God fortsättning!

Jag antar att alla läsare vet varför vi firar den stundande trettonhelgen. I samhället i stort är det kanske ändå inte så... För några år sedan fick jag del av förslaget att vi den 5/1 skulle fira trettondagsafton, den 6/1 trettondagen och den 7/1 annandag tretton... De flesta förknippar nog ändå fortfarande festen med de tre vise männen, även om jag också sett det skrivas de tre vice männen... Ursprungligen firade man tre saker på en gång: de vise männen, Jesu dop och bröllopet i Kana (Jesu första under). Alla tre handlar om att Jesus visar sig som Guds son för världen (de magerna som kommer och ger sin hyllning representerar de tre då kända världsdelarna).

Oavsett vilket tänkte jag inleda året med en liten reflektion över Johannes evangelium. I den katolska kyrkan fördelas söndagsläsningarna över tre år, då man går igenom de synoptiska evangelierna, medan Johannes kommer i korta klipp på särskilda festdagar. De tre andra innehåller i stort sett samma historier om Jesus, men sorterade i litet olika ordning. Johannes berättelse har nästan ingenting gemensamt med de andra, även om det inte går att missa att det är samme Jesus som det handlar om.

Varför skrev han på det viset? Frågan kanske endast kan förstås om man tänker efter varför de andra är så lika. En teori som varit i svang de senaste drygt 100 åren är att de egentligen bygger på en "originalkälla", Q. Jag tror att det endast delvis är sant, och att det närmaste är att man ganska snart gjorde erfarenheter om vilka historier som var viktigast i förkunnelsen, och att alla apostlarna i stort sett höll sig till dem, även om de säkert hade egna personliga utvikningar. Det är därför som Paulus, som aldrig träffat Jesus, kunde säga att han kom med samma budskap. I nästa led memorerade man historierna som sådana. Evangelierna skrevs ner av litet olika skäl, och det verkar vara mellan åren 60 och strax efter 70. De tänkta målgrupperna verkar ha varit olika.

När Johannes skrev sitt evangelium hade det gått ytterliggare omkring 20 år. Det fanns ingen anledning att upprepa det som redan var känt och spritt. Men situationen hade ändrats. Judarna hade kastat ut de kristna ifrån synagogorna, och den första tidens entusiasm, och åtföljande missförstånd, var sedan länge förbi. I stället hade det kommit fram nya uttolkare, med diverse olika åsikter och inriktningar. Johannes hade med all säkerhet redan hört debatterna. Han hade hört dem som rakt av inte trodde, dem som trodde och hade idéer om hur budskapet skulle förbättras, eller vad det egentligen innebar, eller vad som egentligen var viktigt. Det är då han ger sitt eget personliga vittnesbörd.

När man läser texten, så verkar den djupt filosofisk. "I begynnelsen var ordet..." Det har utvunnits mycket visdom ur det evangeliet... Av texten, dvs. det att han endast omnämner sig själv i 3:e person, verkar det som om han berättar för någon som hjälper till med att skriva ner och redigera det. Det kan förklara likheten med de brev som tillskrivs honom, liksom olikheten gentemot uppenbarelseboken, där han skriver om sig själv som "jag", och med en enligt experter ganska dålig grekiska. Samtidigt kan man läsa texten som den enklaste. Det är t.ex. inte svårt att räkna ut att ordet är Jesus.

Men hur gör man då med allt som är olikt de andra evangelierna? Är det kanske fråga om en komplettering, eftersom Johannes tyckte att det fattades en del i de andra evangelierna? Vid den tiden fanns det betydligt fler än de tre versioner som vi har i våra biblar, och därutöver många andra berättelser, så det är kanske inte så troligt. Det kan också ses som ett debattinlägg, eftersom diskussionerna sannolikt var vildare då än nu. Han är t.ex. tydlig med att Jesus är både Gud och människa. Men det finns mer...

Inledningen är en skapelseberättelse. Den börjar med samma ord som 1 mos (en arche, ἐν ἀρχῇ). Han forsätter med att allt finns till genom ordet, och att inget finns till utom genom det. När han kommer fram till Johannes döparen verkar hela GT sammanfattas i denna person. Han tar fram det viktigaste: "Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt." Räknar man vidare, så finner man att bröllopet i Kana var den 7:e dagen - samma dag som Adam fick Eva, och kallade henne för "kvinna". Den dagen kallade Jesus Maria för "kvinna". Osv.

Johannes är den ende som inte återger instiftelsen ifrån den sista måltiden. Det verkar vara viktigt för de andra tre, och så viktigt att Paulus återger det i ett brev till de kristna i Korint. Man undrar varför... Förklaringen är kanske att hela evangeliet framställer Jesus som Guds lamm. Det börjar med att Johannes döparen kallar Jesus så, och fortsätter hela vägen, kanske mest bekant i kapitel 6, där han först föder ett par tusen människor, för att sedan jämföra sig med Moses i öknen, och komma fram till att man skall äta hans kött. Men innan dess har han träffat på en kvinna vid Jakobs brunn i Samarien. Parallellen med Rebecka vid brunnen är påfallande: när hon berättade kom de som hörde henne till tro. Rebecka är Israels mor...

Johannes "bevisar" att Jesus är Guds lamm när han säger att inget ben skulle krossas (då han hänger på korset) för att skriftens ord skulle gå i uppfyllelse. Skriftens ord är ingen förutsägelse, utan helt enkelt föreskrifterna för påskmåltiden som inledde befrielsen ur Egypten. Detta sätt att läsa bibeln, att GT fullbordas och fullkomnas i NT, är ganska främmande för många människor i dag. NT:s övriga författare använder det flitigt, liksom Jesus själv, t.ex. när han säger att Johannes döparen är Elia, som skulle komma åter.

Nu är Jesus inte bara lamm, utan också herde (kap 10). Här anspelar han på Hesekiel kap 34. I slutet av evangeliet, efter uppståndelsen, ger han herde-uppdraget till Petrus med samma allusion. Där, liksom i avskedstalet, är ordningen klar: Fadern har givit ett uppdrag till sonen, och sonen ger uppdraget vidare, vilket inte ändrar vem som är huvudman. Han säger att Petrus skall vakta & föda hans får - inte att han skall ge sig ut och starta nya hjordar på olika platser, och inte heller att de andra apostlarna skall starta sina egna hjordar. Det är klart vems fåren är...

Hela evangeliet talar alltså om vem Jesus egentligen är. Samtidigt så enkelt och så djupt. De andra huvudfigurerna, förutom Johannes döparen, som jag nämnt, är Petrus, Johannes själv, och Maria. Johannes framstår i alla sammanhang som vittne. Han är allas våra ögon och öron. Petrus framstår däremot som den främste av apostlarna. I detta evangelium får han namnet direkt vid kallelsen. Att få sitt namn ändrat, eller snarare att få sitt gudomliga namn uppenbarat, visste alla judar vad det innebar. De kunde sitt GT med Abram - Abraham, Jakob - Israel, och de andra... Maria.

Att Petrus var den främste framgår t.ex. av hur det gick till när de skulle titta på den tomma graven: Johannes var snabbare, och tittade in, men väntade på Petrus som fick gå före in i graven. Maria finns bara med två gånger. När han börjar sin verksamhet (i Kana), och när han slutar den (på Golgata).

Den första gången är parallellen klar med 1 mos 3:15, dvs. domen över ormen, eller det första evangeliet som det också brukar kallas, eftersom det står att kvinnans avkomma skall trampa på hans huvud, dvs. besegra honom. (den 7:e dagen, "kvinna" etc.)

Den andra gången säger Jesus till henne och Johannes att de är mor och son (vilket skulle ha varit en skymf och ett lagbrott om hon haft andra barn). Johannes tog henne hem till sig. Man har tolkat det så att frågan till oss är om vi tar henne hem till oss... Men det påminner åter om Rebecka - Israels moder... Om vi är Jesu bröder och systrar, och får kalla Gud för vår fader, vem är då vår moder?

Evangeliet slutar med att det sprids rykten om hur det skall gå för Johannes. Folk var ivriga att övertolka och missförstå redan då... Den lärjunge som Jesus älskade har i alla fall vittnat, och hans vittnesbörd är sant.