Hur skall man egentligen tolka Paulus ord i Romarbrevet 13? Är tex en kommunistisk regim given från Gud osv.. Eller vad menar Paulus egentligen. Jag vet att många missbrukat dessa verser till dåliga ändamål.
Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.
torsdag 20 maj 2010
tisdag 18 maj 2010
Gästblogg:Om pingst
Det är nio dagar mellan Kristi himmelsfärd och pingst. Nio dagar av bön, enligt apostlagärningarna. Urtypen för alla novenor – en förberedelse som behövs för att ta emot något riktig stort, något gudomligt. Jesus undervisade i tre år, och säkert hade de lärt sig en hel del, men vad hade de förstått? Påsken hade skapat en blandning av glädje, hopp och av oro. Vad de inte förstod var att de 40 följande dagarna hade förankrat tron på uppståndelsen, tron på att han faktiskt lever. Dessa dagar var nödvändiga, men denna tro, denna övertygelse, ledde dem ingenstans: den fråga de hade efter de 40 dagarna var om tiden nu var inne för att upprätta det nya Israel, dvs. att kasta ut ockupanterna och att göra slut på allt käbbel om hur lagen, men också profeterna, skulle tolkas. Kanske inte minst viktigt var att få sätta sig intill makten – minns hur några av dem försökte att få platserna till höger och vänster…
Kristi himmelsfärd grusade, eller åtminstone förvirrade, lärjungarnas materiella förhoppningar, och, i bästa fall, befriade dem ifrån deras alltför snäva perspektiv. Hur viktigt och värdefullt är inte detta för att pingstens ande skulle kunna börja verka? Vart skulle anden kunnat leda dem om de varit kvar i sina fåfängligheter? Handlar kanske pingsten i lika hög grad om att vi skall ställa frågan vad vi är beredda till, vilka perspektiv och förhoppningar som vi har och lever med? Handlar den om att vi måste fråga vilka fördomar och färdiga uppfattningar som vi håller fast vid? Om vad vi egentligen – innerst inne – tror är möjligt eller nödvändigt?
Var pingsten något helt nytt? Är den något separat, eller är den i själva verket en del i Kristi frälsningsverk? Om vi tittar på den första påsken, så var händelseförloppet ungefär följande: Gud besegrar de egyptiska avgudarna en efter en genom plågorna som drabbade deras ”maktsfärer”, han visade sig till slut som Herre över liv och död, och räddade Israel ur slavlägret, varefter han gav dem sitt förbund, sitt löfte, sitt ord. Detta gjorde han just på pingstdagen, och judarna firar än i dag veckofesten 7x7 dagar efter påsk. Det är alltså förbundets dag, då allt återupprätts, och det nya startar, men det är också en skördens dag, det var så första gången, det är en skördefest för judarna i dag, och de första av andens frukter skördades då folk anslöt sig till apostlarna i tusental. Det hela var förutsagt… jag skall ta ut hjärtat av sten … göra er levande… etc. Det var bara det att ingen hade riktigt förstått…
Nu innehåller pingstens texter ännu mer. Den Helige Ande kom som eldslågor och talde genom apostlarna, Gud talade till Moses genom en brinnande buske. Det förklarar en del av att kyrkan är Kristi kropp, och varför det kan vara värt att lyssna till kyrkan mer än till tidsandan, eller aldrig så intelligenta, belästa och bibelsprängda människor.
Men det kanske mest förvånande var att folk från alla håll hörde sitt språk talas. Vad Gud gjorde var alltså att ”reversera” straffet efter tornet i Babylon, då han såg till att människorna inte längre skulle förstå varandra. Tornet byggdes av människor till sin ära, medan apostlarnas förkunnelse och verksamhet sker till Guds ära. I stället för att bygga ett torn av trä och sten, bygger de en kyrka av levande människor. På så sätt fullbordar pingsten vår befrielse ifrån synd och straff. Frågan till oss är oundviklig: till vems ära, med vilka medel och på vilka villkor tar vi emot, och ger vidare, det glada budskapet – budskapet om syndernas förlåtelse? Sker det till Guds ära, eller vill vi gärna själva vara i centrum? Accepterar vi det hela som det är, eller kompletterar vi med allehanda egna goda idéer – om hur det var då, hur det borde vara eller något annat? När vi ger budskapet vidare kan man undra om vi är den Helige Andes redskap, eller om vi har alltför bestämda uppfattningar om hur det skall gå till. Det finns en innebörd av att överlåta sig helt och hållet till Gud…
Stefan Herczfeldt
Kristi himmelsfärd grusade, eller åtminstone förvirrade, lärjungarnas materiella förhoppningar, och, i bästa fall, befriade dem ifrån deras alltför snäva perspektiv. Hur viktigt och värdefullt är inte detta för att pingstens ande skulle kunna börja verka? Vart skulle anden kunnat leda dem om de varit kvar i sina fåfängligheter? Handlar kanske pingsten i lika hög grad om att vi skall ställa frågan vad vi är beredda till, vilka perspektiv och förhoppningar som vi har och lever med? Handlar den om att vi måste fråga vilka fördomar och färdiga uppfattningar som vi håller fast vid? Om vad vi egentligen – innerst inne – tror är möjligt eller nödvändigt?
Var pingsten något helt nytt? Är den något separat, eller är den i själva verket en del i Kristi frälsningsverk? Om vi tittar på den första påsken, så var händelseförloppet ungefär följande: Gud besegrar de egyptiska avgudarna en efter en genom plågorna som drabbade deras ”maktsfärer”, han visade sig till slut som Herre över liv och död, och räddade Israel ur slavlägret, varefter han gav dem sitt förbund, sitt löfte, sitt ord. Detta gjorde han just på pingstdagen, och judarna firar än i dag veckofesten 7x7 dagar efter påsk. Det är alltså förbundets dag, då allt återupprätts, och det nya startar, men det är också en skördens dag, det var så första gången, det är en skördefest för judarna i dag, och de första av andens frukter skördades då folk anslöt sig till apostlarna i tusental. Det hela var förutsagt… jag skall ta ut hjärtat av sten … göra er levande… etc. Det var bara det att ingen hade riktigt förstått…
Nu innehåller pingstens texter ännu mer. Den Helige Ande kom som eldslågor och talde genom apostlarna, Gud talade till Moses genom en brinnande buske. Det förklarar en del av att kyrkan är Kristi kropp, och varför det kan vara värt att lyssna till kyrkan mer än till tidsandan, eller aldrig så intelligenta, belästa och bibelsprängda människor.
Men det kanske mest förvånande var att folk från alla håll hörde sitt språk talas. Vad Gud gjorde var alltså att ”reversera” straffet efter tornet i Babylon, då han såg till att människorna inte längre skulle förstå varandra. Tornet byggdes av människor till sin ära, medan apostlarnas förkunnelse och verksamhet sker till Guds ära. I stället för att bygga ett torn av trä och sten, bygger de en kyrka av levande människor. På så sätt fullbordar pingsten vår befrielse ifrån synd och straff. Frågan till oss är oundviklig: till vems ära, med vilka medel och på vilka villkor tar vi emot, och ger vidare, det glada budskapet – budskapet om syndernas förlåtelse? Sker det till Guds ära, eller vill vi gärna själva vara i centrum? Accepterar vi det hela som det är, eller kompletterar vi med allehanda egna goda idéer – om hur det var då, hur det borde vara eller något annat? När vi ger budskapet vidare kan man undra om vi är den Helige Andes redskap, eller om vi har alltför bestämda uppfattningar om hur det skall gå till. Det finns en innebörd av att överlåta sig helt och hållet till Gud…
Stefan Herczfeldt
söndag 9 maj 2010
Bibelvers
En bibelvers kring Paulus syn på nattvarden som jag finner intressant.
"Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd (1 Kor 10:14-17)
"Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd (1 Kor 10:14-17)
torsdag 6 maj 2010
Gästblogg:Om Kristi himmelsfärd
Det skrivs, tänks och mediteras mycket kring våra stora högtider och deras innebörd. Få kristna har missat vad julen, påsken eller pingsten vill säga, även om lika få, eller kanske ännu ingen (?), helt har förstått innebörden i hela dess vidd och djup. Jag har en känsla av att Kristi himmelsfärds högtid hamnar litet vid sidan av… De flesta känner till den historiska händelsen, men vad vill de säga oss?
Texterna i den katolska kyrkan är: Apg. 1:1-11, Ps 47:2-3,6-9 (resp = v9 alt ”halleluja” ), Heb 9:24-28, 10:19-23, Vers före evangeliet: Matt 28:19a, 20b (Gå ut och gör alla folk till lärjungar – Jag är med er alla dagar till tidens slut), samt Luk 24:46-53.
Som så ofta läser olika människor ut olika saker ur texterna, liksom man läser in olika saker. Naturligtvis kan vi ”sätta in dem i sitt sammanhang” och säga att det är en viktig passus mellan de två stora händelserna: påsk & pingst. Jag vill inte avfärda det synsättet, eftersom jag tror att det innehåller en del sanning. Det var nödvändigt för Jesus att stanna 40 dagar för att förankra tron på uppståndelsen. Det var också, enligt honom själv, nödvändigt att återvända till Fadern för att han skulle sända den Helige Ande. Så här långt är det en bekräftelse av det nödvändiga, men ändå bara en historisk notering – den berör inte mig, den förändrar inte mitt liv, den är inte någon väsentlig del i min relation till Gud.
Det kommer mig litet närmare när jag ser att Jesu verksamhet ”i den gamla formen” är över, och att lärjungarna skall vittna om honom. En viktig tanke finns i texten ur hebreerbrevet, där Paulus säger ” Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten.”
På ett annat ställe säger han att kyrkan är Kristi kropp. För att mitt hjärta inte skall veta av någon synd krävs att jag fullständigt förenar det med Jesu hjärta – för egen maskin är jag knappast fri ifrån någon synd, något som skiljer mig från Gud. Då blir plötsligt meningen med himmelsfärden litet klarare: hade han varit kvar, så hade det bara varit han själv så att säga… Det är inte bara en fråga om effektivitet, att lärjungarna skulle predika på olik platser, utan det är inledningen till, och förutsättningen för, att han skall vara ”helt och hållet närvarande”, i och genom kyrkan. Han försvinner inte efter en visit, utan han blir så mycket större!
Bibeln säger inte endast något till oss, utan även något om oss. I detta sammanhang vill jag lyfta fram vad lärjungarna sade strax innan han lyftes upp: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?". Är det inte så även med oss, att våra förväntningar är ganska materiella? Det är inte oviktigt. Även Jesus blev trött och hungrig. Även Jesus gick på kalas. Men planerna och målen är större. Några lärjungar hade nog sett för sig att de skulle hamna på fina positioner i det nya kungariket. Få såg för sig hur de skulle sluta sina dagar (alla utom Johannes mördades). Ingen hade någon idé om vad de verkligen var kallade till, och vad de verkligen skulle uträtta. Ingen kunde ana vad som skulle hända bara några dagar senare: att de troendes antal skulle växa från ca 120 till flera tusen. Kan det vara så även med oss – att vi försöker att planera och förutse, men att Guds planer är större? När de kände igen Jesus i Emmaus bad de honom ”bliv kvar hos oss”, men han försvann ur deras åsyn. Det gjorde han också vid himmelsfärden. Är det inte så även med oss, att vi vill ”ha kvar honom” och ”hålla i honom”, att vi vill ha kontroll? Är vi på djupet beredda att släppa den, och att släppa in den Helige Ande – att verkligen be ”ske din vilja…”?
Stefan Herzcfeldt
Texterna i den katolska kyrkan är: Apg. 1:1-11, Ps 47:2-3,6-9 (resp = v9 alt ”halleluja” ), Heb 9:24-28, 10:19-23, Vers före evangeliet: Matt 28:19a, 20b (Gå ut och gör alla folk till lärjungar – Jag är med er alla dagar till tidens slut), samt Luk 24:46-53.
Som så ofta läser olika människor ut olika saker ur texterna, liksom man läser in olika saker. Naturligtvis kan vi ”sätta in dem i sitt sammanhang” och säga att det är en viktig passus mellan de två stora händelserna: påsk & pingst. Jag vill inte avfärda det synsättet, eftersom jag tror att det innehåller en del sanning. Det var nödvändigt för Jesus att stanna 40 dagar för att förankra tron på uppståndelsen. Det var också, enligt honom själv, nödvändigt att återvända till Fadern för att han skulle sända den Helige Ande. Så här långt är det en bekräftelse av det nödvändiga, men ändå bara en historisk notering – den berör inte mig, den förändrar inte mitt liv, den är inte någon väsentlig del i min relation till Gud.
Det kommer mig litet närmare när jag ser att Jesu verksamhet ”i den gamla formen” är över, och att lärjungarna skall vittna om honom. En viktig tanke finns i texten ur hebreerbrevet, där Paulus säger ” Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten.”
På ett annat ställe säger han att kyrkan är Kristi kropp. För att mitt hjärta inte skall veta av någon synd krävs att jag fullständigt förenar det med Jesu hjärta – för egen maskin är jag knappast fri ifrån någon synd, något som skiljer mig från Gud. Då blir plötsligt meningen med himmelsfärden litet klarare: hade han varit kvar, så hade det bara varit han själv så att säga… Det är inte bara en fråga om effektivitet, att lärjungarna skulle predika på olik platser, utan det är inledningen till, och förutsättningen för, att han skall vara ”helt och hållet närvarande”, i och genom kyrkan. Han försvinner inte efter en visit, utan han blir så mycket större!
Bibeln säger inte endast något till oss, utan även något om oss. I detta sammanhang vill jag lyfta fram vad lärjungarna sade strax innan han lyftes upp: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?". Är det inte så även med oss, att våra förväntningar är ganska materiella? Det är inte oviktigt. Även Jesus blev trött och hungrig. Även Jesus gick på kalas. Men planerna och målen är större. Några lärjungar hade nog sett för sig att de skulle hamna på fina positioner i det nya kungariket. Få såg för sig hur de skulle sluta sina dagar (alla utom Johannes mördades). Ingen hade någon idé om vad de verkligen var kallade till, och vad de verkligen skulle uträtta. Ingen kunde ana vad som skulle hända bara några dagar senare: att de troendes antal skulle växa från ca 120 till flera tusen. Kan det vara så även med oss – att vi försöker att planera och förutse, men att Guds planer är större? När de kände igen Jesus i Emmaus bad de honom ”bliv kvar hos oss”, men han försvann ur deras åsyn. Det gjorde han också vid himmelsfärden. Är det inte så även med oss, att vi vill ”ha kvar honom” och ”hålla i honom”, att vi vill ha kontroll? Är vi på djupet beredda att släppa den, och att släppa in den Helige Ande – att verkligen be ”ske din vilja…”?
Stefan Herzcfeldt
tisdag 27 april 2010
Övergrepp i fosterhem?
http://svt.se/2.22620/1.1732821/sexovergrepp_mot_hundratals_fosterbarn
Varför hör vi så lite om detta i media? Rör ju sig om hundratals barn.
Varför hör vi så lite om detta i media? Rör ju sig om hundratals barn.
måndag 19 april 2010
Skärselden kontra Jesu blod
Många protestanter säger att det inte behövs någon skärseld, då vi är renade i Jesu blod på korset.
Katoliken säger då vi är renade i Jesu blod och att all Guds stora nåd, finns i korset, där finns all förlåtelse för mänskligheten.
Men frågan är om det hela är så enkelt egentligen, och hur får vi del av detta?
För om vi skall bli rena i Jesu blod, så krävs det att vi dels inser vår synd, samt vilja omvända sig ifrån den, och slutligen be om förlåtelse från vårt innersta hjärta, samt om det så krävs, göra en konkret åtgärd som bot för synden, sitta av ett straff, eller tala med den man sårat i sin synd osv.
När denna process inträffat, har vi blivit rena i Jesu blod.
Jesus visar oss hur hårt han ser på synden, redan när vi i tanken tänker illa om vår broder, så syndar vi, redan när vi ser på en kvinna med åtrå i sinnet begår vi äktenskapsbrott.
Det betyder att om vi inte är vaksamma på vart vårt sinne leder oss, så kan vi leva i synd utan att inse det.
Jesus säger att om vi inte kan ta på oss korset och följa honom, så är vi inte värda att vara hans lärjungar.
Han säger även att det vi inte gör emot en av dessa minsta, det har vi heller inte gjort emot honom.
Detta innebär att varje gång jag skiter i ta på mig mitt kors, och inte bryr mig om en av dessa minsta, och väljer mitt ego före. Så är jag inte en del av Kristus.
All Guds nåd finns i korset, och all förlåtelse finns i Jesu blod. Men frågan är om vi vill ha del av detta, och är beredda att betala priset för det. Hur många är beredda att fullt ut offra sitt liv för Kristus? Hur många förstår till fullo kraften i hans uppstående, och delar hans lidanden?
De finns de som har tagit detta på allvar, och verkligen förstått kraften och styrkan i korsets nåd. Inom katolska kyrkan kallar vi dessa för helgon. Genom att se på helgonens liv, och det som dessa gör i Jesu namn, så bleknar det jag själv gjort för Kristus. Då inser jag att jag inte tillfullo har tagit del av Guds nåd i Jesu blod. Det kommer därför vara en smärtsam rening att genomgå när jag ser kristus, jag kommer att gråta i min förtvilan för det jag inte gjort för honom. Mina synder måste bort, från mig. Jag måste genomgå en skärseld.
Sen så kan det också finnas synder jag inte har insett är synder, jag kanske dör med dessa synder. Vad händer med mig om jag dör i en massa synder jag inte ångrat? Jo dessa synder kan inte vara i Guds rike, utan jag måste renas innan jag kommer in i herrens rike.
Men är jag inte friköpt i Jesu blod om jag bara bekänner mig till Jesus, han har ju redan gjort allt på korset?
Jo fast vi måste ju bekänna våra synder för honom, för att han skall kunna förlåta oss. Vissa synder vi har begått är dessutom av den karaktären att det inte går att glömma. Tex en person som mördar en människa, mördaren kommer aldrig att glömma vad han/hon gjort. Syndens effekter är så stora i världen att dem inte glöms bort så enkelt. Offrets anhöriga minns vad som hänt, varje år minns de hur deras barn/vän blev mördat, och känner en stor sorg och smärta för det, kanske kan de aldrig förlåta mördaren för det.
Även om mördaren har rent teoretisk ber Jesus om förlåtelse för sitt brott, så innebär inte detta att mördaren till fullo har blivit renad i Jesu blod för det. Man kan inte bara mörda en människa, och sedan be om förlåtelse, och vips så är man förlåten. Man kan heller inte råna en bank, och sedan direkt efter be om förlåtelse till Jesus, och så är man förlåten. Så enkelt är det inte. Utan omvändelsen och den processen kan ta hela livet att bearbeta, man måste göra bot för det man gjort, ta sitt straff, sitta av det. När man har betalat sitt straff, har man börjat inse vad Jesu blod, och ta på sig sitt kors innebär.
"Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse. Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret." (Matt 5:25-26)
Katoliken säger då vi är renade i Jesu blod och att all Guds stora nåd, finns i korset, där finns all förlåtelse för mänskligheten.
Men frågan är om det hela är så enkelt egentligen, och hur får vi del av detta?
För om vi skall bli rena i Jesu blod, så krävs det att vi dels inser vår synd, samt vilja omvända sig ifrån den, och slutligen be om förlåtelse från vårt innersta hjärta, samt om det så krävs, göra en konkret åtgärd som bot för synden, sitta av ett straff, eller tala med den man sårat i sin synd osv.
När denna process inträffat, har vi blivit rena i Jesu blod.
Jesus visar oss hur hårt han ser på synden, redan när vi i tanken tänker illa om vår broder, så syndar vi, redan när vi ser på en kvinna med åtrå i sinnet begår vi äktenskapsbrott.
Det betyder att om vi inte är vaksamma på vart vårt sinne leder oss, så kan vi leva i synd utan att inse det.
Jesus säger att om vi inte kan ta på oss korset och följa honom, så är vi inte värda att vara hans lärjungar.
Han säger även att det vi inte gör emot en av dessa minsta, det har vi heller inte gjort emot honom.
Detta innebär att varje gång jag skiter i ta på mig mitt kors, och inte bryr mig om en av dessa minsta, och väljer mitt ego före. Så är jag inte en del av Kristus.
All Guds nåd finns i korset, och all förlåtelse finns i Jesu blod. Men frågan är om vi vill ha del av detta, och är beredda att betala priset för det. Hur många är beredda att fullt ut offra sitt liv för Kristus? Hur många förstår till fullo kraften i hans uppstående, och delar hans lidanden?
De finns de som har tagit detta på allvar, och verkligen förstått kraften och styrkan i korsets nåd. Inom katolska kyrkan kallar vi dessa för helgon. Genom att se på helgonens liv, och det som dessa gör i Jesu namn, så bleknar det jag själv gjort för Kristus. Då inser jag att jag inte tillfullo har tagit del av Guds nåd i Jesu blod. Det kommer därför vara en smärtsam rening att genomgå när jag ser kristus, jag kommer att gråta i min förtvilan för det jag inte gjort för honom. Mina synder måste bort, från mig. Jag måste genomgå en skärseld.
Sen så kan det också finnas synder jag inte har insett är synder, jag kanske dör med dessa synder. Vad händer med mig om jag dör i en massa synder jag inte ångrat? Jo dessa synder kan inte vara i Guds rike, utan jag måste renas innan jag kommer in i herrens rike.
Men är jag inte friköpt i Jesu blod om jag bara bekänner mig till Jesus, han har ju redan gjort allt på korset?
Jo fast vi måste ju bekänna våra synder för honom, för att han skall kunna förlåta oss. Vissa synder vi har begått är dessutom av den karaktären att det inte går att glömma. Tex en person som mördar en människa, mördaren kommer aldrig att glömma vad han/hon gjort. Syndens effekter är så stora i världen att dem inte glöms bort så enkelt. Offrets anhöriga minns vad som hänt, varje år minns de hur deras barn/vän blev mördat, och känner en stor sorg och smärta för det, kanske kan de aldrig förlåta mördaren för det.
Även om mördaren har rent teoretisk ber Jesus om förlåtelse för sitt brott, så innebär inte detta att mördaren till fullo har blivit renad i Jesu blod för det. Man kan inte bara mörda en människa, och sedan be om förlåtelse, och vips så är man förlåten. Man kan heller inte råna en bank, och sedan direkt efter be om förlåtelse till Jesus, och så är man förlåten. Så enkelt är det inte. Utan omvändelsen och den processen kan ta hela livet att bearbeta, man måste göra bot för det man gjort, ta sitt straff, sitta av det. När man har betalat sitt straff, har man börjat inse vad Jesu blod, och ta på sig sitt kors innebär.
"Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse. Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret." (Matt 5:25-26)
måndag 12 april 2010
Sammanfattning
Skall försöka ge någon slags sammanfattning hur konverteringen gick till.
Själva processen med den katolska kyrkan, har nog funnits med mig ända sedan jag valde att följa Kristus. Även om jag gick med i en pingstkyrka till en början, så drogs jag åt ett annat håll. Men tiden i pingstkyrkan var fin, och jag lärde känna massa fina människor som betytt mycket för mig. Jag fick också en bra undervisning av pastorn, där som triggade mig till att läsa bibeln. Och jag har läst bibeln väldigt mycket tack vare detta. Vilket i sig har fått mig att ifrågasätta en del teologiska inslag i olika samfund, och på någe vis försökt bilda mig en uppfattning utifrån detta. Jag har även läst mycket kyrkohistoria, och plöjt igenom kyrkofädernas skrifter, samt en del tung läsning med Augustinus och en del andra. Den kristendomen som fanns i dessa skrifter, kändes inte riktigt överensstämmande med pingstkyrkan.
Så själva sökandet efter en urkristendom kändes relevant för mig.
Men det var väl inte förens jag för första gången besökte en katolsk mässa, som det gick upp för mig. Här fanns någon jag inte tidigare varit med om. Det var en enkel mässa, rakt upp och ner, inget krångel, mässans enkelhet berörde mig väldig djupt. Inte på något andligt karismatiskt sätt, utan från insidan av mitt hjärta. Utan på ett sätt som påminde om mitt första Gudsmöte. En ren och djup känsla av att vara hemma. Detta var mitt hem kände jag.
Jag tror jag bestämde mig den dagen, var jag hörde hemma. Vi gick på fler mässor under tidens gång i lite olika städer.
Vi anmälde oss senare till en kurs för katolsk tro.
Kursen har varit bra, men lite rörig i mellanåt. Troligtvis pga av att det varit fler deltagare än vad man räknat med. Det verkar finnas ett stort intresse för katolsk tro i Göteborg. Nu i efterhand så kanske man borde delat upp kursen för konvertiter och de andra som bara vill lära sig mer om katolsk tro.
Jag var rätt påläst om katolsk tro innan kursen började, så vissa saker har känts rätt simpla för mig. Det kanske låter högmodigt men, det var så jag upplevde det. Men diakonen som höll kursen har givit många insiktsfulla saker att tänka kring, en duktigt och filosofisk lagd lärare är han. Så kursen har varit givande ur den aspekten. Och alla mässbesök under denna period har också gjort att jag växt in i den katolska kyrkan. Mycket tack vare Scott Hahns bok "Lammets måltid" så har verkligen saker kommit på sin plats i den heliga mässan. Jag har längtat efter att få ta den där första nattvarden, och även att bikta mig för första gången.
Dagen innan upptagningen så gjorde jag min första bikt. Och det var verkligen befriande att bikta sin inför någon som har auktoritet att lösa människors synder. Jag har brottats med så många synder som jag aldrig blivit av med. Som jag gång på gång återfaller i. Jag har bett om förböner, biktat mig inför vänner osv innan. Men det fungerade aldrig.
När jag biktade mig inför den katolska prästen, så blev jag verkligen löst från mina synder. Det skedde ett mirakel i det biktbåset. Herren rörde vid mig, och något nytt hände med mig. Jag blev verkligen löst från mina plågande synder.
Sen var det dag för själva upptagningen. Jag var galet nervös hela dagen.. Gick och övade och övade på versen man skulle kunna utantill. Vi träffades en timma före mässan, och gick igenom hur det skulle gå till. Var mest kaotiskt där tycker jag, en del faddrar var med och rörde mest till det, det var mest krångel kring allt här. Vilket inte gjorde att jag blev mindre nervös. Men vår kyrkoherde lyckades gå igenom hur det skulle gå till på ett sakligt och lugnt sätt precis innan mässan.
Och sen när det väl började så var det bara underbart att vara del av detta. Det gick hur bra som helst.
Sen var det dags för den första nattvarden, jag kan nog inte beskriva med ord, hur det upplevdes, men något gick upp för mig i den mässan. Det är verkligen Kristus man blir en del av i nattvarden.
Nu är jag katolik, och något har förändrats i mig. Har blivit en del av något jag inte var innan. Jag är med i de heligas gemenskap.
Det är mäktigt :)
Själva processen med den katolska kyrkan, har nog funnits med mig ända sedan jag valde att följa Kristus. Även om jag gick med i en pingstkyrka till en början, så drogs jag åt ett annat håll. Men tiden i pingstkyrkan var fin, och jag lärde känna massa fina människor som betytt mycket för mig. Jag fick också en bra undervisning av pastorn, där som triggade mig till att läsa bibeln. Och jag har läst bibeln väldigt mycket tack vare detta. Vilket i sig har fått mig att ifrågasätta en del teologiska inslag i olika samfund, och på någe vis försökt bilda mig en uppfattning utifrån detta. Jag har även läst mycket kyrkohistoria, och plöjt igenom kyrkofädernas skrifter, samt en del tung läsning med Augustinus och en del andra. Den kristendomen som fanns i dessa skrifter, kändes inte riktigt överensstämmande med pingstkyrkan.
Så själva sökandet efter en urkristendom kändes relevant för mig.
Men det var väl inte förens jag för första gången besökte en katolsk mässa, som det gick upp för mig. Här fanns någon jag inte tidigare varit med om. Det var en enkel mässa, rakt upp och ner, inget krångel, mässans enkelhet berörde mig väldig djupt. Inte på något andligt karismatiskt sätt, utan från insidan av mitt hjärta. Utan på ett sätt som påminde om mitt första Gudsmöte. En ren och djup känsla av att vara hemma. Detta var mitt hem kände jag.
Jag tror jag bestämde mig den dagen, var jag hörde hemma. Vi gick på fler mässor under tidens gång i lite olika städer.
Vi anmälde oss senare till en kurs för katolsk tro.
Kursen har varit bra, men lite rörig i mellanåt. Troligtvis pga av att det varit fler deltagare än vad man räknat med. Det verkar finnas ett stort intresse för katolsk tro i Göteborg. Nu i efterhand så kanske man borde delat upp kursen för konvertiter och de andra som bara vill lära sig mer om katolsk tro.
Jag var rätt påläst om katolsk tro innan kursen började, så vissa saker har känts rätt simpla för mig. Det kanske låter högmodigt men, det var så jag upplevde det. Men diakonen som höll kursen har givit många insiktsfulla saker att tänka kring, en duktigt och filosofisk lagd lärare är han. Så kursen har varit givande ur den aspekten. Och alla mässbesök under denna period har också gjort att jag växt in i den katolska kyrkan. Mycket tack vare Scott Hahns bok "Lammets måltid" så har verkligen saker kommit på sin plats i den heliga mässan. Jag har längtat efter att få ta den där första nattvarden, och även att bikta mig för första gången.
Dagen innan upptagningen så gjorde jag min första bikt. Och det var verkligen befriande att bikta sin inför någon som har auktoritet att lösa människors synder. Jag har brottats med så många synder som jag aldrig blivit av med. Som jag gång på gång återfaller i. Jag har bett om förböner, biktat mig inför vänner osv innan. Men det fungerade aldrig.
När jag biktade mig inför den katolska prästen, så blev jag verkligen löst från mina synder. Det skedde ett mirakel i det biktbåset. Herren rörde vid mig, och något nytt hände med mig. Jag blev verkligen löst från mina plågande synder.
Sen var det dag för själva upptagningen. Jag var galet nervös hela dagen.. Gick och övade och övade på versen man skulle kunna utantill. Vi träffades en timma före mässan, och gick igenom hur det skulle gå till. Var mest kaotiskt där tycker jag, en del faddrar var med och rörde mest till det, det var mest krångel kring allt här. Vilket inte gjorde att jag blev mindre nervös. Men vår kyrkoherde lyckades gå igenom hur det skulle gå till på ett sakligt och lugnt sätt precis innan mässan.
Och sen när det väl började så var det bara underbart att vara del av detta. Det gick hur bra som helst.
Sen var det dags för den första nattvarden, jag kan nog inte beskriva med ord, hur det upplevdes, men något gick upp för mig i den mässan. Det är verkligen Kristus man blir en del av i nattvarden.
Nu är jag katolik, och något har förändrats i mig. Har blivit en del av något jag inte var innan. Jag är med i de heligas gemenskap.
Det är mäktigt :)
söndag 11 april 2010
Tips
En trevlig sida för nyblivna katoliker, eller de som är nyfikna på den katolska kyrkan.
http://katobs.se/omkatolik_shindl.pdf
http://katobs.se/omkatolik_shindl.pdf
söndag 4 april 2010
Bloggtips
En ny bra blogg som jag börjat följa. Skriver klockrena inlägg..
http://darenpagatan.blogspot.com/
http://darenpagatan.blogspot.com/
lördag 3 april 2010
Gästblogg :Sista delen (del 5)
I denna avslutande artikel skall jag försöka att belysa litet av de grundläggande tankemönstren som gör det svårt för katoliker och protestanter att förstå varandra. För att göra det hela någorlunda hanterligt begränsar jag mig på den katolska sidan till den romerska kyrkans hållningar, medan jag på den protestantiska sidan gör ett urval av uppfattningar, vilket inte ger någon rättvisa åt något enskilt samfund, eller trosinriktning. Förhoppningen är att det hela inte bara skall mynna ut i kritik och pessimism, utan i en litet större förståelse, och därmed en bättre grund för en verklig respekt.
I den första artikeln tog jag upp ”sola Scriptura”, som är en stötesten. Mot detta ställer katolikerna upp traditionen (tradera = ge vidare), dvs. det vi fått ”ärva” ifrån apostlarna. Hos de flesta är inställningarna djupt känslomässigt grundade, så man kommer sannolikt inte någon vart med argument. De ena sidan talar om att den andra förvanskar budskapet, medan den andra säger att bibeln bara är en del, om än viktig sådan. Här skymtar ett par av de djupare tankefigurerna. En är tanken från renässansen, att det finns något forntida ideal, som förfallit, och som skall återupprättas. Mot detta står en tanke på förvaltande, och ständigt förnyande, kontinuitet. En annan är att protestanter tenderar att säga ”antingen eller”, medan katoliker tenderar att säga ”både och”. En tredje är synen på vad kyrkan är, där protestanter tenderar att betona att det är en samling människor, medan katoliker tenderar att betona att det är Kristi mystiska kropp, dvs. att han lever och verkar i den och genom den i dag.
I den andra artikeln tog jag upp helgonen. En avgörande fråga gäller om vi har en enskild gudsrelation, eller om den är kollektiv, dvs. om kyrkan är ett Guds instrument, och vi är delar i hans folk. Åter kommer protestanter att tendera till ”antingen eller”, och att oftast luta mot en individualistisk hållning, medan katoliker säger ”både och”. En annan viktig tankefigur är om vi lever i gemenskap med dem som gått före oss, eller inte. Katoliker talar om den stridande eller kämpande kyrkan, och den segrande kyrkan. Protestanter tenderar att säga att den jordiska döden är en skiljelinje som endast Gud kan överträda. En annan viktig tankefigur är om helgonen skymmer Gud, eller om Gud verkar genom dem, och samverkar med dem. En stödtanke handlar om att alla är lika inför Gud, där protestanter betonar detta, medan katoliker menar att det är sant så till vida att vi alla ställs inför frågan hur vi svarar på vår kallelse – Guds rop efter oss, men att det inte strider mot att vi fått olika gåvor och uppdrag, varav en del är större och svårare, varför de kräver ett än mer intimt samarbete och förening med Gud.
I den tredje artikeln tog jag upp sakramenten. Katoliker menar att det är igenom dem vi har gemenskap med Gud redan här och nu, medan protestanter menar att de huvudsakligen skymmer det viktigaste – ordet, och att vi har gemenskap med Gud genom bön, och genom att läsa bibeln (vilket katoliker håller med om). Åter ett ”antingen eller” respektive ”både och”. Åter en fråga om hur Gud är närvarande…
I den fjärde artikeln tog jag upp de särskilda kallelserna och kyrkan. Katoliker menar att de människor som lever dessa särskilda kallelser på var sitt sätt bygger upp kyrkan, Kristi kropp, och därigenom deltar i Guds skapande akt av kärlek (Johannesprologen: ”genom vilken allt har blivit till…”). Protestanter tenderar till en mer individualistisk hållning, där det är den enskildes sak att svara på Guds tilltal, men att en samverkan mellan människor är naturlig och nödvändig. Åter i grunden en fråga om himmelriket är redan här och nu, eller om det är något som kommer först senare. Åter en fråga om kyrkans egentliga natur.
En tanke som också återkommer i litet olika skepnader är den om vi står inför Gud / domaren, eller om vi är förenade med honom. Det katolska svaret är ”både och” – det är klart att vi måste svara för våra gärningar, men vi förenar oss med Kristus i lidandet, i kampen för själarnas frälsning, i kampen mot det onda – det är därigenom vi också får del i segern. Det protestantiska svaret tenderar att vara ”antingen eller”, dvs. att vi antingen står inför Gud / domaren, eller att vi blivit renade i Kristi blod, dvs. att han redan fixat allt åt oss.
Jag tror alltså att det finns en mycket djup fråga om Guds natur, hur han visar sig för oss, hur han verkar bland oss, hur han talar till oss, och vad vårt svar konkret innebär. Det kan förefalla som om skillnaderna är omöjliga att överbrygga. Samtidigt finns det en anledning till hopp. Den helige ande verkar bland både katoliker och protestanter. Den yttersta domen kommer inte att fällas på grundval av våra bilder och föreställningar, utan efter i vilken utsträckning vi sagt ja till Guds nåd, och fullgjort hans vilja. Den största faran ligger inte i att vi misstar oss och gör fel, utan i att vi rättfärdigar våra misstag. Den kanske också ligger i att vi dömer varandra. I stället för att fråga hur den andre möter Gud, och hur Gud visar sig genom honom / henne, hittar vi goda argument för att kritisera den andre. I stället för att vara öppen för det goda hos den andre finner vi skäl att varna för honom eller henne.
Det finns en hel del i vår tid, och i vårt land, som tyder på att människor i båda lägren vill se förbi det som skiljer, och ta tillvara det som förenar, och att lära av varandra. Det är inte riskfritt att sopa saker under mattan, men i en respektfull dialog kan man förstå varandra, och se värden i varandras synsätt. Tyvärr finns det också de som drar åt andra håll. Alla mänskliga svagheter finns representerade i alla kyrkor och samfund, och många gånger på ett iögonfallande sätt. Det är också många som inte finner kyrkan relevant i dagens samhälle, och många som tycker att den över huvud taget inte borde ha någon plats där. Det är ingenting nytt. Redan i Paulus brev framskymtar debatter om man anser att den ene eller den andre aposteln har rätt, och innan det första århundradet var slut hade biskopar förklarat varandra för heretiker, och tagit avstånd ifrån varandras läror och exkommunicerat varandras församlingar. När Paulus var i Aten fick han underhålla med en debatt, som sannolikt avlöstes av nästa debatt på nästa tema. Förföljelser förekom också… Det är inte heller svårt att hitta paralleller i den judiska historien – nordriket mot sydriket, judar mot samarier, fariséer mot sadducéer osv.
Stefan Herczfeldt.
I den första artikeln tog jag upp ”sola Scriptura”, som är en stötesten. Mot detta ställer katolikerna upp traditionen (tradera = ge vidare), dvs. det vi fått ”ärva” ifrån apostlarna. Hos de flesta är inställningarna djupt känslomässigt grundade, så man kommer sannolikt inte någon vart med argument. De ena sidan talar om att den andra förvanskar budskapet, medan den andra säger att bibeln bara är en del, om än viktig sådan. Här skymtar ett par av de djupare tankefigurerna. En är tanken från renässansen, att det finns något forntida ideal, som förfallit, och som skall återupprättas. Mot detta står en tanke på förvaltande, och ständigt förnyande, kontinuitet. En annan är att protestanter tenderar att säga ”antingen eller”, medan katoliker tenderar att säga ”både och”. En tredje är synen på vad kyrkan är, där protestanter tenderar att betona att det är en samling människor, medan katoliker tenderar att betona att det är Kristi mystiska kropp, dvs. att han lever och verkar i den och genom den i dag.
I den andra artikeln tog jag upp helgonen. En avgörande fråga gäller om vi har en enskild gudsrelation, eller om den är kollektiv, dvs. om kyrkan är ett Guds instrument, och vi är delar i hans folk. Åter kommer protestanter att tendera till ”antingen eller”, och att oftast luta mot en individualistisk hållning, medan katoliker säger ”både och”. En annan viktig tankefigur är om vi lever i gemenskap med dem som gått före oss, eller inte. Katoliker talar om den stridande eller kämpande kyrkan, och den segrande kyrkan. Protestanter tenderar att säga att den jordiska döden är en skiljelinje som endast Gud kan överträda. En annan viktig tankefigur är om helgonen skymmer Gud, eller om Gud verkar genom dem, och samverkar med dem. En stödtanke handlar om att alla är lika inför Gud, där protestanter betonar detta, medan katoliker menar att det är sant så till vida att vi alla ställs inför frågan hur vi svarar på vår kallelse – Guds rop efter oss, men att det inte strider mot att vi fått olika gåvor och uppdrag, varav en del är större och svårare, varför de kräver ett än mer intimt samarbete och förening med Gud.
I den tredje artikeln tog jag upp sakramenten. Katoliker menar att det är igenom dem vi har gemenskap med Gud redan här och nu, medan protestanter menar att de huvudsakligen skymmer det viktigaste – ordet, och att vi har gemenskap med Gud genom bön, och genom att läsa bibeln (vilket katoliker håller med om). Åter ett ”antingen eller” respektive ”både och”. Åter en fråga om hur Gud är närvarande…
I den fjärde artikeln tog jag upp de särskilda kallelserna och kyrkan. Katoliker menar att de människor som lever dessa särskilda kallelser på var sitt sätt bygger upp kyrkan, Kristi kropp, och därigenom deltar i Guds skapande akt av kärlek (Johannesprologen: ”genom vilken allt har blivit till…”). Protestanter tenderar till en mer individualistisk hållning, där det är den enskildes sak att svara på Guds tilltal, men att en samverkan mellan människor är naturlig och nödvändig. Åter i grunden en fråga om himmelriket är redan här och nu, eller om det är något som kommer först senare. Åter en fråga om kyrkans egentliga natur.
En tanke som också återkommer i litet olika skepnader är den om vi står inför Gud / domaren, eller om vi är förenade med honom. Det katolska svaret är ”både och” – det är klart att vi måste svara för våra gärningar, men vi förenar oss med Kristus i lidandet, i kampen för själarnas frälsning, i kampen mot det onda – det är därigenom vi också får del i segern. Det protestantiska svaret tenderar att vara ”antingen eller”, dvs. att vi antingen står inför Gud / domaren, eller att vi blivit renade i Kristi blod, dvs. att han redan fixat allt åt oss.
Jag tror alltså att det finns en mycket djup fråga om Guds natur, hur han visar sig för oss, hur han verkar bland oss, hur han talar till oss, och vad vårt svar konkret innebär. Det kan förefalla som om skillnaderna är omöjliga att överbrygga. Samtidigt finns det en anledning till hopp. Den helige ande verkar bland både katoliker och protestanter. Den yttersta domen kommer inte att fällas på grundval av våra bilder och föreställningar, utan efter i vilken utsträckning vi sagt ja till Guds nåd, och fullgjort hans vilja. Den största faran ligger inte i att vi misstar oss och gör fel, utan i att vi rättfärdigar våra misstag. Den kanske också ligger i att vi dömer varandra. I stället för att fråga hur den andre möter Gud, och hur Gud visar sig genom honom / henne, hittar vi goda argument för att kritisera den andre. I stället för att vara öppen för det goda hos den andre finner vi skäl att varna för honom eller henne.
Det finns en hel del i vår tid, och i vårt land, som tyder på att människor i båda lägren vill se förbi det som skiljer, och ta tillvara det som förenar, och att lära av varandra. Det är inte riskfritt att sopa saker under mattan, men i en respektfull dialog kan man förstå varandra, och se värden i varandras synsätt. Tyvärr finns det också de som drar åt andra håll. Alla mänskliga svagheter finns representerade i alla kyrkor och samfund, och många gånger på ett iögonfallande sätt. Det är också många som inte finner kyrkan relevant i dagens samhälle, och många som tycker att den över huvud taget inte borde ha någon plats där. Det är ingenting nytt. Redan i Paulus brev framskymtar debatter om man anser att den ene eller den andre aposteln har rätt, och innan det första århundradet var slut hade biskopar förklarat varandra för heretiker, och tagit avstånd ifrån varandras läror och exkommunicerat varandras församlingar. När Paulus var i Aten fick han underhålla med en debatt, som sannolikt avlöstes av nästa debatt på nästa tema. Förföljelser förekom också… Det är inte heller svårt att hitta paralleller i den judiska historien – nordriket mot sydriket, judar mot samarier, fariséer mot sadducéer osv.
Stefan Herczfeldt.
Im back
Ångrar mig :)
Johanna övertygade mig, att det fanns en del bra skrivet material som inte borde försvinna..
Något förvirrande men.
Nu är den i gång igen iaf..
Måste erkänna att jag saknade bloggen, den fyller ett syfte, och skall därför få vara kvar.
Men jag ber om ursäkt för att jag är så seg på att svara på era kommentarer..
Johanna övertygade mig, att det fanns en del bra skrivet material som inte borde försvinna..
Något förvirrande men.
Nu är den i gång igen iaf..
Måste erkänna att jag saknade bloggen, den fyller ett syfte, och skall därför få vara kvar.
Men jag ber om ursäkt för att jag är så seg på att svara på era kommentarer..
tisdag 30 mars 2010
Nu är vi katoliker!
Jag är rätt slut i huvudet nu efter en lång dag, så det blir ett kort inlägg. Men allt gick bra och det var en vacker mässa. :)
torsdag 25 mars 2010
30 Mars klockan 18.00
Då händer det. Då upptas vi i den Romerska katolska kyrkan.
Äntligen! :)
Börjar bli lite nervös nu.
Äntligen! :)
Börjar bli lite nervös nu.
måndag 22 mars 2010
Pedofilskandaler
Ja dessa skandaler som dyker upp nu är riktigt vidriga. Vilka djupa sår dessa utövare skapar för kyrkan. Det skär in och sårar alla världens katoliker.
Jag undrar hur det kan bli så, hur det kan gå så långt, att man ger sig på barn?
En del säger att det är celibatets fel. Att man blir sexuellt frustrerad av det osv. Men det köper inte jag. Att bli sexuellt frustrerad är väl en sak, men att ta steget att ge sig på barn, det är långt. Då har man passerat en gräns, och helt tappat sig själv.
Just pedofili som begrepp kan man såklart diskutera kring.. När börjar det? Kan det vara så att vissa har haft dessa tankar redan innan det blivit präster? Och att man flyr in i celibatet som en flykt mot sina egna begär? Vem vågar bikta sådana tankar i bikten? Kanske är det något som man inte vågar bikta sig för? Kanske har kyrkan misslyckats på den fronten? Att man tar in präster som egentligen inte är kallade för celibatet?
För det kan ju inte vara så att en normalt fungerade person, utvecklar pedofili helt plötsligt.
Hur långt har inte dessa präster hamnar från Guds gemenskap när det utövar sina begär mot försvarslösa barn?
Visserligen så älskar media att rapportera sådant här. Katolska kyrkan är en stor organisation på 1.4 miljarder medlemmar. Och närmare 400 000 präster. Det är såklart oundvikligt att undvika att sker sådant. Media rapporterar sällan om alla övergrepp som sker i världen tex inom dagisverksamheten. Det finns helt enkelt inte säljvärde i att rapportera om det. Det är ju förståeligt, media kan inte rapportera allt som sker. Men när det sker inom kyrkan, så klumpas hela kyrkan ihop till det som sker. Och det är helt förkastligt. Men när det sker inom andra områden, så kopplas det hela till individen. Sen har det tydligen skötts lite illa på Irland, där kyrkan sägs ha mörkat händelserna. Händelser som tydligen sträcker sig ända upp till regeringsnivå.
Sen så vet inte jag exakt hur själva "mörkläggningen" gått till. Har det framkommit via bikt, då är det inte mörkläggning det rör sig om.
Vi får dock inte blanda ihop, ”bikten” med att mörka.. Om tex en präst biktar sig, och erkänner ett brott, så innebär inte detta att biktfadern ”mörkar” händelsen..
Så vitt jag vet så finns det en del riktlinjer för präster som begått brott, som skall följas..
Crimen Sollicitationis
http://www.newadvent.org/cathen/14134b.htm
Om det inte har framkommit via bikt, utan av barn som blivit utsatta, som meddelat detta till biskopar, ja det är det en juridisk fråga för rättsväsendet. Dvs barnens föräldrar bör ha varit införstådda om händelsen och blandat in polisen som får avgöra om det skett ett brott.
Jag är fullständigt övertygad, att om en präst biktat sig om sina övergrepp, då hade han fått avgå. Därför kan vi nästan utesluta att det skett erkännande via bikt.
Präster blir utsatta för massa rykten, och anklagelser. Därför måste händelsen prövas juridiskt av en domstol för att straffet skall bli en verklighet.
Det är ju dock inte helt enkelt kring övergrepp, barnen blir ofta rädda och vågar inte anmäla det som hänt. Det är kopplat till skamkänslor, och kanske är det ingen som tror på barnets version kontra prästens. Det är ju svårt att veta exakt hur dessa biskopar fått reda på att det skett övergrepp. Har prästen i fråga biktat sig om det, då skall det ske åtgärder, där prästen skall avgå. Har det inte biktats, utan mest hörts på ryktesvägen att en präst begått övergrepp. Ja då är det problematiskt för kyrkans ledare att agera.
Det är känsliga frågor, och kanske inget man direkt talar öppet om. Att konfrontera någon med en sådan anklagelse om övergrepp, kräver att man har starka misstankar om det. Troligtvis så nekar prästen dessa anklagelser. Han är rädd att förlora sitt jobb, och kommer inte gärna blotta sina misstag. Så man kan förstå det kyrkliga ledarnas problem kring det. Det är verkligen svårt att hantera sådant här. Man måste ju verkligen kunna säkerställa att det skett ett övergrepp. Om inte prästen erkänt det själv via bikten, ja då är det prästens ord gentemot barnens. Det är alltså en fråga för en domstol. Om inte prästen dömts via en domstol, ja då är han likt alla andra, inte dömd får något brott.
Det finns alltid en massa rykten kring sådant här. Vi hade en rektor på min skola i högstadiet som det gick rykten om, det sades att han gjort närmanden på pojkar. Jag vet ärligt talat inte om det verkligen hänt. Och hur skall rektorns kollegor ställa sig till detta? Man kan inte bara anmäla någon enbart pga av rykten. Kanske dömer man då en oskyldig människa som varit utsatt för lösa rykten. Skolledningen kan därför inte avskeda rektorn på dessa grunder. Det fungerar inte så.
I just dessa fall som vi hört det senaste, så har det framkommit när barnen blivit vuxna, så går det ut med att de blivit utsatta. Ofta på olika sociala inrättningar som barnhem, sjukhus osv. Givetvis så måste kyrkan ta dessa anklagelser på stort allvar.
Men samtidigt så måste vi erkänna att det skett ting som är vidriga, vi måste inse att det finns pedofiler som söker sig till miljöer där det finns sårbara barn. Kyrkan är helt klart utsatt för en stark demonisk kraft, som förslavar henne. En demonisk kraft som vill föra kyrkan i mörkret, och jag måste säga att denna kraft lyckas tyvärr.
Det är bra att det kommer upp i ljuset, men det är lika förfärligt varje gång det rapporteras om det. Det skär i hjärtat. Både för barnen och för kyrkan.
Jag undrar hur det kan bli så, hur det kan gå så långt, att man ger sig på barn?
En del säger att det är celibatets fel. Att man blir sexuellt frustrerad av det osv. Men det köper inte jag. Att bli sexuellt frustrerad är väl en sak, men att ta steget att ge sig på barn, det är långt. Då har man passerat en gräns, och helt tappat sig själv.
Just pedofili som begrepp kan man såklart diskutera kring.. När börjar det? Kan det vara så att vissa har haft dessa tankar redan innan det blivit präster? Och att man flyr in i celibatet som en flykt mot sina egna begär? Vem vågar bikta sådana tankar i bikten? Kanske är det något som man inte vågar bikta sig för? Kanske har kyrkan misslyckats på den fronten? Att man tar in präster som egentligen inte är kallade för celibatet?
För det kan ju inte vara så att en normalt fungerade person, utvecklar pedofili helt plötsligt.
Hur långt har inte dessa präster hamnar från Guds gemenskap när det utövar sina begär mot försvarslösa barn?
Visserligen så älskar media att rapportera sådant här. Katolska kyrkan är en stor organisation på 1.4 miljarder medlemmar. Och närmare 400 000 präster. Det är såklart oundvikligt att undvika att sker sådant. Media rapporterar sällan om alla övergrepp som sker i världen tex inom dagisverksamheten. Det finns helt enkelt inte säljvärde i att rapportera om det. Det är ju förståeligt, media kan inte rapportera allt som sker. Men när det sker inom kyrkan, så klumpas hela kyrkan ihop till det som sker. Och det är helt förkastligt. Men när det sker inom andra områden, så kopplas det hela till individen. Sen har det tydligen skötts lite illa på Irland, där kyrkan sägs ha mörkat händelserna. Händelser som tydligen sträcker sig ända upp till regeringsnivå.
Sen så vet inte jag exakt hur själva "mörkläggningen" gått till. Har det framkommit via bikt, då är det inte mörkläggning det rör sig om.
Vi får dock inte blanda ihop, ”bikten” med att mörka.. Om tex en präst biktar sig, och erkänner ett brott, så innebär inte detta att biktfadern ”mörkar” händelsen..
Så vitt jag vet så finns det en del riktlinjer för präster som begått brott, som skall följas..
Crimen Sollicitationis
http://www.newadvent.org/cathen/14134b.htm
Om det inte har framkommit via bikt, utan av barn som blivit utsatta, som meddelat detta till biskopar, ja det är det en juridisk fråga för rättsväsendet. Dvs barnens föräldrar bör ha varit införstådda om händelsen och blandat in polisen som får avgöra om det skett ett brott.
Jag är fullständigt övertygad, att om en präst biktat sig om sina övergrepp, då hade han fått avgå. Därför kan vi nästan utesluta att det skett erkännande via bikt.
Präster blir utsatta för massa rykten, och anklagelser. Därför måste händelsen prövas juridiskt av en domstol för att straffet skall bli en verklighet.
Det är ju dock inte helt enkelt kring övergrepp, barnen blir ofta rädda och vågar inte anmäla det som hänt. Det är kopplat till skamkänslor, och kanske är det ingen som tror på barnets version kontra prästens. Det är ju svårt att veta exakt hur dessa biskopar fått reda på att det skett övergrepp. Har prästen i fråga biktat sig om det, då skall det ske åtgärder, där prästen skall avgå. Har det inte biktats, utan mest hörts på ryktesvägen att en präst begått övergrepp. Ja då är det problematiskt för kyrkans ledare att agera.
Det är känsliga frågor, och kanske inget man direkt talar öppet om. Att konfrontera någon med en sådan anklagelse om övergrepp, kräver att man har starka misstankar om det. Troligtvis så nekar prästen dessa anklagelser. Han är rädd att förlora sitt jobb, och kommer inte gärna blotta sina misstag. Så man kan förstå det kyrkliga ledarnas problem kring det. Det är verkligen svårt att hantera sådant här. Man måste ju verkligen kunna säkerställa att det skett ett övergrepp. Om inte prästen erkänt det själv via bikten, ja då är det prästens ord gentemot barnens. Det är alltså en fråga för en domstol. Om inte prästen dömts via en domstol, ja då är han likt alla andra, inte dömd får något brott.
Det finns alltid en massa rykten kring sådant här. Vi hade en rektor på min skola i högstadiet som det gick rykten om, det sades att han gjort närmanden på pojkar. Jag vet ärligt talat inte om det verkligen hänt. Och hur skall rektorns kollegor ställa sig till detta? Man kan inte bara anmäla någon enbart pga av rykten. Kanske dömer man då en oskyldig människa som varit utsatt för lösa rykten. Skolledningen kan därför inte avskeda rektorn på dessa grunder. Det fungerar inte så.
I just dessa fall som vi hört det senaste, så har det framkommit när barnen blivit vuxna, så går det ut med att de blivit utsatta. Ofta på olika sociala inrättningar som barnhem, sjukhus osv. Givetvis så måste kyrkan ta dessa anklagelser på stort allvar.
Men samtidigt så måste vi erkänna att det skett ting som är vidriga, vi måste inse att det finns pedofiler som söker sig till miljöer där det finns sårbara barn. Kyrkan är helt klart utsatt för en stark demonisk kraft, som förslavar henne. En demonisk kraft som vill föra kyrkan i mörkret, och jag måste säga att denna kraft lyckas tyvärr.
Det är bra att det kommer upp i ljuset, men det är lika förfärligt varje gång det rapporteras om det. Det skär i hjärtat. Både för barnen och för kyrkan.
Gästblogg: De särskilda kallelserna (del 4)
I denna artikel tänkte jag gå litet djupare in i varför katoliker och protestanter inte förstår varandra, med ett fokus på kyrkan och de särskilda kallelserna. Med de särskilda kallelserna menar man i allmänhet kallelser till präst- och ordensliv. Jag kommer att lägga till ett avsnitt om äktenskapet, eftersom det blivit en smula problematiskt i samtalen under senare år. Jag inleder jag med att ge den katolska förståelsen, och sedan den protestantiska kritiken, varefter jag avslutar med att försöka att peka på var man talar förbi varandra.
Dessa kallelser har naturligtvis en social bakgrund och inramning, men också en kyrklig och biblisk. Det finns helt olika rötter till dem, även om de till synes emellanåt löper samman. Bakgrunden till prästämbetet ligger naturligtvis i GT, där Gud kallar sina präster. Den först nämnde är Melki-Sedek, genom vilken Abraham skulle frambära sitt offer, och senare kallade han Levi stam, och bland dem särskilt Aron. Genom hela GT har prästerna en väl beskriven uppgift. Det är till och med så att Gud talar till folket genom dem, och att de har företräde när det gäller att tolka lagen, vilket gör att deras ansvar inför Gud är särskilt stort (se t.ex. Malakis bok). När det gäller att tolka lagen var det en central uppgift genom hela den judiska historien. Därför tillsattes domarna efter Moses, och därför samlade man ihop Talmud vid ungefär samma tid som Jesus levde. De flesta rabbiner menade att man inte kunde förstå lagen om man inte frågade hur den tillämpats och förståtts. Ett exempel kan vara ”öga för öga…”: för den oinvigde kan det framstå som om man stympade varandra på ett barbariskt sätt. Den rabbinska traditionen säger att innebörden är att det är värdet som skall ersättas, och att det alltså sätter en gräns för hämnden om den skadade är starkare och mäktigare, samtidigt som det ger en rätts-garanti om styrkeförhållandet är det motsatta. Det visar alltså lagens gudomliga rättvisa, och pekar således på dess ursprung! Att domarna kan vara korrupta är en annan sak.
I NT är det ställt utom all tvekan att Jesus kallade de 12 till ett särskilt uppdrag. I Apg. 1 framgår att de betraktade det som ett ämbete. Först skulle de återställa antalet, och senare behövde de viga nya människor till detta uppdrag, t.ex. Paulus. Det framgår också i NT att de snabbt skaffade en struktur som vi fortfarande känner igen, där de kallade människor till att delvis dela ämbetet och avlasta apostlarna. Fullständig fullmakt fick bara tillsyningsmännen, biskoparna (epi = över, skopus = tittare). De tillsatte äldste (presbyteros) i församlingarna (apg.14:23), vilka de anförtrodde de troende, och de utvalde diakoner till att i första hand avlasta med det praktiska. Den katolska synen är att uppdraget och ämbetet står fast, och att det fortfarande finns i ämbetena som diakon, präst och biskop. Det innebär att vi har att lyssna till biskoparnas beslut liksom till apostlarnas, och att vi har förmånen att höra Gud röst genom prästerna. Liksom han talade genom prästerna och domarna i GT, och genom apostlarna och diakonerna i NT, talar han till oss ännu i dag. Han handlar genom dem, genom kyrkan, t.ex. när han i bikten förlåter oss våra synder, eller när någon döps i hans namn (motsvarande att en tjänsteman, t.ex. polis eller diplomat, gör något i sin uppdragsgivares namn och inte på eget bevåg). Det finns gott om vittnesmål om hur Gud på ett särskilt sätt talar till enskilda t.ex. i bikten. Det är präster som inte vet hur och varför en viss tanke kom till dem i en viss situation, och det är biktande som plötsligt får höra något utan sammanhang, och som prästen inte kunde veta, men som är högst relevant och träffar direkt i hans eller hennes liv. Kristi kropp är inte ett lik, utan han talar och handlar ännu i dag.
Den protestantiska hållningen är allt annat än enhetlig. Några har en syn som liknar den katolska, medan andra hävdar att det hela är obibliskt. En vanlig infallsvinkel kan vara att apostlarnas uppdrag var personligt snarare än ett ämbete, och tog slut med dem. En annan kan vara att Gud talade genom dem, och att vi skall lyssna på dem genom bibeln, varav följer att senare generationers präster kan ha kloka tankar och åsikter, men att de inte får stå som förmedlare av (”i vägen för”) Guds ord. En tredje variant är att vi alla är lika inför Gud, och alltså har apostlarnas kallelse och fullmakter, medan en fjärde är att de skall utses i församlingarna och få fullmakter genom deras böner. Jag vet inte om det är meningsfullt att försöka att hitta en gemensam nämnare, eftersom den riskerar att bli så allmän att den blir meningslös. Den grundläggande skiljelinjen förefaller gå vid om kyrkan har någon struktur, eller om den bara består av enskilda kallade människor, och vad som menas med kyrkan och församlingen. Katoliker menar att kyrkan är Kristi kropp, medan de protestantiska åsikterna går isär. En del menar att det är oberoende församlingar, medan andra är än mer radikala och menar att församlingarna bara är en samling individer som gör något tillsammans. De äldre protestantiska kyrkorna har oftast någon mellan-hållning, som oftast slutar i att vi till sist kommer att stå ensamma inför Gud som domare. En vanlig protestantisk hållning är att kyrkan är Kristi kropp i en abstrakt mening, men att den inte kan eller bör få någon meningsfull konkretion i denna världen, eftersom det leder till organisationstvister eller att vi försöker att bygga ett himmelrike på egen hand här på jorden. Tanken på att förenas med Gud i kyrkan, i hans församling, är i motsvarande grad svårbestämd och flytande.
När det gäller kallelser till ordenslivet ser katolikerna på det ungefär så här. I GT avskildes nasirer till Guds särskilda tjänst, och det är fullt av ställen som lovprisar jungfrur som omger konungen i hans hov. I NT säger Jesus att en del skall göra sig könlösa för himmelrikets skull, och liknelsen med de jungfrur som förberett sig och de som inte hade det är väl känd. Paulus menar att det är bättre att vara ogift och ge sig helt och hållet till Gud och för evangeliets tjänst. Det är alltså människor som ger sig, och sina liv, på ett särskilt sätt till Gud. Enligt GT har han ett särskilt behag till dem. Katoliker menar ofta att det är deras, tillsammans med helgonens, böner och förböner som bär kyrkan. Utan dem hade vi varit långt mer sårbara för den ondes attacker. De protestantiska hållningarna är till innehållet lika spridda som när det gäller prästerna, men till numerären är den dominerande åsikten att det hela är obibliskt, och man hänvisar i stället till texter som handlar om äktenskapet. Annars förekommer kloster inom både den anglikanska och den lutherska kyrkofamiljen, även om de, av olika anledningar, inte alltid är särskilt väl sedda.
När det gäller äktenskapet menar katoliker att Jesus är tydlig när han säger att det Gud förenar får människor inte skilja åt. Sedan går meningarna litet isär. I väst menar man att döden innebär att Gud skiljer makarna ifrån varandra, medan man i öst menar att den efterlevande fortfarande är bunden. Paulus hållning är kanske litet mer praktisk. Han menar att unga änkor skall gifta om sig, och att det över huvud taget är bättre att vara gift än att vara frustrerad, även om det är bäst för dem som kan att helt avstå ifrån äktenskapet. Om man blev övergiven för trons skull var det också bättre att gifta om sig. I väst är tolkningen restriktiv, medan man i öst säger att Paulus ger en öppning för en sorts ”omgifte av pastorala skäl”, vilket innebär att det inte är ett vanligt bröllop, utan en bot andakt som tillåts för att inte betunga människor i onödan. Man är annars överens om GTs uppdrag, att de tu skall vara ett, att de skall vara öppna för att ta emot barn etc. Man är också överens om att det med Jesu ord är Gud som förenar, och att de därför förverkligar, och på så sätt uppenbarar och förkunnar, Guds kärlek, som de ger varandra. Genom föreningen samverkar de på ett speciellt sätt med Gud i hans fortlöpande skapelse, då de medverkar till att nytt liv kommer till världen. Mot detta står Onan, vars synd var att han ville ha sex, men inte barn.
Den protestantiska kritiken utgår ifrån att äktenskapet inte är ett sakrament, eftersom det inte var Jesus som introducerade det. Dessutom strider det mot tanken att alla är lika om man framhåller äktenskapet som speciellt – hur är det då med de ogifta? Fram till mitten av 1900-talet var det i vardagen inte särskilt stora skillnader mellan protestantisk och katolsk praxis, men därefter har protestanterna ändrat en hel del. En variant har varit att framhålla att man blir frälst endast genom tron, eller endast genom Guds nåd, varför äktenskapet har kommit som något sekundärt. En annan variant har varit att påpeka att även Jesus sade att Moses gav människorna rätt att skiljas eftersom de var svaga, vilket också Paulus ansåg, varför också vi måste acceptera och anpassa oss till den mänskliga svagheten. En förenklad version har SvK:s läronämnd kommit med, där man i princip säger att kärleksbudet är störst, och att därför allt som kan kallas kärlek må vara välsignat.
Sammanfattningsvis ser katolikerna i prästerna Guds särskilda verktyg, i ordensfolket Guds särskilda utvalda och dem som gör kyrkan till Kristi brud, och i dem som lever i äktenskap de människor som på detta särskilda sätt återspeglar Guds kärlek, hans skapade och livgivande kärlek, hans djupa och innerliga förening med mänskligheten, de verkliga vittnena ute i världen. Den vanligaste protestantiska hållningen är att säga att det rör sig om människor och inte om Gud. Vi är tillbaks till helgonen, och frågan om de står i vägen för Gud, eller om Gud verkar genom dem. när det gäller synen på kyrkan som sådan ser katolikerna en kontinuitet, medan protestanterna ser att Jesu verk bestod i vad han gjorde själv plus vittnesbörden om detta, och att allt annat skymmer det centrala. En viktig orsak till oförståelse är alltså hur man besvarar frågan om ifall vi deltar i Kristi frälsningsverk, eller om vi tar del av det.
I nästa, och avslutande, artikel kommer jag att gå mer rakt på grundidéerna. Det är inte bara ”sola scriptura” som gör det svårt att förstå varandra, utan det finns mer. Meningen är inte att bygga murar, utan att identifiera diken, så att man kan ta sig över. Det finns alltså något hoppingivande…
Stefan Herczfeldt
Dessa kallelser har naturligtvis en social bakgrund och inramning, men också en kyrklig och biblisk. Det finns helt olika rötter till dem, även om de till synes emellanåt löper samman. Bakgrunden till prästämbetet ligger naturligtvis i GT, där Gud kallar sina präster. Den först nämnde är Melki-Sedek, genom vilken Abraham skulle frambära sitt offer, och senare kallade han Levi stam, och bland dem särskilt Aron. Genom hela GT har prästerna en väl beskriven uppgift. Det är till och med så att Gud talar till folket genom dem, och att de har företräde när det gäller att tolka lagen, vilket gör att deras ansvar inför Gud är särskilt stort (se t.ex. Malakis bok). När det gäller att tolka lagen var det en central uppgift genom hela den judiska historien. Därför tillsattes domarna efter Moses, och därför samlade man ihop Talmud vid ungefär samma tid som Jesus levde. De flesta rabbiner menade att man inte kunde förstå lagen om man inte frågade hur den tillämpats och förståtts. Ett exempel kan vara ”öga för öga…”: för den oinvigde kan det framstå som om man stympade varandra på ett barbariskt sätt. Den rabbinska traditionen säger att innebörden är att det är värdet som skall ersättas, och att det alltså sätter en gräns för hämnden om den skadade är starkare och mäktigare, samtidigt som det ger en rätts-garanti om styrkeförhållandet är det motsatta. Det visar alltså lagens gudomliga rättvisa, och pekar således på dess ursprung! Att domarna kan vara korrupta är en annan sak.
I NT är det ställt utom all tvekan att Jesus kallade de 12 till ett särskilt uppdrag. I Apg. 1 framgår att de betraktade det som ett ämbete. Först skulle de återställa antalet, och senare behövde de viga nya människor till detta uppdrag, t.ex. Paulus. Det framgår också i NT att de snabbt skaffade en struktur som vi fortfarande känner igen, där de kallade människor till att delvis dela ämbetet och avlasta apostlarna. Fullständig fullmakt fick bara tillsyningsmännen, biskoparna (epi = över, skopus = tittare). De tillsatte äldste (presbyteros) i församlingarna (apg.14:23), vilka de anförtrodde de troende, och de utvalde diakoner till att i första hand avlasta med det praktiska. Den katolska synen är att uppdraget och ämbetet står fast, och att det fortfarande finns i ämbetena som diakon, präst och biskop. Det innebär att vi har att lyssna till biskoparnas beslut liksom till apostlarnas, och att vi har förmånen att höra Gud röst genom prästerna. Liksom han talade genom prästerna och domarna i GT, och genom apostlarna och diakonerna i NT, talar han till oss ännu i dag. Han handlar genom dem, genom kyrkan, t.ex. när han i bikten förlåter oss våra synder, eller när någon döps i hans namn (motsvarande att en tjänsteman, t.ex. polis eller diplomat, gör något i sin uppdragsgivares namn och inte på eget bevåg). Det finns gott om vittnesmål om hur Gud på ett särskilt sätt talar till enskilda t.ex. i bikten. Det är präster som inte vet hur och varför en viss tanke kom till dem i en viss situation, och det är biktande som plötsligt får höra något utan sammanhang, och som prästen inte kunde veta, men som är högst relevant och träffar direkt i hans eller hennes liv. Kristi kropp är inte ett lik, utan han talar och handlar ännu i dag.
Den protestantiska hållningen är allt annat än enhetlig. Några har en syn som liknar den katolska, medan andra hävdar att det hela är obibliskt. En vanlig infallsvinkel kan vara att apostlarnas uppdrag var personligt snarare än ett ämbete, och tog slut med dem. En annan kan vara att Gud talade genom dem, och att vi skall lyssna på dem genom bibeln, varav följer att senare generationers präster kan ha kloka tankar och åsikter, men att de inte får stå som förmedlare av (”i vägen för”) Guds ord. En tredje variant är att vi alla är lika inför Gud, och alltså har apostlarnas kallelse och fullmakter, medan en fjärde är att de skall utses i församlingarna och få fullmakter genom deras böner. Jag vet inte om det är meningsfullt att försöka att hitta en gemensam nämnare, eftersom den riskerar att bli så allmän att den blir meningslös. Den grundläggande skiljelinjen förefaller gå vid om kyrkan har någon struktur, eller om den bara består av enskilda kallade människor, och vad som menas med kyrkan och församlingen. Katoliker menar att kyrkan är Kristi kropp, medan de protestantiska åsikterna går isär. En del menar att det är oberoende församlingar, medan andra är än mer radikala och menar att församlingarna bara är en samling individer som gör något tillsammans. De äldre protestantiska kyrkorna har oftast någon mellan-hållning, som oftast slutar i att vi till sist kommer att stå ensamma inför Gud som domare. En vanlig protestantisk hållning är att kyrkan är Kristi kropp i en abstrakt mening, men att den inte kan eller bör få någon meningsfull konkretion i denna världen, eftersom det leder till organisationstvister eller att vi försöker att bygga ett himmelrike på egen hand här på jorden. Tanken på att förenas med Gud i kyrkan, i hans församling, är i motsvarande grad svårbestämd och flytande.
När det gäller kallelser till ordenslivet ser katolikerna på det ungefär så här. I GT avskildes nasirer till Guds särskilda tjänst, och det är fullt av ställen som lovprisar jungfrur som omger konungen i hans hov. I NT säger Jesus att en del skall göra sig könlösa för himmelrikets skull, och liknelsen med de jungfrur som förberett sig och de som inte hade det är väl känd. Paulus menar att det är bättre att vara ogift och ge sig helt och hållet till Gud och för evangeliets tjänst. Det är alltså människor som ger sig, och sina liv, på ett särskilt sätt till Gud. Enligt GT har han ett särskilt behag till dem. Katoliker menar ofta att det är deras, tillsammans med helgonens, böner och förböner som bär kyrkan. Utan dem hade vi varit långt mer sårbara för den ondes attacker. De protestantiska hållningarna är till innehållet lika spridda som när det gäller prästerna, men till numerären är den dominerande åsikten att det hela är obibliskt, och man hänvisar i stället till texter som handlar om äktenskapet. Annars förekommer kloster inom både den anglikanska och den lutherska kyrkofamiljen, även om de, av olika anledningar, inte alltid är särskilt väl sedda.
När det gäller äktenskapet menar katoliker att Jesus är tydlig när han säger att det Gud förenar får människor inte skilja åt. Sedan går meningarna litet isär. I väst menar man att döden innebär att Gud skiljer makarna ifrån varandra, medan man i öst menar att den efterlevande fortfarande är bunden. Paulus hållning är kanske litet mer praktisk. Han menar att unga änkor skall gifta om sig, och att det över huvud taget är bättre att vara gift än att vara frustrerad, även om det är bäst för dem som kan att helt avstå ifrån äktenskapet. Om man blev övergiven för trons skull var det också bättre att gifta om sig. I väst är tolkningen restriktiv, medan man i öst säger att Paulus ger en öppning för en sorts ”omgifte av pastorala skäl”, vilket innebär att det inte är ett vanligt bröllop, utan en bot andakt som tillåts för att inte betunga människor i onödan. Man är annars överens om GTs uppdrag, att de tu skall vara ett, att de skall vara öppna för att ta emot barn etc. Man är också överens om att det med Jesu ord är Gud som förenar, och att de därför förverkligar, och på så sätt uppenbarar och förkunnar, Guds kärlek, som de ger varandra. Genom föreningen samverkar de på ett speciellt sätt med Gud i hans fortlöpande skapelse, då de medverkar till att nytt liv kommer till världen. Mot detta står Onan, vars synd var att han ville ha sex, men inte barn.
Den protestantiska kritiken utgår ifrån att äktenskapet inte är ett sakrament, eftersom det inte var Jesus som introducerade det. Dessutom strider det mot tanken att alla är lika om man framhåller äktenskapet som speciellt – hur är det då med de ogifta? Fram till mitten av 1900-talet var det i vardagen inte särskilt stora skillnader mellan protestantisk och katolsk praxis, men därefter har protestanterna ändrat en hel del. En variant har varit att framhålla att man blir frälst endast genom tron, eller endast genom Guds nåd, varför äktenskapet har kommit som något sekundärt. En annan variant har varit att påpeka att även Jesus sade att Moses gav människorna rätt att skiljas eftersom de var svaga, vilket också Paulus ansåg, varför också vi måste acceptera och anpassa oss till den mänskliga svagheten. En förenklad version har SvK:s läronämnd kommit med, där man i princip säger att kärleksbudet är störst, och att därför allt som kan kallas kärlek må vara välsignat.
Sammanfattningsvis ser katolikerna i prästerna Guds särskilda verktyg, i ordensfolket Guds särskilda utvalda och dem som gör kyrkan till Kristi brud, och i dem som lever i äktenskap de människor som på detta särskilda sätt återspeglar Guds kärlek, hans skapade och livgivande kärlek, hans djupa och innerliga förening med mänskligheten, de verkliga vittnena ute i världen. Den vanligaste protestantiska hållningen är att säga att det rör sig om människor och inte om Gud. Vi är tillbaks till helgonen, och frågan om de står i vägen för Gud, eller om Gud verkar genom dem. när det gäller synen på kyrkan som sådan ser katolikerna en kontinuitet, medan protestanterna ser att Jesu verk bestod i vad han gjorde själv plus vittnesbörden om detta, och att allt annat skymmer det centrala. En viktig orsak till oförståelse är alltså hur man besvarar frågan om ifall vi deltar i Kristi frälsningsverk, eller om vi tar del av det.
I nästa, och avslutande, artikel kommer jag att gå mer rakt på grundidéerna. Det är inte bara ”sola scriptura” som gör det svårt att förstå varandra, utan det finns mer. Meningen är inte att bygga murar, utan att identifiera diken, så att man kan ta sig över. Det finns alltså något hoppingivande…
Stefan Herczfeldt
fredag 12 mars 2010
Hur firarade den tidiga kyrkan nattvard?
Här är en gammal kristen text skriven av Justinus Martyren någon gång under år 100. Så här går eukaristin till katolska kyrkan även idag. Det är mäktigt!
"På den dag som kallas solens dag äger en sammankomst rum på en och samma plats med deltagande av alla dem som bor i staden eller den kringliggande landsbygden.
Man läser ur apostlarnas minnen och profeternas skrifter, så länge som tiden tillåter.
När den som läser har slutat tar föreståndaren till orda för att förmana och mana till efterföljd av det sköna som man lyssnat till.
Sedan reser vi oss alla och frambär böner för oss själva... och för alla andra, var de än befinner sig, att vi skall befinnas rättfärdiga i vårt liv och våra handlingar och trogna budorden och så uppnå den eviga frälsningen.
När vi har avslutat våra böner ger vi varandra en kyss.
Sedan bärs brödstycken och en bägare där man har blandat vin och vatten fram till den som leder sammankomsten.
Han tar dem och låter lovprisning och ära stiga upp till världsalltets Fader, i Sonens och den helige Andes namn, och han frambär en lång tacksägelse (på grekiska: eucharistian) för att vi har ansetts värdiga dessa gåvor.
När han har avslutat bönen och tacksägelsen svarar hela den närvarande församlingen med en acklamation och säger: Amen.
När den som leder har fullgjort tacksägelsen och folket har svarat delar de som hos oss kallas diakoner ut bröd, vin och vatten som blivit ”eukaristi” till alla närvarande och tar också med dessa gåvor till dem som är frånvarande"
"På den dag som kallas solens dag äger en sammankomst rum på en och samma plats med deltagande av alla dem som bor i staden eller den kringliggande landsbygden.
Man läser ur apostlarnas minnen och profeternas skrifter, så länge som tiden tillåter.
När den som läser har slutat tar föreståndaren till orda för att förmana och mana till efterföljd av det sköna som man lyssnat till.
Sedan reser vi oss alla och frambär böner för oss själva... och för alla andra, var de än befinner sig, att vi skall befinnas rättfärdiga i vårt liv och våra handlingar och trogna budorden och så uppnå den eviga frälsningen.
När vi har avslutat våra böner ger vi varandra en kyss.
Sedan bärs brödstycken och en bägare där man har blandat vin och vatten fram till den som leder sammankomsten.
Han tar dem och låter lovprisning och ära stiga upp till världsalltets Fader, i Sonens och den helige Andes namn, och han frambär en lång tacksägelse (på grekiska: eucharistian) för att vi har ansetts värdiga dessa gåvor.
När han har avslutat bönen och tacksägelsen svarar hela den närvarande församlingen med en acklamation och säger: Amen.
När den som leder har fullgjort tacksägelsen och folket har svarat delar de som hos oss kallas diakoner ut bröd, vin och vatten som blivit ”eukaristi” till alla närvarande och tar också med dessa gåvor till dem som är frånvarande"
fredag 5 mars 2010
Bryta ett mönster?
Min kristna vandring är verkligen som en bergdalbana. Dvs den går upp och ner. Min tro känns som en fackla, som i vissa perioder lyser med en enorm kraft, för att sedan nästan slockna.
Jag har börjat se ett mönster kring hur mitt andliga liv ser ut. Det känns som om mitt gamla liv trycker sig på ibland. Jag har ju levt ett liv där jag festat mycket, och rökt cannabis. Orsaken till detta var ofta en slags tristess, eller rastlöshet, jag ville så säga ha ut något mer av livet.
Nu är jag kristen, och har lämnat detta bakom mig, jag har en trygghet i min tro som jag inte hade innan. Men det gamla ligger där och gnaver imellanåt, det infinner sig en slags rastlöshet.
Jag skall försöka förklara hur detta mönster brukar vara..
Jag kommer ofta till ett stadium, där jag verkligen lever nära Gud, och när jag säger nära Gud. Så menar jag, att jag prioriterar Gud, jag lever i anden, och ber mkt och ofta. Jag läser bibeln, och jag uppfyller mitt sinne med Guds ord. Under denna period så bryr jag mig mycket om mina medmänniskor, jag ber och handlar rent praktiskt för någon som jag känner en nöd för.
Men det sker alltid en vändning i denna period. När jag kommit hit så faller jag alltid. Mitt gamla liv gör sig påmint, jag faller i olika laster, porr är väl den vanligaste saken som jag faller dit för. Det är alltså en synd som inte försvinner för mig. Jag så att säga trotsar som en barnslig tonåring, och går emot det jag vet är rätt. jag bedrövar den helige ande, genom att släppa in massa skit i mitt sinne.. Min sikt blir grumlad, och jag dömer mig själv hårt. jag skäms,och tappar allt det som jag under en period byggt upp i min relation med Gud, jag blir mer egoistisk,och bryr mig inte om mina medmänniskor på samma sätt. Jag börjar leva destruktivt, det är som att mitt gamla jag är framme igen. Jag släpper in mer skit i mitt liv.
Jag vet att Gud aldrig lämnar mig, men det är jag som lämnar honom.. Jag väljer mitt egos begär före allt annat. och människor i min närhet blir sårade för att jag väljer egots väg. Jag kan när denna fas infunnit sig, knappt be till Gud. jag börjar också tvivla på om Gud verkligen finns. Sedan sker en process där jag måste bearbeta mig tillbaka till Gud. Det handlar inte om en prestation, dvs att jag måste prestera inför Gud. Men det handlar om en inre process där jag måste inse allvaret i min synd. jag måste ödmjuka mig och verkligen ångra mig.. Det är så att säga en omvändelseprocess.
Ni kanske då säger att jag har en felaktig Gudsbild. Gud är ingen Gud som dömer dig så. Det vet jag att han inte är. Men det gör ju inte processen mindre smärtsamt för det. Jag har släppt in något i mitt hjärta som gör att jag stegvis kommer längre bort från Gud. Det är enkelt att säga att man skall leva i nåden. Man att vilja leva i nåden i denna fas, är ett önsketänkande.
Det känns mer som att man knappt orkar följa Gud.
Givetvis så vänder det tillbaka efter ett tag.
Men jag kommer aldrig ur det, samma mönster återupprepar sig gång på gång.
Johanna kan ibland avundas mig, för att jag kommit till tro i vuxen ålder, och att jag haft ett konkret möte med Gud, som gjorde att jag valde den kristna tron. Men jag kan ibland avundas hennes barnatro. Den bygger på en stabil grund, hon tvivlar inte som jag gör. Guds finns alltid med henne. Min tro går upp och ner. Men det kanske är därför vi skall vara tillsammans.
Är detta något som ni känner igen er i? Dela gärna era ord, om hur man skall komma ur det här. Men en sak vet jag, jag behöver den katolska bikten. För jag är alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag behöver biktens och botens sakrament.
Det är synd att så många kyrkor förkastat bikten och bekänna synder för varandra. Det är något som jag saknar i frikyrkan. Jag undrar hur många som brottas med sådant här i sin ensamhet, jag undrar hur många som tappar sin tro pga av detta. Jag vet att jag varit nära flera gånger, med att bara ge upp. Men jag är också tacksam att jag har bra människor vid min sida som stöttar mig.
Det är inte alla som har det.
Jag har börjat se ett mönster kring hur mitt andliga liv ser ut. Det känns som om mitt gamla liv trycker sig på ibland. Jag har ju levt ett liv där jag festat mycket, och rökt cannabis. Orsaken till detta var ofta en slags tristess, eller rastlöshet, jag ville så säga ha ut något mer av livet.
Nu är jag kristen, och har lämnat detta bakom mig, jag har en trygghet i min tro som jag inte hade innan. Men det gamla ligger där och gnaver imellanåt, det infinner sig en slags rastlöshet.
Jag skall försöka förklara hur detta mönster brukar vara..
Jag kommer ofta till ett stadium, där jag verkligen lever nära Gud, och när jag säger nära Gud. Så menar jag, att jag prioriterar Gud, jag lever i anden, och ber mkt och ofta. Jag läser bibeln, och jag uppfyller mitt sinne med Guds ord. Under denna period så bryr jag mig mycket om mina medmänniskor, jag ber och handlar rent praktiskt för någon som jag känner en nöd för.
Men det sker alltid en vändning i denna period. När jag kommit hit så faller jag alltid. Mitt gamla liv gör sig påmint, jag faller i olika laster, porr är väl den vanligaste saken som jag faller dit för. Det är alltså en synd som inte försvinner för mig. Jag så att säga trotsar som en barnslig tonåring, och går emot det jag vet är rätt. jag bedrövar den helige ande, genom att släppa in massa skit i mitt sinne.. Min sikt blir grumlad, och jag dömer mig själv hårt. jag skäms,och tappar allt det som jag under en period byggt upp i min relation med Gud, jag blir mer egoistisk,och bryr mig inte om mina medmänniskor på samma sätt. Jag börjar leva destruktivt, det är som att mitt gamla jag är framme igen. Jag släpper in mer skit i mitt liv.
Jag vet att Gud aldrig lämnar mig, men det är jag som lämnar honom.. Jag väljer mitt egos begär före allt annat. och människor i min närhet blir sårade för att jag väljer egots väg. Jag kan när denna fas infunnit sig, knappt be till Gud. jag börjar också tvivla på om Gud verkligen finns. Sedan sker en process där jag måste bearbeta mig tillbaka till Gud. Det handlar inte om en prestation, dvs att jag måste prestera inför Gud. Men det handlar om en inre process där jag måste inse allvaret i min synd. jag måste ödmjuka mig och verkligen ångra mig.. Det är så att säga en omvändelseprocess.
Ni kanske då säger att jag har en felaktig Gudsbild. Gud är ingen Gud som dömer dig så. Det vet jag att han inte är. Men det gör ju inte processen mindre smärtsamt för det. Jag har släppt in något i mitt hjärta som gör att jag stegvis kommer längre bort från Gud. Det är enkelt att säga att man skall leva i nåden. Man att vilja leva i nåden i denna fas, är ett önsketänkande.
Det känns mer som att man knappt orkar följa Gud.
Givetvis så vänder det tillbaka efter ett tag.
Men jag kommer aldrig ur det, samma mönster återupprepar sig gång på gång.
Johanna kan ibland avundas mig, för att jag kommit till tro i vuxen ålder, och att jag haft ett konkret möte med Gud, som gjorde att jag valde den kristna tron. Men jag kan ibland avundas hennes barnatro. Den bygger på en stabil grund, hon tvivlar inte som jag gör. Guds finns alltid med henne. Min tro går upp och ner. Men det kanske är därför vi skall vara tillsammans.
Är detta något som ni känner igen er i? Dela gärna era ord, om hur man skall komma ur det här. Men en sak vet jag, jag behöver den katolska bikten. För jag är alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag behöver biktens och botens sakrament.
Det är synd att så många kyrkor förkastat bikten och bekänna synder för varandra. Det är något som jag saknar i frikyrkan. Jag undrar hur många som brottas med sådant här i sin ensamhet, jag undrar hur många som tappar sin tro pga av detta. Jag vet att jag varit nära flera gånger, med att bara ge upp. Men jag är också tacksam att jag har bra människor vid min sida som stöttar mig.
Det är inte alla som har det.
söndag 28 februari 2010
Gästblogg: Sakramenten (Del 3)
Kyrkan och sakramenten är ett område som givit upphov till mycket oförståelse mellan katoliker och protestanter. Det finns många skäl till det. Jag börjar åter med att ge en förklaring av vad katoliker anser att sakramenten är, för att fortsätta med kritiken, och avsluta med att försöka att peka på var de grundläggande missförstånden uppkommer.
Det är, och har varit, något flytande vad sakramenten innebär, och vilka de är. På ett ganska tidigt stadium kom man fram till att de skulle vara sju, men man var inte överens om vilka. De katolska och ortodoxa kyrkorna är överens om en gemensam lista, och de flesta orientaliska kyrkor har anslutit sig till den, även om en del av deras formuleringar inte är lika stringenta som andras. De ”officiella” sakramenten är:
1) dopet
2) nattvarden
3) boten eller förlåtelsen
4) konfirmationen
5) äktenskapet
6) de sjukas smörjelse
7) prästvigningen
Den två viktigaste kontroverserna gäller dels om inte dopet och konfirmationen egentligen är samma sakrament, vilket det var från början, och om inte kyrkan i sig är ett sakrament. Den första frågan brukar man besvara med att Jesus lät sig döpas i Jordan och att den helige ande utgöts över apostlarna på pingstdagen, dvs. vid två skilda tillfällen, och att apostlagärningarna ser det som två sakrament. Den andra frågan besvaras med att kyrkan är Kristi kropp och samtidigt Kristi brud, men inte en identifierbar handling.
Den katolska definitionen av ett sakrament är att det är det synliga tecknet på Guds osynliga nåd. Det innebär att vi på något sätt kan veta att det är Gud som handlar i och genom sakramenten. De flesta har en något oklar uppfattning om vad Guds nåd egentligen är, så tills vidare kan vi använda det som ett namn för hans gåvor och hans verkan. Det är något konkret, men i sig osynligt för våra mänskliga ögon. Vi kan t.ex. inte utifrån se om någon är döpt eller inte.
För katolikerna är det centrala dels att Gud verkar i sakramenten, och dels att vi tar emot dem som en förening med Gud, och med en motsvarande förpliktelse. Vi tar emot det, men det blir till förbannelse om vi missbrukar hans nåd.
Om det inte är helt klart på den katolska sidan, så är det än mindre så på den protestantiska. Luther & Calvin lade till att sakramenten måste vara instiftade av Jesus, varvid äktenskapet föll bort. Konfirmationen var den helige andes verk, och Jesus var inte inblandad. Jesu uppmaning till lärjungarna att driva ut demoner och bota sjuka var, enligt reformatorerna, tillfälligt och personligt, och finns med i bibeln för att visa Jesu makt. På samma sätt är det med lärjungarnas kallelse och uppdrag i övrigt. Finns det ett prästämbete så kommer det alla till del genom dopet. Man kan också använda 1 pet 2:5, där det talas om att ni blir ett heligt prästerskap. När det gäller förlåtelsen var det en plåga för framför allt Luther. Han var ständigt rädd att inte bli förlåten, och fastnade till slut för att endast Jesus kan förlåta synder. Det hänger samman med synen på vad kyrkan är, och med prästämbetet, och jag återkommer till det i ett annat sammanhang. I korthet var det emellertid så att Luther var prästvigd, och ansåg sig genom denna vigning göra Jesu tjänst och handla i hans namn, t.ex. när han döpte människor eller när han firade mässan. Vad han var tvungen att ta avstånd ifrån var att ha varit ett Guds redskap, att Gud verkat genom honom. Med någon inlevelse kan man tänka sig att det inte var helt lätt. Kvar finns dopet och nattvarden.
Det vore inte så stort problem om man inte också måste ge det en innebörd. Det första problemet kom med frågan om man kan låta sig döpas flera gånger. En annan fråga är vad nattvarden egentligen är. Är det verkligen Kristi kropp och blod, eller är det bara en påminnelse? Luther hade en ”katolsk” uppfattning, medan Calvin stod på ”andra sidan”. Protestantiska åsikter spänner sedan dess över hela fältet, men de gamla protestantiska kyrkorna kom oftast till en mellanhållning, som sade att förvandlingen skedde genom den enskildes tro när han eller hon tog emot brödet och vinet.
Många moderna protestanter finner hela frågeställningen ointressant. För dem är det endast bibeln som gäller. Dopet är en bekräftelse på ett de upplevt att de tagit emot den helige ande, och nattvarden är ett yttre tecken som man tar upp ibland i församlingen, även om det inte får överflygla lovsång, bibelläsning och predikan. En del går så långt att de ser det hela som något enbart historiskt, dvs. som en teater.
När katolikerna i sakramenten ser själva näringen i det andliga livet, dvs. att Gud kommer till oss, att han utger sig inte bara för oss, utan även till oss, att han i dessa tecken är ständigt närvarande hos oss, att han föder och bär oss på vår pilgrimsvandring, ser de flesta protestanter att man bör vara försiktig och inte låt uppmärksamheten dras bort ifrån bibeln – Guds ord. När katolikerna talar om den fullkomliga gemenskapen hör många protestanter hokus pokus. När protestanter talar om Guds gåvor och hans nåd håller katolikerna med, men undrar varför man måste kombinera det med en pessimistisk hållning, där vi inte är garanterade syndernas förlåtelse och en plats inför Guds tron.
Här ställs alltså frågan än mer på sin spets: är himmelriket öppet eller inte? Är Gud här mitt ibland oss eller inte? Är vi redan här och nu delaktiga i Guds plan och medborgare i hans rike? Hur ser Guds närvaro ibland oss egentligen ut? Hur ser sambandet mellan himmel och jord ut? Djupare kan frågan ställas ur Gudsgemenskapen ser ut, Spridningen bland protestanter är stor: allt ifrån ”jag, fattig syndare hoppas på Guds nåd och barmhärtighet” till ”jag är frälst och har tagit emot den helige ande i dopet”. Katoliker ser det mer som att jag under livet fördjupar gemenskapen med Gud genom mitt liv, genom kyrkan och liturgin, genom sakramenten, för att vid slutet av denna pilgrimsväg nå fram till målet där man fullkomnas och livet förvandlas. Det är inga nödvändiga motsättningar, men radikalt skilda perspektiv.
I nästa artikel kommer jag att borra litet djupare i frågeställningen, och belysa frågor kring kyrkan och de särskilda kallelserna.
Stefan Herczfeld
Det är, och har varit, något flytande vad sakramenten innebär, och vilka de är. På ett ganska tidigt stadium kom man fram till att de skulle vara sju, men man var inte överens om vilka. De katolska och ortodoxa kyrkorna är överens om en gemensam lista, och de flesta orientaliska kyrkor har anslutit sig till den, även om en del av deras formuleringar inte är lika stringenta som andras. De ”officiella” sakramenten är:
1) dopet
2) nattvarden
3) boten eller förlåtelsen
4) konfirmationen
5) äktenskapet
6) de sjukas smörjelse
7) prästvigningen
Den två viktigaste kontroverserna gäller dels om inte dopet och konfirmationen egentligen är samma sakrament, vilket det var från början, och om inte kyrkan i sig är ett sakrament. Den första frågan brukar man besvara med att Jesus lät sig döpas i Jordan och att den helige ande utgöts över apostlarna på pingstdagen, dvs. vid två skilda tillfällen, och att apostlagärningarna ser det som två sakrament. Den andra frågan besvaras med att kyrkan är Kristi kropp och samtidigt Kristi brud, men inte en identifierbar handling.
Den katolska definitionen av ett sakrament är att det är det synliga tecknet på Guds osynliga nåd. Det innebär att vi på något sätt kan veta att det är Gud som handlar i och genom sakramenten. De flesta har en något oklar uppfattning om vad Guds nåd egentligen är, så tills vidare kan vi använda det som ett namn för hans gåvor och hans verkan. Det är något konkret, men i sig osynligt för våra mänskliga ögon. Vi kan t.ex. inte utifrån se om någon är döpt eller inte.
För katolikerna är det centrala dels att Gud verkar i sakramenten, och dels att vi tar emot dem som en förening med Gud, och med en motsvarande förpliktelse. Vi tar emot det, men det blir till förbannelse om vi missbrukar hans nåd.
Om det inte är helt klart på den katolska sidan, så är det än mindre så på den protestantiska. Luther & Calvin lade till att sakramenten måste vara instiftade av Jesus, varvid äktenskapet föll bort. Konfirmationen var den helige andes verk, och Jesus var inte inblandad. Jesu uppmaning till lärjungarna att driva ut demoner och bota sjuka var, enligt reformatorerna, tillfälligt och personligt, och finns med i bibeln för att visa Jesu makt. På samma sätt är det med lärjungarnas kallelse och uppdrag i övrigt. Finns det ett prästämbete så kommer det alla till del genom dopet. Man kan också använda 1 pet 2:5, där det talas om att ni blir ett heligt prästerskap. När det gäller förlåtelsen var det en plåga för framför allt Luther. Han var ständigt rädd att inte bli förlåten, och fastnade till slut för att endast Jesus kan förlåta synder. Det hänger samman med synen på vad kyrkan är, och med prästämbetet, och jag återkommer till det i ett annat sammanhang. I korthet var det emellertid så att Luther var prästvigd, och ansåg sig genom denna vigning göra Jesu tjänst och handla i hans namn, t.ex. när han döpte människor eller när han firade mässan. Vad han var tvungen att ta avstånd ifrån var att ha varit ett Guds redskap, att Gud verkat genom honom. Med någon inlevelse kan man tänka sig att det inte var helt lätt. Kvar finns dopet och nattvarden.
Det vore inte så stort problem om man inte också måste ge det en innebörd. Det första problemet kom med frågan om man kan låta sig döpas flera gånger. En annan fråga är vad nattvarden egentligen är. Är det verkligen Kristi kropp och blod, eller är det bara en påminnelse? Luther hade en ”katolsk” uppfattning, medan Calvin stod på ”andra sidan”. Protestantiska åsikter spänner sedan dess över hela fältet, men de gamla protestantiska kyrkorna kom oftast till en mellanhållning, som sade att förvandlingen skedde genom den enskildes tro när han eller hon tog emot brödet och vinet.
Många moderna protestanter finner hela frågeställningen ointressant. För dem är det endast bibeln som gäller. Dopet är en bekräftelse på ett de upplevt att de tagit emot den helige ande, och nattvarden är ett yttre tecken som man tar upp ibland i församlingen, även om det inte får överflygla lovsång, bibelläsning och predikan. En del går så långt att de ser det hela som något enbart historiskt, dvs. som en teater.
När katolikerna i sakramenten ser själva näringen i det andliga livet, dvs. att Gud kommer till oss, att han utger sig inte bara för oss, utan även till oss, att han i dessa tecken är ständigt närvarande hos oss, att han föder och bär oss på vår pilgrimsvandring, ser de flesta protestanter att man bör vara försiktig och inte låt uppmärksamheten dras bort ifrån bibeln – Guds ord. När katolikerna talar om den fullkomliga gemenskapen hör många protestanter hokus pokus. När protestanter talar om Guds gåvor och hans nåd håller katolikerna med, men undrar varför man måste kombinera det med en pessimistisk hållning, där vi inte är garanterade syndernas förlåtelse och en plats inför Guds tron.
Här ställs alltså frågan än mer på sin spets: är himmelriket öppet eller inte? Är Gud här mitt ibland oss eller inte? Är vi redan här och nu delaktiga i Guds plan och medborgare i hans rike? Hur ser Guds närvaro ibland oss egentligen ut? Hur ser sambandet mellan himmel och jord ut? Djupare kan frågan ställas ur Gudsgemenskapen ser ut, Spridningen bland protestanter är stor: allt ifrån ”jag, fattig syndare hoppas på Guds nåd och barmhärtighet” till ”jag är frälst och har tagit emot den helige ande i dopet”. Katoliker ser det mer som att jag under livet fördjupar gemenskapen med Gud genom mitt liv, genom kyrkan och liturgin, genom sakramenten, för att vid slutet av denna pilgrimsväg nå fram till målet där man fullkomnas och livet förvandlas. Det är inga nödvändiga motsättningar, men radikalt skilda perspektiv.
I nästa artikel kommer jag att borra litet djupare i frågeställningen, och belysa frågor kring kyrkan och de särskilda kallelserna.
Stefan Herczfeld
torsdag 25 februari 2010
Varför helig?
Var nyligen en debatt på forumet flashback, där en medlem frågade vad helighet innebär. Och om man blir mindre helig om man super och knarkar osv. Jag tänkte jag skulle publicera mitt svar från forumet. Kanske inte ett helt enkelt ämne, men här är iaf min syn på vad helighet är i mitt liv.
Jag tror ju inte att man blir mer helig för att man lever upp till ett slags "duktig ideal"
Men det finns ju en form av helighet, där man vill hänge sitt liv åt Gud. Man väljer då bort saker som kan vara dåliga för en själv.. Jag har själv lagt haschpipan på hyllan för att jag hellre låter mig uppfyllas av Guds ledning i livet. Det handlar alltså vad som är bra eller dåligt för mig, och vilka konsekvenser saker får för mig..
Helighet handlar därför om att vilja leva ett rättfärdigt liv, men samtidigt inse att man inte klarar av det, och behöver Guds hjälp i sitt liv för det..
Jag tror inte man blir mer helig för att man går runt och tror att man är helig.
Heligheten infinner sig ofta när man väljer att följa Gud, dock utan att man egentligen resonerar om sin egen helighet.
Det finns många människor som tror att de är heliga, men utan att förstå vad helighet är. Att ens tänka att man är helig, är enligt mig högmod.
Det är Gud som gör en människa helig, och inget man själv kan berömma sig av.
Det som vi inom katolska kyrkan kallar för helgon, är ju dessa som inser att de är de störta syndarna och låter sig uppfyllas av Gud.. Dvs behovet av Guds ledning kombinerat med en daglig omvändelseprocess är enligt mig något som gör en människa helig.
Att välja Guds väg av den rätta anledningen istället för något som enbart ger egennjutning i form av droger osv..
Att följa Guds väg ger en frukt i form av kärlek för sina medmänniskor, att enbart följa sina lustar och sökandet efter njutning leder oftast bara till självcentrering och egoism..
Så om vi väljer att sluta med droger och annat och lever helt perfekt. Så gör inte detta oss mer heliga enligt mig.. Men om man istället söker Gud, och inser sitt behov av honom, dvs att man omvänder sig i sitt hjärta, och inser sin synd.. Först då, kan heligheten bli en realitet i våra liv..
Jag anser för övrigt som kristen, att jag inte är speciellt helig.. Jag tycker det är ganska sunt att inte se sig själv som helig. Det gör väl ingen nytta att gå runt och tro att man är helig.
Jag tror ju inte att man blir mer helig för att man lever upp till ett slags "duktig ideal"
Men det finns ju en form av helighet, där man vill hänge sitt liv åt Gud. Man väljer då bort saker som kan vara dåliga för en själv.. Jag har själv lagt haschpipan på hyllan för att jag hellre låter mig uppfyllas av Guds ledning i livet. Det handlar alltså vad som är bra eller dåligt för mig, och vilka konsekvenser saker får för mig..
Helighet handlar därför om att vilja leva ett rättfärdigt liv, men samtidigt inse att man inte klarar av det, och behöver Guds hjälp i sitt liv för det..
Jag tror inte man blir mer helig för att man går runt och tror att man är helig.
Heligheten infinner sig ofta när man väljer att följa Gud, dock utan att man egentligen resonerar om sin egen helighet.
Det finns många människor som tror att de är heliga, men utan att förstå vad helighet är. Att ens tänka att man är helig, är enligt mig högmod.
Det är Gud som gör en människa helig, och inget man själv kan berömma sig av.
Det som vi inom katolska kyrkan kallar för helgon, är ju dessa som inser att de är de störta syndarna och låter sig uppfyllas av Gud.. Dvs behovet av Guds ledning kombinerat med en daglig omvändelseprocess är enligt mig något som gör en människa helig.
Att välja Guds väg av den rätta anledningen istället för något som enbart ger egennjutning i form av droger osv..
Att följa Guds väg ger en frukt i form av kärlek för sina medmänniskor, att enbart följa sina lustar och sökandet efter njutning leder oftast bara till självcentrering och egoism..
Så om vi väljer att sluta med droger och annat och lever helt perfekt. Så gör inte detta oss mer heliga enligt mig.. Men om man istället söker Gud, och inser sitt behov av honom, dvs att man omvänder sig i sitt hjärta, och inser sin synd.. Först då, kan heligheten bli en realitet i våra liv..
Jag anser för övrigt som kristen, att jag inte är speciellt helig.. Jag tycker det är ganska sunt att inte se sig själv som helig. Det gör väl ingen nytta att gå runt och tro att man är helig.
tisdag 16 februari 2010
Bröllopet i Kana
"På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar blev också bjudna till bröllopet. När vinet tog slut sade Jesu mor till honom: "De har inget vin." Jesus svarade: "Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit." Hans mor sade till tjänarna: "Gör vad han än säger till er." (Joh 2:1-5)
Dessa verser är intressanta. Samt väcker en del frågetecken.
Varför ber Maria Jesus att göra något åt vinet? Är inte det ett ganska trivialt problem egentligen? Vi vet dock inte vilken relation Maria hade till paret som gifter sig. Det är möjligt att det var fattiga människor, som inte hade råd med bröllopet. Och därför kan Marias nöd förstås ur den aspekten. Hon led och kände med paret, när pinsamheten uppstod när vinet tog slut. Hon vet inte hur han skall hantera denna nöd, och ber därför Herren om hjälp.
Jesus svar är också lite märkligt :"vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit"
Jag kan ana en viss ton av att detta inte är relevant för Jesus. Jesus säger även att hans tid inte är kommen än.
Maria överlämnar därför detta I Herrens händer, när hon säger till tjänarna : "Gör vad han än säger till er."
Det lustiga är att Jesus precis sade att hans tid inte ännu är kommen. Men trots det så utför han ett mirakel strax senare. Innebär det att hans tid kom strax efter, eller hur skall man tolka detta egentligen?
Jag vet att många katoliker använder dessa verser som stöd för Marias förböner till herren. Där Herren lyssnar till sin mors nöd för människorna. För visst känner Maria en nöd här, som hon förmedlar vidare till Jesus. Och givetvis måste även Jesus känt av denna nöd. Men vi vet också att Jesu nöd för hela mänskligheten, blir verksamt på korset senare. Men det är en annan debatt.
Hur tolkar ni dessa verser?
Dessa verser är intressanta. Samt väcker en del frågetecken.
Varför ber Maria Jesus att göra något åt vinet? Är inte det ett ganska trivialt problem egentligen? Vi vet dock inte vilken relation Maria hade till paret som gifter sig. Det är möjligt att det var fattiga människor, som inte hade råd med bröllopet. Och därför kan Marias nöd förstås ur den aspekten. Hon led och kände med paret, när pinsamheten uppstod när vinet tog slut. Hon vet inte hur han skall hantera denna nöd, och ber därför Herren om hjälp.
Jesus svar är också lite märkligt :"vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit"
Jag kan ana en viss ton av att detta inte är relevant för Jesus. Jesus säger även att hans tid inte är kommen än.
Maria överlämnar därför detta I Herrens händer, när hon säger till tjänarna : "Gör vad han än säger till er."
Det lustiga är att Jesus precis sade att hans tid inte ännu är kommen. Men trots det så utför han ett mirakel strax senare. Innebär det att hans tid kom strax efter, eller hur skall man tolka detta egentligen?
Jag vet att många katoliker använder dessa verser som stöd för Marias förböner till herren. Där Herren lyssnar till sin mors nöd för människorna. För visst känner Maria en nöd här, som hon förmedlar vidare till Jesus. Och givetvis måste även Jesus känt av denna nöd. Men vi vet också att Jesu nöd för hela mänskligheten, blir verksamt på korset senare. Men det är en annan debatt.
Hur tolkar ni dessa verser?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)