Jag funderar en del över vad som händer med och inom den katolska kyrkan, liksom inom kristenheten i stort. Det finns oerhört mycket att glädjas över, och att vara tacksam för. Samtidigt finns det en hel del som framkallar sorg och smärta. Efter andra Vatikankonciliet inträdde en tid av omfattande turbulens. Många människor trodde att man i grunden skulle förändra moralläran. Många människor slutade att gå i kyrkan och att be regelbundet. Många präster lämnade sina ämbeten, liksom många ordensbröder och –systrar lämnade sina kommuniteter. Antalet kallelser gick ner till katastrofala nivåer – en hel generation fattas. I detta hoppades många troende på en återgång till det som var, och gärna med en idealiserad bild av hur det varit. Det inträffade inte. Andra hoppades att man skulle ”gå vidare i konciliets anda” och komma ”i takt med tiden”. Det inträffade inte heller. Det som verkligen hänt är något helt annat… Vid närmare eftertanke pekar det på vem som står bakom… Det blir inte alltid som vi människor tänker, planerar och hoppas.
Det finns många bakgrunder till det som hänt. De flesta är väl dokumenterade och debatterade. Det som kanske är litet svårfångat i sammanhanget är att vi inte är ensamma, utan att det också finns andliga makter med i vad som händer. Jag vet ingen tid i historien som varit så full av uppenbarelser som de senaste 200 åren. Jag har inte heller hört om någon tidigare epok som haft så många heliga människor, vilka har kunnat inspirera mängder av människor till ett fördjupat andligt liv. Samtidigt ser vi hur kyrkor töms på många håll, och att det framkommer att personer som vi trodde bättre om har förfallit till svåra synder, vilka inte klarats ut, utan snarare skylts över. Det kanske inte bara är en vanlig mänsklig svaghet som kommer i dagen. Det kanske finns något mer…
På dagen 33 år före det stora solmiraklet i Fatima, dvs. den 13 oktober 1884 fick påven Leo XIII en uppenbarelse. När den åldrade påven hade avslutat mässan i sitt privata kapell, en mässa som hade bevistats av ett par kardinaler och några anställda i Vatikanen, stannade han plötsligt nedanför altaret. Han stod där i ungefär tio minuter som i trance, och hans ansikte blev ask-vitt. De närvarande fruktade det värsta och rusade till. Sedan gick han omedelbart till sitt kontor (normalt skulle han ha gått till frukosten) och skrev en bön till ärkeängeln Mikael, och gav order om att den skulle läggas till liturgin läsas efter varje mässa i hela kyrkan. (Visserligen har en påve rätt att göra så, men det händer inte ofta… Vanligen tillsätts en kommission som får arbeta fram ett förslag, som sedan tröskas vidare, och som så småningom fastställs, tillsammans med instruktioner och regler som har en tillräcklig omfattning för att kunna tillämpas under de mest skilda förhållanden runt om i världen.) När han tillfrågades om vad som hände, förklarade han att han plötsligt hörde två röster. Två röster, den ena vänlig och angenäm, och den andra rå och oangenäm. De verkade komma från närheten av tabernaklet (som på den tiden var placerat mitt på altaret). Han lyssnade och fick höra följande konversation.
Satans råa röst: Jag kan förstöra din kyrka!
Guds milda röst: Kan du? Gör det då!
Satan: för att göra det behöver jag mer tid och mer makt.
Gud: Hur mycket tid? Hur mycket makt?
Satan: 75 till 100 år, och större makt över dem som ger sig till min tjänst.
Gud: Du har tiden, och du har makten. Gör vad du vill med det.
Den bön som påven skrev lyder så här finns på engelska under den här länken. Den längre formen är den ursprungliga, men på 1930-talet ändrade man till den kortare som finns i slutet av texten. Den togs bort ur mässan på 1960-talet – ett par år före den stora liturgireformen.
För att återvända till de inledande frågorna, så verkar det som om vi går igenom en hel del svårigheter, men att Gud har motmedel. Den första antydan finns i att det var på dagen 33 år före Fatima. En vidare antydan kan vi finna i att de ekumeniska strävandena i dag har en enorm kraft på många områden som tidigare präglats av fiendskap och misstänksamhet. De ortodoxa talar med varandra i en anda som jag inte vet har någon historisk motsvarighet. Dessutom är samtalen mellan dem och Rom numera förtroliga – till och med Moskva söker sig till Rom för att formulera det gemensamma uppdraget att förkunna evangeliet bland människorna. Inom de karismatiska rörelserna finner man varandra över kyrkogränser på ett sätt som för bara några årtionden sedan var närmast otänkbart, och inom många protestantiska samfund ser man med nya ögon på det arv som finns i de historiska kyrkorna. Enhet kan bara nås genom den Helige Andes nåderika medverkan. Vi människor kan visa vad vi vill, och låta Gud fullborda det vi påbörjat.
söndag 11 juli 2010
lördag 3 juli 2010
En betraktelse av Moder Teresa
I anledning av en diskussion kring "vilken Jesus vi skall tro på", som just nu, första helgen i juli 2010, pågår på Erevna, kom jag att tänka på en liten betraktelse kring Jesus av Moder Teresa. Jag tror att den kan tillföra litet andra perspektiv...
”Se. Jag står för dörren och klappar…” (upp 3:20)
Det är sant. Jag står vid ditt hjärtas dörr, dag och natt. Till och med när du inte lyssnar, till och med när du tvivlar på att det kunde vara Jag, så är jag där. Jag väntar till och med på det minsta tecken från dig, ett tecken som visar att du hör Mig; till och med den minsta och tystaste viskning som låter Mig komma till dig. Och Jag vill att du skall veta att när du kallar på mig så kommer Jag – alltid, och oberoende av allt. Tyst och osynlig kommer Jag, men med evig kraft och kärlek, och med Min Andes många gåvor. Jag kommer med Min barmhärtighet, med Min önska att förlåta och hela dig, med Min kärlek till dig som ligger bortom din fattningsförmåga – en kärlek lika stor som den kärlek Jag har fått av Min Fader [”Såsom Fadern har älskat Mig, så har Jag älskat er…” (Joh 15:19)]. Jag kommer med Min längtan efter att få trösta dig och ge dig styrka, att lyfta upp dig och förbinda dina sår. Jag ger dig Mitt ljus, så att ditt mörker och dina tvivel ska skingras. Jag kommer med Min kraft för att bära dig, och alla dina bördor, med Min nåd för att vidröra ditt hjärta och förvandla ditt liv, och med Min frid för att stilla din själ.
Jag känner dig allt igenom – Jag vet allt om dig. Varje hårstrå på ditt huvud känner Jag, deras antal vet Jag. Ingenting i ditt liv är oviktigt för Mig. Jag har följt dig genom åren, och Jag har alltid älskat dig – även när du gått vilse. Jag känner var och en av dina svårigheter. Jag känner dina behov och dina bekymmer. Och ja – Jag vet om alla dina synder. Men Jag säger dig igen att Jag älskar dig – inte för vad du gjort eller inte gjort – Jag älskar dig för din egen skull, för den skönhet och värdighet Min Fader gav dig genom att skapa dig till Sin avbild. Det är en värdighet du ofta glömt, en skönhet du befläckat genom din synd. Men Jag älskar dig sådan du är och Jag har utgjutit Mitt blod för att vinna dig tillbaka. Om du bara ber Mig med tro, ska Min nåd vidröra allt som kräver förändring i ditt liv och Jag ska ge dig styrkan att frigöra dig från synden och all dess destruktiva kraft.
Jag vet vad du bär i ditt hjärta – Jag känner din ensamhet och alla dina smärtor – förkastelserna, domarna, förödmjukelserna. Jag bar allt detta före dig. Och Jag bar det för din skull, så att du skulle kunna dela Min styrka och Min seger. Jag känner särskilt ditt behov av kärlek – hur du törstar och längtar efter att bli omhuldad. Men hur ofta har du inte törstat förgäves genom att söka kärleken själviskt, och fylla tomheten inom dig med tillfälliga förlustelser – med den än större syndens tomhet. Törstar du efter kärlek? ”Är någon törstig, så kom till Mig och drick…” (Joh 7:37). Jag ska släcka din törst och göra dig tillfreds. Törstar du efter att bli omhuldad? Jag omhuldar dig mer än du någonsin kan ana – så mycket att Jag dog på ett kors för dig.
Jag törstar efter dig. Ja, det är det enda sättet att till att och med börja beskriva Min kärlek till dig på: JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Jag törstar efter att älska dig, och att bli älskad av dig – så dyrbar är du för mig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Kom till Mig och jag skall fylla ditt hjärta och hela dina sår. Jag skall göra dig till en ny skapelse och ge dig frid, även i alla dina prövningar. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Du får aldrig tvivla på min barmhärtighet, Min önskan att förlåta, Min längtan att välsigna dig och leva Mitt liv i dig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Om du känner dig värdelös i världens ögon betyder det ingenting. För Mig är ingen annan i hela världen viktigare än du. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Öppna för Mig, kom till Mig, törsta efter Mig, ge Mig ditt liv - och Jag skall visa dig hur viktig du är för Mitt hjärta.
Förstår du inte att Min Fader redan har en fullkomlig plan för att förvandla ditt liv, och att den börjar just nu? Förtrösta på Mig. Be Mig varje dag att Jag ska komma till dig och ta hand om ditt liv – och Jag ska göra det. Jag lovar dig inför Min Fader i himmelen att Jag ska göra underverk i ditt liv. Varför? Därför att JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Allt Jag ber dig om är att överlåta dig helt till Mig. Jag skall göra det som återstår.
Också nu ser Jag den plats Min Fader har berett åt dig i Mitt rike. Kom ihåg att du är en pilgrim i detta liv, på väg hem. Synden kan aldrig göra dig tillfreds, inte heller ge den frid du söker. Allt du sökt utanför mig har bara gjort dig ännu tommare; sök därför inte lyckan i detta livet, på jorden. Framför allt, spring inte ifrån Mig när du faller. Kom till mig utan dröjsmål. När du ger mig dina synder ger du Mig glädjen över att få vara din Frälsare. Det finns ingenting som Jag inte kan förlåta och hela: kom därför nu och befria din själ från dess bördor.
Hur långt du än avlägsnar dig, hur ofta du än glömmer Mig, hur många kors du än bär i ditt liv, är det en sak Jag vill att du alltid skall minnas, en sak som aldrig kommer att förändras: JAG TÖRSTAR EFTER DIG – precis sådan som du är. Du behöver inte förändra dig för att tro på Min kärlek, för det är din tro på Min kärlek som kommer att förändra dig. Du glömmer mig, och ändå söker jag dig varje ögonblick under dagen – Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar. Tycker du att det är svårt att tro på? Se då på korset, se på Mitt Hjärta som genomborrades för dig. Har du inte förstått mitt kors? Lyssna då åter till de ord jag talade då – för de berättar tydligt och klart varför Jag utstod allt detta för dig: ”JAG TÖRSTAR…” (Joh 19:28). Ja JAG TÖRSTAR EFTER DIG såsom resten av psalmen säger om Mig: ”Jag sökte efter kärlek, men fann ingen…” (Ps 69:21). Hela ditt liv har Jag sökt efter din kärlek – Jag har aldrig upphört att älska dig och att söka bli älskad av dig. Du har prövat många andra saker i ditt sökande efter lycka; varför inte försöka öppna ditt hjärta för Mig just nu, mer än du någonsin gjort förut?
Närhelst du verkligen öppnar dörren till ditt hjärta, närhelst du kommer tillräckligt nära, kommer du att höra Mig säga till dig åter och åter igen, inte blott med mänskliga ord utan i anden: ”Vad du än har gjort älskar jag dig för din egen skull. Kom till mig med ditt elände och dina synder, med dina bekymmer och behov, och med all din längtan efter att bli älskad. Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar … Öppna för Mig, för JAG TÖRSTAR EFTER DIG…”
”Se. Jag står för dörren och klappar…” (upp 3:20)
Det är sant. Jag står vid ditt hjärtas dörr, dag och natt. Till och med när du inte lyssnar, till och med när du tvivlar på att det kunde vara Jag, så är jag där. Jag väntar till och med på det minsta tecken från dig, ett tecken som visar att du hör Mig; till och med den minsta och tystaste viskning som låter Mig komma till dig. Och Jag vill att du skall veta att när du kallar på mig så kommer Jag – alltid, och oberoende av allt. Tyst och osynlig kommer Jag, men med evig kraft och kärlek, och med Min Andes många gåvor. Jag kommer med Min barmhärtighet, med Min önska att förlåta och hela dig, med Min kärlek till dig som ligger bortom din fattningsförmåga – en kärlek lika stor som den kärlek Jag har fått av Min Fader [”Såsom Fadern har älskat Mig, så har Jag älskat er…” (Joh 15:19)]. Jag kommer med Min längtan efter att få trösta dig och ge dig styrka, att lyfta upp dig och förbinda dina sår. Jag ger dig Mitt ljus, så att ditt mörker och dina tvivel ska skingras. Jag kommer med Min kraft för att bära dig, och alla dina bördor, med Min nåd för att vidröra ditt hjärta och förvandla ditt liv, och med Min frid för att stilla din själ.
Jag känner dig allt igenom – Jag vet allt om dig. Varje hårstrå på ditt huvud känner Jag, deras antal vet Jag. Ingenting i ditt liv är oviktigt för Mig. Jag har följt dig genom åren, och Jag har alltid älskat dig – även när du gått vilse. Jag känner var och en av dina svårigheter. Jag känner dina behov och dina bekymmer. Och ja – Jag vet om alla dina synder. Men Jag säger dig igen att Jag älskar dig – inte för vad du gjort eller inte gjort – Jag älskar dig för din egen skull, för den skönhet och värdighet Min Fader gav dig genom att skapa dig till Sin avbild. Det är en värdighet du ofta glömt, en skönhet du befläckat genom din synd. Men Jag älskar dig sådan du är och Jag har utgjutit Mitt blod för att vinna dig tillbaka. Om du bara ber Mig med tro, ska Min nåd vidröra allt som kräver förändring i ditt liv och Jag ska ge dig styrkan att frigöra dig från synden och all dess destruktiva kraft.
Jag vet vad du bär i ditt hjärta – Jag känner din ensamhet och alla dina smärtor – förkastelserna, domarna, förödmjukelserna. Jag bar allt detta före dig. Och Jag bar det för din skull, så att du skulle kunna dela Min styrka och Min seger. Jag känner särskilt ditt behov av kärlek – hur du törstar och längtar efter att bli omhuldad. Men hur ofta har du inte törstat förgäves genom att söka kärleken själviskt, och fylla tomheten inom dig med tillfälliga förlustelser – med den än större syndens tomhet. Törstar du efter kärlek? ”Är någon törstig, så kom till Mig och drick…” (Joh 7:37). Jag ska släcka din törst och göra dig tillfreds. Törstar du efter att bli omhuldad? Jag omhuldar dig mer än du någonsin kan ana – så mycket att Jag dog på ett kors för dig.
Jag törstar efter dig. Ja, det är det enda sättet att till att och med börja beskriva Min kärlek till dig på: JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Jag törstar efter att älska dig, och att bli älskad av dig – så dyrbar är du för mig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Kom till Mig och jag skall fylla ditt hjärta och hela dina sår. Jag skall göra dig till en ny skapelse och ge dig frid, även i alla dina prövningar. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Du får aldrig tvivla på min barmhärtighet, Min önskan att förlåta, Min längtan att välsigna dig och leva Mitt liv i dig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Om du känner dig värdelös i världens ögon betyder det ingenting. För Mig är ingen annan i hela världen viktigare än du. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Öppna för Mig, kom till Mig, törsta efter Mig, ge Mig ditt liv - och Jag skall visa dig hur viktig du är för Mitt hjärta.
Förstår du inte att Min Fader redan har en fullkomlig plan för att förvandla ditt liv, och att den börjar just nu? Förtrösta på Mig. Be Mig varje dag att Jag ska komma till dig och ta hand om ditt liv – och Jag ska göra det. Jag lovar dig inför Min Fader i himmelen att Jag ska göra underverk i ditt liv. Varför? Därför att JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Allt Jag ber dig om är att överlåta dig helt till Mig. Jag skall göra det som återstår.
Också nu ser Jag den plats Min Fader har berett åt dig i Mitt rike. Kom ihåg att du är en pilgrim i detta liv, på väg hem. Synden kan aldrig göra dig tillfreds, inte heller ge den frid du söker. Allt du sökt utanför mig har bara gjort dig ännu tommare; sök därför inte lyckan i detta livet, på jorden. Framför allt, spring inte ifrån Mig när du faller. Kom till mig utan dröjsmål. När du ger mig dina synder ger du Mig glädjen över att få vara din Frälsare. Det finns ingenting som Jag inte kan förlåta och hela: kom därför nu och befria din själ från dess bördor.
Hur långt du än avlägsnar dig, hur ofta du än glömmer Mig, hur många kors du än bär i ditt liv, är det en sak Jag vill att du alltid skall minnas, en sak som aldrig kommer att förändras: JAG TÖRSTAR EFTER DIG – precis sådan som du är. Du behöver inte förändra dig för att tro på Min kärlek, för det är din tro på Min kärlek som kommer att förändra dig. Du glömmer mig, och ändå söker jag dig varje ögonblick under dagen – Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar. Tycker du att det är svårt att tro på? Se då på korset, se på Mitt Hjärta som genomborrades för dig. Har du inte förstått mitt kors? Lyssna då åter till de ord jag talade då – för de berättar tydligt och klart varför Jag utstod allt detta för dig: ”JAG TÖRSTAR…” (Joh 19:28). Ja JAG TÖRSTAR EFTER DIG såsom resten av psalmen säger om Mig: ”Jag sökte efter kärlek, men fann ingen…” (Ps 69:21). Hela ditt liv har Jag sökt efter din kärlek – Jag har aldrig upphört att älska dig och att söka bli älskad av dig. Du har prövat många andra saker i ditt sökande efter lycka; varför inte försöka öppna ditt hjärta för Mig just nu, mer än du någonsin gjort förut?
Närhelst du verkligen öppnar dörren till ditt hjärta, närhelst du kommer tillräckligt nära, kommer du att höra Mig säga till dig åter och åter igen, inte blott med mänskliga ord utan i anden: ”Vad du än har gjort älskar jag dig för din egen skull. Kom till mig med ditt elände och dina synder, med dina bekymmer och behov, och med all din längtan efter att bli älskad. Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar … Öppna för Mig, för JAG TÖRSTAR EFTER DIG…”
fredag 2 juli 2010
Katolsk väckelse i Sydkorea
Det här var glädjande läsning i tidningen Dagen..
Framförallt detta:
"De allra flesta som har blivit katoliker har inte tidigare räknat sig som religiösa, och verkar inte heller ha valt mellan protestantism och katolicism, utan mellan katolicism och ingen religion alls."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=217685
Framförallt detta:
"De allra flesta som har blivit katoliker har inte tidigare räknat sig som religiösa, och verkar inte heller ha valt mellan protestantism och katolicism, utan mellan katolicism och ingen religion alls."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=217685
torsdag 1 juli 2010
Matrix
Jag gillar filmerna Matrix väldigt mycket. De har ett sådant djup i sig. Varje gång jag ser dem, så öppnas en ny vy.Här är lite tankar som jag kommit fram till. Man bör ha lite kunskap om Matrix, för att begripa vad jag skriver om.
Jag gillar framförallt den existentiella kopplingen som drabbar Neo, som vaknat upp och inser att det finns en värld bortom hans. Vilket påminner om det som vi troende berättar om. Dvs det finns en andlig värld bortom vår.
Människorna i Matrix har inte förmågan att förstå att deras värld bara är skapad, och egentligen är helt beroende av den riktiga världen. Dom är så att säga förslavande under sin världs lagar.
Samt den aspekten att Neo ger sitt liv, för Matrix. Han är liksom beredd att dö i Matrix för människornas räddning.
Han dör och återuppstår, likt Jesus.
Sen så finns det andra intressanta aspekter kring just skapandet av Matrix som robotarna gör. Hur man så att säga misslyckats sex gånger med världen matrix. Man finner inte någon balans i världen.. Det är först när artiktekten inser det icke förutsägbara som världen får balansen. Dvs det program som kallas oraklet, som är skapt kring människans medvetande. Programmet oraklets syfte är att föra balans i Matrix mellan ariketens förutsägande matematiska variabler, till det mänskliga medvetandets oförutsägbara ting. Men oraklets kärlek till människorna bidrar till en oanad hjälp för dem, som gör att programmet kringår sin uppgift i Matrix, vilket leder till att programmet Oraklet måste söka exil.
Jag tycker detta är intressant då det bollar mellan det matriella och vårt mystiska medvetande.
Vårt oberäckneliga medvetande ställer till det för det enbart matrialistiska robotarna. Man försöker skapa balans, men inte ens det fungerar, då Oraklet börjar hjälpa människorna för mkt.
Man lyckas sätta fingret på det unika med människan anser jag. Man kan inte göra människan till en enbart matriell varelse.
Jag tycker även att Matrix lyckas förmedla intressanta kopplingar till tron på ett mästerligt sätt.. Dvs när Neo befinner sig i Matrix, så utför han ting i trons kraft. Rent teoriteisk så är dessa agenter som vill döda honom mycket starkare än honom, de är programmerade att vara starkare. Men den vetskapen han besitter gör honom mentalt starkare, dvs tron på sig själv gör att han besegrar dem.
Så det balanserar på en hårfin gräns i denna datorvärlden, då han vet att han kan dö i Matrix, varje slag han får känns fysiskt. Tappar han tron, så dödar agenterna honom. Behåller han och andra sidan tron så kan inget agent program slå honom.
Det var några tankar..
Ytterliggare en liten tänkvärdhet
Följande lilla historia har vandrat runt både på internet och i diverse magasin, så jag har ingen aning om ursprunget, men den kan vara värd att reflektera litet över i alla fall. Översättningen är min, och gjord i hast.
Två tvillingar låg i sin mammas mage, och talade med varandra. Den ene var en liten skeptiker, medan den andre var troende. Samtalet kom att handla om de stora frågorna, och just denna gång om huruvida det finns ett liv efter födelsen. Det ena barnet frågade det andra om han trodde på något sådant. Svaret var:
- Naturligtvis! Det måste finnas något efter detta. Vi är bara här för att förbereda oss för det som komma skall.
- Det verkar korkat. Det finns naturligtvis ingenting, och om det funnes - hur skulle det då se ut?
- Jag vet inte riktigt, men det kommer att vara mer ljus, och kanske vi kommer att kunna gå med våra ben, och äta med våra munnar.
- Det verkar heltokigt! Vi kan inte gå eftersom vi flyter, och det verkar knasigt att äta genom munnen när vi nu vet att vi äter genom navelsträngen.
- Kom igen nu! Det måste finnas någon mening med detta! Det kommer emellertid sannolikt att vara helt annorlunda än vad vi känner till i dag.
- Vad har du för bevis? Ingen har någonsin kommit tillbaks efter en förlossning! Livet slutar vid födelsen. Faktum är att livet inte innehåller något annat än fortgående trängsel och mörker.
- Jag vet inte hur det kommer att vara när vi är födda, men jag är övertygad om att vi kommer att finna en moder som älskar oss, och som kommer att ta hand om oss.
- Kom igen nu ... Moder! Säg inte att du tror på en moder också! Var skulle hon finnas? Ingen har någonsin sett henne! Har du sett henne?
- Nej, jag har inte sett henne. Jag vet det bara inom mig. Hon är överallt. Hon omger oss. Vi är delar av henne, och hon är en del av oss. Utan henne hade vi inte existerat...
- Det är galet! Jag tror inte på dig. Jag har aldrig sett något som liknar en moder, och det har inte du heller! Alltså är det uppenbart att hon inte existerar!
- Men ibland ... om vi är tysta ... kan vi höra henne sjunga, och klappa världen omkring oss...
Två tvillingar låg i sin mammas mage, och talade med varandra. Den ene var en liten skeptiker, medan den andre var troende. Samtalet kom att handla om de stora frågorna, och just denna gång om huruvida det finns ett liv efter födelsen. Det ena barnet frågade det andra om han trodde på något sådant. Svaret var:
- Naturligtvis! Det måste finnas något efter detta. Vi är bara här för att förbereda oss för det som komma skall.
- Det verkar korkat. Det finns naturligtvis ingenting, och om det funnes - hur skulle det då se ut?
- Jag vet inte riktigt, men det kommer att vara mer ljus, och kanske vi kommer att kunna gå med våra ben, och äta med våra munnar.
- Det verkar heltokigt! Vi kan inte gå eftersom vi flyter, och det verkar knasigt att äta genom munnen när vi nu vet att vi äter genom navelsträngen.
- Kom igen nu! Det måste finnas någon mening med detta! Det kommer emellertid sannolikt att vara helt annorlunda än vad vi känner till i dag.
- Vad har du för bevis? Ingen har någonsin kommit tillbaks efter en förlossning! Livet slutar vid födelsen. Faktum är att livet inte innehåller något annat än fortgående trängsel och mörker.
- Jag vet inte hur det kommer att vara när vi är födda, men jag är övertygad om att vi kommer att finna en moder som älskar oss, och som kommer att ta hand om oss.
- Kom igen nu ... Moder! Säg inte att du tror på en moder också! Var skulle hon finnas? Ingen har någonsin sett henne! Har du sett henne?
- Nej, jag har inte sett henne. Jag vet det bara inom mig. Hon är överallt. Hon omger oss. Vi är delar av henne, och hon är en del av oss. Utan henne hade vi inte existerat...
- Det är galet! Jag tror inte på dig. Jag har aldrig sett något som liknar en moder, och det har inte du heller! Alltså är det uppenbart att hon inte existerar!
- Men ibland ... om vi är tysta ... kan vi höra henne sjunga, och klappa världen omkring oss...
tisdag 22 juni 2010
En liten fundering kring vad som är viktigt...
Ibland händer saker som gör att man inte hinner med det man egentligen hade tänkt sig. Ibland händer saker som gör att man stannar upp, och tänker efter vad man egentligen håller på med. Oavsett var man befinner sig just nu, och var man kommer att befinna sig i morgon, kan det vara av värde att i förväg ha funderat igenom vad som är viktigt. Det gör det alltid lättare att prioritera, och att orientera sig när saker blivit oklara av något skäl. Även om man inte hunnit, eller kunnat, göra det hittills i livet kan det vara en källa till ljus och förhoppning att veta att det aldrig är för sent - så länge vi lever här... Fast det är kanske i alla fall bäst att inte vänta tills man står under galgen. En av anledningarna (det finns fler) till att jag kom att tänka på den här historien är de återkommande diskussionerna med en del protestanter om att vi blir frälsta enbart genom Guds nåd, och att man ställer det i motsättning till våra gärningar och uppoffringar. En delvis likartad historia, fast från vår sida om Atlanten finns här. För att inte störa läsningen kommer jag att upprepa länken längst ner.
Följande lilla historia inträffade i Mississippi i USA år 1944. Den berättades av fader O'Leary, som var direkt inblandad i händelserna, och han lämnade en ljudupptagning (i början av 1960-talet) till eftervärlden, som sitt vittnesbörd. Översättningen är min, och gjord i hast.
Claude Newman var en svart man som arbetade på fälten för en landägare. Han hade gift sig vid 17 års ålder med en jämngammal kvinna. Två år senare var han en dag ute och plöjde åkrarna, då en annan arbetare kom springande och berättade att hans fru skrek inifrån deras hus. Claude sprang omedelbart dit, och fann en man som var i färd med att attackera hustrun. Claude såg rött och fick tag på en yxa, med vilken han klöv mannens huvud. När de rullade runt honom såg de att det var landägarens favoritarbetare. Charles greps, och dömdes för mord till avrättning i elektriska stolen.
När han var i fängelset, och väntade på avrättningen, var han på en avdelning med fyra andra fångar. En kväll när de satt där hade de svårt att hitta på vad de skulle tala om, såg Claude en medaljong i en kedja runt en av de andra fångarnas hals. Claude frågade vad det var, och den katolske mannen svarade att det var just en medaljong. Claude undrade vad det egentligen var, men bäraren kunde inte svara på den frågan, eller på frågan vad den skulle vara bra för. Vid den punkten blev bäraren arg, och rev loss medaljongen och kastade den på golvet vid Claudes fötter, och sade, under eder, åt honom att ta den.
Claude tog upp den, och hängde den, med vakternas tillstånd, runt sin egen hals. För honom innebar den inte något särskilt, men han ville ändå bära den.
Senare under natten, när han låg och sov, väcktes han av att någon rörde vid hans handled. Där stod, enligt vad han senare berättade för prästen, den vackraste kvinna som Gud någonsin har skapat. Först blev han skrämd, men kvinnan lugnade ner honom, och sade "Om du vill att jag skall vara din moder, och att du skall vara mitt barn, så skicka efter en katolsk präst". Därefter försvann hon.
Claude blev omedelbart skräckslagen, och började att skrika "ett spöke!", "ett spöke!", och flydde in till en granncell. Där började han skrika att han behövde en katolsk präst.
Det första som gjordes nästa morgon var att kalla på fader O'Leary. När han kom fann han Claude, och de fyra andra, som bad om religiös undervisning, om katekes. Till en början hade fader O'Leary svårt att tro på historien. De andra fångarna bekräftade att allt var sant, men att de naturligtvis inte själva sett eller hört kvinnan. Fader O'Leary lovade att ge dem undervisning, som de bett om. Han for hem till sin församling, och berättade för rektorn vad som hänt, och återvände nästa dag för den första lektionen. Det var då Fader O'Leary insåg att Claude över huvud taget varken kunde läsa eller skriva. Det enda sätt på vilket han kunde avgöra om en bok var vänd rätt eller upp-och-ner var om den innehöll någon bild. Han hade aldrig gått i någon skola, och hans okunnighet om religion var, om möjligt, ännu djupare. Han hade inte hört talas om Jesus, utan det enda han kände till var att det finns en Gud.
Claude började att ta emot undervisning, och hans medfångar hjälpte honom med studierna. Efter några dagar fick två nunnor tillstånd ifrån sina överordnade att komma till fängelset. De ville träffa Claude, och några kvinnliga fångar på samma anstalt. På en annan våning började de att undervisa några av kvinnorna.
Efter ett antal veckor hade fader O'Leary kommit fram till att berätta om biktens sakrament. Systrarna var också närvarande när prästen sade "OK, grabbar, nu skall vi tala om botens sakrament."
Claude sade "Jag känner redan till det". Han fortsatte "kvinnan berättade för mig att när vi går till bikt, så knäböjer vi inte inför prästen, utan inför hennes sons kors, och att när vi verkligen är ledsna för, och ångrar, våra synder, och bekänner dem, så flödar hans blod över oss, och tvättar oss rena ifrån alla våra synder".
O Maria, avlad utan synd, bed för alla oss som tar vår tillflykt till Dig!
Fader O'Leary och systrarna satt förstummade, och med vidöppna munnar. Claude trodde att de var arga, och sade "Var inte arga! Jag menade inte att pladdra bort det."
Prästen svarade: "Vi är inte arga! Vi är bara förundrade! Har du sett henne igen?"
Claude svarade att han ville tala enskilt med prästen, utan att de andra skulle kunna höra på, vilket arrangerades. Då de var ensamma sade Claude till prästen "hon sade till mig, att om du tvivlade, eller visade rädsla, så skulle jag påminna dig om att du, när du låg i ett dike i Holland 1940, gav henne ett löfte, som hon fortfarande väntar på att du skall uppfylla." Fader O'Leary berättar: "Claude sade mig exakt vilket löfte det var." Detta övertygade fader O'Leary om att Claude talade sanning om sina möten med Vår Fru.
Därefter återvände de till lektionen om bikten, och Claude fortsatte att berätta för de andra fångarna "Ni skall inte vara rädda för att gå till bikt. I verkligheten berättar ni om era synder för Gud, och inte för prästen, eller för någon präst över huvud taget. Vi berättar för Gud!" Han fortsatte "Ni förstår, kvinnan sade att det är som en telefon: vi talar med Gud genom prästen,och Gud svarar genom prästen."
Ungefär en vecka senare förberedde sig fader O'Leary för att tala om den heliga nattvarden. Systrarna var närvarande också nu. Claude indikerade att kvinnan hade sagt något även om den kommunionen, och frågade om han fick berätta vad. Prästen gav omedelbart sitt medgivande, och Claude återberättade "Kvinnan sade mig att i nattvarden ser vi endast det som ser ut som en liten bit bröd, men hon sade att det är VERKLIGEN och I SANNING hennes son. Han kommer att vara med mig en liten stund, liksom han var med henne innan han föddes i Betlehem. Vidare sade hon att vi skulle ägna vår tid med honom på samma sätt som hon gjorde, under all den tid hon hade med honom: Älska honom! Tillbe honom! Tacka honom! Prisa honom och bed honom om hans välsignelse! Jag skall inte bekymra mig om någon eller något annat, utan ägna den lilla stunden åt honom!"
Till slut avlutade de undervisningen, och Claude togs emot i den katolska kyrkan, och tiden kom för hans avrättning. Han skulle dö fem över tolv, strax efter midnatt. Sheriffen frågade honom "Du har rätt till en sista önskan - vad vill du ha?" Claude svarade: "Ni är alla litet omskakade, men ni förstår inte. Jag kommer inte att dö, utan det är bara den här kroppen. Jag kommer att vara med henne, så kan vi ordna en liten fest?"
"Vad menar du?" undrade sheriffen.
"Ett litet party" svarade Claude. "Kan du ge prästen tillstånd att ta in litet bakverk och glass, och kan du ge fångarna på andra våningen tillstånd att gå fria i det stora rummet, så kan vi alla vara tillsammans och fira?"
"Någon kan attackera prästen" varnade en vakt.
Claude vände sig till dem som stod runt omkring, och sade: "Nej, ingen skulle göra något sådant - eller hur grabbar?"
Så prästen begav sig till en välbärgad församlingsbo, och hon skänkte glass och bakverk till deras fest. Eftersom Claude hade begärt det, avslutade man med en timmes bön och kontemplation, fast utan det heliga sakramentet. Därefter fördes fångarna tillbaks till sina celler, och prästen gick till kapellet för att hämta det heliga sakramentet, så att han skulle kunna ge Claude den heliga kommunionen.
Fader O'Leary återvände till Claudes cell, och de knäböjde på var sin sida om gallret, och de bad tillsammans medan klockan tickade på fram emot tidpunkten för avrättningen.
Femton minuter innan den skulle ske kom sheriffen springande och ropade "Uppskov, uppskov, guvernören har beviljat två veckors uppskov!". Claude hade inte varit medveten om att sheriffen och didtriktsåklagaren hade försökt att rädda Claudes liv. När han insåg det började han att gråta. Prästen och sheriffen trodde att det var av glädje över att han inte skulle avrättas, men Claude sade "Ni människor förstår inte! Du fader förstår inte! Om ni någonsin skulle ha sett hennes ansikte, eller sett in i hennes ögon, så skulle ni inte vilja leva en enda dag till!"
Claude fortsatte "Vad för fel har jag gjort dessa sista veckor, eftersom Gud förvägrar mig att komma hem?" Prästen berättar att Claude snyftade som med ett brustet hjärta. Sheriffen lämnade rummet, och prästen gav Claude den heliga kommunionen. Till slut lugnade Claude ner sig, och frågade "Varför måste jag stanna här två veckor till?" Prästen fick en plötslig ingivelse. Han påminde Claude om en fånge som intensivt hatade Claude. Den fången hade levt ett djupt omoraliskt liv, och även han var dömd till döden. Prästen sade "Kanske vår välsignade Moder vill att du offrar denna tid, då du inte får vara tillsammans med henne, för hans omvändelse." Prästen fortsatte "Varför offrar du inte varje minut som du inte får vara tillsammans med henne till Gud för denne fånge, så att han inte kommer att vara skild ifrån Gud i all evighet?"
Claude gick med på det, och bad prästen att lära honom formeln för hur man ger ett offer, vilket prästen gjorde. Vid den tidpunkten var det bara dessa två människor som kände till detta offer.
Nästa dag sade Claude att om den fången hade hatat honom mycket förut, så var det ännu värre nu. Prästen sade att det var ett gott tecken. Två veckor senare avrättades Claude.
Fader O'Leary anmärkte att han aldrig sett någon gå till sin avrättning så glad och lycklig. Till och med vittnena och journalisterna var förundrade. De sade att de inte kunde förstå hur någon kunde sätta sig i den elektriska stolen och stråla av lycka. Hans sista ord till fader O'Leary var "jag kommer att minnas dig, och närhelst du behöver något - be mig, så kommer jag att framföra det till henne."
Två månader senare hade turen att avrättas kommit till den vite mannen, som hatade Claude så djupt. Fader O'Leary sade att "denne man var den smutsigaste, och mest omoraliska person som han över huvud taget stött på. Hans hat mot Gud och allt andligt trotsar varje beskrivning".
Strax innan avrättningen bönade och bad doktorn honom att åtminstone knäböja och be fader vår, innan sheriffen kom och hämtade honom. Fången spottade i doktorns ansikte. När han spänts fast i den elektriska stolen sade sheriffen till honom "Om du har något att säga, så säg det nu."
Fången började att häda. Plötsligt slutade han, och hans ögon fixerades i ett hörn i rummet, och hans ansikte vänder i absolut skräck. Han skrek. Så vände han sig till sheriffen och sade "skaffa mig en präst!".
Nu var fader O'Leary i rummet, eftersom lagen påfordrade att en präst eller pastor skulle närvara vid avrättningar. Prästen hade gömt sig bakom några reportrar, eftersom den dömde hade hotat att förbanna Gud om han över huvud taget skulle se en klerikal person.
Fader O'Leary gav sig omedelbart tillkänna, och rummet tömdes på övriga människor, så att han skulle kunna höra den dömdes bikt. Han berättade att han hade varit katolik, men vänt kyrkan ryggen vid 18 års ålder på grund av sitt omoraliska leverne.
När människorna återvände in i rummet frågade sheriffen prästen vad det var som fick fången att ändra sig. Fader O'Leary svarade "Jag vet inte. Jag frågade inte." Sheriffen svarade att han aldrig kommer att kunna sova om han inte får veta, så han vände sig till den dömde, och frågade "Så vad var det som gjorde att du ändrade dig?"
Fången svarade "Kommer du ihåg den svarte mannen som jag hatade så mycket? - Nu stod han där i hörnet. Bakom honom, med en hand på vardera skuldran, stod den Saliga Modern (Maria). Claude sade till mig 'Jag offrade min död, i förening med Kristus på korset, för din frälsning. Hon har utverkat denna gåva till dig, att få se din plats i helvetet om du inte ångrar dig.' Jag visades min plats i helvetet, och det var då jag skrek."
Detta är alltså Vår Frus makt. Vi ser paralleller med budskapet i Fatima, med betoning på:
- botens sakrament
- den heliga nattvarden
- att offra sig för syndare
- visionen från helvetet-
I Fatima sade Maria att "många själar går förlorade därför att det inte finns någon som uppoffrar sig för dem."
Man kan också se hur det hela går igen i syster Faustina (Kowalska), och hennes andliga dagbok "Divine Mercy in my heart". Även om hennes erfarenheter är betydligt bredare och djupare, så ligger kärnan i att använda nådemedlen, och att fasta och be för syndares omvändelse.
Ursprunget till denna artikel kommer ifrån
Catholic Dispatch Internet Apostolate
Free articles delivered to your electronic doorstep!
Länken till vår europeiske väns historia finns här.
Följande lilla historia inträffade i Mississippi i USA år 1944. Den berättades av fader O'Leary, som var direkt inblandad i händelserna, och han lämnade en ljudupptagning (i början av 1960-talet) till eftervärlden, som sitt vittnesbörd. Översättningen är min, och gjord i hast.
Claude Newman var en svart man som arbetade på fälten för en landägare. Han hade gift sig vid 17 års ålder med en jämngammal kvinna. Två år senare var han en dag ute och plöjde åkrarna, då en annan arbetare kom springande och berättade att hans fru skrek inifrån deras hus. Claude sprang omedelbart dit, och fann en man som var i färd med att attackera hustrun. Claude såg rött och fick tag på en yxa, med vilken han klöv mannens huvud. När de rullade runt honom såg de att det var landägarens favoritarbetare. Charles greps, och dömdes för mord till avrättning i elektriska stolen.
När han var i fängelset, och väntade på avrättningen, var han på en avdelning med fyra andra fångar. En kväll när de satt där hade de svårt att hitta på vad de skulle tala om, såg Claude en medaljong i en kedja runt en av de andra fångarnas hals. Claude frågade vad det var, och den katolske mannen svarade att det var just en medaljong. Claude undrade vad det egentligen var, men bäraren kunde inte svara på den frågan, eller på frågan vad den skulle vara bra för. Vid den punkten blev bäraren arg, och rev loss medaljongen och kastade den på golvet vid Claudes fötter, och sade, under eder, åt honom att ta den.
Claude tog upp den, och hängde den, med vakternas tillstånd, runt sin egen hals. För honom innebar den inte något särskilt, men han ville ändå bära den.
Senare under natten, när han låg och sov, väcktes han av att någon rörde vid hans handled. Där stod, enligt vad han senare berättade för prästen, den vackraste kvinna som Gud någonsin har skapat. Först blev han skrämd, men kvinnan lugnade ner honom, och sade "Om du vill att jag skall vara din moder, och att du skall vara mitt barn, så skicka efter en katolsk präst". Därefter försvann hon.
Claude blev omedelbart skräckslagen, och började att skrika "ett spöke!", "ett spöke!", och flydde in till en granncell. Där började han skrika att han behövde en katolsk präst.
Det första som gjordes nästa morgon var att kalla på fader O'Leary. När han kom fann han Claude, och de fyra andra, som bad om religiös undervisning, om katekes. Till en början hade fader O'Leary svårt att tro på historien. De andra fångarna bekräftade att allt var sant, men att de naturligtvis inte själva sett eller hört kvinnan. Fader O'Leary lovade att ge dem undervisning, som de bett om. Han for hem till sin församling, och berättade för rektorn vad som hänt, och återvände nästa dag för den första lektionen. Det var då Fader O'Leary insåg att Claude över huvud taget varken kunde läsa eller skriva. Det enda sätt på vilket han kunde avgöra om en bok var vänd rätt eller upp-och-ner var om den innehöll någon bild. Han hade aldrig gått i någon skola, och hans okunnighet om religion var, om möjligt, ännu djupare. Han hade inte hört talas om Jesus, utan det enda han kände till var att det finns en Gud.
Claude började att ta emot undervisning, och hans medfångar hjälpte honom med studierna. Efter några dagar fick två nunnor tillstånd ifrån sina överordnade att komma till fängelset. De ville träffa Claude, och några kvinnliga fångar på samma anstalt. På en annan våning började de att undervisa några av kvinnorna.
Efter ett antal veckor hade fader O'Leary kommit fram till att berätta om biktens sakrament. Systrarna var också närvarande när prästen sade "OK, grabbar, nu skall vi tala om botens sakrament."
Claude sade "Jag känner redan till det". Han fortsatte "kvinnan berättade för mig att när vi går till bikt, så knäböjer vi inte inför prästen, utan inför hennes sons kors, och att när vi verkligen är ledsna för, och ångrar, våra synder, och bekänner dem, så flödar hans blod över oss, och tvättar oss rena ifrån alla våra synder".
O Maria, avlad utan synd, bed för alla oss som tar vår tillflykt till Dig!
Fader O'Leary och systrarna satt förstummade, och med vidöppna munnar. Claude trodde att de var arga, och sade "Var inte arga! Jag menade inte att pladdra bort det."
Prästen svarade: "Vi är inte arga! Vi är bara förundrade! Har du sett henne igen?"
Claude svarade att han ville tala enskilt med prästen, utan att de andra skulle kunna höra på, vilket arrangerades. Då de var ensamma sade Claude till prästen "hon sade till mig, att om du tvivlade, eller visade rädsla, så skulle jag påminna dig om att du, när du låg i ett dike i Holland 1940, gav henne ett löfte, som hon fortfarande väntar på att du skall uppfylla." Fader O'Leary berättar: "Claude sade mig exakt vilket löfte det var." Detta övertygade fader O'Leary om att Claude talade sanning om sina möten med Vår Fru.
Därefter återvände de till lektionen om bikten, och Claude fortsatte att berätta för de andra fångarna "Ni skall inte vara rädda för att gå till bikt. I verkligheten berättar ni om era synder för Gud, och inte för prästen, eller för någon präst över huvud taget. Vi berättar för Gud!" Han fortsatte "Ni förstår, kvinnan sade att det är som en telefon: vi talar med Gud genom prästen,och Gud svarar genom prästen."
Ungefär en vecka senare förberedde sig fader O'Leary för att tala om den heliga nattvarden. Systrarna var närvarande också nu. Claude indikerade att kvinnan hade sagt något även om den kommunionen, och frågade om han fick berätta vad. Prästen gav omedelbart sitt medgivande, och Claude återberättade "Kvinnan sade mig att i nattvarden ser vi endast det som ser ut som en liten bit bröd, men hon sade att det är VERKLIGEN och I SANNING hennes son. Han kommer att vara med mig en liten stund, liksom han var med henne innan han föddes i Betlehem. Vidare sade hon att vi skulle ägna vår tid med honom på samma sätt som hon gjorde, under all den tid hon hade med honom: Älska honom! Tillbe honom! Tacka honom! Prisa honom och bed honom om hans välsignelse! Jag skall inte bekymra mig om någon eller något annat, utan ägna den lilla stunden åt honom!"
Till slut avlutade de undervisningen, och Claude togs emot i den katolska kyrkan, och tiden kom för hans avrättning. Han skulle dö fem över tolv, strax efter midnatt. Sheriffen frågade honom "Du har rätt till en sista önskan - vad vill du ha?" Claude svarade: "Ni är alla litet omskakade, men ni förstår inte. Jag kommer inte att dö, utan det är bara den här kroppen. Jag kommer att vara med henne, så kan vi ordna en liten fest?"
"Vad menar du?" undrade sheriffen.
"Ett litet party" svarade Claude. "Kan du ge prästen tillstånd att ta in litet bakverk och glass, och kan du ge fångarna på andra våningen tillstånd att gå fria i det stora rummet, så kan vi alla vara tillsammans och fira?"
"Någon kan attackera prästen" varnade en vakt.
Claude vände sig till dem som stod runt omkring, och sade: "Nej, ingen skulle göra något sådant - eller hur grabbar?"
Så prästen begav sig till en välbärgad församlingsbo, och hon skänkte glass och bakverk till deras fest. Eftersom Claude hade begärt det, avslutade man med en timmes bön och kontemplation, fast utan det heliga sakramentet. Därefter fördes fångarna tillbaks till sina celler, och prästen gick till kapellet för att hämta det heliga sakramentet, så att han skulle kunna ge Claude den heliga kommunionen.
Fader O'Leary återvände till Claudes cell, och de knäböjde på var sin sida om gallret, och de bad tillsammans medan klockan tickade på fram emot tidpunkten för avrättningen.
Femton minuter innan den skulle ske kom sheriffen springande och ropade "Uppskov, uppskov, guvernören har beviljat två veckors uppskov!". Claude hade inte varit medveten om att sheriffen och didtriktsåklagaren hade försökt att rädda Claudes liv. När han insåg det började han att gråta. Prästen och sheriffen trodde att det var av glädje över att han inte skulle avrättas, men Claude sade "Ni människor förstår inte! Du fader förstår inte! Om ni någonsin skulle ha sett hennes ansikte, eller sett in i hennes ögon, så skulle ni inte vilja leva en enda dag till!"
Claude fortsatte "Vad för fel har jag gjort dessa sista veckor, eftersom Gud förvägrar mig att komma hem?" Prästen berättar att Claude snyftade som med ett brustet hjärta. Sheriffen lämnade rummet, och prästen gav Claude den heliga kommunionen. Till slut lugnade Claude ner sig, och frågade "Varför måste jag stanna här två veckor till?" Prästen fick en plötslig ingivelse. Han påminde Claude om en fånge som intensivt hatade Claude. Den fången hade levt ett djupt omoraliskt liv, och även han var dömd till döden. Prästen sade "Kanske vår välsignade Moder vill att du offrar denna tid, då du inte får vara tillsammans med henne, för hans omvändelse." Prästen fortsatte "Varför offrar du inte varje minut som du inte får vara tillsammans med henne till Gud för denne fånge, så att han inte kommer att vara skild ifrån Gud i all evighet?"
Claude gick med på det, och bad prästen att lära honom formeln för hur man ger ett offer, vilket prästen gjorde. Vid den tidpunkten var det bara dessa två människor som kände till detta offer.
Nästa dag sade Claude att om den fången hade hatat honom mycket förut, så var det ännu värre nu. Prästen sade att det var ett gott tecken. Två veckor senare avrättades Claude.
Fader O'Leary anmärkte att han aldrig sett någon gå till sin avrättning så glad och lycklig. Till och med vittnena och journalisterna var förundrade. De sade att de inte kunde förstå hur någon kunde sätta sig i den elektriska stolen och stråla av lycka. Hans sista ord till fader O'Leary var "jag kommer att minnas dig, och närhelst du behöver något - be mig, så kommer jag att framföra det till henne."
Två månader senare hade turen att avrättas kommit till den vite mannen, som hatade Claude så djupt. Fader O'Leary sade att "denne man var den smutsigaste, och mest omoraliska person som han över huvud taget stött på. Hans hat mot Gud och allt andligt trotsar varje beskrivning".
Strax innan avrättningen bönade och bad doktorn honom att åtminstone knäböja och be fader vår, innan sheriffen kom och hämtade honom. Fången spottade i doktorns ansikte. När han spänts fast i den elektriska stolen sade sheriffen till honom "Om du har något att säga, så säg det nu."
Fången började att häda. Plötsligt slutade han, och hans ögon fixerades i ett hörn i rummet, och hans ansikte vänder i absolut skräck. Han skrek. Så vände han sig till sheriffen och sade "skaffa mig en präst!".
Nu var fader O'Leary i rummet, eftersom lagen påfordrade att en präst eller pastor skulle närvara vid avrättningar. Prästen hade gömt sig bakom några reportrar, eftersom den dömde hade hotat att förbanna Gud om han över huvud taget skulle se en klerikal person.
Fader O'Leary gav sig omedelbart tillkänna, och rummet tömdes på övriga människor, så att han skulle kunna höra den dömdes bikt. Han berättade att han hade varit katolik, men vänt kyrkan ryggen vid 18 års ålder på grund av sitt omoraliska leverne.
När människorna återvände in i rummet frågade sheriffen prästen vad det var som fick fången att ändra sig. Fader O'Leary svarade "Jag vet inte. Jag frågade inte." Sheriffen svarade att han aldrig kommer att kunna sova om han inte får veta, så han vände sig till den dömde, och frågade "Så vad var det som gjorde att du ändrade dig?"
Fången svarade "Kommer du ihåg den svarte mannen som jag hatade så mycket? - Nu stod han där i hörnet. Bakom honom, med en hand på vardera skuldran, stod den Saliga Modern (Maria). Claude sade till mig 'Jag offrade min död, i förening med Kristus på korset, för din frälsning. Hon har utverkat denna gåva till dig, att få se din plats i helvetet om du inte ångrar dig.' Jag visades min plats i helvetet, och det var då jag skrek."
Detta är alltså Vår Frus makt. Vi ser paralleller med budskapet i Fatima, med betoning på:
- botens sakrament
- den heliga nattvarden
- att offra sig för syndare
- visionen från helvetet-
I Fatima sade Maria att "många själar går förlorade därför att det inte finns någon som uppoffrar sig för dem."
Man kan också se hur det hela går igen i syster Faustina (Kowalska), och hennes andliga dagbok "Divine Mercy in my heart". Även om hennes erfarenheter är betydligt bredare och djupare, så ligger kärnan i att använda nådemedlen, och att fasta och be för syndares omvändelse.
Ursprunget till denna artikel kommer ifrån
Catholic Dispatch Internet Apostolate
Free articles delivered to your electronic doorstep!
Länken till vår europeiske väns historia finns här.
måndag 14 juni 2010
Update
Ville mest bara tipsa om Anders Gunnarssons intressanta artiklar om katolsk tro.
http://avemarisstella.blogspot.com/2010/05/85-vanliga-invandningar.html
Och här kommer lite text från en intressant människa i bibeln, som nämns hastigt i en av Paulus brev. Dessa bibelverser var för mig okända innan jag läst Anders artiklar. Texten kommer från en artikel jag fann på google.
Onesiforos och bönen för döda
2 Tim 1:16-18, 2 Tim 4:19.
"Eftersom aposteln inte riktar någon hälsning till Onesiforos själv utan endast till hans hus, dvs familjen, tycks Onesiforos ha varit avliden när brevet skrevs. I livstiden har Onesiforos varit till mycken nytta för Guds rike och alltså gjort skäl för sitt namn, som betyder Nyttobringare. Han hade också varit en modig man, ty det innebar risker att ta befattning med en fånge, och bekvämast hade varit att inte låtsas om att han kände Paulus. Men när han i något ärende kom till Rom, visade han så föga sinne för det passande, att han — långt ifrån att dölja sin vänskap med den fångne — inte gav sig någon ro förrän han efter mödosamt sökande fick reda på i vilket fängelse aposteln förvarades. Och när han fått veta det, besökte han honom i fängelset och hade antagligen med sig mat och annat som kunde vara fången till nytta. Han var honom till vederkvickelse, dvs han lyckades liva upp den som var nära att dö. Sannolikt inträffade hans besök under en tid då aposteln var deprimerad genom underrättelserna att hans arbete i provinsen Asien var slaget i spillror av beskäftiga sekterister, som inte varit sena att ta tillfället i akt medan aposteln var oskadliggjord.
Nu är det märkliga med vårt textställe, att det innehåller en bönesuck för den döde Onesiforos. Denne har gått in i evighetens värld och förbidar där den stund då han liksom vi alla skall stå inför Jesu Kristi domstol. Och Paulus beder att Onesiforos måtte finna barmhärtighet hos Herren på "den stora dag, den sista dag".
Det sägs ofta, att förbön för en död är oförenlig med Bibelns lära. Såvitt jag kan se, har vi i vårt textställe en förbön för den döde Onesiforos.
Ingen av oss som lever här på jorden kan uttala sig om vad en sådan bön kan ha för följder. Men ett är säkert: Om vi har fått löfte att komma inför Gud med allt som trycker oss, så har Han inte gjort något undantag för vad som trycker och plågar mången människa mer än något annat, nämligen oron för en kär avliden. Till en sådan är att säga: Vad för resultat din förbön kan ha, det vet vi inte, men ett är säkert: Herren har inte förbjudit dig den förbönen."
Länk till artikeln
http://avemarisstella.blogspot.com/2010/05/85-vanliga-invandningar.html
Och här kommer lite text från en intressant människa i bibeln, som nämns hastigt i en av Paulus brev. Dessa bibelverser var för mig okända innan jag läst Anders artiklar. Texten kommer från en artikel jag fann på google.
Onesiforos och bönen för döda
2 Tim 1:16-18, 2 Tim 4:19.
"Eftersom aposteln inte riktar någon hälsning till Onesiforos själv utan endast till hans hus, dvs familjen, tycks Onesiforos ha varit avliden när brevet skrevs. I livstiden har Onesiforos varit till mycken nytta för Guds rike och alltså gjort skäl för sitt namn, som betyder Nyttobringare. Han hade också varit en modig man, ty det innebar risker att ta befattning med en fånge, och bekvämast hade varit att inte låtsas om att han kände Paulus. Men när han i något ärende kom till Rom, visade han så föga sinne för det passande, att han — långt ifrån att dölja sin vänskap med den fångne — inte gav sig någon ro förrän han efter mödosamt sökande fick reda på i vilket fängelse aposteln förvarades. Och när han fått veta det, besökte han honom i fängelset och hade antagligen med sig mat och annat som kunde vara fången till nytta. Han var honom till vederkvickelse, dvs han lyckades liva upp den som var nära att dö. Sannolikt inträffade hans besök under en tid då aposteln var deprimerad genom underrättelserna att hans arbete i provinsen Asien var slaget i spillror av beskäftiga sekterister, som inte varit sena att ta tillfället i akt medan aposteln var oskadliggjord.
Nu är det märkliga med vårt textställe, att det innehåller en bönesuck för den döde Onesiforos. Denne har gått in i evighetens värld och förbidar där den stund då han liksom vi alla skall stå inför Jesu Kristi domstol. Och Paulus beder att Onesiforos måtte finna barmhärtighet hos Herren på "den stora dag, den sista dag".
Det sägs ofta, att förbön för en död är oförenlig med Bibelns lära. Såvitt jag kan se, har vi i vårt textställe en förbön för den döde Onesiforos.
Ingen av oss som lever här på jorden kan uttala sig om vad en sådan bön kan ha för följder. Men ett är säkert: Om vi har fått löfte att komma inför Gud med allt som trycker oss, så har Han inte gjort något undantag för vad som trycker och plågar mången människa mer än något annat, nämligen oron för en kär avliden. Till en sådan är att säga: Vad för resultat din förbön kan ha, det vet vi inte, men ett är säkert: Herren har inte förbjudit dig den förbönen."
Länk till artikeln
lördag 5 juni 2010
torsdag 20 maj 2010
Överheten!
Hur skall man egentligen tolka Paulus ord i Romarbrevet 13? Är tex en kommunistisk regim given från Gud osv.. Eller vad menar Paulus egentligen. Jag vet att många missbrukat dessa verser till dåliga ändamål.
Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.
Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.
tisdag 18 maj 2010
Gästblogg:Om pingst
Det är nio dagar mellan Kristi himmelsfärd och pingst. Nio dagar av bön, enligt apostlagärningarna. Urtypen för alla novenor – en förberedelse som behövs för att ta emot något riktig stort, något gudomligt. Jesus undervisade i tre år, och säkert hade de lärt sig en hel del, men vad hade de förstått? Påsken hade skapat en blandning av glädje, hopp och av oro. Vad de inte förstod var att de 40 följande dagarna hade förankrat tron på uppståndelsen, tron på att han faktiskt lever. Dessa dagar var nödvändiga, men denna tro, denna övertygelse, ledde dem ingenstans: den fråga de hade efter de 40 dagarna var om tiden nu var inne för att upprätta det nya Israel, dvs. att kasta ut ockupanterna och att göra slut på allt käbbel om hur lagen, men också profeterna, skulle tolkas. Kanske inte minst viktigt var att få sätta sig intill makten – minns hur några av dem försökte att få platserna till höger och vänster…
Kristi himmelsfärd grusade, eller åtminstone förvirrade, lärjungarnas materiella förhoppningar, och, i bästa fall, befriade dem ifrån deras alltför snäva perspektiv. Hur viktigt och värdefullt är inte detta för att pingstens ande skulle kunna börja verka? Vart skulle anden kunnat leda dem om de varit kvar i sina fåfängligheter? Handlar kanske pingsten i lika hög grad om att vi skall ställa frågan vad vi är beredda till, vilka perspektiv och förhoppningar som vi har och lever med? Handlar den om att vi måste fråga vilka fördomar och färdiga uppfattningar som vi håller fast vid? Om vad vi egentligen – innerst inne – tror är möjligt eller nödvändigt?
Var pingsten något helt nytt? Är den något separat, eller är den i själva verket en del i Kristi frälsningsverk? Om vi tittar på den första påsken, så var händelseförloppet ungefär följande: Gud besegrar de egyptiska avgudarna en efter en genom plågorna som drabbade deras ”maktsfärer”, han visade sig till slut som Herre över liv och död, och räddade Israel ur slavlägret, varefter han gav dem sitt förbund, sitt löfte, sitt ord. Detta gjorde han just på pingstdagen, och judarna firar än i dag veckofesten 7x7 dagar efter påsk. Det är alltså förbundets dag, då allt återupprätts, och det nya startar, men det är också en skördens dag, det var så första gången, det är en skördefest för judarna i dag, och de första av andens frukter skördades då folk anslöt sig till apostlarna i tusental. Det hela var förutsagt… jag skall ta ut hjärtat av sten … göra er levande… etc. Det var bara det att ingen hade riktigt förstått…
Nu innehåller pingstens texter ännu mer. Den Helige Ande kom som eldslågor och talde genom apostlarna, Gud talade till Moses genom en brinnande buske. Det förklarar en del av att kyrkan är Kristi kropp, och varför det kan vara värt att lyssna till kyrkan mer än till tidsandan, eller aldrig så intelligenta, belästa och bibelsprängda människor.
Men det kanske mest förvånande var att folk från alla håll hörde sitt språk talas. Vad Gud gjorde var alltså att ”reversera” straffet efter tornet i Babylon, då han såg till att människorna inte längre skulle förstå varandra. Tornet byggdes av människor till sin ära, medan apostlarnas förkunnelse och verksamhet sker till Guds ära. I stället för att bygga ett torn av trä och sten, bygger de en kyrka av levande människor. På så sätt fullbordar pingsten vår befrielse ifrån synd och straff. Frågan till oss är oundviklig: till vems ära, med vilka medel och på vilka villkor tar vi emot, och ger vidare, det glada budskapet – budskapet om syndernas förlåtelse? Sker det till Guds ära, eller vill vi gärna själva vara i centrum? Accepterar vi det hela som det är, eller kompletterar vi med allehanda egna goda idéer – om hur det var då, hur det borde vara eller något annat? När vi ger budskapet vidare kan man undra om vi är den Helige Andes redskap, eller om vi har alltför bestämda uppfattningar om hur det skall gå till. Det finns en innebörd av att överlåta sig helt och hållet till Gud…
Stefan Herczfeldt
Kristi himmelsfärd grusade, eller åtminstone förvirrade, lärjungarnas materiella förhoppningar, och, i bästa fall, befriade dem ifrån deras alltför snäva perspektiv. Hur viktigt och värdefullt är inte detta för att pingstens ande skulle kunna börja verka? Vart skulle anden kunnat leda dem om de varit kvar i sina fåfängligheter? Handlar kanske pingsten i lika hög grad om att vi skall ställa frågan vad vi är beredda till, vilka perspektiv och förhoppningar som vi har och lever med? Handlar den om att vi måste fråga vilka fördomar och färdiga uppfattningar som vi håller fast vid? Om vad vi egentligen – innerst inne – tror är möjligt eller nödvändigt?
Var pingsten något helt nytt? Är den något separat, eller är den i själva verket en del i Kristi frälsningsverk? Om vi tittar på den första påsken, så var händelseförloppet ungefär följande: Gud besegrar de egyptiska avgudarna en efter en genom plågorna som drabbade deras ”maktsfärer”, han visade sig till slut som Herre över liv och död, och räddade Israel ur slavlägret, varefter han gav dem sitt förbund, sitt löfte, sitt ord. Detta gjorde han just på pingstdagen, och judarna firar än i dag veckofesten 7x7 dagar efter påsk. Det är alltså förbundets dag, då allt återupprätts, och det nya startar, men det är också en skördens dag, det var så första gången, det är en skördefest för judarna i dag, och de första av andens frukter skördades då folk anslöt sig till apostlarna i tusental. Det hela var förutsagt… jag skall ta ut hjärtat av sten … göra er levande… etc. Det var bara det att ingen hade riktigt förstått…
Nu innehåller pingstens texter ännu mer. Den Helige Ande kom som eldslågor och talde genom apostlarna, Gud talade till Moses genom en brinnande buske. Det förklarar en del av att kyrkan är Kristi kropp, och varför det kan vara värt att lyssna till kyrkan mer än till tidsandan, eller aldrig så intelligenta, belästa och bibelsprängda människor.
Men det kanske mest förvånande var att folk från alla håll hörde sitt språk talas. Vad Gud gjorde var alltså att ”reversera” straffet efter tornet i Babylon, då han såg till att människorna inte längre skulle förstå varandra. Tornet byggdes av människor till sin ära, medan apostlarnas förkunnelse och verksamhet sker till Guds ära. I stället för att bygga ett torn av trä och sten, bygger de en kyrka av levande människor. På så sätt fullbordar pingsten vår befrielse ifrån synd och straff. Frågan till oss är oundviklig: till vems ära, med vilka medel och på vilka villkor tar vi emot, och ger vidare, det glada budskapet – budskapet om syndernas förlåtelse? Sker det till Guds ära, eller vill vi gärna själva vara i centrum? Accepterar vi det hela som det är, eller kompletterar vi med allehanda egna goda idéer – om hur det var då, hur det borde vara eller något annat? När vi ger budskapet vidare kan man undra om vi är den Helige Andes redskap, eller om vi har alltför bestämda uppfattningar om hur det skall gå till. Det finns en innebörd av att överlåta sig helt och hållet till Gud…
Stefan Herczfeldt
söndag 9 maj 2010
Bibelvers
En bibelvers kring Paulus syn på nattvarden som jag finner intressant.
"Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd (1 Kor 10:14-17)
"Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd (1 Kor 10:14-17)
torsdag 6 maj 2010
Gästblogg:Om Kristi himmelsfärd
Det skrivs, tänks och mediteras mycket kring våra stora högtider och deras innebörd. Få kristna har missat vad julen, påsken eller pingsten vill säga, även om lika få, eller kanske ännu ingen (?), helt har förstått innebörden i hela dess vidd och djup. Jag har en känsla av att Kristi himmelsfärds högtid hamnar litet vid sidan av… De flesta känner till den historiska händelsen, men vad vill de säga oss?
Texterna i den katolska kyrkan är: Apg. 1:1-11, Ps 47:2-3,6-9 (resp = v9 alt ”halleluja” ), Heb 9:24-28, 10:19-23, Vers före evangeliet: Matt 28:19a, 20b (Gå ut och gör alla folk till lärjungar – Jag är med er alla dagar till tidens slut), samt Luk 24:46-53.
Som så ofta läser olika människor ut olika saker ur texterna, liksom man läser in olika saker. Naturligtvis kan vi ”sätta in dem i sitt sammanhang” och säga att det är en viktig passus mellan de två stora händelserna: påsk & pingst. Jag vill inte avfärda det synsättet, eftersom jag tror att det innehåller en del sanning. Det var nödvändigt för Jesus att stanna 40 dagar för att förankra tron på uppståndelsen. Det var också, enligt honom själv, nödvändigt att återvända till Fadern för att han skulle sända den Helige Ande. Så här långt är det en bekräftelse av det nödvändiga, men ändå bara en historisk notering – den berör inte mig, den förändrar inte mitt liv, den är inte någon väsentlig del i min relation till Gud.
Det kommer mig litet närmare när jag ser att Jesu verksamhet ”i den gamla formen” är över, och att lärjungarna skall vittna om honom. En viktig tanke finns i texten ur hebreerbrevet, där Paulus säger ” Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten.”
På ett annat ställe säger han att kyrkan är Kristi kropp. För att mitt hjärta inte skall veta av någon synd krävs att jag fullständigt förenar det med Jesu hjärta – för egen maskin är jag knappast fri ifrån någon synd, något som skiljer mig från Gud. Då blir plötsligt meningen med himmelsfärden litet klarare: hade han varit kvar, så hade det bara varit han själv så att säga… Det är inte bara en fråga om effektivitet, att lärjungarna skulle predika på olik platser, utan det är inledningen till, och förutsättningen för, att han skall vara ”helt och hållet närvarande”, i och genom kyrkan. Han försvinner inte efter en visit, utan han blir så mycket större!
Bibeln säger inte endast något till oss, utan även något om oss. I detta sammanhang vill jag lyfta fram vad lärjungarna sade strax innan han lyftes upp: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?". Är det inte så även med oss, att våra förväntningar är ganska materiella? Det är inte oviktigt. Även Jesus blev trött och hungrig. Även Jesus gick på kalas. Men planerna och målen är större. Några lärjungar hade nog sett för sig att de skulle hamna på fina positioner i det nya kungariket. Få såg för sig hur de skulle sluta sina dagar (alla utom Johannes mördades). Ingen hade någon idé om vad de verkligen var kallade till, och vad de verkligen skulle uträtta. Ingen kunde ana vad som skulle hända bara några dagar senare: att de troendes antal skulle växa från ca 120 till flera tusen. Kan det vara så även med oss – att vi försöker att planera och förutse, men att Guds planer är större? När de kände igen Jesus i Emmaus bad de honom ”bliv kvar hos oss”, men han försvann ur deras åsyn. Det gjorde han också vid himmelsfärden. Är det inte så även med oss, att vi vill ”ha kvar honom” och ”hålla i honom”, att vi vill ha kontroll? Är vi på djupet beredda att släppa den, och att släppa in den Helige Ande – att verkligen be ”ske din vilja…”?
Stefan Herzcfeldt
Texterna i den katolska kyrkan är: Apg. 1:1-11, Ps 47:2-3,6-9 (resp = v9 alt ”halleluja” ), Heb 9:24-28, 10:19-23, Vers före evangeliet: Matt 28:19a, 20b (Gå ut och gör alla folk till lärjungar – Jag är med er alla dagar till tidens slut), samt Luk 24:46-53.
Som så ofta läser olika människor ut olika saker ur texterna, liksom man läser in olika saker. Naturligtvis kan vi ”sätta in dem i sitt sammanhang” och säga att det är en viktig passus mellan de två stora händelserna: påsk & pingst. Jag vill inte avfärda det synsättet, eftersom jag tror att det innehåller en del sanning. Det var nödvändigt för Jesus att stanna 40 dagar för att förankra tron på uppståndelsen. Det var också, enligt honom själv, nödvändigt att återvända till Fadern för att han skulle sända den Helige Ande. Så här långt är det en bekräftelse av det nödvändiga, men ändå bara en historisk notering – den berör inte mig, den förändrar inte mitt liv, den är inte någon väsentlig del i min relation till Gud.
Det kommer mig litet närmare när jag ser att Jesu verksamhet ”i den gamla formen” är över, och att lärjungarna skall vittna om honom. En viktig tanke finns i texten ur hebreerbrevet, där Paulus säger ” Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten.”
På ett annat ställe säger han att kyrkan är Kristi kropp. För att mitt hjärta inte skall veta av någon synd krävs att jag fullständigt förenar det med Jesu hjärta – för egen maskin är jag knappast fri ifrån någon synd, något som skiljer mig från Gud. Då blir plötsligt meningen med himmelsfärden litet klarare: hade han varit kvar, så hade det bara varit han själv så att säga… Det är inte bara en fråga om effektivitet, att lärjungarna skulle predika på olik platser, utan det är inledningen till, och förutsättningen för, att han skall vara ”helt och hållet närvarande”, i och genom kyrkan. Han försvinner inte efter en visit, utan han blir så mycket större!
Bibeln säger inte endast något till oss, utan även något om oss. I detta sammanhang vill jag lyfta fram vad lärjungarna sade strax innan han lyftes upp: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?". Är det inte så även med oss, att våra förväntningar är ganska materiella? Det är inte oviktigt. Även Jesus blev trött och hungrig. Även Jesus gick på kalas. Men planerna och målen är större. Några lärjungar hade nog sett för sig att de skulle hamna på fina positioner i det nya kungariket. Få såg för sig hur de skulle sluta sina dagar (alla utom Johannes mördades). Ingen hade någon idé om vad de verkligen var kallade till, och vad de verkligen skulle uträtta. Ingen kunde ana vad som skulle hända bara några dagar senare: att de troendes antal skulle växa från ca 120 till flera tusen. Kan det vara så även med oss – att vi försöker att planera och förutse, men att Guds planer är större? När de kände igen Jesus i Emmaus bad de honom ”bliv kvar hos oss”, men han försvann ur deras åsyn. Det gjorde han också vid himmelsfärden. Är det inte så även med oss, att vi vill ”ha kvar honom” och ”hålla i honom”, att vi vill ha kontroll? Är vi på djupet beredda att släppa den, och att släppa in den Helige Ande – att verkligen be ”ske din vilja…”?
Stefan Herzcfeldt
tisdag 27 april 2010
Övergrepp i fosterhem?
http://svt.se/2.22620/1.1732821/sexovergrepp_mot_hundratals_fosterbarn
Varför hör vi så lite om detta i media? Rör ju sig om hundratals barn.
Varför hör vi så lite om detta i media? Rör ju sig om hundratals barn.
måndag 19 april 2010
Skärselden kontra Jesu blod
Många protestanter säger att det inte behövs någon skärseld, då vi är renade i Jesu blod på korset.
Katoliken säger då vi är renade i Jesu blod och att all Guds stora nåd, finns i korset, där finns all förlåtelse för mänskligheten.
Men frågan är om det hela är så enkelt egentligen, och hur får vi del av detta?
För om vi skall bli rena i Jesu blod, så krävs det att vi dels inser vår synd, samt vilja omvända sig ifrån den, och slutligen be om förlåtelse från vårt innersta hjärta, samt om det så krävs, göra en konkret åtgärd som bot för synden, sitta av ett straff, eller tala med den man sårat i sin synd osv.
När denna process inträffat, har vi blivit rena i Jesu blod.
Jesus visar oss hur hårt han ser på synden, redan när vi i tanken tänker illa om vår broder, så syndar vi, redan när vi ser på en kvinna med åtrå i sinnet begår vi äktenskapsbrott.
Det betyder att om vi inte är vaksamma på vart vårt sinne leder oss, så kan vi leva i synd utan att inse det.
Jesus säger att om vi inte kan ta på oss korset och följa honom, så är vi inte värda att vara hans lärjungar.
Han säger även att det vi inte gör emot en av dessa minsta, det har vi heller inte gjort emot honom.
Detta innebär att varje gång jag skiter i ta på mig mitt kors, och inte bryr mig om en av dessa minsta, och väljer mitt ego före. Så är jag inte en del av Kristus.
All Guds nåd finns i korset, och all förlåtelse finns i Jesu blod. Men frågan är om vi vill ha del av detta, och är beredda att betala priset för det. Hur många är beredda att fullt ut offra sitt liv för Kristus? Hur många förstår till fullo kraften i hans uppstående, och delar hans lidanden?
De finns de som har tagit detta på allvar, och verkligen förstått kraften och styrkan i korsets nåd. Inom katolska kyrkan kallar vi dessa för helgon. Genom att se på helgonens liv, och det som dessa gör i Jesu namn, så bleknar det jag själv gjort för Kristus. Då inser jag att jag inte tillfullo har tagit del av Guds nåd i Jesu blod. Det kommer därför vara en smärtsam rening att genomgå när jag ser kristus, jag kommer att gråta i min förtvilan för det jag inte gjort för honom. Mina synder måste bort, från mig. Jag måste genomgå en skärseld.
Sen så kan det också finnas synder jag inte har insett är synder, jag kanske dör med dessa synder. Vad händer med mig om jag dör i en massa synder jag inte ångrat? Jo dessa synder kan inte vara i Guds rike, utan jag måste renas innan jag kommer in i herrens rike.
Men är jag inte friköpt i Jesu blod om jag bara bekänner mig till Jesus, han har ju redan gjort allt på korset?
Jo fast vi måste ju bekänna våra synder för honom, för att han skall kunna förlåta oss. Vissa synder vi har begått är dessutom av den karaktären att det inte går att glömma. Tex en person som mördar en människa, mördaren kommer aldrig att glömma vad han/hon gjort. Syndens effekter är så stora i världen att dem inte glöms bort så enkelt. Offrets anhöriga minns vad som hänt, varje år minns de hur deras barn/vän blev mördat, och känner en stor sorg och smärta för det, kanske kan de aldrig förlåta mördaren för det.
Även om mördaren har rent teoretisk ber Jesus om förlåtelse för sitt brott, så innebär inte detta att mördaren till fullo har blivit renad i Jesu blod för det. Man kan inte bara mörda en människa, och sedan be om förlåtelse, och vips så är man förlåten. Man kan heller inte råna en bank, och sedan direkt efter be om förlåtelse till Jesus, och så är man förlåten. Så enkelt är det inte. Utan omvändelsen och den processen kan ta hela livet att bearbeta, man måste göra bot för det man gjort, ta sitt straff, sitta av det. När man har betalat sitt straff, har man börjat inse vad Jesu blod, och ta på sig sitt kors innebär.
"Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse. Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret." (Matt 5:25-26)
Katoliken säger då vi är renade i Jesu blod och att all Guds stora nåd, finns i korset, där finns all förlåtelse för mänskligheten.
Men frågan är om det hela är så enkelt egentligen, och hur får vi del av detta?
För om vi skall bli rena i Jesu blod, så krävs det att vi dels inser vår synd, samt vilja omvända sig ifrån den, och slutligen be om förlåtelse från vårt innersta hjärta, samt om det så krävs, göra en konkret åtgärd som bot för synden, sitta av ett straff, eller tala med den man sårat i sin synd osv.
När denna process inträffat, har vi blivit rena i Jesu blod.
Jesus visar oss hur hårt han ser på synden, redan när vi i tanken tänker illa om vår broder, så syndar vi, redan när vi ser på en kvinna med åtrå i sinnet begår vi äktenskapsbrott.
Det betyder att om vi inte är vaksamma på vart vårt sinne leder oss, så kan vi leva i synd utan att inse det.
Jesus säger att om vi inte kan ta på oss korset och följa honom, så är vi inte värda att vara hans lärjungar.
Han säger även att det vi inte gör emot en av dessa minsta, det har vi heller inte gjort emot honom.
Detta innebär att varje gång jag skiter i ta på mig mitt kors, och inte bryr mig om en av dessa minsta, och väljer mitt ego före. Så är jag inte en del av Kristus.
All Guds nåd finns i korset, och all förlåtelse finns i Jesu blod. Men frågan är om vi vill ha del av detta, och är beredda att betala priset för det. Hur många är beredda att fullt ut offra sitt liv för Kristus? Hur många förstår till fullo kraften i hans uppstående, och delar hans lidanden?
De finns de som har tagit detta på allvar, och verkligen förstått kraften och styrkan i korsets nåd. Inom katolska kyrkan kallar vi dessa för helgon. Genom att se på helgonens liv, och det som dessa gör i Jesu namn, så bleknar det jag själv gjort för Kristus. Då inser jag att jag inte tillfullo har tagit del av Guds nåd i Jesu blod. Det kommer därför vara en smärtsam rening att genomgå när jag ser kristus, jag kommer att gråta i min förtvilan för det jag inte gjort för honom. Mina synder måste bort, från mig. Jag måste genomgå en skärseld.
Sen så kan det också finnas synder jag inte har insett är synder, jag kanske dör med dessa synder. Vad händer med mig om jag dör i en massa synder jag inte ångrat? Jo dessa synder kan inte vara i Guds rike, utan jag måste renas innan jag kommer in i herrens rike.
Men är jag inte friköpt i Jesu blod om jag bara bekänner mig till Jesus, han har ju redan gjort allt på korset?
Jo fast vi måste ju bekänna våra synder för honom, för att han skall kunna förlåta oss. Vissa synder vi har begått är dessutom av den karaktären att det inte går att glömma. Tex en person som mördar en människa, mördaren kommer aldrig att glömma vad han/hon gjort. Syndens effekter är så stora i världen att dem inte glöms bort så enkelt. Offrets anhöriga minns vad som hänt, varje år minns de hur deras barn/vän blev mördat, och känner en stor sorg och smärta för det, kanske kan de aldrig förlåta mördaren för det.
Även om mördaren har rent teoretisk ber Jesus om förlåtelse för sitt brott, så innebär inte detta att mördaren till fullo har blivit renad i Jesu blod för det. Man kan inte bara mörda en människa, och sedan be om förlåtelse, och vips så är man förlåten. Man kan heller inte råna en bank, och sedan direkt efter be om förlåtelse till Jesus, och så är man förlåten. Så enkelt är det inte. Utan omvändelsen och den processen kan ta hela livet att bearbeta, man måste göra bot för det man gjort, ta sitt straff, sitta av det. När man har betalat sitt straff, har man börjat inse vad Jesu blod, och ta på sig sitt kors innebär.
"Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse. Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret." (Matt 5:25-26)
måndag 12 april 2010
Sammanfattning
Skall försöka ge någon slags sammanfattning hur konverteringen gick till.
Själva processen med den katolska kyrkan, har nog funnits med mig ända sedan jag valde att följa Kristus. Även om jag gick med i en pingstkyrka till en början, så drogs jag åt ett annat håll. Men tiden i pingstkyrkan var fin, och jag lärde känna massa fina människor som betytt mycket för mig. Jag fick också en bra undervisning av pastorn, där som triggade mig till att läsa bibeln. Och jag har läst bibeln väldigt mycket tack vare detta. Vilket i sig har fått mig att ifrågasätta en del teologiska inslag i olika samfund, och på någe vis försökt bilda mig en uppfattning utifrån detta. Jag har även läst mycket kyrkohistoria, och plöjt igenom kyrkofädernas skrifter, samt en del tung läsning med Augustinus och en del andra. Den kristendomen som fanns i dessa skrifter, kändes inte riktigt överensstämmande med pingstkyrkan.
Så själva sökandet efter en urkristendom kändes relevant för mig.
Men det var väl inte förens jag för första gången besökte en katolsk mässa, som det gick upp för mig. Här fanns någon jag inte tidigare varit med om. Det var en enkel mässa, rakt upp och ner, inget krångel, mässans enkelhet berörde mig väldig djupt. Inte på något andligt karismatiskt sätt, utan från insidan av mitt hjärta. Utan på ett sätt som påminde om mitt första Gudsmöte. En ren och djup känsla av att vara hemma. Detta var mitt hem kände jag.
Jag tror jag bestämde mig den dagen, var jag hörde hemma. Vi gick på fler mässor under tidens gång i lite olika städer.
Vi anmälde oss senare till en kurs för katolsk tro.
Kursen har varit bra, men lite rörig i mellanåt. Troligtvis pga av att det varit fler deltagare än vad man räknat med. Det verkar finnas ett stort intresse för katolsk tro i Göteborg. Nu i efterhand så kanske man borde delat upp kursen för konvertiter och de andra som bara vill lära sig mer om katolsk tro.
Jag var rätt påläst om katolsk tro innan kursen började, så vissa saker har känts rätt simpla för mig. Det kanske låter högmodigt men, det var så jag upplevde det. Men diakonen som höll kursen har givit många insiktsfulla saker att tänka kring, en duktigt och filosofisk lagd lärare är han. Så kursen har varit givande ur den aspekten. Och alla mässbesök under denna period har också gjort att jag växt in i den katolska kyrkan. Mycket tack vare Scott Hahns bok "Lammets måltid" så har verkligen saker kommit på sin plats i den heliga mässan. Jag har längtat efter att få ta den där första nattvarden, och även att bikta mig för första gången.
Dagen innan upptagningen så gjorde jag min första bikt. Och det var verkligen befriande att bikta sin inför någon som har auktoritet att lösa människors synder. Jag har brottats med så många synder som jag aldrig blivit av med. Som jag gång på gång återfaller i. Jag har bett om förböner, biktat mig inför vänner osv innan. Men det fungerade aldrig.
När jag biktade mig inför den katolska prästen, så blev jag verkligen löst från mina synder. Det skedde ett mirakel i det biktbåset. Herren rörde vid mig, och något nytt hände med mig. Jag blev verkligen löst från mina plågande synder.
Sen var det dag för själva upptagningen. Jag var galet nervös hela dagen.. Gick och övade och övade på versen man skulle kunna utantill. Vi träffades en timma före mässan, och gick igenom hur det skulle gå till. Var mest kaotiskt där tycker jag, en del faddrar var med och rörde mest till det, det var mest krångel kring allt här. Vilket inte gjorde att jag blev mindre nervös. Men vår kyrkoherde lyckades gå igenom hur det skulle gå till på ett sakligt och lugnt sätt precis innan mässan.
Och sen när det väl började så var det bara underbart att vara del av detta. Det gick hur bra som helst.
Sen var det dags för den första nattvarden, jag kan nog inte beskriva med ord, hur det upplevdes, men något gick upp för mig i den mässan. Det är verkligen Kristus man blir en del av i nattvarden.
Nu är jag katolik, och något har förändrats i mig. Har blivit en del av något jag inte var innan. Jag är med i de heligas gemenskap.
Det är mäktigt :)
Själva processen med den katolska kyrkan, har nog funnits med mig ända sedan jag valde att följa Kristus. Även om jag gick med i en pingstkyrka till en början, så drogs jag åt ett annat håll. Men tiden i pingstkyrkan var fin, och jag lärde känna massa fina människor som betytt mycket för mig. Jag fick också en bra undervisning av pastorn, där som triggade mig till att läsa bibeln. Och jag har läst bibeln väldigt mycket tack vare detta. Vilket i sig har fått mig att ifrågasätta en del teologiska inslag i olika samfund, och på någe vis försökt bilda mig en uppfattning utifrån detta. Jag har även läst mycket kyrkohistoria, och plöjt igenom kyrkofädernas skrifter, samt en del tung läsning med Augustinus och en del andra. Den kristendomen som fanns i dessa skrifter, kändes inte riktigt överensstämmande med pingstkyrkan.
Så själva sökandet efter en urkristendom kändes relevant för mig.
Men det var väl inte förens jag för första gången besökte en katolsk mässa, som det gick upp för mig. Här fanns någon jag inte tidigare varit med om. Det var en enkel mässa, rakt upp och ner, inget krångel, mässans enkelhet berörde mig väldig djupt. Inte på något andligt karismatiskt sätt, utan från insidan av mitt hjärta. Utan på ett sätt som påminde om mitt första Gudsmöte. En ren och djup känsla av att vara hemma. Detta var mitt hem kände jag.
Jag tror jag bestämde mig den dagen, var jag hörde hemma. Vi gick på fler mässor under tidens gång i lite olika städer.
Vi anmälde oss senare till en kurs för katolsk tro.
Kursen har varit bra, men lite rörig i mellanåt. Troligtvis pga av att det varit fler deltagare än vad man räknat med. Det verkar finnas ett stort intresse för katolsk tro i Göteborg. Nu i efterhand så kanske man borde delat upp kursen för konvertiter och de andra som bara vill lära sig mer om katolsk tro.
Jag var rätt påläst om katolsk tro innan kursen började, så vissa saker har känts rätt simpla för mig. Det kanske låter högmodigt men, det var så jag upplevde det. Men diakonen som höll kursen har givit många insiktsfulla saker att tänka kring, en duktigt och filosofisk lagd lärare är han. Så kursen har varit givande ur den aspekten. Och alla mässbesök under denna period har också gjort att jag växt in i den katolska kyrkan. Mycket tack vare Scott Hahns bok "Lammets måltid" så har verkligen saker kommit på sin plats i den heliga mässan. Jag har längtat efter att få ta den där första nattvarden, och även att bikta mig för första gången.
Dagen innan upptagningen så gjorde jag min första bikt. Och det var verkligen befriande att bikta sin inför någon som har auktoritet att lösa människors synder. Jag har brottats med så många synder som jag aldrig blivit av med. Som jag gång på gång återfaller i. Jag har bett om förböner, biktat mig inför vänner osv innan. Men det fungerade aldrig.
När jag biktade mig inför den katolska prästen, så blev jag verkligen löst från mina synder. Det skedde ett mirakel i det biktbåset. Herren rörde vid mig, och något nytt hände med mig. Jag blev verkligen löst från mina plågande synder.
Sen var det dag för själva upptagningen. Jag var galet nervös hela dagen.. Gick och övade och övade på versen man skulle kunna utantill. Vi träffades en timma före mässan, och gick igenom hur det skulle gå till. Var mest kaotiskt där tycker jag, en del faddrar var med och rörde mest till det, det var mest krångel kring allt här. Vilket inte gjorde att jag blev mindre nervös. Men vår kyrkoherde lyckades gå igenom hur det skulle gå till på ett sakligt och lugnt sätt precis innan mässan.
Och sen när det väl började så var det bara underbart att vara del av detta. Det gick hur bra som helst.
Sen var det dags för den första nattvarden, jag kan nog inte beskriva med ord, hur det upplevdes, men något gick upp för mig i den mässan. Det är verkligen Kristus man blir en del av i nattvarden.
Nu är jag katolik, och något har förändrats i mig. Har blivit en del av något jag inte var innan. Jag är med i de heligas gemenskap.
Det är mäktigt :)
söndag 11 april 2010
Tips
En trevlig sida för nyblivna katoliker, eller de som är nyfikna på den katolska kyrkan.
http://katobs.se/omkatolik_shindl.pdf
http://katobs.se/omkatolik_shindl.pdf
söndag 4 april 2010
Bloggtips
En ny bra blogg som jag börjat följa. Skriver klockrena inlägg..
http://darenpagatan.blogspot.com/
http://darenpagatan.blogspot.com/
lördag 3 april 2010
Gästblogg :Sista delen (del 5)
I denna avslutande artikel skall jag försöka att belysa litet av de grundläggande tankemönstren som gör det svårt för katoliker och protestanter att förstå varandra. För att göra det hela någorlunda hanterligt begränsar jag mig på den katolska sidan till den romerska kyrkans hållningar, medan jag på den protestantiska sidan gör ett urval av uppfattningar, vilket inte ger någon rättvisa åt något enskilt samfund, eller trosinriktning. Förhoppningen är att det hela inte bara skall mynna ut i kritik och pessimism, utan i en litet större förståelse, och därmed en bättre grund för en verklig respekt.
I den första artikeln tog jag upp ”sola Scriptura”, som är en stötesten. Mot detta ställer katolikerna upp traditionen (tradera = ge vidare), dvs. det vi fått ”ärva” ifrån apostlarna. Hos de flesta är inställningarna djupt känslomässigt grundade, så man kommer sannolikt inte någon vart med argument. De ena sidan talar om att den andra förvanskar budskapet, medan den andra säger att bibeln bara är en del, om än viktig sådan. Här skymtar ett par av de djupare tankefigurerna. En är tanken från renässansen, att det finns något forntida ideal, som förfallit, och som skall återupprättas. Mot detta står en tanke på förvaltande, och ständigt förnyande, kontinuitet. En annan är att protestanter tenderar att säga ”antingen eller”, medan katoliker tenderar att säga ”både och”. En tredje är synen på vad kyrkan är, där protestanter tenderar att betona att det är en samling människor, medan katoliker tenderar att betona att det är Kristi mystiska kropp, dvs. att han lever och verkar i den och genom den i dag.
I den andra artikeln tog jag upp helgonen. En avgörande fråga gäller om vi har en enskild gudsrelation, eller om den är kollektiv, dvs. om kyrkan är ett Guds instrument, och vi är delar i hans folk. Åter kommer protestanter att tendera till ”antingen eller”, och att oftast luta mot en individualistisk hållning, medan katoliker säger ”både och”. En annan viktig tankefigur är om vi lever i gemenskap med dem som gått före oss, eller inte. Katoliker talar om den stridande eller kämpande kyrkan, och den segrande kyrkan. Protestanter tenderar att säga att den jordiska döden är en skiljelinje som endast Gud kan överträda. En annan viktig tankefigur är om helgonen skymmer Gud, eller om Gud verkar genom dem, och samverkar med dem. En stödtanke handlar om att alla är lika inför Gud, där protestanter betonar detta, medan katoliker menar att det är sant så till vida att vi alla ställs inför frågan hur vi svarar på vår kallelse – Guds rop efter oss, men att det inte strider mot att vi fått olika gåvor och uppdrag, varav en del är större och svårare, varför de kräver ett än mer intimt samarbete och förening med Gud.
I den tredje artikeln tog jag upp sakramenten. Katoliker menar att det är igenom dem vi har gemenskap med Gud redan här och nu, medan protestanter menar att de huvudsakligen skymmer det viktigaste – ordet, och att vi har gemenskap med Gud genom bön, och genom att läsa bibeln (vilket katoliker håller med om). Åter ett ”antingen eller” respektive ”både och”. Åter en fråga om hur Gud är närvarande…
I den fjärde artikeln tog jag upp de särskilda kallelserna och kyrkan. Katoliker menar att de människor som lever dessa särskilda kallelser på var sitt sätt bygger upp kyrkan, Kristi kropp, och därigenom deltar i Guds skapande akt av kärlek (Johannesprologen: ”genom vilken allt har blivit till…”). Protestanter tenderar till en mer individualistisk hållning, där det är den enskildes sak att svara på Guds tilltal, men att en samverkan mellan människor är naturlig och nödvändig. Åter i grunden en fråga om himmelriket är redan här och nu, eller om det är något som kommer först senare. Åter en fråga om kyrkans egentliga natur.
En tanke som också återkommer i litet olika skepnader är den om vi står inför Gud / domaren, eller om vi är förenade med honom. Det katolska svaret är ”både och” – det är klart att vi måste svara för våra gärningar, men vi förenar oss med Kristus i lidandet, i kampen för själarnas frälsning, i kampen mot det onda – det är därigenom vi också får del i segern. Det protestantiska svaret tenderar att vara ”antingen eller”, dvs. att vi antingen står inför Gud / domaren, eller att vi blivit renade i Kristi blod, dvs. att han redan fixat allt åt oss.
Jag tror alltså att det finns en mycket djup fråga om Guds natur, hur han visar sig för oss, hur han verkar bland oss, hur han talar till oss, och vad vårt svar konkret innebär. Det kan förefalla som om skillnaderna är omöjliga att överbrygga. Samtidigt finns det en anledning till hopp. Den helige ande verkar bland både katoliker och protestanter. Den yttersta domen kommer inte att fällas på grundval av våra bilder och föreställningar, utan efter i vilken utsträckning vi sagt ja till Guds nåd, och fullgjort hans vilja. Den största faran ligger inte i att vi misstar oss och gör fel, utan i att vi rättfärdigar våra misstag. Den kanske också ligger i att vi dömer varandra. I stället för att fråga hur den andre möter Gud, och hur Gud visar sig genom honom / henne, hittar vi goda argument för att kritisera den andre. I stället för att vara öppen för det goda hos den andre finner vi skäl att varna för honom eller henne.
Det finns en hel del i vår tid, och i vårt land, som tyder på att människor i båda lägren vill se förbi det som skiljer, och ta tillvara det som förenar, och att lära av varandra. Det är inte riskfritt att sopa saker under mattan, men i en respektfull dialog kan man förstå varandra, och se värden i varandras synsätt. Tyvärr finns det också de som drar åt andra håll. Alla mänskliga svagheter finns representerade i alla kyrkor och samfund, och många gånger på ett iögonfallande sätt. Det är också många som inte finner kyrkan relevant i dagens samhälle, och många som tycker att den över huvud taget inte borde ha någon plats där. Det är ingenting nytt. Redan i Paulus brev framskymtar debatter om man anser att den ene eller den andre aposteln har rätt, och innan det första århundradet var slut hade biskopar förklarat varandra för heretiker, och tagit avstånd ifrån varandras läror och exkommunicerat varandras församlingar. När Paulus var i Aten fick han underhålla med en debatt, som sannolikt avlöstes av nästa debatt på nästa tema. Förföljelser förekom också… Det är inte heller svårt att hitta paralleller i den judiska historien – nordriket mot sydriket, judar mot samarier, fariséer mot sadducéer osv.
Stefan Herczfeldt.
I den första artikeln tog jag upp ”sola Scriptura”, som är en stötesten. Mot detta ställer katolikerna upp traditionen (tradera = ge vidare), dvs. det vi fått ”ärva” ifrån apostlarna. Hos de flesta är inställningarna djupt känslomässigt grundade, så man kommer sannolikt inte någon vart med argument. De ena sidan talar om att den andra förvanskar budskapet, medan den andra säger att bibeln bara är en del, om än viktig sådan. Här skymtar ett par av de djupare tankefigurerna. En är tanken från renässansen, att det finns något forntida ideal, som förfallit, och som skall återupprättas. Mot detta står en tanke på förvaltande, och ständigt förnyande, kontinuitet. En annan är att protestanter tenderar att säga ”antingen eller”, medan katoliker tenderar att säga ”både och”. En tredje är synen på vad kyrkan är, där protestanter tenderar att betona att det är en samling människor, medan katoliker tenderar att betona att det är Kristi mystiska kropp, dvs. att han lever och verkar i den och genom den i dag.
I den andra artikeln tog jag upp helgonen. En avgörande fråga gäller om vi har en enskild gudsrelation, eller om den är kollektiv, dvs. om kyrkan är ett Guds instrument, och vi är delar i hans folk. Åter kommer protestanter att tendera till ”antingen eller”, och att oftast luta mot en individualistisk hållning, medan katoliker säger ”både och”. En annan viktig tankefigur är om vi lever i gemenskap med dem som gått före oss, eller inte. Katoliker talar om den stridande eller kämpande kyrkan, och den segrande kyrkan. Protestanter tenderar att säga att den jordiska döden är en skiljelinje som endast Gud kan överträda. En annan viktig tankefigur är om helgonen skymmer Gud, eller om Gud verkar genom dem, och samverkar med dem. En stödtanke handlar om att alla är lika inför Gud, där protestanter betonar detta, medan katoliker menar att det är sant så till vida att vi alla ställs inför frågan hur vi svarar på vår kallelse – Guds rop efter oss, men att det inte strider mot att vi fått olika gåvor och uppdrag, varav en del är större och svårare, varför de kräver ett än mer intimt samarbete och förening med Gud.
I den tredje artikeln tog jag upp sakramenten. Katoliker menar att det är igenom dem vi har gemenskap med Gud redan här och nu, medan protestanter menar att de huvudsakligen skymmer det viktigaste – ordet, och att vi har gemenskap med Gud genom bön, och genom att läsa bibeln (vilket katoliker håller med om). Åter ett ”antingen eller” respektive ”både och”. Åter en fråga om hur Gud är närvarande…
I den fjärde artikeln tog jag upp de särskilda kallelserna och kyrkan. Katoliker menar att de människor som lever dessa särskilda kallelser på var sitt sätt bygger upp kyrkan, Kristi kropp, och därigenom deltar i Guds skapande akt av kärlek (Johannesprologen: ”genom vilken allt har blivit till…”). Protestanter tenderar till en mer individualistisk hållning, där det är den enskildes sak att svara på Guds tilltal, men att en samverkan mellan människor är naturlig och nödvändig. Åter i grunden en fråga om himmelriket är redan här och nu, eller om det är något som kommer först senare. Åter en fråga om kyrkans egentliga natur.
En tanke som också återkommer i litet olika skepnader är den om vi står inför Gud / domaren, eller om vi är förenade med honom. Det katolska svaret är ”både och” – det är klart att vi måste svara för våra gärningar, men vi förenar oss med Kristus i lidandet, i kampen för själarnas frälsning, i kampen mot det onda – det är därigenom vi också får del i segern. Det protestantiska svaret tenderar att vara ”antingen eller”, dvs. att vi antingen står inför Gud / domaren, eller att vi blivit renade i Kristi blod, dvs. att han redan fixat allt åt oss.
Jag tror alltså att det finns en mycket djup fråga om Guds natur, hur han visar sig för oss, hur han verkar bland oss, hur han talar till oss, och vad vårt svar konkret innebär. Det kan förefalla som om skillnaderna är omöjliga att överbrygga. Samtidigt finns det en anledning till hopp. Den helige ande verkar bland både katoliker och protestanter. Den yttersta domen kommer inte att fällas på grundval av våra bilder och föreställningar, utan efter i vilken utsträckning vi sagt ja till Guds nåd, och fullgjort hans vilja. Den största faran ligger inte i att vi misstar oss och gör fel, utan i att vi rättfärdigar våra misstag. Den kanske också ligger i att vi dömer varandra. I stället för att fråga hur den andre möter Gud, och hur Gud visar sig genom honom / henne, hittar vi goda argument för att kritisera den andre. I stället för att vara öppen för det goda hos den andre finner vi skäl att varna för honom eller henne.
Det finns en hel del i vår tid, och i vårt land, som tyder på att människor i båda lägren vill se förbi det som skiljer, och ta tillvara det som förenar, och att lära av varandra. Det är inte riskfritt att sopa saker under mattan, men i en respektfull dialog kan man förstå varandra, och se värden i varandras synsätt. Tyvärr finns det också de som drar åt andra håll. Alla mänskliga svagheter finns representerade i alla kyrkor och samfund, och många gånger på ett iögonfallande sätt. Det är också många som inte finner kyrkan relevant i dagens samhälle, och många som tycker att den över huvud taget inte borde ha någon plats där. Det är ingenting nytt. Redan i Paulus brev framskymtar debatter om man anser att den ene eller den andre aposteln har rätt, och innan det första århundradet var slut hade biskopar förklarat varandra för heretiker, och tagit avstånd ifrån varandras läror och exkommunicerat varandras församlingar. När Paulus var i Aten fick han underhålla med en debatt, som sannolikt avlöstes av nästa debatt på nästa tema. Förföljelser förekom också… Det är inte heller svårt att hitta paralleller i den judiska historien – nordriket mot sydriket, judar mot samarier, fariséer mot sadducéer osv.
Stefan Herczfeldt.
Im back
Ångrar mig :)
Johanna övertygade mig, att det fanns en del bra skrivet material som inte borde försvinna..
Något förvirrande men.
Nu är den i gång igen iaf..
Måste erkänna att jag saknade bloggen, den fyller ett syfte, och skall därför få vara kvar.
Men jag ber om ursäkt för att jag är så seg på att svara på era kommentarer..
Johanna övertygade mig, att det fanns en del bra skrivet material som inte borde försvinna..
Något förvirrande men.
Nu är den i gång igen iaf..
Måste erkänna att jag saknade bloggen, den fyller ett syfte, och skall därför få vara kvar.
Men jag ber om ursäkt för att jag är så seg på att svara på era kommentarer..
tisdag 30 mars 2010
Nu är vi katoliker!
Jag är rätt slut i huvudet nu efter en lång dag, så det blir ett kort inlägg. Men allt gick bra och det var en vacker mässa. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)