Några funderingar kring Petrus ämbete

De flesta katoliker hänvisar till ett bestämt bibelställe för att förklara Petrus ämbete. De flesta andra har alla möjliga förklaringar till varför katolikernas tolkning är fel, och ger olika alternativ till hur det bör läsas. Jag skall här gå igenom några av alternativen, och titta litet närmare på vad texten egentligen säger, så låt oss börja med texten.

Matteus 16:13-20
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet." - "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

Textens sammanhang förklaras bäst genom Matteus struktur på sitt evangelium. Det består av 5 huvuddelar, där varje del består av några händelser och en predikan, samt en inledning som talar om vem Jesus är, och en avslutning som handlar om hans lidande, död och uppståndelse. De 5 delarna är: hans föreskrifter – hans makt – hans liknelser – växande motstånd – kungen framträder (intåget i Jerusalem & templets rening). Textavsnittet tillhör den 5:e delen, dvs. där evangelisten bevisar att Jesus är kung. Ett uppenbart sätt att läsa texten är då att jämföra med Lukas 1:30-33 Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut." Denna text är också intressant på många sätt. Jag nöjer mig här med att nämna att den förste som satte sig på sin fader Davids tron var Salomo, som var känd för att han sökte vishet (dvs. att lära känna Guds tankar), och att han byggde ett tempel. Vidare kan jag notera att den som framställs som drottning under Salomos tid var hans mor, och när allt kommer omkring är det inte så konstigt att kungens mor är drottning, och att motsvarande också förefaller vara fallet för alla de kungar som kom efter Salomo. Om man antar att judarna kunde GT kan man också riskfritt anta att de som såg Jesus som kung också, med stöd av skriften, såg Maria som drottning.

För kristna är det i allmänhet okontroversiellt att kalla Jesus för kung, så avsnittet hos Matteus säger kanske inte så mycket nytt i det hänseendet. Om vi återvänder till texten finner vi några andra saker som dyker upp också hos den som inte ”kan hela bibeln utantill”. Dels att Jesus byter namn på Simon till Petrus, och dels att det finns ett par snarlika ställen i evangelierna i övrigt, dvs. både hos Matteus, och hos de andra. De andra talar på olika sätt om att Simon byter namn, så det är väl omvittnat även om tillfället då han får det nya namnet varierar något, och att Jesus frågar vem de anser att han är, samt att Petrus svarar och att Jesus förbjuder dem att tala om det för allmänheten.

Att byta namn är inte helt självklart. Det sker några gånger i bibeln, och då är det Gud som ger det nya namnet, som också säger något om personens kallelse. Bland kända exempel finns Abram --> Abraham och Jakob -->Israel. Simon blir alltså Petrus – klippan, på vilken kyrkan skall byggas – jämför med Salomos tempel! En invändning är att Jesus kan ha givit Simon det nya namnet, men att han skulle ha menat sig själv när han talade om klippan. Den invändningen är litet svår att hantera, eftersom den innebär att evangelisten utelämnat den del av sammanhanget som ger förklaringen. Då uppkommer frågan vilka andra bibelställen som bör ges en radikalt annorlunda innebörd genom ett litet tillägg, och hur man kan identifiera dem osv. En annan invändning är att grekiskans Petrus (Simons nya namn) och klippan har olika genus. Denna invändning förutsätter att de skulle ha talat grekiska med varandra, eftersom motsvarande skillnad inte föreligger på arameiska. Visserligen kunde nog båda en del grekiska – ungefär som de flesta i Sverige i dag kan hanka sig fram på engelska – för att kunna tala med ockupationsmakten och andra främlingar, men det förefaller inte sannolikt att de skulle ha använt det språket sinsemellan. För de judar som hörde det hela var associationen solklar: klippan är tempelberget, och kyrkan är templet. För att göra det ännu tydligare: tempelberget (som Jerusalem är byggt på) är det berg (Horeb) på vilket Abraham var på väg att offra sin son Isak, och där han förutsade att Herren själv skall utse sitt offer (1 mos 22:8).

Nästa invändning brukar vara att man på grekiska använder ett ord för kyrka, som också kan tolkas som församling. Tankarna hos dem som kommer med denna invändning brukar då gå till någon modern frikyrkoförsamling. Det är helt främmande för sammanhanget. Judarna förstod begreppet med följande ”nycklar”: ordet användes i grekiska för motsvarande stadsförsamling eller kommunfullmäktige, dvs. de utvalda som hade att styra staden, och för juden var parallellen solklar – judarna var kallade att vara ett folk av präster, ett konungsligt prästerskap, dvs. utvalda och helgade, tagna ut ur världen för sin särskilda kallelse, vilket i sin tur innebar att särskilda krav ställdes på dem.

Nästa observation är att texten återkommer i snarlikt utförande några kapitel senare, men fortfarande i samma huvudavsnitt, men denna gång är det en del av en längre predikan,

Matteus 18:15-20:
Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem."

Här finner vi alltså åter meningen om att binda och att lösa, men denna gång riktat till alla tolv, och knutet till att förlåta synder. Den begränsningen finns inte i den första texten. Här har man översatt ecclesia med församlingen – oklart varför – men det talar inte om församlingen som något abstrakt, utan det finns en klar auktoritet, och Jesus ger en solklar makt. Det värsta straffet som kan utdelas är att inte längre räknas som en del i församlingen. Det motsvaras direkt av att uteslutas ur folket! Flera ställen i breven har samma straff, t.ex. 3 Joh 10. Stället anknyter till de uppdrag han ger apostlarna: att vittna, att fira nattvarden, att döpa, att förlåta synder. Han ger dem också motsvarande makt – t.ex. att driva ut orena andar. Men fortfarande har vi ingen förklaring till vad han kan ha menat med att ge Petrus nycklarna till himmelriket. Det närmaste vi kommer med NT i övrigt är i

uppenbarelseboken 3:7-13
Och skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia:
Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn. Se, jag skall låta några komma från Satans synagoga, några som kallar sig judar men inte är det utan ljuger. Se, jag skall få dem att komma och kasta sig för dina fötter, och de skall förstå att jag älskar dig. Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare. Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen, från min Gud, och mitt nya namn. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!

Den som talar är Petrus, och inte Jesus, om man får tro evangeliet! Men det säger fortfarande väldigt litet om innebörden, och dessutom hade ingen av de närvarande hört talas om uppenbarelseboken, som skrevs minst 30 år senare, så även om det kan säga något om vad Jesus menade, så ger det ingen som helst ledtråd till vad lärjungarna kan ha uppfattat. I stället får vi vända oss till GT igen … (suck!). Om lärjungarna var trogna judar så kunde de nog GT ganska väl. Man läste igenom moseböckerna och profeterna på ett år (varefter man började om), medan övriga skrifter användes på litet andra sätt. Vilka de övriga skrifterna var kunde variera beroende på vilken grupp de tillhörde – fariséer, sadducéer, esséer, seloter etc. de erkände, eller förkastade, litet olika böcker, även om några, t.ex. psaltaren, var gemensama för alla. I detta fall får vi vända oss till Jesaja, som alla, utom Samarierna, erkände, och den andra delen i kapitel 22 (vers 15-25):

Så sade Herren Gud Sebaot: Gå till den där förvaltaren, till Shevna, kungens minister, och säg: Vad och vem ger dig rätt att här hugga ut en grav åt dig, du som hugger ut din grav högt uppe, gör dig en boning i klippan? Herren skall skaka lössen av dig, som man skakar kläder. Han skall knyckla ihop dig till en boll och slunga dig bort till ett vidsträckt land. Där skall du dö och där skall dina praktvagnar hamna. Du är en skamfläck för din herres hus. Jag skall beröva dig ditt ämbete, störta dig från din ställning. Den dagen skall jag kalla på min tjänare, på Eljakim, Hilkias son. Jag skall klä honom i din dräkt, spänna om honom ditt bälte och ge honom den makt som du har nu. Han skall bli en fader för Jerusalems invånare och Judas folk. I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna. Jag skall driva in honom som en spik som sitter stadigt på sin plats, och hans ämbetes tyngd skall sprida glans över hans släkt.
Men hans släkt skall hänga sig på honom med hela sin tyngd, telningar och ätteläggar, alla slags småkärl och skålar och krus av alla de slag. Den dagen, säger Herren Sebaot, skall spiken som satt så stadigt lossna; den bryts av och faller ner, och allt som hängde på den går i kras. Herren har talat.

Om de gick regelbundet till synagogan kan de knappast ha missat anknytningen. Här finns ett antal observationer att göra:
- Kungen är Davids son i rakt nedstigande led
- Det är självklart att det finns en minister med makt, och att det rör sig om ett ämbete, vilket f.ö. direkt framgår ur texten, och som Petrus återkommer till i början av apostlagärningarna, då man skall utse en efterträdare till Judas Iskariot
- Det hela följs av en förutsägelse, som säger att det inte kommer att hålla för evigt – att det hela blir för tungt, medan Jesus i sin version ger en närmast motsatt förutsägelse – att dödsrikets portar aldrig skall få makt över kyrkan. I förutsägelsen från Jesaja sägs att det är familjen som blir för jobbig. För judarna var det självklart vem som avsågs, eftersom alla var patriarkernas barn. Kyrkan framstår här som en familj … vilket knyter an till vilka som är Jesu bröder och systrar …
- Ministern har ämbetskläder (så att alla skulle kunna känna igen honom), t.ex. ett bälte, vilket återkommer då Jesus förutsäger hur det skall komma att gå för Petrus, efter att ha uppstått (Joh 21:15-19) När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!"

Nu återstår två frågor om man tror på ”sola scriptura”, och det gäller om den makt och auktoritet som Jesus gav Petrus bara gäller honom personligen, dvs. att han tog med sig nycklarna i graven, eller kanske på det kors, på vilket han dog, på circus Vaticanus, där han också begravdes, och där Peterskyrkan står i dag, dvs. kejsarna Neros och Caligulas cirkus omfattade ungefär gården framför kyrkan (men med annan form), och korsfästelsen bör ha ägt rum ungefär där pelaren står i dag, medan han grävdes ner några meter utanför anläggningen, dvs. där kyrkan står i dag. Man fann graven ganska rakt under högaltaret 1939… Det finns en del som talar emot att ämbetet skulle försvinna eller upphöra med Petrus död. Inte minst att det är en skillnad mellan ett personligt uppdrag och ett ämbete. Man kan naturligtvis lämna den frågan därhän, men det är inte riktigt tillfredsställande. I så fall menar man att Petrus ord motsvarar skriften, även om det ger ett problem för de tidiga kristna – hur skulle de kunna veta vad det var som egentligen gällde? Den andra frågan gäller auktoriteten i sig. Här får vi gå till breven för att få svar. 1 Tim 3:15 säger Men skulle jag dröja så vet du nu hur man bör uppföra sig i Guds hushåll - den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. Detta är inte helt enkelt eller självklart för oss att förstå. Först och främst – åter varierar man översättningen av ecclesia. Sedan konstaterar vi att aposteln inte anger skriften som auktoritet. Till slut det mest komplicerade, och det är vad som menas med Guds hushåll. Vi kan enkelt tänka oss en familj – kanske judisk, och kanske modern. Men det är inte vad Paulus menar, och inte heller vad Timoteus uppfattade. Snarare var det ett romerskt hushåll. Strukturen var enkelt uttryckt den att familjefadern, pater familias, var i centrum, och hade all makt. Sedan kom hans barn & syskon, och sedan klienterna, fria människor med fastställda skyldigheter – ofta frigivna slavar, och sedan slavarna. Det fanns hierarkier och ordningar inom grupperna också. En vanlig anledning att frige slavar var att de då fick rätt att ingå kontrakt (skriva under), vilket var praktiskt om de t.ex. agerade som representanter i hamnstaden eller i samband resor. En observant läsare konstaterar att varje likhet med en modern frikyrkoförsamling saknas, samtidigt som den personliga auktoriteten hos ledaren kan inte ha undgått någon på den tiden.

Som ni märker har jag bara skrapat litet på ytan av vad det första citatet innebär. Jag har bara använt bibliska hänvisningar, och inte gått igenom alla, och de som jag nosat närmare på har mycket mer att säga den som vill läsa dem litet noggrannare och djupare.

Bibelläsning

Läsningen på mässan igår, berörde mig djupt.. Starka ord som vi alla bör reflektera över.. Läsningen var ur Luk 17:5-10

"Apostlarna sade till Herren: "Ge oss större tro." Herren svarade: "Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.

Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. 9Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra."

Miserere Mei Deus - Kings College Chapel Choir

Fick ett tips om denna låten. Den är verkligen makalös. Lyssna till de höga C: na, de låter nästan övernaturligt, och sänt från ovan..

En liten fördjupning om helgonen och kyrkan

I den första artikeln skapade jag litet på den historiska ytan om varför det finns helgon i den katolska kyrkan. De första helgonen var martyrer, som delade Kristi död, och därför hans uppståndelse, och de följdes av människor som givit sina liv utan att bli mördare. Dessa människor är förebilder och förebedjare.

I den andra artikeln skissade jag litet på vad kyrkan är, i syfte att beskriva helgonens plats. Kyrkan är Kristi kropp, och vi är dess lemmar. Det är något helt konkret. Kyrkan är inte Jesu ande eller något liknande abstrakt, och vi är inte anställda med olika roller och uppdrag. Helgonen är de lemmar som fullkomnats, och som kan fullgöra sina uppgifter på ett Gudomligt sätt, eftersom de lever i en fullkomlig gemenskap med Gud. De är i Gud, och Gud är i dem.

I denna artikel tänkte jag gå litet mer på djupet med helgonen och deras plats i kyrkan. Gemenskapen är mer än en samvaro, eller ett samkväm - det är en förening med Gud. Få av våra kroppsdelar kan göra något självständigt, och om de förlorar gemenskapen med resten av kroppen så dör de, och duger inte till annat än att kastas bort, eller brännas som avfall. Kristendomen är inte främst ett system av läror, som man kan härleda ur en textmassa, utan ett liv i gemenskap med Gud. Därför spelar det mindre roll om en lem har litet oklara, eller kanske till och med felaktiga, uppfattningar om vad huvudet vill, eller om hur resten av kroppen fungerar. Det allvarliga ligger i om den enskilda lemmen börjar att sträva efter något annat än vad huvudet vill. Helgonen är de lemmar som ger upp sin egen vilja för att helt ge sig till Guds vilja. det har visat sig vara ett bra sätt att åstadkomma större saker än vad man förmår på egen hand... Nu är det sällan man ser vad som egentligen görs, som särskilt märkvärdigt. Jesus arbetade förmodligen med trä i någon form från ca 12 års ålder tills han blev ca 30, och jag känner inte till att något av vad han åstadkom finns kvar. Sedan gick han runt och pratade litet, och botade några sjuka, men de är alla sedan länge avlidna. Efter något år var de ledande så irriterade på honom att de såg till att han avrättades. Det vi har kvar är sakramenten och effekterna, snarare än att vi kan låta oss imponeras av vad han gjorde på det materiella planet. Detta gäller i lika stor utsträckning helgonen.

Det jag skrivit hittills kommer några att hålla med om, medan andra kommer att finna felen i. Man kan t.ex. hitta bibelverser där man fördömer felaktiga läror. Man kan sedan fråga om det är den felaktiga uppfattningen, eller spridandet av den som fördöms... Men det centrala är ändå det som gör kyrkan till just en kyrka, en gemenskap. Det gamla förbundet var slutet i offerblod, och på samma sätt kan man säga att det nya förbundet slöts i Jesu blod. Men det är mer än så. I det gamla förbundet var det blodsband som höll det samman. Alla var barn till Abraham, och på så sätt delar av honom. Det var inte en församling av likasinnade, eller likatänkande, eller av människor med liknande livserfarenheter. För att förstå det kan man tänka på det modernare talesättet, ett man kan räkna antalet kärnor i ett äpple, men inte antalet äpplen i en kärna. Det nya förbundet hålls också samman med en sorts blodsband, och denna gång är det Kristi blod. Läs gärna vad Paulus skriver till korintierna om gemenskapen i Kristi blod. Det är detta blod som förenar oss. Vid den sista måltiden gav Jesus apostlarna att äta av hans kropp, och dricka av hans blod. Det är det sanna och fullkomliga offret. Det är inte "en gång till" relativt vad som hände dagen efter några hundra meter bort, utan det är samma offer. Det var inte en engångshändelse, utan han bad dem att fortsätta. Genom Johannes får vi höra att han sade att hans kropp är verklig föda, och att hans blod är verklig dryck.

Vi måste åter påminna oss skillnaden mellan templet och synagogan. Templet är offerplatsen, och synagogan är platsen för förkunnelse. När Jesus offrar sig en gång för alla innebär det inte att alla offer härefter är meningslösa, utan att han är det perfekta offret, som frambärs i all evighet. Det gamla förbundets offer var symboler eller avbildningar, medan det nya förbundets offer är verkligt och levande. Det är inte historia, utan ständigt närvarande. Det genomförs inte gång efter annan på altaret, utan det är samma offer som frambärs i varje mässa. Det gör att vi får möjligheten att bli delaktiga i detta eviga offer inför Fadern. Det är genom detta offer som vi får del i Kristi Gudomlighet, det eviga livet - genom att äta hans kött och dricka hans blod. Det är genom det som vi kan tillåta honom att leva i oss.

Om nu Gud lever, och vill leva, i oss, så innebär det att också vi måste vilja något. Vi överlåter oss när vi förenar oss med honom i offret. Vi kan göra det i nattvarden, men det måste också få någon annan återspegling i våra liv. För att komma det litet närmare bör vi kanske fundera ett varv till kring innebörden av offer. Jag skrev tidigare att det har med kärlek att göra, och att det finns något av frivillighet. Jesus sade att han gav sitt liv av fri vilja, och att han därför hade rätt att få det tillbaks. För att förstå hans kärlek till oss kan vi tänka på en situation av förälskelse - då är det inte svårt att avstå ifrån något för att få tillbringa en stund tillsammans med den älskade. Litet senare kanske man som förälder måste avstå något till förmån för eventuella barn. Det kan ibland kännas litet jobbigare. Men man gör det för att man vill ge det till den man älskar. För att den man älskar skall få något ur det. Jesus älskar oss så att han var beredd till lidandet på korset för att rädda oss. Räddningen är inte bara att vi slipper helvetet, vilket naturligtvis är trevligt, utan att vi bjuds in till en gemenskap med honom, till att bli hans bröder och systrar.

Här är det åter plats att påminna om perspektiven. Det är inte så att Gud är som vi föreställer oss, fast litet mer, eller litet bättre, eller ens helt perfekt. Det är tvärtom så att våra erfarenheter och föreställningar är bleka avbilder av originalet.

Helgonen är de som förenar sig fullkomligt med Jesus i hans offer, för att som delar i hans kropp fullgöra Faderns vilja. När vi förenar oss med helgonen i deras förböner för människorna, så förenar vi oss med Kristus i hans offer inför Gud.

Detta är helgonens egentliga plats i kyrkan. Jag hoppas att alla som läst så här långt också vill fullfölja sin kallelse till helighet. Oavsett om man tycker att resonemanget är bra eller dåligt, rätt eller fel.

Fortsätting om helgonen

I den förra posten skrapade jag litet på den historiska ytan kring frågan varför vi har helgon i den katolska kyrkan. Här tänkte jag försöka att skissa ett litet djupare perspektiv på saken.

För att kunna ta ställning till frågan "varför finns det helgon i den katolska kyrkan?" måste man först ta reda på vad som menas med kyrkan. Många människor tror att det handlar om en samling människor som tror ungefär likadant, eventuellt på en viss plats, eller vid ett visst tillfälle. Kanske är det inte bara en samling människor, utan också en organisation. Det är en fruktlös ände att börja i. Anledningen finner vi i kontrollfrågorna: leder den utgångspunkten till Gud? Tar den utgångspunkten sin början i, eller hos, Gud?

Att med Paulus säga att kyrkan är Kristi kropp kan verka litet luftigt. Många håller med om påståendet, så länge de kan definiera innehållet själva, men ger inte Paulus någon ledtråd om vad det kan betyda? Är det en abstraktion av något slag? Kanske inte riktigt... Han skriver inte att kyrkan är Kristi själ eller ande eller liknande, utan Kristi Kropp. Det är inget misstag, eftersom han använder de icke-materiella begreppen på andra platser. Detta kan vi också koppla till hans omvändelse. Frågan han får är "varför förföljer du mig? - Inte mina följeslagare eller liknande! Det hela är just mycket konkret.

Det som håller samman kroppsdelarna är inte gemensamma slutsatser som resultat av diskussioner kring lärofrågor. Det är nattvarden som är det sammanhållande. Nattvarden är det som ger gemenskap med Kristi kropp och blod. Det svenska begreppet nattvard är litet tamt, eftersom det betyder kvällsmat, men vad man i bibeln talar om knyter mycket starkt an till gemenskap. Det starkaste som finns är att ingå i, eller att inte ingå i gemenskapen.

Det finns alltså skäl att fundera litet över innebörden i begreppet gemenskap. De flesta av oss har erfarenheter av gemenskaper. Det skapar litet blandade känslor... En fullkomlig gemenskap är också något som man kan ställa sig tveksam till. Den kan antingen vara perfekt, eller förkvävande, så att den inte lämnar utrymme att vara sig själv. Det verkar vara en svår väg att komma vidare på, så vi vänder perspektivet i stället. Gemenskapen är inte ett begrepp som vi i brist på bättre använder i samband med Gud, utan Gud är i sig själva förebilden för alla gemenskaper. I sig själv är Gud en gemenskap mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande. Det är denna gemenskap som vi är inbjudna till att bli delaktiga i. Det är denna gemenskap som vi, enligt Paulus, blir delaktiga i genom nattvarden. Det är i denna gemenskap som vi kan fullkomnas.

Om nu kyrkan är Kristi kropp, den fullkomliga gemenskapen i Gud, som hålls samman genom att vi får delaktighet med denna kropp, och detta blod genom nattvarden, så är det en uppmaning till oss att bli fullkomliga, att bli verkliga och levande lemmar i denna kropp, i denna gemenskap. Vi är helt enkelt kallade att bli heliga, delar i de heligas gemenskap. Frågan är då hur man blir det. Många anser att det är endast genom tro, eller endast genom nåd detta är möjligt. Det är helt sant, men vi måste ta emot nåden, och tron handlar inte om lärofrågor, utan om att lyda huvudet för denna gemenskap. Enligt Paulus är det Kristus som är huvudet. Att lyda handlar om att av fri vilja göra vad man kan för att uppfylla den roll man har (Paulus inser att man kan undra vem som är en fot eller hand eller liknande...). Jesus förtydligar, och säger att en slav eller tjänare gör vad han blir tillsagd, utan att vänta sig någon lön, men att vi fått söners rätt. Även här måste vi vända våra invanda tankebanor. Fader / son är inte vår ofullkomliga bild av två personer i den treenige Guden, utan förebilden och ursprunget för de relationer som vi ser mellan föräldrar och barn.

Bibeln beskriver oss också som tempel. Det är något annat än synagogan. I templet frambärs offer, medan man i synagogan hör Guds ord. Lärjungarna på vägen till Emaus kände först inte igen Jesus, men deras hjärtan brann när han förklarade skriften för dem. När ögonen öppnades såg de honom inte längre, utan det enda de hade framför sig var välsignat bröd ... (Litet som i en vanlig mässa, där man först hör ordet, och sedan får se brödet.) Anledningen kan man fundera över, men avsikten var inte att ha Jesus som en guru, eller liknande, utan hans djupare närvaro. Inte bara hos dem, eller ibland dem, utan i dem. Vi är tillbaks till kyrkan som Kristi Kropp.

Om Jesu förkunnelse primärt hade varit ett lärosystem, så hade det varit lämpligt att be lärjungarna skriva ner lärosatserna, och kanske några ytterliggare stödanteckningar, för att sedan sprida det. Bokens form är det bästa vi känner. Nu var hans missionsbefallning inte sådan. Och det var inte så den uppfattades heller. Det centrala blev i stället hans uppmaning vid den sista måltiden: gör detta till minne av mig.

Om Jesus fortfarande är verksam, så är han det inte endast genom den Helige Ande. Anden skall komma över oss, vara med oss osv., men kyrkan är hans kropp, och vi är dess lemmar. När Jesus säger till Petrus att han skall grunda sin kyrka på denna klippa, är det helt klart (för dåtidens judar) vad han menar: tempelberget. Vi är tillbaks till tempel, och Jesu offer. Det som gör ett lidande till ett offer är något moment av frivillighet som grundas i kärlek. Jag offrar ingenting genom att råka ut för en olycka eller oförrätt. Det är däremot en annan sak om jag t.ex. hoppar över middagen för att i stället hjälpa någon som behöver mig. Få kristna bestrider fullkomligheten i Jesu kärlek, eller i frivilligheten i hans offer. Han är mer än tydlig på flera ställen. Samtidigt söker han vår kärlek... Här hittar vi nyckeln till lydnaden. Motsatsen är synden, och dess natur är att den skiljer oss ifrån gemenskapen med Gud.

Helgonen är de människor som fullkomnats i Gud. I gemenskapen med Gud. I Kristi kropp. Vad är mer naturligt än att en lem ber en annan lem om hjälp med något? för mig blir det förvirrat när någon säger att de andra lemmarna står i vägen för Gud, eller att de skulle agera på annat sätt än vad huvudet önskar, eller med egen kraft, eller något av de andra vanliga missförstånden... För att vara praktisk kan man fråga vad som händer om ett bens säger att det hellre skulle vilja vara en arm, eller kräver att själv få avgöra vart det skall gå och när det kan tänkas bli av. Vi är ibland lemmar som inte lyder, eller inte frågar efter vad som förväntas av oss, men helgonen är de lemmar som fullkomnats. Vilka lemmar har vi mest förtroende för när vi söker hjälp med det som ligger oss före? Eller är kroppen en abstraktion, som kan vänta tills vi är klara med att leva våra liv här? Vad står i bibeln?

Varför finns det helgon i den katolska kyrkan?

Jag fick den frågan härförleden. I förstone verkade frågan enkel. Vi har alltid haft dem. Men det räcker kanske inte riktigt.

Jag tror att den grundläggande historien är ganska välbekant. Och att den innehåller ett moment som är mer svårsmält för protestanter, varför jag tar det litet mer tydligt.

I den tidiga kyrkan var man allt annat än klar över vad som händer med dem som dör. En vanlig uppfattning var att man hamnade någonstans, där man fick vänta på att Jesus skulle komma tillbaks, vilket man trodde skulle ske inom en snar framtid. Man var klar över att det skulle vara en köttslig uppståndelse, och ganska snart kom de förutsägbara diskussionerna igång om hur det praktiskt skulle gå till. Paulus verkar ganska störd över de debatterna, liksom han avvisar att de som dör innan Jesus kommer tillbaks skulle missa något.

Detta var emellertid inte den enda uppfattningen. Man kom ihåg att döda hade uppstått och visat sig i Jerusalem när Jesus dog, liksom Stefanos syn när han stenades. Från skrifterna visste man att Henok och Elias var i himmelen. De flesta "visste" också att Moses var där, även om den skriften så småningom varken kom med i den hebreiska bibeln (man tog med en grekisk bok - Daniel - trots att den inte fyllde kriterierna eftersom protesterna blev för starka, men det berättar jag mer om en annan gång), eller i den version som de flesta kristna använde. Vidare antog man att patriarkerna och några till var där.

En av de stora knäckfrågorna var hur det kommande riket skulle se ut. De flesta väntade på något jordiskt. Hela tidsandan hade sedan något århundrade varit apokalyptisk. Det tog ett tag att ställa om till en himmelsk förväntan. Den jordiska förväntan fick en knäck som den inte hämtade sig ifrån när Jerusalem förstördes, eller åtminstone när tiden gick och det inte hände något. Under decennierna som följde närmast kastades de kristna ut ifrån synagogorna, och blev tvungna att försöka klara sig själva, och frågan om vad som hände när man dör blev mer akut att besvara.

Ett första konkret svar ligger i det som kan vara en stötesten för en del protestanter, nämligen att vi förenas i Kristi kropp i Kyrkan, men också med hans själ (det eviga livet). Att fullständigt förenas med honom är alltså målet, och frälsningens innebörd. Det är i den föreningen som vi kan dela hans seger. Föreningen ansågs fullkomlig om man delade hans död. Flera gånger i breven läser vi hur man är glad för att få lida för Kristi skull, och det ultimata lidandet är naturligtvis döden. Segerkransen väntar! Om man nu är förenad med Kristus, så kommer man säkert direkt till himmelen. Väntan blir något för de andra... Så tidig är alltså läran om skärselden, fast den egentligen är ännu äldre, eftersom Judarna bad för de avlidna, vilket är meningslöst om man kommer direkt till himmelen eller till helvetet.

De första helgonen var alltså de första martyrerna. Det utvecklade sig åt två olika håll. Det ena hållet var att en människa som hade "bestått provet" och inte tvekat att ge sitt liv, men där avrättningen blivit inställd av något skäl. Dessa människor hade ju visat samma offervilja, och var därför lika nära förenade med Kristus. De kom att kallas för bekännare. På sina håll kom de att orsaka en del problem, eftersom de konkurrerade om auktoritet. Det hela försvann emellertid när förföljelserna upphörde. Det andra hållet i utvecklingen var att en människa kunde ge sitt liv helt och hållet till Gud, utan att någon ville mörda henne eller honom. Det är den moderna förståelsen av helgon.

Från början var det varje biskop som kunde förklara någon för helig, dvs. att vederbörande redan finns i himmelen hos Gud. Efter ett antal tveksamma fall införde man mer formella prövningar, och centraliserade processerna.

Kyrkans centrala ledning, dvs. påvarna, har mestadels varit restriktiva, och inte särskilt intresserade av att få fler helgon, och även om t.ex. Johannes Paulus II hade en annan inställning, så mildrade han inte kraven. Det största trycket har alltid kommit ifrån vanligt folk. En annan grupp som gärna velat få fler helgon har varit missionärer, som velat förankra kyrkan på den nya platsen, vilket förklarar varför vi i Norden ganska snart fick våra helgonkungar: Erik, Knut och Olav.

I den tidiga kyrkan firade man minnesdagar vid martyrernas gravar, och gjorde ganska snart erfarenheten att förbönerna verkade vara särskilt effektiva på deras dödsdagar. Som vanligt var ledarna tveksamma, och saktfärdiga i att tillmötesgå önskemålen om formalisering av firandena. Bråttom fick de först när de upptäckte att det hela växte ut spontant om de inte själva gjorde något.

1000 år senare, när kristendomen fick fotfäste i Norden var problemet ett annat. Man vävde in allsköns allmän mytologi i helgonlegenderna, och en del blev ganska tveksamt som kristna förebilder, även om fernissan alltid fanns där.

I våra dagar har vi fått se att helgonen är människor som lever mitt ibland oss, som t.ex. Maria Hesselblad, eller Moder Theresa av Calcutta. Det är människor som på ett radikalt sätt förmår att ge sig till Gud. Det är människor som vi kan förstå och identifiera oss med. Det är människor som visar oss vägen.

För att knyta ihop det hela, så är vi lemmar i Kristi Kropp, vilket vi inte slutar att vara i och med att vår tid på jorden är ute. Alla kan vi be för varandra, och de som redan skådar Gud kan göra det på ett alldeles särskilt sätt. Att vi är lemmar i hans kropp innebär också att vi skall göra hans gärningar, fullgöra hans uppdrag. Det kan vi inte klara på egen hand, eller av egen kraft.

De avgörande problemen för evangelikala protestanter ligger i följande:
1) i princip inget av detta finns med i bibeln
2) man har en individualistisk hållning, där gemenskapen blir abstrakt - det är mest fråga om Jag, Gud och Bibeln, vilket gör att helgonen kommer emellan
3) det blir rörigt med frälsningsläran, eftersom man strikt skiljer mellan tid och evighet, dvs. klipper alla band mellan himmel och jord, utom Gud själv
4) man har oftast inte funderat över vad Jesus menar med att vi kommer att för lön eller straff för våra gärningar, utan antar att det blir lika för alla, varför det är nonsens med att en del människor är särskilt heliga inför Gud - de kan ha gjort viktiga saker som vi uppskattar och kommer ihåg, men...

Film om konverering

Blir mycket filmer nu.. Men denne herres resa påminner mycket om min egen..
Värt att se.

Bibelverser

Jag satt och läste lite i bibeln i morse från Kolosserbrevet. Och dessa verser nedanför berörde mig särskilt. Tänkte att det kanske kunde vara värt för er att begrunda Paulus förböner här..

"Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud.
Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga, och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen" (Kol 1:9-18)

Litet avkortad fortsättning kring Maria

Jag funderade tidigare på att skriva litet kring Maria, utifrån vad det innebär att vara människa. Jag har vänt och vridit på frågan några varv, och kommit fram till att det just nu blir litet för omfattande att utveckla en antropologi så långt att vi kan dra bestämda slutsatser.

Frågan vad det innebär att vara människa kan i alla fall vara värd att fundera kring. Att människan är ett djur, med egenskaper som gör att vi kan jämföras med andra djur är klart, men det säger ingenting om innebörden av att vara människa. Samma sak kan sägas om alla naturvetenskapliga sätt att närma sig frågan. Om vi vänder på det och undrar vad som skiljer oss från andra blir det inte heller helt enkelt. Många försök att gå den vägen landar på intellektuella förmågor, och strandar på att inte alla människor besitter dem. Anledningarna varierar, men den kanske tydligaste situationen är att betrakta en människa som ligger i koma.

Som kristna vet vi att det hela beror på att Gud har skapat oss till något annat än djur. Vi har något gudomligt i oss. Vi kan söka djupare mening i tillvaron. Vi kan i viss utsträckning bemästra den. Vi har också en moral, dvs. en uppfattning om gott och ont, rätt och fel i djupare mening. Vi kan försöka forma vår omgivning och våra relationer efter detta. I Psaltaren 8:6 står det ”du gjorde honom (människan) nästan till en Gud”. Samtidigt är det en oöverstiglig skillnad mellan att vara skapare och att vara skapad. Vi finner oss alltså i denna svårtydbara situation. Att vara nästan som Gud, men samtidigt oändligt långt ifrån att vara som Gud. Man frestas att frustrerat fråga: ”hur är det egentligen?”. Vissa kristna betonar skillnaden, medan de traditionella svarar både och.

Vi är skapade till att vara Guds avbild. Till man och kvinna skapade han oss. Men historien visar att det är alltför lätt att mena att det egentligen i första hand är ”till man” som avses, och att kvinnan är ett nödvändigt komplement, on ofullständig nästan-man, dvs. egentligen inte fullt ut människa. Tanken har seglat fram också i katolska kretsar. Visserligen ger bibeln några tydliga passager som säger att det synsättet är fel, men när man bläddrar igenom skrifterna hittar man män, män och ännu fler mer eller mindre gamla gubbar. Läser man litet närmare så finner man att varje gång Gud uppenbarar sig, så är det i mansgestalt, så det är kanske inte omöjligt att förstå varför tanken har uppkommit. I det sammanhanget är det värt att fundera över varför den främsta av alla skapade är en kvinna. Ingen annan har haft en så stor uppgift: att bära Jesus inom sig, att ta hand om honom och fostra honom, och att lida med honom. Hon är den som allra djupast är förenad med honom. Det innebär att hon är en förebild för oss alla, och kanske allra mest för prästerna (sic!).

Det innebär vidare att vi inte fullt ut kan förstå vad det innebär att vara människa enbart genom att fundera över Jesus som förebild. De flesta kommer förr eller senare till att det inte fungerar, eftersom han hade andra förutsättningar, eller liknande argument. Det är då Maria ger fullheten. Hon är den som först, och främst av alla, ger sig helt och hållet, och av fri vilja, åt Gud. Utan henne kan vi alltså inte tillfredsställande förstå vad vi är skapade till att vara…

Varför är du katolik?

Jag får ofta den frågan av många av mina protestantiska vänner.

Jag försöker ofta leda in debatten på vart auktoriteten finns idag, och kanoniseringarna av bibeln. Det väcker ofta en "aha" upplevelse hos många.
Jag märker att många inte alls har tänkt i dessa banor som jag själv gjort. Ofta använder folk argumentet, "det är Guds ord, punkt slut, varför gräva i det"
Alla verkar inte ha det behovet att veta hur kanoniseringarna gick till, och med vilken auktoritet detta gjordes. Eller hur olika dogmer fastslagits. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på mig som vill ta reda på sånt här.. Det kanske hade varit enklarare att inte bry sig så mycket om vissa saker.
Men o andra sidan, så var min första tanke när jag läste bibeln som nykristen. Varför är just dessa böcker med i nya testamentet. Jag vill liksom inte sluta söka efter sanningen bara för den sakens skull.

Den kristna tron måste vara sann, annars vore det absurt att vara kristen. Jag vill veta varför dessa böcker finns med i bibeln, och vilka som hade auktoritet att bestämma det. Och var finns den auktoriteten idag. Den är en aspekt som fört mig till den katolska kyrkan.

Ofta får man svaret att tron skall vara fri från religösitet. Och ett slags apostlagärningarna ideal skall råda i den kristna tron. Då hade man minsann inga kyrkobyggnader, utan tron levdes ut i hemförsamlingar. Och att så skall den kristna tron levas.
Man ser ofta den katolska kyrkan som en gigantisk instans som påminner om en fariseeisk religion. Och man kan inte förstå hur jag vill vara en del av denna apparat. Tron är ju så enkel och barnslig. Det behövs inga stadgar och regler, vi har ju den helige ande i våra liv så talar om för oss vad som är rätt och fel.

Som katolik svarar jag då att man läser bibeln selektivt, och försöker upprepa en rörelse som redan varit i den unga kyrkan. Det är en orealistisk tanke och leder ofta till splittring och oenighet. Det såg vi även i den tidiga kyrkan med olika geografiska hemförsamlingar. Enhet och dogmer är ett måste för att hålla i hop en växande skara av kristna människor.
Det jag finner i den katolska kyrkan, är en kyrka som håller ihop. Som förvaltar något, som inte anpassar sig till tidsandan. Det är synd att inte fler upptäcker det.
Jag märker också att man har förutfattade meningar om vad vi tror på. Även om jag delger hur vi tror, så verkar man fortsätta på sin egen linje om hur vi tror.

Givetvis finns det andliga aspekter också, som fört mig till kyrkan.
Min första möte nmed Gud satte djupa spår i mig, min första mässa upplevde jag samma sak. Det gick inte att fly ifrån det. Jag blev drabbad av Gud. Det går inte att fly ifrån.
Givetvis är det svårt att debattera sådant. Att sätta ord på på saker man upplevt i sitt inre.

Skriv gärna era tankar om detta..

Korta nyheter

Astronomer har funnit vattenånga i avlägsna stjärnor, vilket innebär att man får ändra om sina teorier om universums tillkomst.
Sånt här tycker jag är intressant.

Artikel
Lyssna i P1


Första katolska högskolan i Sverige invigs i Uppsala. Det hade varit intressant att studera där.. Spännande iaf.
Det här är första gången sedan reformationen på 1500-talet som en katolsk utbildningsinstitution får akademiska examensrättigheter i Sverige.

Artikel

Den bräckliga tron

Ibland så är min tro väldigt svag. Som om att den inte räcker till.. Jag lyckas ibland övertyga mig själv att jag inte fixar att vara kristen, att jag inte pallar att följa Gud..
Ibland känns Gud så långt borta, helt tyst.
Gud var är du?
Hur jag kunna följa någon som är så tyst?
Varför skall jag värja mig mot syndens synliga lockelser och istället följa dig?
Varför föds jag till denna värld med en lockelse till syndens frukter?
varför kan jag inte välja din väg?
Varför kan jag inte vara den som jag i mitt inre vill vara?
Detta är hädiska ord som mitt hjärta talar.
David bad sådana böner till Gud också, det känns ibland befriande att en stor profet också kände så.

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
3Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro." (Psalm 22)

Ibland känns det dock som att jag kommer Gud som mest nära i dessa innersta ärliga böner från hjärtat. Det är märkligt att jag upplever det så. Egentligen så är dessa tankar rent ut sagt bedrövliga och skamliga. Men det tar ju dock inte ifrån mig att jag faktiskt känner så.

Några katolska filmer.

Var Luther heretiker?


Film om Maria

Klostret

Jag skulle vilja tipsa om en dokumentär som gått på svt, som heter klostret. Det handlar om fem män med olika bakgrund, som skall leva med munkarna i 40 dagar. Deras resa är väldigt intressant. Och jag känner igen mig i deras sökande. Detta program bidrog till att jag började reflektera över mitt första andlig möte med Gud, vilket jag verkligen behövde påminna mig om..
Den senaste tiden har varit så hektiskt i våra liv, ja hela våren har varit en lång resa, med konverteringen och sedan nu i helgen bröllopet.
Nu börjar för mig det katolska livet på allvar. Och jag längtar efter stillheten och att umgås med Gud.. Samt att finna vad min kallelse är. Något jag ännu inte riktigt förstått på djupet. Det krävs stillhet och bön för att höra Guds röst.. Något som jag tyvärr försakat den senaste tiden.


Programmet finns här..

Nu är vi gifta

Blir ett kort medelande bara..
Bröllopet blev en succè, allt gick över vår förväntan.
Ett minne för livet..

Vi är nog många som skulle vilja vara med den 14/8, men inte kan! Se nästa post.

När man funderar kring äktenskapet är ofta de första tankar som dyker upp orden ur genesis; dels om att Gud skapat oss till sin avbild, till man och kvinna, och dels om att man skall lämna sina föräldrar och bli ett. Katoliker tänker ofta vidare på Jesu ord om att vad Gud har förenat, det får människor inte skilja åt.

Moderna människor kanske tänker mer på kärlek, och då ofta med romantiska inslag. Attraktion är många gånger starkt förknippat med förståelsen av kärleken. Även det finns i bibeln, där de populäraste ställena finns kanske i Höga Visan.

Judarna tänkte ofta äktenskapet som ett förbund. Det främsta av alla förbund är det mellan Gud och människor, det är modellen och förebilden. Här är ”kontraktet” (ur 2 mos 20):

Detta är vad Gud sade: Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. Du skall inte dräpa. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte vittna falskt mot din nästa. Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.

Det är ett förbund som talar om kärlek. Ser vi det som förebild för äktenskapet kanske det kan förstås på ungefär detta sätt:

Jag visar dig min kärlek. Jag hjälper dig ur din misär och din utsatthet. Jag räddar dig ifrån dem som bara vill utnyttja dig, och inte vill dig väl. Tro inte att du får det bättre med någon annan. Håll inte på med bilder och fantasier kring dem. Det gör bara att vi inte kommer varandra nära, utan snarare kommer ifrån varandra. Sådant riskerar att sitta i länge. Påstå inte att du gör något för min skull, eller att du vill göra det tillsammans med mig, om det inte verkligen är så. Gör vad du behöver, men glöm inte att reservera tid också för mig. Vårda relationerna till släkt och vänner. Uppträd hederligt och var pålitlig. Var nöjd och glad med det du har, i stället för att vara avundsjuk på andra.

Kärleken kanske ändå inte är så abstrakt? Men kärleken innehåller också en längtan. En längtan så stor att Jesus sträckte ut sina armar på korset för att kunna omfamna oss. För att komma det litet närmare hänvisar jag till en gammal hymn, här inspelad en skärtorsdag, då den sjunges i många församlingar.

Texten, med engelsk översättning, finns här.
Då jag misstänker att någon läsare kan ha svårt med både latin och engelska kommer en svensk version (något bearbetad översättning) här.

På lördag gifter vi oss

Ja som sagt på lördag smäller det.. Då gifter vi oss klockan 14.00 i Kristuskonungens församling i Göteborg. Ni bloggare som vill komma till kyrkan är givetvis välkomna.
Jag är så galet stressad och nervös just nu..

Bed för oss.

Varför ser kristna så olika på Maria?

Anledningen till detta inlägg är att det återkommer en del missförstånd och oförståelse. Katoliker och protestanter argumenterar på något sätt som om de andra självklart borde acceptera sättet att resonera. Här försöker jag att beskriva det på ett enkelt sätt. Det jag försöker att ge är en enkel och grundläggande förklaring, för protestanter, av hur den katolska kyrkan ser på Maria och varför. Jag börjar med en ganska extrem, men inte ovanlig, protestantisk utgångspunkt.

En bibeltroende protestant ser på Maria utifrån de ställen där hon nämns med namn i bibeln. Då får man fram ungefär följande:

Hon var en ung flicka när hon fick besök av en ängel, som meddelade att hon skulle föda JESUS. Hon var oskuld och förlovad, men inte gift.

Strax efteråt begav hon sig till sin släkting Elisabet, som väntade Johannes döparen. Johannes kände igen JESUS, och började leva om. Maria levererade en vacker lovsång.

Den senare dogmen om Maria som Gudaföderska har ett visst stöd i texten om besöket hos Elisabet, där hon kallas ”min Herres moder”. Är man väldigt protestantisk kan man säga att det är Elisabet och inte bibeln som kallar henne så.

Hon gifte sig med Josef, och födde JESUS när de var på resa i Betlehem. Änglarna talade om det för några herdar i trakten som kom och hälsade på.

Några lärda män från någonstans långt bort hade räknat ut att JESUS skulle födas, så e kom också och hälsade på.

Som seden bjöd dem omskar de JESUS och gav honom hans namn, och eftersom han var först frambar de honom i templet, där de träffade några gamla människor som profeterade.

Kungen ville döda JESUS, vilket Josef, hennes man, blev varse i en dröm, så de for till Egypten tills det kommit en ny kung, varefter de bosatte sig i Nasaret.

Vid ett besök i Jerusalem tappade de bort JESUS, men hittade honom i templet.

Vid ett bröllop där Maria var med gjorde JESUS sitt första under – han förvandlade vatten till vin

Maria, och hennes andra barn, ville JESUS något vid ett tillfälle då han undervisade

Maria var med vid korsfästelsen, när man konstaterade att graven var tom, och när apostlarna väntade på den Helige Ande. I övrigt vet vi att hon flyttade hem till aposteln Johannes, varav vi kan dra slutsatsen att hon var änka eller frånskild. Josef var i alla fall ute ur bilden.

Vi vet inte när, var eller hur hon dog, men det borde numera vara ganska länge sedan. Det faktum att apostlarna inte i skrifterna ägnar henne något vidare intresse talar för att hon inte betraktades som någon speciellt viktig person. Då bör inte heller vi göra det.

Ingenting av detta förutsätter annat än att hon var en vanlig flicka / kvinna. Hon var säkert en bra kvinna och en god mor, och så hade hon den särskilda uppgiften att ta hand om JESUS när han var liten. Kanske säger lovsången som hon framförde hos Elisabet att hon hade goda bibelkunskaper, kanske bara att hon var inspirerad av den Helige Ande.

Ungefär så kan en protestantisk tolkning se ut. Den utgår ifrån bibeln, och håller sig till texten. Den lägger inte till något, men drar heller inte något därifrån.

En katolik håller med om textdelarna, men inte om tolkningarna. Det går att hitta många ställen där hon inte nämns vid namn, men det övertygar ingen protestant, eftersom varje sådant ställe kan anses betyda något annat, förutom att Matteus bekräftar Jesajas förutsägelse, men den säger, i minimalistisk tolkning, inte annat än att Maria skulle vara ung. Även kvinnan i uppenbarelseboken kan ges alla sorters tolkningar – av några ”utom Maria”, medan andra kan inkludera Maria som en oviss möjlighet bredvid andra tolkningar. Att hon är mor till den som skall bestiga tronen är inte tillräckligt, eftersom mor kan användas funktionellt, biologiskt eller som någon sorts metafor à la Moder Svea, och därmed betyda vad som helst.

Hur närmar sig då en katolik frågan om vem Maria är? Ett sätt är att ta texterna och läsa dem litet mer noggrant, och med utgångspunkten att hennes kallelse krävde något speciellt. Frågan är vad och varför, och svaret ligger i vad vi tror om Jesus. Det är alltså där vi måste börja. Men Josef kommer också med på ett hörn. Jag börjar med några observationer:

Jesus har tydligt EN Fader och EN mor. Det hänger också samman med att han i sig förenar en Gudomlig natur och en mänsklig natur, han är både Gud och människa.

Jesus är ingen oäkting, resultatet av ett snedsteg, eller liknande. Maria var inte heller någon sorts surrogatmamma. Det gör att vi bör betrakta Marias förhållande till Gud som en hustrus.

Hustrun till en kung, som samtidigt är moder till tronarvingen brukar få titeln drottning.

I Jesu konception (Marie bebådelse), förenas himmel och jord, det Gudomiga och det mänskliga. Gud närmar sig oss så långt att han i sin Son antar en mänsklig gestalt. Det sker i det dolda, i det tysta, i Marias inre att Gud förenar sig med oss.

Jesus förnyade livet genom sin uppståndelse. Han är den nye Adam. Han förenar oss med sig. Vårt liv förnyas i dopet. Därigenom blir vi Jesu bröder och systrar. Då är vi tillbaks till att Jesus har en Fader och en mor. Vi får be ”Fader vår…”. Vi får också kalla Jesu mor för vår moder.

Att Guds moder – modern till det förnyade livet, liv i överflöd enligt Jesus – bär på någon synd är svårt att föreställa sig.

Arvssynden kom in i världen genom den gamle Adam och Eva. Eva fick sitt namn eftersom hon skulle bli moder till alla. Hon är moder till alla syndiga människor. Maria är moder till det nya livet…

Det faktum att Jesaja nämner Maria innebär att hon är signifikant i förhållande till Jesus – de hör ihop. Det bekräftas av Symeons lovsång och profetia ”Ja också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Jesus bekräftar det också vid bröllopet i Kana, när han säger i den grekiska versionen, med min översättning: ”Kvinna, vad har det med dig och mig att göra? Min stund har inte kommit ännu.” I B2000 är sammankopplingen monterats bort, men i folkbibeln finns den kvar (Joh 2:4).

Gud räddade livet genom en ark i vattnet (Noak), och han gav löftet och förbundet att bäras i en ark i öknen (Moses). I båda fallen inuti. Jesus kom med det nya, och räddade, livet, och han kom med ett nytt förbund. Det nya livet och det nya förbundet (Jesus) bars i en ark (Maria). Det gör att vi kan hitta fler paralleller och metaforer i GT.

Termer som bror och syster anger inte endast en bestämd släktrelation, utan också att man står varandra nära. Den betydelsen är fortfarande vanlig runt medelhavet, och då framför allt i öster och i söder. I församlingen i Jerusalem kallar man varandra för bröder, och Maria sägs i Johannes 19:25 ha en syster med samma namn. Det var knappast vanligt att föräldrar gav två döttrar samma namn i Palestina på den tiden… När Jesus gav Maria och Johannes åt varandra som moder och son (från korset) skulle han ha gjort skandal om Maria hade haft andra barn, eller åtminstone andra söner. Han skulle ha brutit mot lagen. Såvitt framgår av texterna i övrigt var det inte hans uppgift.

Maria kan knappast ha haft Jesus som en sidouppgift, dvs. ägnat sig mest åt at ta hand om och uppfostra de barn som hon skulle ha haft med Josef. Det blir en inte särskilt förebildlig familjekonstellation, även om vi känner den ibland oss i dag – att något av de äldre barnen har en annan far eller mor, med åtföljande frågor om allt ifrån auktoritet till arv.

Josef hade helt klart för sig att Jesus är Guds son. Han förstod vilken uppgift han hade. Det var inte bara att ta hand om en extra unge, utan att ge resten av sitt liv för den uppgiften. Han var troende, och han väntade en lön i himmelen…

Maria behövde också en frälsare. ”… min ande jublar över Gud min frälsare…” Även om hon är fri ifrån synd så är hon fullt ut människa. Hon kan inte förena sig med Gud, utan Gud kan förena sig med henne, och han kan förena henne med sig. Hon behövde alltså också räddas ifrån denna världen.

Maria är alltså fri ifrån synd, Guds moder, allas vår moder i Kristus och himmelens drottning. Hon är jungfru och moder, dvs. förebild för alla kvinnor. Men hon är också förebild för alla människor i sin kärlek till Jesus, och i sin lydnad gentemot sin kallelse. Den sista stora frågan är hur hon kom upp till himmelen. Bibeln tiger om detta. En säker slutsats som vi kan dra är utifrån Jesu uppståndelse, och det är att hennes kropp inte mötte förgängelsen – det skulle strida mot att hon är moder till det nya livet.

Kan man ta bort något av dessa slutsatser eftersom de inte står direkt i bibeln? Jag tror inte det om man inte är beredd att förändra vad man tror om Jesus. Allting utgår ju ifrån vad man tror om Jesus. Om man t.ex. tar bort att hon är allas moder, så blir vi inte fullt ut Jesu bröder och systrar, om det inte innebär att vi måste kasta av oss det mest grundläggande mänskliga, dvs. att det förnyade livet inte är mänskligt, utan att vi blir någon sorts t.ex. änglar. Då blir Jesu mänskliga natur något tillfälligt, och inte något som han bär med sig, och man måste förändra innebörden i att vi vill förenas med honom. Paulus talar om att vi måste bli av med vår köttsliga natur, men han menar knappast kroppen eller det mänskliga, eftersom Jesus uppstod med sin kropp, och uppsteg till himmelen med den. Man hamnar i någon variant av att kroppen och själen eller anden skall skiljas åt. Enklaste sättet att tolka vår mänskliga natur är annars att se att det är våra naturliga begär och böjelser, och att vi inte ser längre än vad vi omedelbart kan erfara. Däremot kan våra kroppar förnyas, t.ex. så att vi blir av med våra krämpor. Jesus botade många, och vi ser helanden än i våra dagar.

Tar man bort att hon är ständig jungfru händer en hel del. Först naturligtvis att hon inte längre är jungfrurs förebild. Då vacklar en del av hennes allmänna moderskap, liksom de texter i GT som talar om jungfrur vid kungens hov som något ideal (kungen brukar ses som en metafor för Gud och vad han har sin glädje i). Hela tanken på jungfrulighet som ideal vacklar, trots att Jesus säger att människor skall göra sig könlösa (B2000) för himmelrikets skull, och att Paulus sätter det som ett ideal att vara ogift, t.ex. 1 kor 7:9 eller 7:34. I slutänden blir Jesus inte längre ett ideal, utan någonting ganska annorlunda jämfört med oss vanliga människor. Han kommer oss inte längre lika nära, och tappar därmed i relevans i våra konkreta liv.

Man kan gå vidare, och jag uppmanar er som läser detta att göra det, och att verkligen pröva det hela…

Behovet att äta mat?

Hur tänker ni kring vårt behov av att äta mat, kopplat till om det var Guds mening att att vi skulle göra så. Eller är vårt behov av mat en bieffekt av arvsynden?

Det finns ju dimension av att "var fruktsamma, bruka jorden osv" och det var meningen att människan skulle göra detta. Det blir ganska meningslöst att bruka jorden, bara för sakens skull utan att de del av dess frukter. Se 1 Mos 29. Detta sker innan syndafallet. Givetvis så beror det på hur man tolkar 1 Mosebok. Men jag vill iaf ställa frågan till er.

Behövde man äta även i evigheten? Och kommer man äta även i himelriket? Jesus talar om en måltid, där man ligger till bords, en fest osv, som visserligen kan tolkas i metaforer. Men är den helt tagen ur intet? Kan man tänka sig en tillvaro utan gemenskapen vid en måltid? Det är en viktig aspekt för alla människor, som förenar oss.
För bibeln talar inte om för oss, om det fanns en hunger även i evigheten, eller om den hunger som är kopplad till att vara beroende av jordens frukter, är en effekt av syndafallet.
Hur ser ni på detta?

Att helga vilodagen

Det är nog många som undrar vart det budet har tagit vägen. Men vi vet varifrån det kommer...

De äldre kanske kommer ihåg att söndagarna var tråkiga. Inga affärer fick ha öppet. När jag var liten var det vardag måndag till fredag, och på lördagen skötte man hushållet med städning, handling och matlagning. Lördagen som halvdags arbete eller skola avskaffades succesivt under 1950- och 1960-talen, dvs. arbetstiden minskade från 48 timmar i veckan i början av seklet till 40 timmar någon gång strax före 1970. Butikerna stängde tidigt på lördag eftermiddag, någon gång mellan kl 13 och kl 15. Det som var öppet var sådana fabriker som inte kunde stänga, det som hade med transporter att göra - bensinstationer, järnväg, flygplatser, hotell och diverse annan dygnet-runt-verksamhet som t.ex. sjukvård. Fritidsaktiviteter fanns det i alla fall, som restauranger, museer, teatrar och musik- eller idrottsevenemang.

Livet var litet annorlunda. Jag vill inte diskutera om det var bättre, utan fundera litet ur en annan synvinkel.

Det verkar som om alla dagar blivit mer lika varandra. Det är dans eller fotboll varje dag, och man går och handlar när som helst. Visst är det bekvämt och bra, men rytmen är borta. Jag undrar om vi inte egentligen behöver den...

Tanken bakom sabbatsbudet verkar vara enkel. Gud gav oss en rytm, och vi skulle arbeta 6 dagar, och vila den 7:e. Den skulle vi ägna åt Gud och åt familjen. De flesta regler kring det verkar ha tillkommit för att folk egentligen ville göra annat, och frågade var gränsen gick. Det ger känslan av tvång och instängdhet. Numera ser vi inte några skäl att lägga det på andra. Men är det utan konsekvenser? Är det inte så att välbefinnandet på något sätt flyr, och att stress kommit i dess ställe? Jag vet inte säkert, men för mig som genomlevt perioden verkar det i alla fall finnas ett samband.