Jag vet att man kan läsa bibeln på väldigt olika sätt. I protestantiska sammanhang talar man om bibelsyn. Jag har inte riktigt begripit vad de olika varianterna grundar sig på, eller innebär. Man verkar, och nu menar jag evangelikala kretsar, utgå ifrån "sola scriptura" i någon av dess former. Jag har här inte för avsikt att ställa grundfrågorna om det, utan mest se på tillämpningarna.
Till grundfrågorna räknar jag sådant som att man inte kan komma fram till utgångspunkten utan att göra antaganden.
Det finns alltför många tillämpningar för att de skall kunna låta sig diskuteras mer samlat, så jag undrar främst över "verktygen". Här kommer sannolikt en aspekt av bibelsyner. Jag hoppar över frågor om liberalism eller bokstavstro, och koncentrerar mig på frågan hur man formar sina läror med hjälp av bibelcitat. Det är en ganska grannlaga fråga. Några människor hittar en bibelvers som man anser stöder den egna uppfattningen, varefter man i enklare fall bortser ifrån sådana verser som säger något annat, medan den mer ambitiöse förklarar varför de andra verserna inte är relevanta, eller varför de i själva verket betyder något annat.
En anledning är att det kan ses som grannlaga uttrycks kanske bäst på engelska: "if you take a quote out of its context to use it as a prooftext it is a pretext".
Det må vara en sak att man med olika verser, eller kombinationer av verser kan bevisa diametralt motsatta ståndpunkter. Det som jag undrar mest över är hur man väljer sina verser, förutom att de stöder den åsikt man framlägger. En variant som någon uttryckt är att evangelietexter har högst prioritet, följt av NT:s övriga texter, vilket i sin tur följs av GT. En annan variant är att utgå ifrån att alla motsättningar är skenbara, varför man kan ta vilken vers som helst, och låta den, eller dess tolkning, få företräde framför allt annat. Två bekanta varianter på det är att man blir rättfärdig / frälst endast genom tro i motsats till eventuella gärningar, liksom att kärleksbudet ersätter alla andra bud. Jag kan förstå sådana läsarter på psykologisk grund, men jag kan inte finna att de är koherenta med bibeln som helhet. Annorlunda uttryckt: man har sin tro först, och sedan "bevisar man den" med valda citat, och vid behov tolkningar, ur bibeln, varför den egentliga frågan inte är vad bibeln säger, utan hur man kan använda bibelns texter för sina egna syften.
Det finns andra sätt att läsa bibeln. Det som jag först på senare tid börjat ana är att man sätter en gräns i texten. Jag trodde att man satte den mellan GT och NT, och menade att Gud som han framträder i GT är elak, medan han är snäll i NT. Även om jag tycker att tolkningarna av de båda testamentena inte är sannfärdig på så sätt, så har jag i alla fall kunnat förstå resonemanget. Jag verkar ha missförstått "de mer bibeltrogna evangelikalerna". De sätter gränsen i stället vid Jesu uppståndelse. Allt som hände före den verkar vara berättelser utan annan mening än att tala om för oss att olika saker inträffat, och att Gud varit inblandad på olika sätt. Av buden är det bara de självklara, som att inte mörda, samt kärleksbudet och förbudet att kalla någon för "fader", liksom Jesu fördömande av "tradition" som är relevant för oss. I övrigt är det Paulus brev som förklarar den sanna läran och moralen. Jag vet inte riktigt vart de andra breven tagit vägen...
Jag känner mig fullständigt förvirrad inför detta sätt att använda bibeln. Innebörden är att större delen av vad som står där är kuriosa, utan särskild relevans för våra liv i dag. Men ännu märkligare är att man, utan att darra på manschetterna, förklarar Jesu förkunnelse som papistisk irrlära. Naturligtvis uttrycker man sig inte så, utan man hänvisar till katolska teologer eller dokument, som man ställer emot sina tolkningar av olika Paulus-citat. Det som kanske allra mest förbryllar är att kontentan blir att Paulus, i åtminstone några hänseenden, kommer med ett annat evangelium än det som Jesus förkunnade!
Jag anar att man någonstans ser kristendomen som en brytning med judendomen. Skälen skulle då finnas i att Paulus inte vill att hedningarna skall bli judar, liksom i besluten vid de båda apostlakonferenserna (apg. 11 & 15). Man verkar bortse ifrån att Paulus själv gjorde allt han kunde för att uppfylla alla buden.
I sin mest radikala form kommer denna tro att säga att det är fel att be "Fader vår". Anledningen är att man i slutet av den bönen ber "förlåt oss våra skulder...", vilket skulle strida mot att de redan är förlåtna genom Jesu död och uppståndelse. För att få till det så behöver man skruva på en hel del i breven och apostlagärningarna, och förklara att det endast var relevant då Jesus lärde ut det, dvs. innan han på korset sade "det är fullbordat".
Det jag vill be om hjälp med är att förstå hur det kunde bli så att Jesu förkunnelse hamnat så i bakvatten bland människor som vill kalla sig kristna. Jag söker inte efter kritik mot dem - den kan jag producera själv - utan efter förståelse för hur det kunde bli så.
tisdag 19 oktober 2010
måndag 18 oktober 2010
Vad menar Paulus med laggärningar?
Detta är ett inlägg jag skrev på flashback för ett tag sen som handlar om att läsa bibeln ifrån sin historiska kontext. Och jag har studerat lite olika vinklingar kring detta..
Här är tex en intressant genomgång av Galaterbrevet ; http://www.tyresopingst.se/darash/galater4.htm
Men för er som inte orkar läsa sidan så kan jag sammanfatta kort.
Det som jag vill belysa är Paulus tal om att laggärningar inte frälser oss från Galaterbrevet 2:15
"Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar, utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig."
Vad menar egentligen Paulus med laggärningar? Är det att vara en god människa? Är det att försöka upprätthålla en syndfrihet genom asketism?
Vilka skriver Paulus brevet till, och hur kan man förstå brevet utifrån detta..
Paulus talar till Judar som hade svårt att acceptera att hedningar (icke judar) blivit inympade i Israels stam genom Jesu död på korset. Apostlagärningarna 15 visar mer ingående på denna konflikt i den tidiga kyrkan.
De menar att man måste konvertera till Judendomen för att bli en sann rättfärdig. Paulus menar att då att det inte hjälper. Man blir inte mer rättfärdig inför Gud för det som hedning. Konflikten i Apg 15 och Galaterbrevet handlar därför om att Judarna ville att de nya kristna hedningarna skulle anamma judiska seder och regler.
Frågan är därför om jag som hedning blir mer rättfärdig inför Gud om jag konverterar till judendomen.. Svaret är nej enligt Paulus.
Varför är detta något att bry sig om?
Jag tycker det är intressant då en del kristna samfund har byggt hela sin teologi kring detta.. Man plockar bibelverser utifrån sin historiska kontext, och omvandlar till ett västerländskt tankesätt, och skapar en sorts fientlighet till lagen. En sorts rädsla för "laggärningar", en lära som trycker ner människor.
Och att man fokuserar för mycket på Paulus ord om att ingen kan vara rättfärdig med sina gärningar. Det finns ju en del Rabbiner som kritiserar Paulus ord om Judendomen.. Och att man inte alls ser sig själv som rättfärdiga på det sätt som Paulus beskriver om i breven. Man menar att han övertolkat fariseernas läror, och att Paulus helt bortsett på hur Israels folk står under Guds nåd. Dvs att trots Israels synder, så överger inte Herren sitt folk.. Rabbinerna menar då att Paulus kritik inte är helt relevant för en Jude. Paulus kritiserar snarare en viss sida av judendomen som gjorde anspråk på en ett sorts syndfrihets ideal med lagen.
Men det är också svårt att klargöra vad som exakt var typiskt judiskt på Jesu tid.. Det fanns många förgreningar inom judendomen som alla gjorde anspråk på sanningen. Fariseer, sadukeer, essèer, diasporajudar, liberala alexandrinska judar som Filon.
Jag tycker därför det kan vara intressant att läsa Paulus brev med dessa tankegångar. Dvs där laggärnignar egentligen menas att vi hedningar skall konvertera till judendomen.. Det finns liksom ingen mellanväg där.. Antingen så lever man enligt laggärningar och blir jude, eller så står man utanför lagen.. Och kan således inte anklagas för att försöka göra laggärningar.
Vad har ni för tankar kring detta?
Här är tex en intressant genomgång av Galaterbrevet ; http://www.tyresopingst.se/darash/galater4.htm
Men för er som inte orkar läsa sidan så kan jag sammanfatta kort.
Det som jag vill belysa är Paulus tal om att laggärningar inte frälser oss från Galaterbrevet 2:15
"Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar, utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig."
Vad menar egentligen Paulus med laggärningar? Är det att vara en god människa? Är det att försöka upprätthålla en syndfrihet genom asketism?
Vilka skriver Paulus brevet till, och hur kan man förstå brevet utifrån detta..
Paulus talar till Judar som hade svårt att acceptera att hedningar (icke judar) blivit inympade i Israels stam genom Jesu död på korset. Apostlagärningarna 15 visar mer ingående på denna konflikt i den tidiga kyrkan.
De menar att man måste konvertera till Judendomen för att bli en sann rättfärdig. Paulus menar att då att det inte hjälper. Man blir inte mer rättfärdig inför Gud för det som hedning. Konflikten i Apg 15 och Galaterbrevet handlar därför om att Judarna ville att de nya kristna hedningarna skulle anamma judiska seder och regler.
Frågan är därför om jag som hedning blir mer rättfärdig inför Gud om jag konverterar till judendomen.. Svaret är nej enligt Paulus.
Varför är detta något att bry sig om?
Jag tycker det är intressant då en del kristna samfund har byggt hela sin teologi kring detta.. Man plockar bibelverser utifrån sin historiska kontext, och omvandlar till ett västerländskt tankesätt, och skapar en sorts fientlighet till lagen. En sorts rädsla för "laggärningar", en lära som trycker ner människor.
Och att man fokuserar för mycket på Paulus ord om att ingen kan vara rättfärdig med sina gärningar. Det finns ju en del Rabbiner som kritiserar Paulus ord om Judendomen.. Och att man inte alls ser sig själv som rättfärdiga på det sätt som Paulus beskriver om i breven. Man menar att han övertolkat fariseernas läror, och att Paulus helt bortsett på hur Israels folk står under Guds nåd. Dvs att trots Israels synder, så överger inte Herren sitt folk.. Rabbinerna menar då att Paulus kritik inte är helt relevant för en Jude. Paulus kritiserar snarare en viss sida av judendomen som gjorde anspråk på en ett sorts syndfrihets ideal med lagen.
Men det är också svårt att klargöra vad som exakt var typiskt judiskt på Jesu tid.. Det fanns många förgreningar inom judendomen som alla gjorde anspråk på sanningen. Fariseer, sadukeer, essèer, diasporajudar, liberala alexandrinska judar som Filon.
Jag tycker därför det kan vara intressant att läsa Paulus brev med dessa tankegångar. Dvs där laggärnignar egentligen menas att vi hedningar skall konvertera till judendomen.. Det finns liksom ingen mellanväg där.. Antingen så lever man enligt laggärningar och blir jude, eller så står man utanför lagen.. Och kan således inte anklagas för att försöka göra laggärningar.
Vad har ni för tankar kring detta?
lördag 16 oktober 2010
Traditionen i bibeln
Ordet tradition (-en, -er, -erna etc.) finns i bibeln ett par gånger gånger. På grekiska är det paradosis, παράδοσις. Dessa tillfällen är:
Mark 7:1-13 (Översättningen av ordet varierar mellan tradition, lära och regler.)
Fariséerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. Fariséerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariséerna och de skriftlärda honom: "Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?" Han svarade: "Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler." Och han sade: "Det är just det rätta - att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: ’Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban’ (det vill säga tempelgåva), då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni."
Matt 15:1-9 (Liksom ovan varierar översättningen)
Sedan kom fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och sade: "Varför bryter dina lärjungar mot fädernas regler? De tvättar ju inte händerna innan de äter." Han svarade: "Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull? Gud har sagt: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull. Hycklare, Jesaja profeterade rätt om er när han sade: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud."
1 Kor 11:2 (här har man hoppat över ordet, och gjort omskrivningar i stället)
Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det.
Gal 1:14
I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder.
Kol 2:8
Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus.
2 Tess 2:15 (här översatt med läror)
Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.
2 Tess 3:6 (här översatt med regler)
Vi föreskriver er i herren Jesu Kristi namn att dra er undan de bröder som lever utan ordning och inte följer de regler de har fått genom oss.
Med denna variation är det kanske inte så svårt att förstå varför några kristna tror att bibeln är emot tradition som sådan, eller åtminstone lärotradition. Frågan är kanske om man fastställer sin tro först, och söker bekräftelse sedan, och om man någonstans gör någon ordentlig undersökning. Jag misstänker att de flesta människor litar på någon som förklarar saken på ett trovärdigt sätt, varefter man köper argumenten, och kanske senare också själva tankegången. Det är så de flesta av oss fungerar. Men några kommer vid något tillfälle att vilja gå litet djupare. Kanske inte så mycket för att ifrågasätta, utan för att förstå. Och då riskerar man att hamna på något som man måste vända och vrida litet mer på för att komma tillrätta med. Det finns säkert många sätt att göra det...
Några som måste göra det är de som översätter bibeln. En variant är naturligtvis att undvika att använda ordet när det är positivt. Det har blivit en trend bland protestantiska bibelöversättare. Jag undrar varför? Det kan knappast vara en tillfällighet. Det är en sak att man kan tolka texter olika, men om de är medvetna om att ordet, och dess användning, är känslig, så bör de ha tänkt igenom vems budskap som deras översättning skall förmedla.
Mark 7:1-13 (Översättningen av ordet varierar mellan tradition, lära och regler.)
Fariséerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom, och de såg att några av hans lärjungar åt bröd med orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. Fariséerna och alla andra judar håller fast vid fädernas regler och äter aldrig utan att ha tvättat sig om händerna, och när de kommer från torget äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner som de håller fast vid, som att skölja bägare, kannor och kittlar. Därför frågade fariséerna och de skriftlärda honom: "Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?" Han svarade: "Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler." Och han sade: "Det är just det rätta - att upphäva Guds bud för att låta era egna regler gälla! Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: ’Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det gör jag till korban’ (det vill säga tempelgåva), då kan ni inte låta honom göra något för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft genom de regler som ni har ärvt och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni."
Matt 15:1-9 (Liksom ovan varierar översättningen)
Sedan kom fariseer och skriftlärda från Jerusalem fram till Jesus och sade: "Varför bryter dina lärjungar mot fädernas regler? De tvättar ju inte händerna innan de äter." Han svarade: "Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers skull? Gud har sagt: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva, då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull. Hycklare, Jesaja profeterade rätt om er när han sade: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud."
1 Kor 11:2 (här har man hoppat över ordet, och gjort omskrivningar i stället)
Jag måste berömma er för att ni kommer ihåg allt jag har sagt och håller fast vid det som jag har fört vidare till er precis som jag förmedlade det.
Gal 1:14
I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder.
Kol 2:8
Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus.
2 Tess 2:15 (här översatt med läror)
Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.
2 Tess 3:6 (här översatt med regler)
Vi föreskriver er i herren Jesu Kristi namn att dra er undan de bröder som lever utan ordning och inte följer de regler de har fått genom oss.
Med denna variation är det kanske inte så svårt att förstå varför några kristna tror att bibeln är emot tradition som sådan, eller åtminstone lärotradition. Frågan är kanske om man fastställer sin tro först, och söker bekräftelse sedan, och om man någonstans gör någon ordentlig undersökning. Jag misstänker att de flesta människor litar på någon som förklarar saken på ett trovärdigt sätt, varefter man köper argumenten, och kanske senare också själva tankegången. Det är så de flesta av oss fungerar. Men några kommer vid något tillfälle att vilja gå litet djupare. Kanske inte så mycket för att ifrågasätta, utan för att förstå. Och då riskerar man att hamna på något som man måste vända och vrida litet mer på för att komma tillrätta med. Det finns säkert många sätt att göra det...
Några som måste göra det är de som översätter bibeln. En variant är naturligtvis att undvika att använda ordet när det är positivt. Det har blivit en trend bland protestantiska bibelöversättare. Jag undrar varför? Det kan knappast vara en tillfällighet. Det är en sak att man kan tolka texter olika, men om de är medvetna om att ordet, och dess användning, är känslig, så bör de ha tänkt igenom vems budskap som deras översättning skall förmedla.
torsdag 14 oktober 2010
Några funderingar kring Petrus ämbete
De flesta katoliker hänvisar till ett bestämt bibelställe för att förklara Petrus ämbete. De flesta andra har alla möjliga förklaringar till varför katolikernas tolkning är fel, och ger olika alternativ till hur det bör läsas. Jag skall här gå igenom några av alternativen, och titta litet närmare på vad texten egentligen säger, så låt oss börja med texten.
För kristna är det i allmänhet okontroversiellt att kalla Jesus för kung, så avsnittet hos Matteus säger kanske inte så mycket nytt i det hänseendet. Om vi återvänder till texten finner vi några andra saker som dyker upp också hos den som inte ”kan hela bibeln utantill”. Dels att Jesus byter namn på Simon till Petrus, och dels att det finns ett par snarlika ställen i evangelierna i övrigt, dvs. både hos Matteus, och hos de andra. De andra talar på olika sätt om att Simon byter namn, så det är väl omvittnat även om tillfället då han får det nya namnet varierar något, och att Jesus frågar vem de anser att han är, samt att Petrus svarar och att Jesus förbjuder dem att tala om det för allmänheten.
Att byta namn är inte helt självklart. Det sker några gånger i bibeln, och då är det Gud som ger det nya namnet, som också säger något om personens kallelse. Bland kända exempel finns Abram --> Abraham och Jakob -->Israel. Simon blir alltså Petrus – klippan, på vilken kyrkan skall byggas – jämför med Salomos tempel! En invändning är att Jesus kan ha givit Simon det nya namnet, men att han skulle ha menat sig själv när han talade om klippan. Den invändningen är litet svår att hantera, eftersom den innebär att evangelisten utelämnat den del av sammanhanget som ger förklaringen. Då uppkommer frågan vilka andra bibelställen som bör ges en radikalt annorlunda innebörd genom ett litet tillägg, och hur man kan identifiera dem osv. En annan invändning är att grekiskans Petrus (Simons nya namn) och klippan har olika genus. Denna invändning förutsätter att de skulle ha talat grekiska med varandra, eftersom motsvarande skillnad inte föreligger på arameiska. Visserligen kunde nog båda en del grekiska – ungefär som de flesta i Sverige i dag kan hanka sig fram på engelska – för att kunna tala med ockupationsmakten och andra främlingar, men det förefaller inte sannolikt att de skulle ha använt det språket sinsemellan. För de judar som hörde det hela var associationen solklar: klippan är tempelberget, och kyrkan är templet. För att göra det ännu tydligare: tempelberget (som Jerusalem är byggt på) är det berg (Horeb) på vilket Abraham var på väg att offra sin son Isak, och där han förutsade att Herren själv skall utse sitt offer (1 mos 22:8).
Nästa invändning brukar vara att man på grekiska använder ett ord för kyrka, som också kan tolkas som församling. Tankarna hos dem som kommer med denna invändning brukar då gå till någon modern frikyrkoförsamling. Det är helt främmande för sammanhanget. Judarna förstod begreppet med följande ”nycklar”: ordet användes i grekiska för motsvarande stadsförsamling eller kommunfullmäktige, dvs. de utvalda som hade att styra staden, och för juden var parallellen solklar – judarna var kallade att vara ett folk av präster, ett konungsligt prästerskap, dvs. utvalda och helgade, tagna ut ur världen för sin särskilda kallelse, vilket i sin tur innebar att särskilda krav ställdes på dem.
Nästa observation är att texten återkommer i snarlikt utförande några kapitel senare, men fortfarande i samma huvudavsnitt, men denna gång är det en del av en längre predikan,
Här finner vi alltså åter meningen om att binda och att lösa, men denna gång riktat till alla tolv, och knutet till att förlåta synder. Den begränsningen finns inte i den första texten. Här har man översatt ecclesia med församlingen – oklart varför – men det talar inte om församlingen som något abstrakt, utan det finns en klar auktoritet, och Jesus ger en solklar makt. Det värsta straffet som kan utdelas är att inte längre räknas som en del i församlingen. Det motsvaras direkt av att uteslutas ur folket! Flera ställen i breven har samma straff, t.ex. 3 Joh 10. Stället anknyter till de uppdrag han ger apostlarna: att vittna, att fira nattvarden, att döpa, att förlåta synder. Han ger dem också motsvarande makt – t.ex. att driva ut orena andar. Men fortfarande har vi ingen förklaring till vad han kan ha menat med att ge Petrus nycklarna till himmelriket. Det närmaste vi kommer med NT i övrigt är i
Den som talar är Petrus, och inte Jesus, om man får tro evangeliet! Men det säger fortfarande väldigt litet om innebörden, och dessutom hade ingen av de närvarande hört talas om uppenbarelseboken, som skrevs minst 30 år senare, så även om det kan säga något om vad Jesus menade, så ger det ingen som helst ledtråd till vad lärjungarna kan ha uppfattat. I stället får vi vända oss till GT igen … (suck!). Om lärjungarna var trogna judar så kunde de nog GT ganska väl. Man läste igenom moseböckerna och profeterna på ett år (varefter man började om), medan övriga skrifter användes på litet andra sätt. Vilka de övriga skrifterna var kunde variera beroende på vilken grupp de tillhörde – fariséer, sadducéer, esséer, seloter etc. de erkände, eller förkastade, litet olika böcker, även om några, t.ex. psaltaren, var gemensama för alla. I detta fall får vi vända oss till Jesaja, som alla, utom Samarierna, erkände, och den andra delen i kapitel 22 (vers 15-25):
- Kungen är Davids son i rakt nedstigande led
- Det är självklart att det finns en minister med makt, och att det rör sig om ett ämbete, vilket f.ö. direkt framgår ur texten, och som Petrus återkommer till i början av apostlagärningarna, då man skall utse en efterträdare till Judas Iskariot
- Det hela följs av en förutsägelse, som säger att det inte kommer att hålla för evigt – att det hela blir för tungt, medan Jesus i sin version ger en närmast motsatt förutsägelse – att dödsrikets portar aldrig skall få makt över kyrkan. I förutsägelsen från Jesaja sägs att det är familjen som blir för jobbig. För judarna var det självklart vem som avsågs, eftersom alla var patriarkernas barn. Kyrkan framstår här som en familj … vilket knyter an till vilka som är Jesu bröder och systrar …
- Ministern har ämbetskläder (så att alla skulle kunna känna igen honom), t.ex. ett bälte, vilket återkommer då Jesus förutsäger hur det skall komma att gå för Petrus, efter att ha uppstått (Joh 21:15-19) När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!"
Nu återstår två frågor om man tror på ”sola scriptura”, och det gäller om den makt och auktoritet som Jesus gav Petrus bara gäller honom personligen, dvs. att han tog med sig nycklarna i graven, eller kanske på det kors, på vilket han dog, på circus Vaticanus, där han också begravdes, och där Peterskyrkan står i dag, dvs. kejsarna Neros och Caligulas cirkus omfattade ungefär gården framför kyrkan (men med annan form), och korsfästelsen bör ha ägt rum ungefär där pelaren står i dag, medan han grävdes ner några meter utanför anläggningen, dvs. där kyrkan står i dag. Man fann graven ganska rakt under högaltaret 1939… Det finns en del som talar emot att ämbetet skulle försvinna eller upphöra med Petrus död. Inte minst att det är en skillnad mellan ett personligt uppdrag och ett ämbete. Man kan naturligtvis lämna den frågan därhän, men det är inte riktigt tillfredsställande. I så fall menar man att Petrus ord motsvarar skriften, även om det ger ett problem för de tidiga kristna – hur skulle de kunna veta vad det var som egentligen gällde? Den andra frågan gäller auktoriteten i sig. Här får vi gå till breven för att få svar. 1 Tim 3:15 säger Men skulle jag dröja så vet du nu hur man bör uppföra sig i Guds hushåll - den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. Detta är inte helt enkelt eller självklart för oss att förstå. Först och främst – åter varierar man översättningen av ecclesia. Sedan konstaterar vi att aposteln inte anger skriften som auktoritet. Till slut det mest komplicerade, och det är vad som menas med Guds hushåll. Vi kan enkelt tänka oss en familj – kanske judisk, och kanske modern. Men det är inte vad Paulus menar, och inte heller vad Timoteus uppfattade. Snarare var det ett romerskt hushåll. Strukturen var enkelt uttryckt den att familjefadern, pater familias, var i centrum, och hade all makt. Sedan kom hans barn & syskon, och sedan klienterna, fria människor med fastställda skyldigheter – ofta frigivna slavar, och sedan slavarna. Det fanns hierarkier och ordningar inom grupperna också. En vanlig anledning att frige slavar var att de då fick rätt att ingå kontrakt (skriva under), vilket var praktiskt om de t.ex. agerade som representanter i hamnstaden eller i samband resor. En observant läsare konstaterar att varje likhet med en modern frikyrkoförsamling saknas, samtidigt som den personliga auktoriteten hos ledaren kan inte ha undgått någon på den tiden.
Som ni märker har jag bara skrapat litet på ytan av vad det första citatet innebär. Jag har bara använt bibliska hänvisningar, och inte gått igenom alla, och de som jag nosat närmare på har mycket mer att säga den som vill läsa dem litet noggrannare och djupare.
Matteus 16:13-20Textens sammanhang förklaras bäst genom Matteus struktur på sitt evangelium. Det består av 5 huvuddelar, där varje del består av några händelser och en predikan, samt en inledning som talar om vem Jesus är, och en avslutning som handlar om hans lidande, död och uppståndelse. De 5 delarna är: hans föreskrifter – hans makt – hans liknelser – växande motstånd – kungen framträder (intåget i Jerusalem & templets rening). Textavsnittet tillhör den 5:e delen, dvs. där evangelisten bevisar att Jesus är kung. Ett uppenbart sätt att läsa texten är då att jämföra med Lukas 1:30-33 Då sade ängeln till henne: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut." Denna text är också intressant på många sätt. Jag nöjer mig här med att nämna att den förste som satte sig på sin fader Davids tron var Salomo, som var känd för att han sökte vishet (dvs. att lära känna Guds tankar), och att han byggde ett tempel. Vidare kan jag notera att den som framställs som drottning under Salomos tid var hans mor, och när allt kommer omkring är det inte så konstigt att kungens mor är drottning, och att motsvarande också förefaller vara fallet för alla de kungar som kom efter Salomo. Om man antar att judarna kunde GT kan man också riskfritt anta att de som såg Jesus som kung också, med stöd av skriften, såg Maria som drottning.
När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet." - "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.
För kristna är det i allmänhet okontroversiellt att kalla Jesus för kung, så avsnittet hos Matteus säger kanske inte så mycket nytt i det hänseendet. Om vi återvänder till texten finner vi några andra saker som dyker upp också hos den som inte ”kan hela bibeln utantill”. Dels att Jesus byter namn på Simon till Petrus, och dels att det finns ett par snarlika ställen i evangelierna i övrigt, dvs. både hos Matteus, och hos de andra. De andra talar på olika sätt om att Simon byter namn, så det är väl omvittnat även om tillfället då han får det nya namnet varierar något, och att Jesus frågar vem de anser att han är, samt att Petrus svarar och att Jesus förbjuder dem att tala om det för allmänheten.
Att byta namn är inte helt självklart. Det sker några gånger i bibeln, och då är det Gud som ger det nya namnet, som också säger något om personens kallelse. Bland kända exempel finns Abram --> Abraham och Jakob -->Israel. Simon blir alltså Petrus – klippan, på vilken kyrkan skall byggas – jämför med Salomos tempel! En invändning är att Jesus kan ha givit Simon det nya namnet, men att han skulle ha menat sig själv när han talade om klippan. Den invändningen är litet svår att hantera, eftersom den innebär att evangelisten utelämnat den del av sammanhanget som ger förklaringen. Då uppkommer frågan vilka andra bibelställen som bör ges en radikalt annorlunda innebörd genom ett litet tillägg, och hur man kan identifiera dem osv. En annan invändning är att grekiskans Petrus (Simons nya namn) och klippan har olika genus. Denna invändning förutsätter att de skulle ha talat grekiska med varandra, eftersom motsvarande skillnad inte föreligger på arameiska. Visserligen kunde nog båda en del grekiska – ungefär som de flesta i Sverige i dag kan hanka sig fram på engelska – för att kunna tala med ockupationsmakten och andra främlingar, men det förefaller inte sannolikt att de skulle ha använt det språket sinsemellan. För de judar som hörde det hela var associationen solklar: klippan är tempelberget, och kyrkan är templet. För att göra det ännu tydligare: tempelberget (som Jerusalem är byggt på) är det berg (Horeb) på vilket Abraham var på väg att offra sin son Isak, och där han förutsade att Herren själv skall utse sitt offer (1 mos 22:8).
Nästa invändning brukar vara att man på grekiska använder ett ord för kyrka, som också kan tolkas som församling. Tankarna hos dem som kommer med denna invändning brukar då gå till någon modern frikyrkoförsamling. Det är helt främmande för sammanhanget. Judarna förstod begreppet med följande ”nycklar”: ordet användes i grekiska för motsvarande stadsförsamling eller kommunfullmäktige, dvs. de utvalda som hade att styra staden, och för juden var parallellen solklar – judarna var kallade att vara ett folk av präster, ett konungsligt prästerskap, dvs. utvalda och helgade, tagna ut ur världen för sin särskilda kallelse, vilket i sin tur innebar att särskilda krav ställdes på dem.
Nästa observation är att texten återkommer i snarlikt utförande några kapitel senare, men fortfarande i samma huvudavsnitt, men denna gång är det en del av en längre predikan,
Matteus 18:15-20:
Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig har du vunnit tillbaka din broder. Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för på två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare. Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem."
Här finner vi alltså åter meningen om att binda och att lösa, men denna gång riktat till alla tolv, och knutet till att förlåta synder. Den begränsningen finns inte i den första texten. Här har man översatt ecclesia med församlingen – oklart varför – men det talar inte om församlingen som något abstrakt, utan det finns en klar auktoritet, och Jesus ger en solklar makt. Det värsta straffet som kan utdelas är att inte längre räknas som en del i församlingen. Det motsvaras direkt av att uteslutas ur folket! Flera ställen i breven har samma straff, t.ex. 3 Joh 10. Stället anknyter till de uppdrag han ger apostlarna: att vittna, att fira nattvarden, att döpa, att förlåta synder. Han ger dem också motsvarande makt – t.ex. att driva ut orena andar. Men fortfarande har vi ingen förklaring till vad han kan ha menat med att ge Petrus nycklarna till himmelriket. Det närmaste vi kommer med NT i övrigt är i
uppenbarelseboken 3:7-13
Och skriv till ängeln för församlingen i Filadelfia:
Så säger den helige, den sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn. Se, jag skall låta några komma från Satans synagoga, några som kallar sig judar men inte är det utan ljuger. Se, jag skall få dem att komma och kasta sig för dina fötter, och de skall förstå att jag älskar dig. Du har bevarat ordet om min uthållighet, och därför skall jag bevara dig från prövningens stund, som skall komma över hela världen för att pröva jordens invånare. Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på Guds stad, det nya Jerusalem som kommer ner ur himlen, från min Gud, och mitt nya namn. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!
Den som talar är Petrus, och inte Jesus, om man får tro evangeliet! Men det säger fortfarande väldigt litet om innebörden, och dessutom hade ingen av de närvarande hört talas om uppenbarelseboken, som skrevs minst 30 år senare, så även om det kan säga något om vad Jesus menade, så ger det ingen som helst ledtråd till vad lärjungarna kan ha uppfattat. I stället får vi vända oss till GT igen … (suck!). Om lärjungarna var trogna judar så kunde de nog GT ganska väl. Man läste igenom moseböckerna och profeterna på ett år (varefter man började om), medan övriga skrifter användes på litet andra sätt. Vilka de övriga skrifterna var kunde variera beroende på vilken grupp de tillhörde – fariséer, sadducéer, esséer, seloter etc. de erkände, eller förkastade, litet olika böcker, även om några, t.ex. psaltaren, var gemensama för alla. I detta fall får vi vända oss till Jesaja, som alla, utom Samarierna, erkände, och den andra delen i kapitel 22 (vers 15-25):
Så sade Herren Gud Sebaot: Gå till den där förvaltaren, till Shevna, kungens minister, och säg: Vad och vem ger dig rätt att här hugga ut en grav åt dig, du som hugger ut din grav högt uppe, gör dig en boning i klippan? Herren skall skaka lössen av dig, som man skakar kläder. Han skall knyckla ihop dig till en boll och slunga dig bort till ett vidsträckt land. Där skall du dö och där skall dina praktvagnar hamna. Du är en skamfläck för din herres hus. Jag skall beröva dig ditt ämbete, störta dig från din ställning. Den dagen skall jag kalla på min tjänare, på Eljakim, Hilkias son. Jag skall klä honom i din dräkt, spänna om honom ditt bälte och ge honom den makt som du har nu. Han skall bli en fader för Jerusalems invånare och Judas folk. I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna. Jag skall driva in honom som en spik som sitter stadigt på sin plats, och hans ämbetes tyngd skall sprida glans över hans släkt.Om de gick regelbundet till synagogan kan de knappast ha missat anknytningen. Här finns ett antal observationer att göra:
Men hans släkt skall hänga sig på honom med hela sin tyngd, telningar och ätteläggar, alla slags småkärl och skålar och krus av alla de slag. Den dagen, säger Herren Sebaot, skall spiken som satt så stadigt lossna; den bryts av och faller ner, och allt som hängde på den går i kras. Herren har talat.
- Kungen är Davids son i rakt nedstigande led
- Det är självklart att det finns en minister med makt, och att det rör sig om ett ämbete, vilket f.ö. direkt framgår ur texten, och som Petrus återkommer till i början av apostlagärningarna, då man skall utse en efterträdare till Judas Iskariot
- Det hela följs av en förutsägelse, som säger att det inte kommer att hålla för evigt – att det hela blir för tungt, medan Jesus i sin version ger en närmast motsatt förutsägelse – att dödsrikets portar aldrig skall få makt över kyrkan. I förutsägelsen från Jesaja sägs att det är familjen som blir för jobbig. För judarna var det självklart vem som avsågs, eftersom alla var patriarkernas barn. Kyrkan framstår här som en familj … vilket knyter an till vilka som är Jesu bröder och systrar …
- Ministern har ämbetskläder (så att alla skulle kunna känna igen honom), t.ex. ett bälte, vilket återkommer då Jesus förutsäger hur det skall komma att gå för Petrus, efter att ha uppstått (Joh 21:15-19) När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina lamm på bete." Och han frågade honom för andra gången: "Simon, Johannes son, älskar du mig?" Simon svarade: "Ja, herre, du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "Var en herde för mina får." Och han frågade honom för tredje gången: "Simon, Johannes son, har du mig kär?" Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: "Har du mig kär?" och han svarade: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Jesus sade: "För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill." (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: "Följ mig!"
Nu återstår två frågor om man tror på ”sola scriptura”, och det gäller om den makt och auktoritet som Jesus gav Petrus bara gäller honom personligen, dvs. att han tog med sig nycklarna i graven, eller kanske på det kors, på vilket han dog, på circus Vaticanus, där han också begravdes, och där Peterskyrkan står i dag, dvs. kejsarna Neros och Caligulas cirkus omfattade ungefär gården framför kyrkan (men med annan form), och korsfästelsen bör ha ägt rum ungefär där pelaren står i dag, medan han grävdes ner några meter utanför anläggningen, dvs. där kyrkan står i dag. Man fann graven ganska rakt under högaltaret 1939… Det finns en del som talar emot att ämbetet skulle försvinna eller upphöra med Petrus död. Inte minst att det är en skillnad mellan ett personligt uppdrag och ett ämbete. Man kan naturligtvis lämna den frågan därhän, men det är inte riktigt tillfredsställande. I så fall menar man att Petrus ord motsvarar skriften, även om det ger ett problem för de tidiga kristna – hur skulle de kunna veta vad det var som egentligen gällde? Den andra frågan gäller auktoriteten i sig. Här får vi gå till breven för att få svar. 1 Tim 3:15 säger Men skulle jag dröja så vet du nu hur man bör uppföra sig i Guds hushåll - den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. Detta är inte helt enkelt eller självklart för oss att förstå. Först och främst – åter varierar man översättningen av ecclesia. Sedan konstaterar vi att aposteln inte anger skriften som auktoritet. Till slut det mest komplicerade, och det är vad som menas med Guds hushåll. Vi kan enkelt tänka oss en familj – kanske judisk, och kanske modern. Men det är inte vad Paulus menar, och inte heller vad Timoteus uppfattade. Snarare var det ett romerskt hushåll. Strukturen var enkelt uttryckt den att familjefadern, pater familias, var i centrum, och hade all makt. Sedan kom hans barn & syskon, och sedan klienterna, fria människor med fastställda skyldigheter – ofta frigivna slavar, och sedan slavarna. Det fanns hierarkier och ordningar inom grupperna också. En vanlig anledning att frige slavar var att de då fick rätt att ingå kontrakt (skriva under), vilket var praktiskt om de t.ex. agerade som representanter i hamnstaden eller i samband resor. En observant läsare konstaterar att varje likhet med en modern frikyrkoförsamling saknas, samtidigt som den personliga auktoriteten hos ledaren kan inte ha undgått någon på den tiden.
Som ni märker har jag bara skrapat litet på ytan av vad det första citatet innebär. Jag har bara använt bibliska hänvisningar, och inte gått igenom alla, och de som jag nosat närmare på har mycket mer att säga den som vill läsa dem litet noggrannare och djupare.
måndag 4 oktober 2010
Bibelläsning
Läsningen på mässan igår, berörde mig djupt.. Starka ord som vi alla bör reflektera över.. Läsningen var ur Luk 17:5-10
"Apostlarna sade till Herren: "Ge oss större tro." Herren svarade: "Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.
Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. 9Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra."
"Apostlarna sade till Herren: "Ge oss större tro." Herren svarade: "Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.
Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. 9Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra."
lördag 2 oktober 2010
Miserere Mei Deus - Kings College Chapel Choir
Fick ett tips om denna låten. Den är verkligen makalös. Lyssna till de höga C: na, de låter nästan övernaturligt, och sänt från ovan..
fredag 1 oktober 2010
En liten fördjupning om helgonen och kyrkan
I den första artikeln skapade jag litet på den historiska ytan om varför det finns helgon i den katolska kyrkan. De första helgonen var martyrer, som delade Kristi död, och därför hans uppståndelse, och de följdes av människor som givit sina liv utan att bli mördare. Dessa människor är förebilder och förebedjare.
I den andra artikeln skissade jag litet på vad kyrkan är, i syfte att beskriva helgonens plats. Kyrkan är Kristi kropp, och vi är dess lemmar. Det är något helt konkret. Kyrkan är inte Jesu ande eller något liknande abstrakt, och vi är inte anställda med olika roller och uppdrag. Helgonen är de lemmar som fullkomnats, och som kan fullgöra sina uppgifter på ett Gudomligt sätt, eftersom de lever i en fullkomlig gemenskap med Gud. De är i Gud, och Gud är i dem.
I denna artikel tänkte jag gå litet mer på djupet med helgonen och deras plats i kyrkan. Gemenskapen är mer än en samvaro, eller ett samkväm - det är en förening med Gud. Få av våra kroppsdelar kan göra något självständigt, och om de förlorar gemenskapen med resten av kroppen så dör de, och duger inte till annat än att kastas bort, eller brännas som avfall. Kristendomen är inte främst ett system av läror, som man kan härleda ur en textmassa, utan ett liv i gemenskap med Gud. Därför spelar det mindre roll om en lem har litet oklara, eller kanske till och med felaktiga, uppfattningar om vad huvudet vill, eller om hur resten av kroppen fungerar. Det allvarliga ligger i om den enskilda lemmen börjar att sträva efter något annat än vad huvudet vill. Helgonen är de lemmar som ger upp sin egen vilja för att helt ge sig till Guds vilja. det har visat sig vara ett bra sätt att åstadkomma större saker än vad man förmår på egen hand... Nu är det sällan man ser vad som egentligen görs, som särskilt märkvärdigt. Jesus arbetade förmodligen med trä i någon form från ca 12 års ålder tills han blev ca 30, och jag känner inte till att något av vad han åstadkom finns kvar. Sedan gick han runt och pratade litet, och botade några sjuka, men de är alla sedan länge avlidna. Efter något år var de ledande så irriterade på honom att de såg till att han avrättades. Det vi har kvar är sakramenten och effekterna, snarare än att vi kan låta oss imponeras av vad han gjorde på det materiella planet. Detta gäller i lika stor utsträckning helgonen.
Det jag skrivit hittills kommer några att hålla med om, medan andra kommer att finna felen i. Man kan t.ex. hitta bibelverser där man fördömer felaktiga läror. Man kan sedan fråga om det är den felaktiga uppfattningen, eller spridandet av den som fördöms... Men det centrala är ändå det som gör kyrkan till just en kyrka, en gemenskap. Det gamla förbundet var slutet i offerblod, och på samma sätt kan man säga att det nya förbundet slöts i Jesu blod. Men det är mer än så. I det gamla förbundet var det blodsband som höll det samman. Alla var barn till Abraham, och på så sätt delar av honom. Det var inte en församling av likasinnade, eller likatänkande, eller av människor med liknande livserfarenheter. För att förstå det kan man tänka på det modernare talesättet, ett man kan räkna antalet kärnor i ett äpple, men inte antalet äpplen i en kärna. Det nya förbundet hålls också samman med en sorts blodsband, och denna gång är det Kristi blod. Läs gärna vad Paulus skriver till korintierna om gemenskapen i Kristi blod. Det är detta blod som förenar oss. Vid den sista måltiden gav Jesus apostlarna att äta av hans kropp, och dricka av hans blod. Det är det sanna och fullkomliga offret. Det är inte "en gång till" relativt vad som hände dagen efter några hundra meter bort, utan det är samma offer. Det var inte en engångshändelse, utan han bad dem att fortsätta. Genom Johannes får vi höra att han sade att hans kropp är verklig föda, och att hans blod är verklig dryck.
Vi måste åter påminna oss skillnaden mellan templet och synagogan. Templet är offerplatsen, och synagogan är platsen för förkunnelse. När Jesus offrar sig en gång för alla innebär det inte att alla offer härefter är meningslösa, utan att han är det perfekta offret, som frambärs i all evighet. Det gamla förbundets offer var symboler eller avbildningar, medan det nya förbundets offer är verkligt och levande. Det är inte historia, utan ständigt närvarande. Det genomförs inte gång efter annan på altaret, utan det är samma offer som frambärs i varje mässa. Det gör att vi får möjligheten att bli delaktiga i detta eviga offer inför Fadern. Det är genom detta offer som vi får del i Kristi Gudomlighet, det eviga livet - genom att äta hans kött och dricka hans blod. Det är genom det som vi kan tillåta honom att leva i oss.
Om nu Gud lever, och vill leva, i oss, så innebär det att också vi måste vilja något. Vi överlåter oss när vi förenar oss med honom i offret. Vi kan göra det i nattvarden, men det måste också få någon annan återspegling i våra liv. För att komma det litet närmare bör vi kanske fundera ett varv till kring innebörden av offer. Jag skrev tidigare att det har med kärlek att göra, och att det finns något av frivillighet. Jesus sade att han gav sitt liv av fri vilja, och att han därför hade rätt att få det tillbaks. För att förstå hans kärlek till oss kan vi tänka på en situation av förälskelse - då är det inte svårt att avstå ifrån något för att få tillbringa en stund tillsammans med den älskade. Litet senare kanske man som förälder måste avstå något till förmån för eventuella barn. Det kan ibland kännas litet jobbigare. Men man gör det för att man vill ge det till den man älskar. För att den man älskar skall få något ur det. Jesus älskar oss så att han var beredd till lidandet på korset för att rädda oss. Räddningen är inte bara att vi slipper helvetet, vilket naturligtvis är trevligt, utan att vi bjuds in till en gemenskap med honom, till att bli hans bröder och systrar.
Här är det åter plats att påminna om perspektiven. Det är inte så att Gud är som vi föreställer oss, fast litet mer, eller litet bättre, eller ens helt perfekt. Det är tvärtom så att våra erfarenheter och föreställningar är bleka avbilder av originalet.
Helgonen är de som förenar sig fullkomligt med Jesus i hans offer, för att som delar i hans kropp fullgöra Faderns vilja. När vi förenar oss med helgonen i deras förböner för människorna, så förenar vi oss med Kristus i hans offer inför Gud.
Detta är helgonens egentliga plats i kyrkan. Jag hoppas att alla som läst så här långt också vill fullfölja sin kallelse till helighet. Oavsett om man tycker att resonemanget är bra eller dåligt, rätt eller fel.
I den andra artikeln skissade jag litet på vad kyrkan är, i syfte att beskriva helgonens plats. Kyrkan är Kristi kropp, och vi är dess lemmar. Det är något helt konkret. Kyrkan är inte Jesu ande eller något liknande abstrakt, och vi är inte anställda med olika roller och uppdrag. Helgonen är de lemmar som fullkomnats, och som kan fullgöra sina uppgifter på ett Gudomligt sätt, eftersom de lever i en fullkomlig gemenskap med Gud. De är i Gud, och Gud är i dem.
I denna artikel tänkte jag gå litet mer på djupet med helgonen och deras plats i kyrkan. Gemenskapen är mer än en samvaro, eller ett samkväm - det är en förening med Gud. Få av våra kroppsdelar kan göra något självständigt, och om de förlorar gemenskapen med resten av kroppen så dör de, och duger inte till annat än att kastas bort, eller brännas som avfall. Kristendomen är inte främst ett system av läror, som man kan härleda ur en textmassa, utan ett liv i gemenskap med Gud. Därför spelar det mindre roll om en lem har litet oklara, eller kanske till och med felaktiga, uppfattningar om vad huvudet vill, eller om hur resten av kroppen fungerar. Det allvarliga ligger i om den enskilda lemmen börjar att sträva efter något annat än vad huvudet vill. Helgonen är de lemmar som ger upp sin egen vilja för att helt ge sig till Guds vilja. det har visat sig vara ett bra sätt att åstadkomma större saker än vad man förmår på egen hand... Nu är det sällan man ser vad som egentligen görs, som särskilt märkvärdigt. Jesus arbetade förmodligen med trä i någon form från ca 12 års ålder tills han blev ca 30, och jag känner inte till att något av vad han åstadkom finns kvar. Sedan gick han runt och pratade litet, och botade några sjuka, men de är alla sedan länge avlidna. Efter något år var de ledande så irriterade på honom att de såg till att han avrättades. Det vi har kvar är sakramenten och effekterna, snarare än att vi kan låta oss imponeras av vad han gjorde på det materiella planet. Detta gäller i lika stor utsträckning helgonen.
Det jag skrivit hittills kommer några att hålla med om, medan andra kommer att finna felen i. Man kan t.ex. hitta bibelverser där man fördömer felaktiga läror. Man kan sedan fråga om det är den felaktiga uppfattningen, eller spridandet av den som fördöms... Men det centrala är ändå det som gör kyrkan till just en kyrka, en gemenskap. Det gamla förbundet var slutet i offerblod, och på samma sätt kan man säga att det nya förbundet slöts i Jesu blod. Men det är mer än så. I det gamla förbundet var det blodsband som höll det samman. Alla var barn till Abraham, och på så sätt delar av honom. Det var inte en församling av likasinnade, eller likatänkande, eller av människor med liknande livserfarenheter. För att förstå det kan man tänka på det modernare talesättet, ett man kan räkna antalet kärnor i ett äpple, men inte antalet äpplen i en kärna. Det nya förbundet hålls också samman med en sorts blodsband, och denna gång är det Kristi blod. Läs gärna vad Paulus skriver till korintierna om gemenskapen i Kristi blod. Det är detta blod som förenar oss. Vid den sista måltiden gav Jesus apostlarna att äta av hans kropp, och dricka av hans blod. Det är det sanna och fullkomliga offret. Det är inte "en gång till" relativt vad som hände dagen efter några hundra meter bort, utan det är samma offer. Det var inte en engångshändelse, utan han bad dem att fortsätta. Genom Johannes får vi höra att han sade att hans kropp är verklig föda, och att hans blod är verklig dryck.
Vi måste åter påminna oss skillnaden mellan templet och synagogan. Templet är offerplatsen, och synagogan är platsen för förkunnelse. När Jesus offrar sig en gång för alla innebär det inte att alla offer härefter är meningslösa, utan att han är det perfekta offret, som frambärs i all evighet. Det gamla förbundets offer var symboler eller avbildningar, medan det nya förbundets offer är verkligt och levande. Det är inte historia, utan ständigt närvarande. Det genomförs inte gång efter annan på altaret, utan det är samma offer som frambärs i varje mässa. Det gör att vi får möjligheten att bli delaktiga i detta eviga offer inför Fadern. Det är genom detta offer som vi får del i Kristi Gudomlighet, det eviga livet - genom att äta hans kött och dricka hans blod. Det är genom det som vi kan tillåta honom att leva i oss.
Om nu Gud lever, och vill leva, i oss, så innebär det att också vi måste vilja något. Vi överlåter oss när vi förenar oss med honom i offret. Vi kan göra det i nattvarden, men det måste också få någon annan återspegling i våra liv. För att komma det litet närmare bör vi kanske fundera ett varv till kring innebörden av offer. Jag skrev tidigare att det har med kärlek att göra, och att det finns något av frivillighet. Jesus sade att han gav sitt liv av fri vilja, och att han därför hade rätt att få det tillbaks. För att förstå hans kärlek till oss kan vi tänka på en situation av förälskelse - då är det inte svårt att avstå ifrån något för att få tillbringa en stund tillsammans med den älskade. Litet senare kanske man som förälder måste avstå något till förmån för eventuella barn. Det kan ibland kännas litet jobbigare. Men man gör det för att man vill ge det till den man älskar. För att den man älskar skall få något ur det. Jesus älskar oss så att han var beredd till lidandet på korset för att rädda oss. Räddningen är inte bara att vi slipper helvetet, vilket naturligtvis är trevligt, utan att vi bjuds in till en gemenskap med honom, till att bli hans bröder och systrar.
Här är det åter plats att påminna om perspektiven. Det är inte så att Gud är som vi föreställer oss, fast litet mer, eller litet bättre, eller ens helt perfekt. Det är tvärtom så att våra erfarenheter och föreställningar är bleka avbilder av originalet.
Helgonen är de som förenar sig fullkomligt med Jesus i hans offer, för att som delar i hans kropp fullgöra Faderns vilja. När vi förenar oss med helgonen i deras förböner för människorna, så förenar vi oss med Kristus i hans offer inför Gud.
Detta är helgonens egentliga plats i kyrkan. Jag hoppas att alla som läst så här långt också vill fullfölja sin kallelse till helighet. Oavsett om man tycker att resonemanget är bra eller dåligt, rätt eller fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)