Jag tittar närmare på resten av kapitlet 1 kor 1

Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror.

Jag kom inte så långt

Jag brukar ibland försöka att läsa något ur bibeln litet mer noggrant, och tänka igenom vad som står där, och vad som menas... Av någon anledning kom det för mig att jag skulle läsa Paulus första brev till de kristna i Korinth. Jag har ofta en känsla av att en del kristna mest läser enstaka verser, och då helst ur romarbrevet, 1:a korintierbrevet, galaterbrevet eller efesierbrevet. Jag har aldrig hört dem referera till breven som helhet, utan alltid till korta brottstycken. Ofta har jag haft svårt att förstå hur de burit sig åt för att komma till de tolkningar de gör, men det får vara en annan historia. Jag började läsa (vers 1-3):
Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Kristi Jesu apostel, och från vår broder Sosthenes till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.
Paulus är inte ensam, utan har med sig Sosthenes. Han menar att de kristna i Korint är i gemenskap med alla andra kristna på alla andra platser. De har något gemensamt - att de kallats att vara heliga!

Lidande?

Visst är det lockande att tänka sig en värld utan lidande, som är helt perfekt. En värld där vi inte ens kan ramla, och Gud hindrar varje människas felsteg. En värld där ingen kan skadas..
En värd utan jordbävningar och andra katastrofer.

Kort citat kring helgon

De heligas förböner är starka redan medan de lever på jorden, men då de efter döden överflyttas till himmelen, blir de ännu starkare. Därför ärar och hyllar vi dem och ber dem om förböner och hjälp i våra egna böner.


Jag hittade en ortodox hemsida, som kortfattat beskrev vad förbönen till helgonen handlar om på ett bra sätt.
Jag funderar på att skriva en längre artikel kring detta med förbön till helgon.

Några tankar kring Johannesevangeliet

De flesta känner säkert till att Jesus framställs som överstepräst, men få kan peka på hur det hur till, förutom något citat ur Hebreerbrevet. Det viktigaste svaret finns i Johannesevangeliet, så jag tar mig friheten att skrapa litet på ytan av vad det evangeliet kan säga.

Inledningen ”i begynnelsen” leder tankarna till genesis, och räknar man dagarna i evangeliets början, fram till och med kalaset i Kana, så finner man att det är sju. Den sjunde dagen är det alltså bröllop i evangeliet, och motsvarande dag tar Adam (mannen) kvinnan till hustru. En man och en kvinna går att identifiera också i evangeliet, mannen är självklart Jesus, men kvinnan presenteras bara som Jesu mor. I genesis första tre kapitel finns två personer, och kvinnan får sitt namn, Eva, just genom att hon blir mor.

Maria nämns inte vid namn i hela evangeliet, och förekommer vid två tillfällen – dels vid kalaset, och dels vid korset. Vid kalaset säger Jesus att ”min tid har ännu inte kommit”, och strax därefter går han till Samarien. När några grekisktalande söker upp honom säger han att tiden är inne. Hela evangeliet brukar delas i två delar: book of signs respektive book of glory. De hänger samman. Johannes använder inte or som under eller mirakel, utan just tecken, och den andra delen, från kapitel 12, handlar om hur människosonen förhärligas.

Ytterligare en sak som är påfallande i texten är att Jesus ständigt verkar vara missförstådd. När han talar med den samariska kvinnan vid brunnen talar han om levande vatten, och hon tolkar det som rinnande vatten. När han talar med Nikodemus, så tolkar den senare honom som om han menar födas en gång till, när han menar att födas från ovan. Och så vidare. Nikodemus är också en figur som vi möter några gånger, dels i början då han söker upp Jesus på natten, dels när han avvärjer att rådet skulle ingripa i kapitel 7, och dels vid gravläggningen. Det finns alltså flera saker som knyter samman allt till en enda helhet. T.ex. vin. När Jesus vid kalaset bjuder på vin, så är det av bästa sort, men när människorna bjuder honom på vin, på korset, så är det surt.

Det att Jesus är missförstådd i de båda exemplen ovan beror på dubbeltydighet i de grekiska uttrycken, vilket är svårt att översätta. Men det är mer än så… När Jesus tvättar lärjungarnas fötter, så reagerar Petrus och tolkar det som en slavtjänst som Jesus inte borde behöva göra. Jesus svarar att han inte just då förstår vad som händer. Strax därefter ber Petrus att bli tvagen om såväl huvud som händer. Den enkla tolkningen är att hen blir entusiastisk… Den judiska tolkningen är mer entydig. När Jesus talar om att ha eller inte ha del i honom alluderar han på psalmen ”min del är Herren”, och ordet del betyder andel, och syftar på att leviterna vid intåget i det utlovade landet inte skulle få egen mark, utan i stället försörjas genom det som frambars som offer till Gud. Det handlar alltså om något prästerligt. Att det var så lärjungarna såg sig själva då ser vi också av att två bröder bad att få sitta närmast Jesus när riket upprättades. Ser vi tvagningen på det judiska sättet handlar det alltså om att förbereda prästerna för tjänstgöring. Det är det Petrus menar med den utökade tvagningen, och Jesus instämmer i tolkningen, men gör en annan bedömning av deras behov av rituell rening.

När Jesus håller sitt långa tal under den sista måltiden ber han enligt den struktur som var påbjuden för översteprästen för försoningsdagen, dvs. först för sig själv, sedan för sin familj (de andra prästerna), sedan… Det är svårt för en jude att inte se att Jesus gjort apostlarna till överstepräster. Men evangelisten framställer också Jesus som överstepräst. I det första kapitlet hör vi Johannes säga att Jesus är Guds lamm (som återkommer i Uppenbarelseboken) och att han sett Guds ande komma ner över honom. Bilden är lånad från invigningen av Salomos tempel, där anden kom ner och stannade över det allra heligaste. Det talar om Jesus som tempel. Temat återkommer vid templets rening, då Jesus säger att han skall resa templet på tre dagar om man river ner det. Ur judisk synvinkel är det helt klart vad han menar. Översteprästen representerar i sin person templet, vilket också markeras av att ämbetsdräktens symboler motsvarar de som anbringades i byggnaden. När soldaterna delade hans kläder och kastade lott om hans klädnad, eftersom klädnaden var vävd i ett stycke, så har vi endast ett annat exempel på ett sådant plagg ifrån hela den antika litteraturen, och det är en judisk krönikör som stolt berättar att deras överstepräst bar det.

Man kan se förhören med Jesus inför rådet och Pilatus som en kamp mellan överstepräster. Evangelisten säger att det var Kajafas som var överstepräst det året. Det uttrycker att ämbetet var korrumperat, eftersom det annars var på livstid. Så illa att man växlade varje år var det inte, utan Kajafas utsågs år 18, och avsattes år 37, men något var det som inte var bra… inför Pilatus sade Jesus att han kommit för att vittna om sanningen, medan Kajafas sade att han inte hade någon annan kung än kejsaren – en märklig trosbekännelse!

Det var några korta tankar. Kanske ni vill fylla på med fler? Även om det blev längre än avsett, så blev det inte lika illa som förra inlägget!

Det gamla vanliga...

För en tid sedan skrev någon en post på bloggen aletheia, med rubriken ”En sammanställning av Katolska kyrkans villoläror”. De hänvisar till en annan blogg som de kopierat till en del. De delar de utelämnat är några uttalanden av ett par påvar, och några uttalanden av ett par helgon. Det mesta av det handlar om Maria, och tar sin utgångspunkt i deras förnekelse av hennes roll i frälsningshistorien, medan annat handlar om mörkare sidor i kyrkans historia, där många människor – även i ledningen – tar avstånd ifrån judarna. Det kanske bör påpekas att det aldrig skedde i läran eller i liturgin. Jag har här roat mig med att kommentera deras påståenden, men utan att jag orkat med att göra de sedvanliga mer grundläggande undersökningarna, dvs. att läsa dokumenten och kommentarerna till dessa, eller att läsa katekesen och gå till de källor som den hänvisar till. Ändå tog det en hel kväll… Tag alltså detta som något ganska ofullständigt. Min kommentar följer i fetstil på vart och ett av deras påståenden.

Glad Påsk!

Vi firar Herrens uppståndelses högtid. Det är då han besegrar synden och döden. Det är ett av de teman som jag har svårast att skriva om. Vad jag än säger är det otillräckligt...

Då är det bättre att låta kyrkan tala med sina egna ord. Här sammanfattar jag läsningarna från påsknattens mässa mycket kort (efter varje läsning och psalm ur GT följer också en kollektbön):
1) Gen 1:1-2:2 skapelseberättelsen, Ps 104:1-2a, 5-6, 10, 12-14, 24, 35c
2) Gen 22:1-18, Abrahams offer av Isak, Ps 16:8-11 i septuagintans version
3) Ex 14:15-15:1, Israel räddas genom Röda havet, i st.f. psalm: Mose segersång, Ex 15:1-6, 16-18
4) Jes 54:5-14, om Gud & Israel i ett äktenskap, påminnelse om Noa, förnyat löfte, av Ps 30:2, 4-6, 11-12a, 13b
5) Jes 55:1-11, om det nya förbundet, i st.f. psalm, Jes 12:2-3, 4bcd, 5-6
6) Bar 3:9-15, 3:32-4:4, en uppmaning att söka visheten, PS 19:8-11
7) Hes 36:16-17a, 18-28, om att Israel övergivit förbundet, men att Gud skall återsamla dem, och ge dem ett nytt hjärta, PS 42:3, 5bc, 43:3-4 eller Jes 12:4-6, eller PS 51:12-15, 18-19.
8) Rom 6:3-11, om att vi i dopet förenas med Kristus i hans död, för att vi skall kunna få del i hans uppståndelse, och leva för Gud, PS 118:1-2, 16-17, 22-23
9) I år (A) Matt 29:1-10, nästa år (B) Mark 16:1-8, 2013 (C) Luk 24:1-12, alla om kvinnorna vid graven.

Det är ganska långt ... Men det är värt att läsa och fundera igenom. Det är klart att fokus ligger på själva uppståndelsen, men den har så många lager av innebörder, så många dimensioner. Kanske sammanfattas det ändå bäst i en sång från 600-talet som man brukar sjunga så snart man tänt påskljuset och kommit in i kyrkan. Här följer en version i två delar:

Del 1 och del 2. Var inte rädd för att det är på latin - texten rullas upp i engelsk översättning vartefter.

Paulus och Barnabas gräl

"Barnabas ville att Johannes som kallades Markus också skulle följa med. Men Paulus hävdade att den som hade övergett dem i Pamfylien och inte stannat hos dem i deras arbete, den skulle de inte ha med sig. Det kom till ett så häftigt uppträde att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade över till Cypern" (Apg 15:37-39)

Detta kapitel är lite märkligt. Barnabas vill att Markus, skall följa med. Enligt traditionen så är denne Markus, den som skrev Markusevangeliet.
Det som fascinerar mig, är det faktum att Paulus och Barnabas verkligen blev riktigt förbannade på varandra. Varför förlät man inte varandra, och var så där kärleksfull som en kristen skall vara? Varför hade man så olika åsikter om denne Markus.
Ge gärna era tankar, om ni har mer "info" om detta märkliga gräl..

Skriftens ögon!

Man får ju ofta höra från ateister. "Hur kan ni tro på syndafloden", "Hur kan ni tro på jungfrufödelsen" osv. Ja, hur kan vi tro på allt detta?

Skriften måste läsas utifrån religiösa ögon. Annars blir den tämligen feltolkad och märklig att läsa. Det innebär givetvis inte att icke troende inte kan läsa den. Detta är mer reflektioner kring "hur kan ni tro på ditten och datten"

Vi kan tex inte förklara hur Gud skapar världen, hur han med sitt ord formar materian ur intet till att bli något levande. Hur kan vi tro på detta, när vi inte kan förklara det? Är det ett mirakel vi tror på? Kan vi ens tänka oss, att någon inte existerar, och sedan helt plötsligt börja att existera ur intet?

Om vi applicerar detta tankesätt till andra fenomen i skriften då.
Vi kan inte se några spår efter en gigantisk flod med vetenskapens hjälp. Jag vet att det finns en del kreationister som vill göra gällande att det finns bevis. Men i det stora hela, så verkar denna händelse kräva något som går utanför vår förståelse. Dvs det är enorma mängder vatten. Det betyder att denna händelse måste ha gjorts av skaparen på ett sätt som vi inte begriper, och sedan tagit bort allt vatten med samma metod.

Vi kan inte bevisa att den helige ande finns, i annat fall kring subjektiva upplevelser av anden. Vi kommer inte kunna finna en "helig ande" molekyl i microskop, och påvisa "här är den helige ande"
Trots denna brist på bevis, så tror vi kristna, att vi är ledda av den helige ande. Dvs att det finns en dimension av vår tillvaro som vi tillfullo inte begriper, men ändå sträcker oss mot. Trons fundament tar sin början i detta strävande mot det okända. Man kastar sig likt ett barn som tar sina första simtag, ut i det okända.


Vi kan inte bevisa att synden finns som ett "ämne" eller något som vi kan undersöka. Synden är ju något som vi påstår att alla människor står under, men vi kan likväl inte bevisa dess existens med vetenskapens hjälp. Vetenskapen kan tala om för oss att vi har ärvt genetik som ligger till grund för vårt handlande. Men den kan inte ta upp det faktum att vi ärver en förmåga att inte kunna se Gud, eller att vi föds bortvända från Gud.
Att synden existerar är ju grunden för vår tro. Finns inte synden, så är Jesu offer på korset bara en i raden av meningslösa avrättningar.

Vi kan heller inte biologiskt förklara hur Jesus offer på korset, verkligen utplånar våra synder. Hur är detta möjligt rent vetenskapligt. Det går ju givetvis aldrig att mäta, om vi dels applicerar de punkter jag tagit upp tidigare med Guds existens, anden, synden, osv.

Likadant med Jungfrufödseln. Hur kan man tro på detta? Det är ju en absurd sak som inte kan förklaras med vetenskapen. Normalt sett, så brukar inte kvinnor som aldrig haft samlag med en man, bli gravida.
Så varför skall vi tro på en sådan här absurd sak i just fallet med Jesus

Skriften och tron går hand i hand.. Utan trons ögon, så kan vi inte förstå något alls. Utan dessa ögon, så blir skriften löjlig och helt absurd. Allt går tillbaka till den första händelsen, där Gud skapar materian ur intet. Kan man tex tro på en Gud som skapar allt ur intet, men samtidigt inte tro att denne Gud kan göra en gigantisk flod över hela världen, eller få en kvinna att bli gravid utan sexuell inblandning. Ja där börjar vi närma oss vad hela min poäng handlar om.

Allt som Gud gör går bortom vår förmåga. Vi kallar det mirakel.. Skapelsen, floden, dopet, den helige ande är alla saker som går bortom vår förmåga att greppa. Men skriften säger, att med den evige skaparens hand, så är detta möjligt. Jag kan inte förklara med vetenskapen att min tro är sann, och mitt möte med Gud verkligen har inträffat. Betyder det att det inte har hänt? Vari ligger min övertygelse? Vart börjar den?

Avlat såklart

För första gången på riktigt länge, så känner jag inspiration att skriva ett inlägg.
Jag fyllde ju (hipp hipp hurra) 30 år igår.. Och fick en intressant bok av min käre svärfar.
Göran Häggs bok "Gud i Sverige"

Boken handlar om olika skeenden i Sveriges religiösa historia, och tar sin börjar i Asatron, och förs sen vidare till det kristna intåget. Nämligen det katolska.
Den tar upp många aspekter av den katolska kyrkans ungdom i Sverige som kanske i sig är värda att skriva ett inlägg om. Men vi får veta att hur kungar politiker resonerade och även hur vanligt folk uppfattade den nya katolska trons intåg.

Jag tänkte belysa avlataten, och varför man egentligen använde detta laddade begrepp. Ofta får man ju som protestant höra om den förfärliga avlaten som katolikerna sysslade med, som Luther räddade oss ifrån.

Jag tycker Hägg förklarar historien bakom på ett ärligt och ödmjukt sätt.
Det börjar ju dels med att det nya kristna missionärerna började lära det svenska folket bibelns budskap. Man kom med ett budskap om kroppens återuppståndelse efter döden. Det kristna budskapet kommer med en strikt moral, där den som ser på en annan kvinna med åtrå, har begått äktenskapsbrott. Och där Jesus kristus har dött i vårt ställe för vår oförmåga att leva ett moraliskt rätt liv inför Gud.

Jesus är också rätt tuff mot "rika" människor. Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.
Eller berättelser om den rike mannen, som frågar vad han skall göra för att få evigt liv, och svarar att han skall sälja allt han äger. Vi ser även hur lärjungarna levde i Apostlagärningarna, där man sålde allt man ägde till förmån för kyrkan.
Det fanns därför i Sverige, rika människor som var rädda för att gömma sin rikedom. Man gav därför kyrkan stora rikedomar/marker i tron att man skall nå evigt liv. Det fanns de som gav kyrkan allt det hade, i tron om att de skulle nå saligheten.
Det betyder att det uppstod ett sorts behov att skriva ett slags kvitto på detta. Där kyrkan på något vis godkänner en gåva som "rättfärdig" inför Gud. Detta kvitto kallas "avlat".
Det är ju ganska enkelt att tänka sig att de rika "köper sig" en biljett till himmelriket. Men betänkt ändå hur svårt det är att ge upp sin rikedom. Det var nog inte enklare då, än vad det är i dag.
Guds ord gäller trots allt, det är svårare för en rik att komma till himmelriket. Då kan man ju tycka att de tär bättre att ge bort sina tillgångar än att samla dem på hög.
Avlaten har dock aldrig varit något man får syndernas förlåtelse från. Traditionellt talar man om att avlaten ger "efterskänkande av de timliga straffen", vilket bygger på en äldre tankegång där varje synd gav ett visst antal år i skärselden och en avlat kunde minska antalet år för en själv, eller den avlidne person, som man skänkte avlaten.
Det betyder alltså att rika människor som blivit kristna, inser hur mycket man försakat som rik, och får då botgöring att ge kyrkan delar av sina rikedomar.
Det är väl på denna punkten som katolska kyrkan skiljer sig mot en del evangeliska grupper. Vi tror exempelvis att om Hitler skulle omvända sig innan kriget tog slut, så skulle han behöva göra bot för det han ställt till med. Medan man i andra samfund menar att det räcker att omvända sig så har man del av saligheten, och får spendera en evighet med män som Hitler. Vi ser dock annorlunda där.

Det som många kritiserade kyrkan för, är just just missbruket av dessa avlater. Luther reagerade ju på hur långt man dragit denna eftersänkning av straff i skärselden. Man kunde tex köpa avlatsbrev åt sina släktingar. Den reformatoriska propagandan hävdade att katolikerna köpte syndernas förlåtelse, medans det i själva verket var "efterskänkande av de timliga straffen" i skärselden.
Så vitt jag förstår det, så erkänner kyrkan att det förekommit missbruk, men själva metoden är inte felet.
Enlig wikiedia så avskaffades penningavlaten redan vid det tridentinska kyrkomötet på 1500-talet.

Det är dock är väldigt intressant debatt om vi ser till dagens rika kapitalistiska samhälle. Det finns kyrkor som har en väldigt "stram" ekonomi, om inte annat just katolska kyrkor i Sverige, som har en väldigt begränsad ekonomi.
Men det är väl o andra sidan en balansgång i mycket makt kyrkan vill göra anspråk på. Man är väl kanske rädd för den propgaganda man hade emot sig från protestanter. Man kanske därför har tonat ner detta. Men i själva verket så kanske detta förhållningsätt skickar rika människor till helvetet. Jag tror på Jesu ord där kring svårigheten för en rik att komma in..

Äntligen tillbaks

Äntligen börjar jag komma någorlunda på benen igen. Det känns som om vi har en oerhörd chans att göra något gott av denna fasta. En chans att komma närmare Gud, och att en gång för alla lägga bakom oss allting som upptar oss och hindrar oss att gå in i en verkligt djup gemenskap med vår skapare, oavsett om det som hindrar är saker som vi har i historien, och som vi skäms över, eller försöker att försvara, eller om det är diverse vanor, eller om det är att vi låter något gnaga inom oss - irritation över någon annan eller förhoppningar om att allt blir bra om bara... Det finns så mycket som diverterar våra liv. Jag tror att det dels kan vara en befrielse att bli av med bördorna i bikten, men att vi samtidigt kan vara behjälpta av om vi dels inser hur allvarlig och destruktiv synden verkligen är, och dels om vi verkligen vågar förlita oss på Guds nåd, och fråga honom vad han vill av oss här, nu, idag...

Som ett memento tänkte jag hänvisa till två av våra fastehymner. För mig säger de något mer varje gång som jag tar mig tid och ro att verkligen betrakta orden. Jag hoppas att de kan vara till glädje också för någon läsare här på bloggen.

Attende domine

Ave Regina Caelorum

Lite blandat

Vill först och främst nämna att min käre medskribent Stefan nu idagarna är på sjukhus för operation. Sänd gärna honom en bön.


Jag läste precis en intressant artikel om att män flyr kyrkan..
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=249093

Jag vet inte om det är så i katolska kyrkan också?

Helvetet

Ni som följer kristna bloggar, kanske har märkt att diskussioner om helvetet varit på tapeten bland flera stora bloggar.
Det verkar som att detta ämne rör upp heta känslor.
För den som är intresserad så sammanfattar Ave Maris stella det hela bra här

Här är iaf mina tankar kring detta svåra ämne.

Bibeln talar om att de som blir dömda till helvetet, kommer bli det av sann rättvisa, ingen kan tvivla på den rättvisan (för annars vore vår Gud inte allsmäktig). För man skulle aldrig kunna vara i ett himmelrike om man samtidigt visste att det fanns bra och ärliga människor som plågades i evighet. För då vore kanske himmelriket mer ett helvete än helvetet i sig självt. Eller som att man startar demonstrationer i himmelriket mot vissa av Guds beslut.

Och då kommer vi till frågan vad helvetet är, det står väldigt lite om detta i skriften. Men vet heller inte riktigt vad dess motsats, dvs himmelriket är.
Jesus förklarar att himmelriket startar som ett frö i våra hjärtan här på jorden, när vi får trons gåva så startar himmelriket, och den helige ande tar sin boning i det mänskliga templet.
Mao börjar himmelriket redan här på jorden. Och det kanske innebär att helvetet kanske finns här också.
Jesus talar även om den bjudna festen som alla är inbjudna till. Men många tackar nej.. Festen står för himmelriket, och de som är utanför befinner sig i ett helvete. Men värt att notera så väljer folk att inte komma till festen. Och i detta fallet är det Judar som Jesus försöker predika budskapet till. Dvs Judar som vet att Gud finns, men förnekar Gud när han föds som människa och försöker nå sitt folk. Jesus talar om för dessa Judar att det är pga av detta förnekande av Gudasonen, kommer till helvetet. Det judiska folket tronar över förbundet och lagen. Men inser inte när deras Gud kommer till dem.

Vi har även olika symboliska bilder för detta ställe som kallas helvetet, eld för att visa att det är plågsamt att välja syndens väg i jämförelse med himmelrikets. Domens liknelse för att förstå allvaret. Och festen som alla är bjudna till och, den besvikelse som intar när gästerna inte kommer. De vill inte. De är upptagna med sitt.
Himmelriket kan ses som det ställe som är där människan fullt ut når sin fullhet i. Men när människan väljer sin egen väg, när hon lyder sitt jag. Då är denna plats helvetet. Ett ställe som inte är av Gud. Ett ställe som människan själv väljer att komma till.
När man kommer till detta ställe så gör man det för att man fullt ut vill vara där. Detta ställe är frukten av den jagets fåfänga. När man är där så är man heller inte medveten om att man är där. Det är det som är ett helvete, att vara fast i sitt eget självgoda jag. Där finns ingen Gud som hör bön. Bara ditt jag. Ensam. Ingen hjälp.

Men jag upplever inte att Jesus predikade till de hedningar (vi icke judar) han mötte, att det måste välja mellan honom och helvetet. Utan han hade ett skarpt budskapt till det judiska prästerna som var bjudna till måltiden, men trots detta ville döda honom.
När Jesus predikade till det stora massorna är hans främsta budskap, glädjens budskap. Omvändelse för det förryckta, lyfta upp de svaga osv. Han sträckte ut sin hand till de svagaste i samhället som många Judar föraktade. (läs exempelvis hur det skriftlärda reagerar på vilka Jesus hängde med)

Jag tror främst att helvetet är en plats för de som vet om att Jesus är Guds son, och verkligen vet att den kristna tron är sann.. Men trots denna vetskap så väljer man inte den vägen.. Exempelvis så är satan väldigt medveten om Guds existens och Jesus frälsningsverk. Men han väljer inte den vägen. Han har så att säga "hädat den helige ande" och går sin egen väg.. Bibeln beskriver att finns människor som går samma väg som satan. Som vet om Guds existens och ändå går sin egen.

Och när det gäller alla de som inte kommer till tro på Jesus kristus, och om de kommer helvetet i sin okunskap. Det har jag mycket svårt att tänka mig.. För det kan ju faktiskt vara så att många människor har fått en felaktig bild av kristna.. Exempelvis kanske man upplever kristna som hycklare som beter sig illa. Och utifrån denna vetskap så kan man aldrig tänka sig att bli kristen..
Och i såfall så hänger det ju på oss kristna om människor kommer till helvetet eller ej.. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå till så..
Jag tror att Guds nåd och kärlek är så långt mycket större än vad vi kan tänka oss. Jag menar jag är intet en bättre människa än någon annan, och det är enbart Guds nåd som jag sätter mitt hopp till. Att bli kristen handlar ju om att förstå att man är en syndare, och att man utifrån detta begriper hur stort tålamod Gud har med en storsyndare som mig.

En annan sida av myntet är:
För mig vore det orimligt om inte helvetet fanns. Någonstans måste det onda och förfärliga tillintetgöras. Någon måste förlora vid ett parti schack, så är det bara.

Jag anser att helvetet är av godo av samma anledning som jag anser att vi dömer människor till fängelse som utfört vidriga handlingar. För mig vore det absurt om inte allt vidrigt som människor utfört tillslut utmynnar i en universell upprättelse.
Och detta med kärlek. Det finns två sidor av kärleken. Jag anser att vi har domstolar och lagar pga kärlek till våra svaga i samhället. Vi skall skydda våra barn osv. Det gör vi av kärlek. Även om straffet blir hemskt för den som gör det. Det vore en brist på kärlek att inte ha en juridisk instans som dömer lagar till upprättelse.
En universell rättvisa måste skippas. En sann och rättvis dom kommer att dömas. Ingen kommer tvivla på denna rättvisa dom.
Guds kärlek är av det absolut renaste heligaste vi kan tänka oss.. När människor möter Guds änglar så faller de till marken av denna helighet, det blir knäsvaga.
Synd kan inte vara i Guds närhet, en syndig människa kommer att uppleva en enorm plågande kraft om hon möter Gud, om hennes synd inte är borttagen i Jesus Kristus.

Om dopet

Jag har sett att det har kommit en debatt om medlemskap i pingströrelsens församlingar, och att ett centralt tema för den debatten handlar om dopet. Olika människor verkar ha olika åsikter, och basera dessa på litet olika erfarenheter och reflektioner. Om jag förstått saken rätt, så är huvudlinjerna följande:
a) det finns aktiva människor som inte är troendedöpta
b) det finns troendedöpta som inte är aktiva, även bortsett från "legitima skäl" såsom ålderdom, sjukdom, att de flyttat etc.
c) det finns de som anser att barnadopet är tillåtet, och kanske rent av tillräckligt
d) man har släppt församlingstukten, vilket gör att man har medlemmar som samtidigt säger sig vara frälsta, och lever i synd.

Diskussionerna går vidare med diverse bibeltolkningar, där man utväljer olika passager, varav några kan ges ganska långtgående tolkningar och generaliseras ganska långt utöver vad texten direkt säger, medan andra avsnitt behandlas betydligt mer restriktivt, eller anses ha en endast andlig eller kraftigt specifik innebörd. Detta är ett generellt problem med "sola scriptura" - att var och en dels väljer sina verser, och hur de skall tolkas, och att friheten vidgas genom att man hänvisar till endast texten, dvs. antar att den inte tillkommit i något sammanhang, eller att detta sammanhang är lika oviktigt som de första mottagarnas förståelse av den. Till detta gör man ytterliggare två antaganden. Dels att sambandet mellan bibelns olika delar är oklart i meningen att det inte är säkert att de ger samma budskap, och dels att man identifierat några passager som mer grundläggande i den meningen att den egna tolkningen av dessa passager får utgöra tolkningsnyckel för resten av bibeln.

Allt detta må vara interna frågor för pingstvänner, och andra i motsvarande situation. Jag har inga ambitioner att lägga mig i deras diskussioner om medlemskap eller andra interna ordningar. Däremot ger det mig anledning att reflektera litet över dopet, vad det innebär, och vilken bakgrund det har.

Dopet är ett sakrament, dvs. ett synligt tecken på Guds osynliga nåd. Den första frågan är vad Guds nåd är. De flesta brukar tänka på att Gud ser med "snälla" ögon på någon eller något, och det är inte fel, men heller inte tillräckligt. Nästa steg brukar vara att man pekar på särskilda gåvor - först och främst livet i sig, men också annat. Det är också riktigt, men det är vilseledande att stanna där, eftersom man då antingen skiljer mellan det som Gud ordnar, och det som jag fixat själv. Tanken leder till en olycklig separation mellan mig och Gud - han blir i bästa fall min samarbetspartner. Det är fel förhållande, eftersom det är jag som skall vara hans partner. Det är hans mål och ambitioner som är viktiga, medan mina är förgängliga. Kanske kan man reda ut det hela med många förklaringar och ord, men jag är tveksam till om det påverkar på djupet, eftersom den grundläggande strukturen finns där. Om nu detta inte räcker, så kvarstår frågan vad Guds nåd är. För att få det litet klarare måste man vända sig till GT. Där handlar det entydigt om Guds närvaro, framför allt i templet (tidigare i tältet), med härlighetens moln (och eld) som steg ner i det allra heligaste och tog sin boning där. Det är alltså Guds närvaro, hans totala närvaro och härlighet. Detta är utgångspunkten för alla Israels barn, det är vad som ger dem liv. Det är vad de ber om - att det skall återupprättas i templet.

Nu säger Paulus att vi, och våra kroppar, är Guds tempel. Det är alltså Guds närvaro som kommer in i oss genom dopet. Det har inget att skaffa med vad vi känner. Det är också vad Paulus menar när han säger att omskärelsen, och andra laggärningar, är viktiga och värdefulla, men att de saknar den kraft som Gud har givit sakramenten. Skillnaden är att laggärningarna bara är tecken, medan det är Gud som själv verkar i sakramenten. Dop fanns i många sammanhang bland judarna, men det står att Jesus döper med helig ande. Det är alltså en annan kraft. I Johannes 3 förklarar han för Nikodemus att det handlar om att bli född på nytt - inte genom att försöka att åter krypa in i mammas mage, utan genom vatten och helig ande. (Detta kan vara litet problematiskt om man har en för strikt hållning till "tro allena", men låt er inte avskräckas...) Det handlar alltså om att bli född på nytt. Det är inte med nödvändighet något som vi kan se, känna eller mäta, utan något som vi endast kan erfara genom "trons sinnen". Det är en verklighet som är mer verklig än det materiella som vi har omkring oss.

Detta är emellertid inte slutet, utan bara början. I Apg 8:14-17 läser vi Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande.
. Här skall jag inte gå vidare in på den Helige Andes verkan, utan koncentrera mig på själva dopet. Det har en vidare innebörd än vad vi ofta tänker på. Det är det som gör oss till Guds barn. Det är vad som gör att vi får kalla Gud för Fader. Det är därför vi får be Fader Vår. För judar är och var det mycket känsligt - Gud är fader i allmänhet, och en fader för folket, men en vanligare bild är att det är ett äktenskap, och att folket är den kvinnliga parten, vilket ändå gör gud till fader. I övrigt står det att Gud skulle vara Salomos fader, så han, och hans barn kunde kanske säga något personligt, men för alla oss andra är det något mer allmänt. För muslimer och är det en hädelse att säga att Gud är fader. De har inte den relationen, utan det är endast en relation mellan skapare och den skapade. Skillnaden ligger just i dopet!

När vi ser på Gud som Fader kan det vara värt att göra en liten utvikning. Gud är alltings ursprung och förebild. Han är Fader, och våra fäder är bleka kopior som försöker att göra det bästa möjliga. Annars är det lätt att tänka tvärtom: vi har våra fäder, och tror att Gud kan beskrivas som om han skulle vara något åt det hållet, fast utan de fel som ...

Om nu dopet innebär att vi blir Guds barn, och att Gud tar sin boning i oss, hur såg då den tidiga kyrkan på saken? Vad skriver evangelisterna, vad står det i breven, och vad säger de tidiga kyrkofäderna och koncilierna?

Alla evangelister har ordentliga avsnitt om dopet, så det står bortom varje tvivel att det är viktigt. I Apostlagärningarna säger Petrus att det är där, tillsammans med att ångra sina synder, som det kristna livet börjar. Vid några tillfälle döps en hel familj. Med tanke på hur familjerna fungerade då kan man dra några slutsatser:
1) det finns inget undantag för barn
2) det är inte säkert att alla var särskilt entusiastiska, men det var omöjligt att hålla samman om inte alla hängde med, och nu skulle man tro dels att Jesus är Messias, och dels att man inte bara behövde be om syndernas förlåtelse, utan att man kunde vara säker på att få den.
3) de som döpte var säkra på dopets verkan, även om inte alla var entusiastiska, eller helt förstod vad det handlade om - de döptes in i det nya livet!
4) eftersom dopet är en pånyttfödelse, att man därigenom blir Guds barn, innebär det också en rening ifrån synden - inget orent kan komma inför Gud.

Den som kan tolkas på litet olika sätt, om man tar ut enstaka verser, är Paulus. På ett ställe skriver han t.ex. att han inte kommit för att döpa, utan för att förkunna evangeliet. Den klassiska tolkningen är att han gör vad han kan och vad han skall, och att den Helige Ande gör resten (dvs. väcker tron), medan en del modernare tolkningar menar att dopet inte är så viktigt, utan att det är själva budskapet som står i centrum. En del människor är också obekväma med att han jämför dopet med omskärelsen.

Hur var det då i den tidiga kyrkan, dvs. vad säger de tidiga utombibliska författarna? Ett sätt att tolka dem är att de skriver flera texter i andra ämnen, varför dopet inte är så viktigt. Ett annat är att se efter vad de verkligen skriver, och det ligger helt i linje med vad som framgår ur bibeln. Vid några tillfällen under 100- och 200-talen tar man upp frågan om man skall döpa barnen på 8:e dagen, med hänvisning till bestämmelser om omskärelse, men avvisas eftersom man i praktiken aldrig väntar så länge.

När kommer då vuxendop in i bilden? Svaret är: redan från början, eftersom de som döptes kom "för egen maskin", sånär som på dem som ingick i någons hushåll. Den mer relevanta frågan blir i stället när man började att avstå ifrån att döpa barnen. Den frågan är ganska lätt att besvara. Det var på 300-talet, och resonemangen handlade om förlåtelsen. Man trodde sedan länge att små synder blev förlåtna relativt automatiskt, och att litet större synder krävde någon form av bekännelse och botgöring. (Man kom snart underfund med att det inte skulle ske öppet, eftersom det lockade till sig folk som var nyfikna.) De största synderna - t.ex. avfall ifrån tron - kämpade man emellertid länge med. Man undrade om de var förlåtliga över huvud taget. Någon föreslog en eller max två gånger. Då drog en del människor slutsatsen att det var bättre att vänta med dopet till dess att man var så "vuxen" att man kommit förbi de flesta frestelserna och verkligen bestämt sig för att man ville leva ett kristet liv, eller till dödsbädden, för att vara säker på att få alla synder förlåtna. Ganska snart blev problemen uppenbara. Dels gav det en fribiljett att synda bäst man ville innan man döptes, och dels hände det att folk dog utan att bli döpta. Lösningen blev i stället att förbehålla rätten att förlåta vissa synder för biskopen (utom i omedelbar dödsfara), och att införa ordentliga botgöringar.

Jag hoppas att denna reflektion kan väcka några tankar... Och, som sagt, den är inte avsedd att försöka lösa något inom något, eller några, kristna samfund.

Fr. Brian Mullady predikar om genesis

En intressant utläggning av Genesis..

Jesu första frestelse

Det var ett tag sen jag skrev något nu.. Jag har tagit ett beslut att spendera mindre tid på internet, har avsagt mig en del uppdrag, tex avsagt mig moderatorskapet på flashback. Det är en del i en process som handlar om att utvecklas i min tro. Jag har valt att fördjupa mig i min tro, och studera lite mer konkret om vad kyrkan lär. Vi får se hur detta kommer att gestalta sig.
Jag har iaf börjat med att läsa Påvens bok om "Jesus från Nazareth"
Det är verkligen en fantastisk bok. Vilken lärd påve vi har.

Boken handlar ju om Jesu liv, och påven tar med oss på en djupare förståelse av innebörden av allt Jesus gör. Mycket i ljuset av GT. Boken börjar med Jesu dop, av Johannes döparen. Och sedan leds det in på Jesu frestelse.
Jag tänkte att jag skulle försöka återge dessa aspekter av Jesu frestelser i öknen. Och kommer att skriva ett inlägg av varje frestelse.

Jag börjar med den första frestelsen från Matteus.

"Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd." Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."

Vi börjar med att titta på siffran 40. Jesus befinner sig i öknen i 40 dagar. Symboliken finner vi GT, där Israels folk vandrade i öknen i 40 dagar, även Moses befann sig på på Sinai berg i 40 dagar.
Det är Jesus som ännu en gång vandrar genom Israels historia, han går igenom Exodus, och på samma gång vandrar han igenom hela mänsklighetens historia. Han måste bli lik människan på alla plan, och lida som oss. (Heb 4:15)

Men vad är det som händer sen? Han blir hungrig. Ja det är verkligen förståeligt. Det är ju inte bara en symbolik, man blir verkligen hungrig 40 dagar utan mat.
Nu kommer satans sluga frestelse.
Inte kan väl Gud tillåta att den helige Gudasonen är hungrig. Satan försöker förvrida Gudsbilden för Jesus. Och själva frestelsen går på ett djupare plan till hela mänskligheten. Inte kan väl Gud tillåta att världen drabbas av fattigdom och lidande. Hur kan vår sanne skapare tillåta att människor lider av hunger. Och hur kan han t.om tillåta att sin egen evige son får lida. Det är teodiceproblematikens kärna.
Messias måste enligt satan rädda världen från hunger och misär.
Kan någon med rätta kallas frälsare om han inte lever upp till dessa kraven? Hur har inte andra stora ledare sett sig som världens frälsare, med de dem gjort i världen. Romerska kejsare såg sig som "frälsare" de ansåg att de gjorde världen till en bättre plats. Många ansåg dessutom att det var utsända av en gudomlighet, eller var Gudar själva.
Hela den "antikristliga" messias aspekten handlar om just detta. Dvs räddaren som skall göra världen till en bättre plats för fred och välstånd.

Jesu frestelse handlar också om att inte bli trodd. Något som han får vara med om senare i sitt liv också. Man anser att han inte har legitimerat sig tillräckligt. Man vill att han skall visa mer. Ja även när han hänger på korset, så haglar dessa
frestelser mot honom. "Om han är Guds son, kan han väl be honom att ner honom osv"

Eller Petrus ord till Jesus när Jesus talar om sitt lidande.. "Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig." Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors"

Som jag sade i inledningen, så försöker satan förvrida Gudsbilden, och framställa en Gud som förhidnrar lidande för oss. Dvs när han förhindrar vårt lidande, så är det ett tecken på hans närhet, och när vi lider så är det ett tecken på hans frånvaro.

Men den sanna Gudsbilden, är ju tvärtom. Gud finns med oss i alla livets aspekter. Även när Jesus hungrar i 40 dagar, så finns Gud där, även när Jesus hänger på korset, och folket undrar varför han inte kan ta ner sig själv, så finns Gud där. Vi känner väl alla igen oss i dessa fresteler. Det är enkelt att bara se Gud när han "välsignar" oss, och när vi mår bra. Men när mörkret kommer över, när sorgen och lidandet drabbar oss.. Var är du då Gud.. Varför hjälper du oss inte att ta bort det jobbiga.
Ja inte ens för Guds son, på korset så tog Gud bort det jobbiga. Jesu väg var att vandra igenom allt detta, lidandets väg, en väg som väcker anstöt. Även bland hans egna lärjungar. Inte kan väl den gudomligen sonen dö eller lida. Men hans rike är av en annan kaliber. Men just kring vad som är hans rike, handlar senare frestelser om, så ja lämnar den aspekten just nu.

När vi lyder Guds kallelse i våra liv, så kommer han inte att radera ut vårt lidande. Det kan vi se på apostlarnas liv,martyrernas liv. Det är inga sockersöta historier. De fick dö och lida för sin tro. De följde Kristus, men fick döden lida, de följde honom men blev fångade och torterade. Ja att följa Gud handlar därför om att förtrösta på honom vad som än händer. Man skall vara beredd att ta på sig korset och följa honom. Paulus skriver: "Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan." (Kol 1:24)
Jag kan inte påstå att jag direkt lider för min tro på detta sätt. Kanske är min tro i vissa aspekter ljummen, och ofta väljer man den enkla vägen. Men jag har en längan att på ett radikalt sätt följa honom, och ta på mig korset på allvar. Men det är en annan debatt.

Det finns också en djupare förståelse av "brödet".. Vi skall inte enbart leva av det materiella, utan av det heliga djupa Gudsordet. Alltså Jesus själv. Det är hans som är vårt hopp och vår föda. Alltså den kopplingen till eukaristin, där vår herre kommer till oss och föder oss.
Det finns många djup på detta, som jag inte just nu går in på.
Men jag kan rekomendera er att läsa boken för en djupare förståelsen för det jag skriver.

Jesus, Paulus och Jacob, olika läror

Ibland när jag debatterar med vissa protestanter, så får jag ofta höra att "katoliker behöver göra gärningar, för att bli frälsta"
Ofta citerar tex, dessa rader: "Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar." (Romarbrevet 3:21–28)

Och då kan katoliken kontra med vissa andra bibelverser som dessa:

"Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ‘Gå i frid, håll er varma och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död." (Jak 2:14-16)

"Jesus sade till sina lärjungar: "Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar". (Matt 16:27)

’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv." (Matt 25:45-46)

Och då är väl frågan om Jesus och Jacob har samma lära, medans Paulus har en annan? För Jesus och Jacob så verkar gärningarna, vara något som är en del av frälsningen. Medans Paulus kommer med en helt annan lära, där man "bara" behöver tro, så är man frälst..
Frågan är väl om Paulus verkligen lär ut så?

Givetvis är det inte så… Paulus uppmanar vid flera tillfällen sina församlingar, hur de skall leva ett rätt liv.. Man kan inte vara en troende kristen och hålla på med otukt, och annat ogudaktigt. Det finns därför regler som man bör följa.. Att följa dessa regler är icke gärningar.. Trots det är det en nödvändighet för det kristna livet, mao även påverkar hur man lever frälsningen. Annars skulle ju Paulus inte påvisa detta.. Ef 5:3, 1 Kor 5:11, Kol 3:5,, 1 Thess 4:3

Det finns ju också andra bibelverser som visar att Paulus undervisning, är i symbios med Matteus 25, Där vi en gång skall stå inför Herren, som för räkenskap för det vi gjort i våra liv.. Är det hur mycket vi ”trott” på Gud som vi skall rannsakas utifrån? Eller är det frukten av det vi gjort för herren i vårt liv? .

”Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.
Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud.” (Rom 14:10-12)

”Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till och för vars skull du har avlagt den rätta bekännelsen inför många vittnen. Jag uppmanar dig inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus, som under Pontius Pilatus vittnade med den rätta bekännelsen – håll ditt uppdrag obefläckat och klanderfritt till vår herre Jesu Kristi ankomst” (1 Tim 6:12-14)

Vad har ni för tankar kring detta? Kan man vara frälst utan att göra gärningar för herren? Kan man verkligen applicera Paulus ord från Romarbrevet på detta sättet? Enligt min uppfattning så läser man inte bibelns helhet. En av anledningarna till att jag blivit katolik, är just genom grundlig bibeläsning.

En predikan

En väldigt bra predikan av Simon Pilgrim Rosèn. Som jag vill tipsa er att läsa.

http://pilgrimafkorpasen.blogspot.com/2011/01/sondagens-predikan-vardagsrapport.html

En julklapp

Jag fick en tidig dubbel julklapp år 2010. Familjen Backman kom på besök, och de hade med sig en bok: "Lammets måltid" av Scott Hahn.

Boken rekommenderas starkt! Den finns att köpa t.ex. på katolsk bokhandel

Författaren är både solklar och slagfärdig, vilket gör att boken är samtidigt både lättläst och djupt tänkvärd. Den består av två huvuddelar: en genomgång av den katolska mässans delar, och en där han visar hur mässan i sig blir uppenbarad genom bibelns sista bok.

Jag kan inte ge texten någon rättvisa, utan återger här endast några tankar. Först om mässan som sådan. När man går in i kyrkan tar man litet vigvatten och gör ett korstecken. Det påminner oss om dopet. Det är genom dopet som vi är lemmar i Kristi kropp... Sedan kommer syndabekännelsen. Om dopets vatten kan är en liten yttre rening, så behövs det en inre också. Därefter får vi höra Guds ord. Först ur Gamla testamentet, och sedan hur det fullbordas genom Jesus i evangeliet, som följs av predikan och trosbekännelsen. Så här långt är det ordets liturgi, nu tar eukaristins liturgi vid, och den börjar med offergåvornas beredande, deras frambärande och, som höjdpunkt, förvandlingen. Därefter kommer kommunionen, då vi får del i måltiden. Varefter mässan slutar med att vi sänds ut. Vad Hahn gör i denna del är att peka på hur hela uppbyggnaden är hämtad ur bibeln.

I den andra delen fokuserar han på att uppenbarelseboken just uppenbarar vad vi får vara med om. Allt ifrån att kyrkans inredning till olika hymner och acklamationer. I centrum står att Jesus är lammet, som återkommer ett 20-tal gånger i just uppenbarelseboken (och i övrigt bara i Johannes evangelium). Han antyder, vilket sannolikt är bekant för de flesta, att lammet kommer ifrån den sista måltiden i Egypten. Men det viktigaste är att uppenbarelseboken förklarar för oss vad som pågår i himmelen, vad vi får vara med om, när vi deltar i mässan. Saker som vi inte kan känna, se, mäta eller väga, utan bara få kunskap om genom tron.

Boken är en utmärkt inledning till vad mässan är, och samtidigt ett bra sätt att börja med att läsa och förstå uppenbarelseboken. Han har med en del spännande historiska fakta, som belyser inte bara den boken, utan också en del av vad Jesus förutsåg skulle hända.

Jag tror inte att jag skall avslöja mer om innehållet just nu, utan i stället rekommendera läsning! Bara ett par avslutande ord om mässan. Den innehåller flera skikt av betydelse. Man kan se den som en sammanfattning av GT och NT, där GT motsvaras av orden och löftena i ordets liturgi, och NT av det mer konkreta i eukaristins liturgi, och att det till slut når fram också till oss. Ordet mässa bettyder uppdrag, och man kan undra vems uppdrag det är. Ett svar är att se på strukturen igen. Det som inledde Jesu verksamhet var hans dop. Det viktigaste som han gjorde, och som visade vem han är var att förlåta synder. Därefter förkunnade och förklarade han ordet, och strax innan han gick sitt lidande till mötes gav han sig själv som mat och dryck till apostlarna, med uppmaningen att ge det vidare till oss. Hans verksamhet på jorden avslutas med att han sänder ut apostlarna att förkunna det glada budskapet intill jordens yttersta gräns. Mässan är på så sätt också Kristi konkreta närvaro här, ibland oss.

God fortsättning!

Jag antar att alla läsare vet varför vi firar den stundande trettonhelgen. I samhället i stort är det kanske ändå inte så... För några år sedan fick jag del av förslaget att vi den 5/1 skulle fira trettondagsafton, den 6/1 trettondagen och den 7/1 annandag tretton... De flesta förknippar nog ändå fortfarande festen med de tre vise männen, även om jag också sett det skrivas de tre vice männen... Ursprungligen firade man tre saker på en gång: de vise männen, Jesu dop och bröllopet i Kana (Jesu första under). Alla tre handlar om att Jesus visar sig som Guds son för världen (de magerna som kommer och ger sin hyllning representerar de tre då kända världsdelarna).

Oavsett vilket tänkte jag inleda året med en liten reflektion över Johannes evangelium. I den katolska kyrkan fördelas söndagsläsningarna över tre år, då man går igenom de synoptiska evangelierna, medan Johannes kommer i korta klipp på särskilda festdagar. De tre andra innehåller i stort sett samma historier om Jesus, men sorterade i litet olika ordning. Johannes berättelse har nästan ingenting gemensamt med de andra, även om det inte går att missa att det är samme Jesus som det handlar om.

Varför skrev han på det viset? Frågan kanske endast kan förstås om man tänker efter varför de andra är så lika. En teori som varit i svang de senaste drygt 100 åren är att de egentligen bygger på en "originalkälla", Q. Jag tror att det endast delvis är sant, och att det närmaste är att man ganska snart gjorde erfarenheter om vilka historier som var viktigast i förkunnelsen, och att alla apostlarna i stort sett höll sig till dem, även om de säkert hade egna personliga utvikningar. Det är därför som Paulus, som aldrig träffat Jesus, kunde säga att han kom med samma budskap. I nästa led memorerade man historierna som sådana. Evangelierna skrevs ner av litet olika skäl, och det verkar vara mellan åren 60 och strax efter 70. De tänkta målgrupperna verkar ha varit olika.

När Johannes skrev sitt evangelium hade det gått ytterliggare omkring 20 år. Det fanns ingen anledning att upprepa det som redan var känt och spritt. Men situationen hade ändrats. Judarna hade kastat ut de kristna ifrån synagogorna, och den första tidens entusiasm, och åtföljande missförstånd, var sedan länge förbi. I stället hade det kommit fram nya uttolkare, med diverse olika åsikter och inriktningar. Johannes hade med all säkerhet redan hört debatterna. Han hade hört dem som rakt av inte trodde, dem som trodde och hade idéer om hur budskapet skulle förbättras, eller vad det egentligen innebar, eller vad som egentligen var viktigt. Det är då han ger sitt eget personliga vittnesbörd.

När man läser texten, så verkar den djupt filosofisk. "I begynnelsen var ordet..." Det har utvunnits mycket visdom ur det evangeliet... Av texten, dvs. det att han endast omnämner sig själv i 3:e person, verkar det som om han berättar för någon som hjälper till med att skriva ner och redigera det. Det kan förklara likheten med de brev som tillskrivs honom, liksom olikheten gentemot uppenbarelseboken, där han skriver om sig själv som "jag", och med en enligt experter ganska dålig grekiska. Samtidigt kan man läsa texten som den enklaste. Det är t.ex. inte svårt att räkna ut att ordet är Jesus.

Men hur gör man då med allt som är olikt de andra evangelierna? Är det kanske fråga om en komplettering, eftersom Johannes tyckte att det fattades en del i de andra evangelierna? Vid den tiden fanns det betydligt fler än de tre versioner som vi har i våra biblar, och därutöver många andra berättelser, så det är kanske inte så troligt. Det kan också ses som ett debattinlägg, eftersom diskussionerna sannolikt var vildare då än nu. Han är t.ex. tydlig med att Jesus är både Gud och människa. Men det finns mer...

Inledningen är en skapelseberättelse. Den börjar med samma ord som 1 mos (en arche, ἐν ἀρχῇ). Han forsätter med att allt finns till genom ordet, och att inget finns till utom genom det. När han kommer fram till Johannes döparen verkar hela GT sammanfattas i denna person. Han tar fram det viktigaste: "Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt." Räknar man vidare, så finner man att bröllopet i Kana var den 7:e dagen - samma dag som Adam fick Eva, och kallade henne för "kvinna". Den dagen kallade Jesus Maria för "kvinna". Osv.

Johannes är den ende som inte återger instiftelsen ifrån den sista måltiden. Det verkar vara viktigt för de andra tre, och så viktigt att Paulus återger det i ett brev till de kristna i Korint. Man undrar varför... Förklaringen är kanske att hela evangeliet framställer Jesus som Guds lamm. Det börjar med att Johannes döparen kallar Jesus så, och fortsätter hela vägen, kanske mest bekant i kapitel 6, där han först föder ett par tusen människor, för att sedan jämföra sig med Moses i öknen, och komma fram till att man skall äta hans kött. Men innan dess har han träffat på en kvinna vid Jakobs brunn i Samarien. Parallellen med Rebecka vid brunnen är påfallande: när hon berättade kom de som hörde henne till tro. Rebecka är Israels mor...

Johannes "bevisar" att Jesus är Guds lamm när han säger att inget ben skulle krossas (då han hänger på korset) för att skriftens ord skulle gå i uppfyllelse. Skriftens ord är ingen förutsägelse, utan helt enkelt föreskrifterna för påskmåltiden som inledde befrielsen ur Egypten. Detta sätt att läsa bibeln, att GT fullbordas och fullkomnas i NT, är ganska främmande för många människor i dag. NT:s övriga författare använder det flitigt, liksom Jesus själv, t.ex. när han säger att Johannes döparen är Elia, som skulle komma åter.

Nu är Jesus inte bara lamm, utan också herde (kap 10). Här anspelar han på Hesekiel kap 34. I slutet av evangeliet, efter uppståndelsen, ger han herde-uppdraget till Petrus med samma allusion. Där, liksom i avskedstalet, är ordningen klar: Fadern har givit ett uppdrag till sonen, och sonen ger uppdraget vidare, vilket inte ändrar vem som är huvudman. Han säger att Petrus skall vakta & föda hans får - inte att han skall ge sig ut och starta nya hjordar på olika platser, och inte heller att de andra apostlarna skall starta sina egna hjordar. Det är klart vems fåren är...

Hela evangeliet talar alltså om vem Jesus egentligen är. Samtidigt så enkelt och så djupt. De andra huvudfigurerna, förutom Johannes döparen, som jag nämnt, är Petrus, Johannes själv, och Maria. Johannes framstår i alla sammanhang som vittne. Han är allas våra ögon och öron. Petrus framstår däremot som den främste av apostlarna. I detta evangelium får han namnet direkt vid kallelsen. Att få sitt namn ändrat, eller snarare att få sitt gudomliga namn uppenbarat, visste alla judar vad det innebar. De kunde sitt GT med Abram - Abraham, Jakob - Israel, och de andra... Maria.

Att Petrus var den främste framgår t.ex. av hur det gick till när de skulle titta på den tomma graven: Johannes var snabbare, och tittade in, men väntade på Petrus som fick gå före in i graven. Maria finns bara med två gånger. När han börjar sin verksamhet (i Kana), och när han slutar den (på Golgata).

Den första gången är parallellen klar med 1 mos 3:15, dvs. domen över ormen, eller det första evangeliet som det också brukar kallas, eftersom det står att kvinnans avkomma skall trampa på hans huvud, dvs. besegra honom. (den 7:e dagen, "kvinna" etc.)

Den andra gången säger Jesus till henne och Johannes att de är mor och son (vilket skulle ha varit en skymf och ett lagbrott om hon haft andra barn). Johannes tog henne hem till sig. Man har tolkat det så att frågan till oss är om vi tar henne hem till oss... Men det påminner åter om Rebecka - Israels moder... Om vi är Jesu bröder och systrar, och får kalla Gud för vår fader, vem är då vår moder?

Evangeliet slutar med att det sprids rykten om hur det skall gå för Johannes. Folk var ivriga att övertolka och missförstå redan då... Den lärjunge som Jesus älskade har i alla fall vittnat, och hans vittnesbörd är sant.