Jag brukar ibland försöka att läsa något ur bibeln litet mer noggrant, och tänka igenom vad som står där, och vad som menas... Av någon anledning kom det för mig att jag skulle läsa Paulus första brev till de kristna i Korinth. Jag har ofta en känsla av att en del kristna mest läser enstaka verser, och då helst ur romarbrevet, 1:a korintierbrevet, galaterbrevet eller efesierbrevet. Jag har aldrig hört dem referera till breven som helhet, utan alltid till korta brottstycken. Ofta har jag haft svårt att förstå hur de burit sig åt för att komma till de tolkningar de gör, men det får vara en annan historia. Jag började läsa (vers 1-3):
Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Kristi Jesu apostel, och från vår broder Sosthenes till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.
Paulus är inte ensam, utan har med sig Sosthenes. Han menar att de kristna i Korint är i gemenskap med alla andra kristna på alla andra platser. De har något gemensamt - att de kallats att vara heliga!
Vers 4-9: Jag tackar alltid min Gud för att han har gett er sin nåd genom Kristus Jesus. Genom honom har ni blivit rika på allt, allt slags tal och allt slags kunskap. Ty vittnesbördet om Kristus har vunnit sådan fasthet hos er att det inte saknas något i era nådegåvor medan ni väntar på att vår herre Jesus Kristus skall uppenbaras. Han skall också ge er fasthet ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår herre Jesu Kristi dag. Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår herre.
Gemenskapen är alltså med Jesus Kristus, och de har en fast tro, och därmed fått allt de behöver.
Vers 10-17: Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: "Jag hör till Paulus", eller "Jag hör till Apollos", eller "Jag hör till Kefas", eller "Jag hör till Kristus". Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? Jag är tacksam för att det bara är Crispus och Gaius som jag har döpt bland er, så att ingen kan säga att ni har blivit döpta i mitt namn. Jo, Stefanas och hans familj har jag också döpt, annars vet jag mig inte ha döpt någon. Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna budskapet, men inte med en vältalares vishet: det skulle göra Kristi kors till tomma ord.
De verkar ha börjat strida om något. Den ene hör till Paulus, och den andre till Apollos osv. Det är kamske en god beskrivning av de kristna också i dag - vi tillhör olika samfund, eller olika inriktningar, eller tycker om olika predikanter. Den ene tolkar bibeln bättre än den andre. Men jag stannar upp litet inför vilka namn han räknar upp, och funderar vilka argumenten kan ha varit...
Paulus var den som först kom dit och missionerade. De som säger sig tillhöra honom kan tänkas säga att de håller sig till aposteln, och inte accepterar någon annan auktoritet. De menar att han sagt allt, och att allting därutöver därför är fel.
Apollos var den som Paulus utsåg till biskop i församlingen. Man kan tänka sig att några tyckte att det var bäst att hålla sig till honom. Kanske var han populär bland några, och mindre aktad bland andra.
Kefas eller Perus är det kanske mest förvånande namnet. Han hade aldrig varit i stan, så de som höll sig till honom måste antingen ha fått det ifrån egna resor till t.ex. Antiochia eller Jerusalem, eller ifrån det att Paulus varit mycket tydlig med att det är just Petrus som är ledaren. Vi vet ifrån Galaterbrevet och från apostlagärningarna att Paulus inhämtat godkännande ifrån honom. Det var alltså ett sätt att argumentera med någon"högre upp" när det var något om man inte tyvkte om.
Att hålla sig till Kristus, verkar på något sätt bekant. Det är ett sätt att säga att man har sina åsikter, och att man står över vad de andra, t.ex. Paulus eller Apollos, säger.
På något sätt verkar det hela väldigt bekant. Den enda större risken är att jag tolkar in vår tids individualistiska synsätt, som var helt främmande på den tiden.
Att Paulus sedan säger att han inte kom för att döpa förstår jag så att han inte ville vinna så många som möjligt för att räkna troféer, utan att han ville att så många som möjligt skulle få höra budskapet och ta ställning. Han var helt klar över att det inte var hans skicklighet som var avgörande, utan att det var Gud som verkade, med honom som instrument.
Det allara sista är värt att notera. Att Kristi kors skulle bli tomma ord. Det kan först verka förbryllande, men är egentligen oerhört djupt. Tankemodellen är följande: Paulus bejakar sin kallelse - Kristus förenar honom med sig - Paulus anstränger sig att ge sig allt mer - Han förenas med Kristus i den yttersta kärleken, i det yttersta lidandet: på korset - den kärleken ger han vidare till dem han möter - de som tar emot den tror på det glada budskapet: att kärleken besegrar till och med döden.
Om det i stället skulle vara hans djupa kunskaper, eller hans goda framställningsförmåga som skulle vara avgörande, så försvinner det djupa sambandet Kristus. Kristus blir inte längre källan, utan möjligen en inspiration. Det som djupast sett kommer ut är vad han har att ge. Är det de egna orden, eller är det Kristus själv som han förmedlar? Korset förvandlas till ord...
Från Paulus, genom Guds vilja kallad att vara Kristi Jesu apostel, och från vår broder Sosthenes till Guds församling i Korinth, till dem som helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre. Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus.
Paulus är inte ensam, utan har med sig Sosthenes. Han menar att de kristna i Korint är i gemenskap med alla andra kristna på alla andra platser. De har något gemensamt - att de kallats att vara heliga!
Vers 4-9: Jag tackar alltid min Gud för att han har gett er sin nåd genom Kristus Jesus. Genom honom har ni blivit rika på allt, allt slags tal och allt slags kunskap. Ty vittnesbördet om Kristus har vunnit sådan fasthet hos er att det inte saknas något i era nådegåvor medan ni väntar på att vår herre Jesus Kristus skall uppenbaras. Han skall också ge er fasthet ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår herre Jesu Kristi dag. Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår herre.
Gemenskapen är alltså med Jesus Kristus, och de har en fast tro, och därmed fått allt de behöver.
Vers 10-17: Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: "Jag hör till Paulus", eller "Jag hör till Apollos", eller "Jag hör till Kefas", eller "Jag hör till Kristus". Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? Jag är tacksam för att det bara är Crispus och Gaius som jag har döpt bland er, så att ingen kan säga att ni har blivit döpta i mitt namn. Jo, Stefanas och hans familj har jag också döpt, annars vet jag mig inte ha döpt någon. Kristus har inte sänt mig för att döpa utan för att förkunna budskapet, men inte med en vältalares vishet: det skulle göra Kristi kors till tomma ord.
De verkar ha börjat strida om något. Den ene hör till Paulus, och den andre till Apollos osv. Det är kamske en god beskrivning av de kristna också i dag - vi tillhör olika samfund, eller olika inriktningar, eller tycker om olika predikanter. Den ene tolkar bibeln bättre än den andre. Men jag stannar upp litet inför vilka namn han räknar upp, och funderar vilka argumenten kan ha varit...
Paulus var den som först kom dit och missionerade. De som säger sig tillhöra honom kan tänkas säga att de håller sig till aposteln, och inte accepterar någon annan auktoritet. De menar att han sagt allt, och att allting därutöver därför är fel.
Apollos var den som Paulus utsåg till biskop i församlingen. Man kan tänka sig att några tyckte att det var bäst att hålla sig till honom. Kanske var han populär bland några, och mindre aktad bland andra.
Kefas eller Perus är det kanske mest förvånande namnet. Han hade aldrig varit i stan, så de som höll sig till honom måste antingen ha fått det ifrån egna resor till t.ex. Antiochia eller Jerusalem, eller ifrån det att Paulus varit mycket tydlig med att det är just Petrus som är ledaren. Vi vet ifrån Galaterbrevet och från apostlagärningarna att Paulus inhämtat godkännande ifrån honom. Det var alltså ett sätt att argumentera med någon"högre upp" när det var något om man inte tyvkte om.
Att hålla sig till Kristus, verkar på något sätt bekant. Det är ett sätt att säga att man har sina åsikter, och att man står över vad de andra, t.ex. Paulus eller Apollos, säger.
På något sätt verkar det hela väldigt bekant. Den enda större risken är att jag tolkar in vår tids individualistiska synsätt, som var helt främmande på den tiden.
Att Paulus sedan säger att han inte kom för att döpa förstår jag så att han inte ville vinna så många som möjligt för att räkna troféer, utan att han ville att så många som möjligt skulle få höra budskapet och ta ställning. Han var helt klar över att det inte var hans skicklighet som var avgörande, utan att det var Gud som verkade, med honom som instrument.
Det allara sista är värt att notera. Att Kristi kors skulle bli tomma ord. Det kan först verka förbryllande, men är egentligen oerhört djupt. Tankemodellen är följande: Paulus bejakar sin kallelse - Kristus förenar honom med sig - Paulus anstränger sig att ge sig allt mer - Han förenas med Kristus i den yttersta kärleken, i det yttersta lidandet: på korset - den kärleken ger han vidare till dem han möter - de som tar emot den tror på det glada budskapet: att kärleken besegrar till och med döden.
Om det i stället skulle vara hans djupa kunskaper, eller hans goda framställningsförmåga som skulle vara avgörande, så försvinner det djupa sambandet Kristus. Kristus blir inte längre källan, utan möjligen en inspiration. Det som djupast sett kommer ut är vad han har att ge. Är det de egna orden, eller är det Kristus själv som han förmedlar? Korset förvandlas till ord...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar