Äntligen tillbaks

Äntligen börjar jag komma någorlunda på benen igen. Det känns som om vi har en oerhörd chans att göra något gott av denna fasta. En chans att komma närmare Gud, och att en gång för alla lägga bakom oss allting som upptar oss och hindrar oss att gå in i en verkligt djup gemenskap med vår skapare, oavsett om det som hindrar är saker som vi har i historien, och som vi skäms över, eller försöker att försvara, eller om det är diverse vanor, eller om det är att vi låter något gnaga inom oss - irritation över någon annan eller förhoppningar om att allt blir bra om bara... Det finns så mycket som diverterar våra liv. Jag tror att det dels kan vara en befrielse att bli av med bördorna i bikten, men att vi samtidigt kan vara behjälpta av om vi dels inser hur allvarlig och destruktiv synden verkligen är, och dels om vi verkligen vågar förlita oss på Guds nåd, och fråga honom vad han vill av oss här, nu, idag...

Som ett memento tänkte jag hänvisa till två av våra fastehymner. För mig säger de något mer varje gång som jag tar mig tid och ro att verkligen betrakta orden. Jag hoppas att de kan vara till glädje också för någon läsare här på bloggen.

Attende domine

Ave Regina Caelorum