Jag känner mig ganska blåst

Jag vet att man kan läsa bibeln på väldigt olika sätt. I protestantiska sammanhang talar man om bibelsyn. Jag har inte riktigt begripit vad de olika varianterna grundar sig på, eller innebär. Man verkar, och nu menar jag evangelikala kretsar, utgå ifrån "sola scriptura" i någon av dess former. Jag har här inte för avsikt att ställa grundfrågorna om det, utan mest se på tillämpningarna.

Till grundfrågorna räknar jag sådant som att man inte kan komma fram till utgångspunkten utan att göra antaganden.

Det finns alltför många tillämpningar för att de skall kunna låta sig diskuteras mer samlat, så jag undrar främst över "verktygen". Här kommer sannolikt en aspekt av bibelsyner. Jag hoppar över frågor om liberalism eller bokstavstro, och koncentrerar mig på frågan hur man formar sina läror med hjälp av bibelcitat. Det är en ganska grannlaga fråga. Några människor hittar en bibelvers som man anser stöder den egna uppfattningen, varefter man i enklare fall bortser ifrån sådana verser som säger något annat, medan den mer ambitiöse förklarar varför de andra verserna inte är relevanta, eller varför de i själva verket betyder något annat.

En anledning är att det kan ses som grannlaga uttrycks kanske bäst på engelska: "if you take a quote out of its context to use it as a prooftext it is a pretext".

Det må vara en sak att man med olika verser, eller kombinationer av verser kan bevisa diametralt motsatta ståndpunkter. Det som jag undrar mest över är hur man väljer sina verser, förutom att de stöder den åsikt man framlägger. En variant som någon uttryckt är att evangelietexter har högst prioritet, följt av NT:s övriga texter, vilket i sin tur följs av GT. En annan variant är att utgå ifrån att alla motsättningar är skenbara, varför man kan ta vilken vers som helst, och låta den, eller dess tolkning, få företräde framför allt annat. Två bekanta varianter på det är att man blir rättfärdig / frälst endast genom tro i motsats till eventuella gärningar, liksom att kärleksbudet ersätter alla andra bud. Jag kan förstå sådana läsarter på psykologisk grund, men jag kan inte finna att de är koherenta med bibeln som helhet. Annorlunda uttryckt: man har sin tro först, och sedan "bevisar man den" med valda citat, och vid behov tolkningar, ur bibeln, varför den egentliga frågan inte är vad bibeln säger, utan hur man kan använda bibelns texter för sina egna syften.

Det finns andra sätt att läsa bibeln. Det som jag först på senare tid börjat ana är att man sätter en gräns i texten. Jag trodde att man satte den mellan GT och NT, och menade att Gud som han framträder i GT är elak, medan han är snäll i NT. Även om jag tycker att tolkningarna av de båda testamentena inte är sannfärdig på så sätt, så har jag i alla fall kunnat förstå resonemanget. Jag verkar ha missförstått "de mer bibeltrogna evangelikalerna". De sätter gränsen i stället vid Jesu uppståndelse. Allt som hände före den verkar vara berättelser utan annan mening än att tala om för oss att olika saker inträffat, och att Gud varit inblandad på olika sätt. Av buden är det bara de självklara, som att inte mörda, samt kärleksbudet och förbudet att kalla någon för "fader", liksom Jesu fördömande av "tradition" som är relevant för oss. I övrigt är det Paulus brev som förklarar den sanna läran och moralen. Jag vet inte riktigt vart de andra breven tagit vägen...

Jag känner mig fullständigt förvirrad inför detta sätt att använda bibeln. Innebörden är att större delen av vad som står där är kuriosa, utan särskild relevans för våra liv i dag. Men ännu märkligare är att man, utan att darra på manschetterna, förklarar Jesu förkunnelse som papistisk irrlära. Naturligtvis uttrycker man sig inte så, utan man hänvisar till katolska teologer eller dokument, som man ställer emot sina tolkningar av olika Paulus-citat. Det som kanske allra mest förbryllar är att kontentan blir att Paulus, i åtminstone några hänseenden, kommer med ett annat evangelium än det som Jesus förkunnade!

Jag anar att man någonstans ser kristendomen som en brytning med judendomen. Skälen skulle då finnas i att Paulus inte vill att hedningarna skall bli judar, liksom i besluten vid de båda apostlakonferenserna (apg. 11 & 15). Man verkar bortse ifrån att Paulus själv gjorde allt han kunde för att uppfylla alla buden.

I sin mest radikala form kommer denna tro att säga att det är fel att be "Fader vår". Anledningen är att man i slutet av den bönen ber "förlåt oss våra skulder...", vilket skulle strida mot att de redan är förlåtna genom Jesu död och uppståndelse. För att få till det så behöver man skruva på en hel del i breven och apostlagärningarna, och förklara att det endast var relevant då Jesus lärde ut det, dvs. innan han på korset sade "det är fullbordat".

Det jag vill be om hjälp med är att förstå hur det kunde bli så att Jesu förkunnelse hamnat så i bakvatten bland människor som vill kalla sig kristna. Jag söker inte efter kritik mot dem - den kan jag producera själv - utan efter förståelse för hur det kunde bli så.