Några funderingar kring Petrus ämbete

De flesta katoliker hänvisar till ett bestämt bibelställe för att förklara Petrus ämbete. De flesta andra har alla möjliga förklaringar till varför katolikernas tolkning är fel, och ger olika alternativ till hur det bör läsas. Jag skall här gå igenom några av alternativen, och titta litet närmare på vad texten egentligen säger, så låt oss börja med texten.

Matteus 16:13-20
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet." - "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

Textens sammanhang förklaras bäst genom Matteus struktur på sitt evangelium. Det består av 5 huvuddelar, där varje del består av några händelser och en predikan, samt en inledning som talar om vem Jesus är, och en avslutning som handlar om hans lidande, död och uppståndelse. De 5 delarna är: hans föreskrifter – hans makt – hans liknelser – växande motstånd – kungen framträder (intåget i Jerusalem & templets rening). Textavsnittet tillhör den 5:e delen, dvs. där evangelisten bevisar att Jesus är kung. Ett uppenbart sätt att läsa texten är då att jämföra med Lukas 1:30-33 Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut." Denna text är också intressant på många sätt. Jag nöjer mig här med att nämna att den förste som satte sig på sin fader Davids tron var Salomo, som var känd för att han sökte vishet (dvs. att lära känna Guds tankar), och att han byggde ett tempel. Vidare kan jag notera att den som framställs som drottning under Salomos tid var hans mor, och när allt kommer omkring är det inte så konstigt att kungens mor är drottning, och att motsvarande också förefaller vara fallet för alla de kungar som kom efter Salomo. Om man antar att judarna kunde GT kan man också riskfritt anta att de som såg Jesus som kung också, med stöd av skriften, såg Maria som drottning.

För kristna är det i allmänhet okontroversiellt att kalla Jesus för kung, så avsnittet hos Matteus säger kanske inte så mycket nytt i det hänseendet. Om vi återvänder till texten finner vi några andra saker som dyker upp också hos den som inte ”kan hela bibeln utantill”. Dels att Jesus byter namn på Simon till Petrus, och dels att det finns ett par snarlika ställen i evangelierna i övrigt, dvs. både hos Matteus, och hos de andra. De andra talar på olika sätt om att Simon byter namn, så det är väl omvittnat även om tillfället då han får det nya namnet varierar något, och att Jesus frågar vem de anser att han är, samt att Petrus svarar och att Jesus förbjuder dem att tala om det för allmänheten.

Att byta namn är inte helt självklart. Det sker några gånger i bibeln, och då är det Gud som ger det nya namnet, som också säger något om personens kallelse. Bland kända exempel finns Abram --> Abraham och Jakob -->Israel. Simon blir alltså Petrus – klippan, på vilken kyrkan skall byggas – jämför med Salomos tempel! En invändning är att Jesus kan ha givit Simon det nya namnet, men att han skulle ha menat sig själv när han talade om klippan. Den invändningen är litet svår att hantera, eftersom den innebär att evangelisten utelämnat den del av sammanhanget som ger förklaringen. Då uppkommer frågan vilka andra bibelställen som bör ges en radikalt annorlunda innebörd genom ett litet tillägg, och hur man kan identifiera dem osv. En annan invändning är att grekiskans Petrus (Simons nya namn) och klippan har olika genus. Denna invändning förutsätter att de skulle ha talat grekiska med varandra, eftersom motsvarande skillnad inte föreligger på arameiska. Visserligen kunde nog båda en del grekiska – ungefär som de flesta i Sverige i dag kan hanka sig fram på engelska – för att kunna tala med ockupationsmakten och andra främlingar, men det förefaller inte sannolikt att de skulle ha använt det språket sinsemellan. För de judar som hörde det hela var associationen solklar: klippan är tempelberget, och kyrkan är templet. För att göra det ännu tydligare: tempelberget (som Jerusalem är byggt på) är det berg (Horeb) på vilket Abraham var på väg att offra sin son Isak, och där han förutsade att Herren själv skall utse sitt offer (1 mos 22:8).

Nästa invändning brukar vara att man på grekiska använder ett ord för kyrka, som också kan tolkas som församling. Tankarna hos dem som kommer med denna invändning brukar då gå till någon modern frikyrkoförsamling. Det är helt främmande för sammanhanget. Judarna förstod begreppet med följande ”nycklar”: ordet användes i grekiska för motsvarande stadsförsamling eller kommunfullmäktige, dvs. de utvalda som hade att styra staden, och för juden var parallellen solklar – judarna var kallade att vara ett folk av präster, ett konungsligt prästerskap, dvs. utvalda och helgade, tagna ut ur världen för sin särskilda kallelse, vilket i sin tur innebar att särskilda krav ställdes på dem.

Nästa observation är att texten återkommer i snarlikt utförande några kapitel senare, men fortfarande i samma huvudavsnitt, men denna gång är det en del av en längre predikan,

Matteus 18:15-20:
Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem."

Här finner vi alltså åter meningen om att binda och att lösa, men denna gång riktat till alla tolv, och knutet till att förlåta synder. Den begränsningen finns inte i den första texten. Här har man översatt ecclesia med församlingen – oklart varför – men det talar inte om församlingen som något abstrakt, utan det finns en klar auktoritet, och Jesus ger en solklar makt. Det värsta straffet som kan utdelas är att inte längre räknas som en del i församlingen. Det motsvaras direkt av att uteslutas ur folket! Flera ställen i breven har samma straff, t.ex. 3 Joh 10. Stället anknyter till de uppdrag han ger apostlarna: att vittna, att fira nattvarden, att döpa, att förlåta synder. Han ger dem också motsvarande makt – t.ex. att driva ut orena andar. Men fortfarande har vi ingen förklaring till vad han kan ha menat med att ge Petrus nycklarna till himmelriket. Det närmaste vi kommer med NT i övrigt är i

uppenbarelseboken 3:7-13
Och skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia:
Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn. Se, jag skall låta några komma från Satans synagoga, några som kallar sig judar men inte är det utan ljuger. Se, jag skall få dem att komma och kasta sig för dina fötter, och de skall förstå att jag älskar dig. Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare. Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen, från min Gud, och mitt nya namn. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!

Den som talar är Petrus, och inte Jesus, om man får tro evangeliet! Men det säger fortfarande väldigt litet om innebörden, och dessutom hade ingen av de närvarande hört talas om uppenbarelseboken, som skrevs minst 30 år senare, så även om det kan säga något om vad Jesus menade, så ger det ingen som helst ledtråd till vad lärjungarna kan ha uppfattat. I stället får vi vända oss till GT igen … (suck!). Om lärjungarna var trogna judar så kunde de nog GT ganska väl. Man läste igenom moseböckerna och profeterna på ett år (varefter man började om), medan övriga skrifter användes på litet andra sätt. Vilka de övriga skrifterna var kunde variera beroende på vilken grupp de tillhörde – fariséer, sadducéer, esséer, seloter etc. de erkände, eller förkastade, litet olika böcker, även om några, t.ex. psaltaren, var gemensama för alla. I detta fall får vi vända oss till Jesaja, som alla, utom Samarierna, erkände, och den andra delen i kapitel 22 (vers 15-25):

Så sade Herren Gud Sebaot: Gå till den där förvaltaren, till Shevna, kungens minister, och säg: Vad och vem ger dig rätt att här hugga ut en grav åt dig, du som hugger ut din grav högt uppe, gör dig en boning i klippan? Herren skall skaka lössen av dig, som man skakar kläder. Han skall knyckla ihop dig till en boll och slunga dig bort till ett vidsträckt land. Där skall du dö och där skall dina praktvagnar hamna. Du är en skamfläck för din herres hus. Jag skall beröva dig ditt ämbete, störta dig från din ställning. Den dagen skall jag kalla på min tjänare, på Eljakim, Hilkias son. Jag skall klä honom i din dräkt, spänna om honom ditt bälte och ge honom den makt som du har nu. Han skall bli en fader för Jerusalems invånare och Judas folk. I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna. Jag skall driva in honom som en spik som sitter stadigt på sin plats, och hans ämbetes tyngd skall sprida glans över hans släkt.
Men hans släkt skall hänga sig på honom med hela sin tyngd, telningar och ätteläggar, alla slags småkärl och skålar och krus av alla de slag. Den dagen, säger Herren Sebaot, skall spiken som satt så stadigt lossna; den bryts av och faller ner, och allt som hängde på den går i kras. Herren har talat.

Om de gick regelbundet till synagogan kan de knappast ha missat anknytningen. Här finns ett antal observationer att göra:
- Kungen är Davids son i rakt nedstigande led
- Det är självklart att det finns en minister med makt, och att det rör sig om ett ämbete, vilket f.ö. direkt framgår ur texten, och som Petrus återkommer till i början av apostlagärningarna, då man skall utse en efterträdare till Judas Iskariot
- Det hela följs av en förutsägelse, som säger att det inte kommer att hålla för evigt – att det hela blir för tungt, medan Jesus i sin version ger en närmast motsatt förutsägelse – att dödsrikets portar aldrig skall få makt över kyrkan. I förutsägelsen från Jesaja sägs att det är familjen som blir för jobbig. För judarna var det självklart vem som avsågs, eftersom alla var patriarkernas barn. Kyrkan framstår här som en familj … vilket knyter an till vilka som är Jesu bröder och systrar …
- Ministern har ämbetskläder (så att alla skulle kunna känna igen honom), t.ex. ett bälte, vilket återkommer då Jesus förutsäger hur det skall komma att gå för Petrus, efter att ha uppstått (Joh 21:15-19) När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!"

Nu återstår två frågor om man tror på ”sola scriptura”, och det gäller om den makt och auktoritet som Jesus gav Petrus bara gäller honom personligen, dvs. att han tog med sig nycklarna i graven, eller kanske på det kors, på vilket han dog, på circus Vaticanus, där han också begravdes, och där Peterskyrkan står i dag, dvs. kejsarna Neros och Caligulas cirkus omfattade ungefär gården framför kyrkan (men med annan form), och korsfästelsen bör ha ägt rum ungefär där pelaren står i dag, medan han grävdes ner några meter utanför anläggningen, dvs. där kyrkan står i dag. Man fann graven ganska rakt under högaltaret 1939… Det finns en del som talar emot att ämbetet skulle försvinna eller upphöra med Petrus död. Inte minst att det är en skillnad mellan ett personligt uppdrag och ett ämbete. Man kan naturligtvis lämna den frågan därhän, men det är inte riktigt tillfredsställande. I så fall menar man att Petrus ord motsvarar skriften, även om det ger ett problem för de tidiga kristna – hur skulle de kunna veta vad det var som egentligen gällde? Den andra frågan gäller auktoriteten i sig. Här får vi gå till breven för att få svar. 1 Tim 3:15 säger Men skulle jag dröja så vet du nu hur man bör uppföra sig i Guds hushåll - den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. Detta är inte helt enkelt eller självklart för oss att förstå. Först och främst – åter varierar man översättningen av ecclesia. Sedan konstaterar vi att aposteln inte anger skriften som auktoritet. Till slut det mest komplicerade, och det är vad som menas med Guds hushåll. Vi kan enkelt tänka oss en familj – kanske judisk, och kanske modern. Men det är inte vad Paulus menar, och inte heller vad Timoteus uppfattade. Snarare var det ett romerskt hushåll. Strukturen var enkelt uttryckt den att familjefadern, pater familias, var i centrum, och hade all makt. Sedan kom hans barn & syskon, och sedan klienterna, fria människor med fastställda skyldigheter – ofta frigivna slavar, och sedan slavarna. Det fanns hierarkier och ordningar inom grupperna också. En vanlig anledning att frige slavar var att de då fick rätt att ingå kontrakt (skriva under), vilket var praktiskt om de t.ex. agerade som representanter i hamnstaden eller i samband resor. En observant läsare konstaterar att varje likhet med en modern frikyrkoförsamling saknas, samtidigt som den personliga auktoriteten hos ledaren kan inte ha undgått någon på den tiden.

Som ni märker har jag bara skrapat litet på ytan av vad det första citatet innebär. Jag har bara använt bibliska hänvisningar, och inte gått igenom alla, och de som jag nosat närmare på har mycket mer att säga den som vill läsa dem litet noggrannare och djupare.