sedan bli ledig, ungefär som kan går ett ärende åt chefen. Det innebär att komma Gud allt närmare, och att förenas med honom, och att bli ett verktyg för hans vilja. Jesu eget uttryck är att han är i Fadern och att Fadern är i honom.

Jesus blev lydig intill döden – döden på ett kors. Efter att han hämtats i templet vid besöket då han var 12 år gammal blev han enligt Lukas lydig sina föräldrar i allt. De vanliga reservationerna saknas. Det var inte så att han visste bättre därför att han var Guds son. Faderns vilja uttrycktes genom Maria och Josef, som hade erhållit ett fullt mandat att vara föräldrar. Jesus respekterade faderns vilja genom dem. Men långt innan Jesus lärde att vi skulle be ”ske din vilja” sade Maria, vid ängelns besök, ”må det ske med mig som du har sagt”. Det är ett uttryck för att hon redan var förenad med Gud i den meningen att inget skiljde henne från Gud, eller att hon inte hade någon synd – inte ens arvsynden!

I de fall vi vet hur änglar närmar sig människor, är det oftast med att kalla på dem vid namn. T.ex. Mose! Mose! eller Abraham! Abraham! eller Samuel! Samuel! När ängeln kommer till Maria är det med en vördsam hälsning. ”Hell dig, du högt benådade! Herren är med dig”.

När Maria kommer till sin släkting Elisabet känner både hon, och barnet i henne, igen vem som kommer. ”Min Herres moder”. Det framgår inte att Elisabet skulle ha haft någon annan Herre än Gud… Maria svarar med ”min själ prisar Herrens storhet … och se härefter skall alla släkten prisa mig salig…”. Det har besannats. Till och med muslimerna gör det…

Nu kallas hon också medfrälserska… När hon bär fram Jesus i Templet profeterar Symeon ”också genom din själ skall ett svärd gå för att människors innersta tankar skall komma i dagen.” Jesus led på ett sätt som alla kan se och förstå. Maria gömde och bevarade allt i sitt hjärta.

Åter till inledningen. Det är uppenbart för många människor att Maria ”bara” är en ”vanlig” människa. Jag kan inte hitta var det skulle framgå i bibeln. Den uppenbarelsen kanske har en annan källa.

Stefan Herczfeld.

Vad händer?

Just nu går vi ju en kurs i katolsk tro. Och jag har inte skrivit så mycket om detta här på bloggen. Varför vet jag inte, det är ett stort och omfattade ämne, och jag genomgår en process som inte alltid är helt enkel att sätta ord på. Men ju längre kursen hållt på, så har saker och ting verkligen fallit på plats.
Och nu har vi anmält oss till att konvertera. Så om allt går som det skall, så bör vi upptas någon gång i vår, verkar det som.

Jag tog bort inlägget om korset, för jag var inte helt nöjd med det..