En trevlig sida för nyblivna katoliker, eller de som är nyfikna på den katolska kyrkan.
http://katobs.se/omkatolik_shindl.pdf
söndag 11 april 2010
söndag 4 april 2010
Bloggtips
En ny bra blogg som jag börjat följa. Skriver klockrena inlägg..
http://darenpagatan.blogspot.com/
http://darenpagatan.blogspot.com/
lördag 3 april 2010
Gästblogg :Sista delen (del 5)
I denna avslutande artikel skall jag försöka att belysa litet av de grundläggande tankemönstren som gör det svårt för katoliker och protestanter att förstå varandra. För att göra det hela någorlunda hanterligt begränsar jag mig på den katolska sidan till den romerska kyrkans hållningar, medan jag på den protestantiska sidan gör ett urval av uppfattningar, vilket inte ger någon rättvisa åt något enskilt samfund, eller trosinriktning. Förhoppningen är att det hela inte bara skall mynna ut i kritik och pessimism, utan i en litet större förståelse, och därmed en bättre grund för en verklig respekt.
I den första artikeln tog jag upp ”sola Scriptura”, som är en stötesten. Mot detta ställer katolikerna upp traditionen (tradera = ge vidare), dvs. det vi fått ”ärva” ifrån apostlarna. Hos de flesta är inställningarna djupt känslomässigt grundade, så man kommer sannolikt inte någon vart med argument. De ena sidan talar om att den andra förvanskar budskapet, medan den andra säger att bibeln bara är en del, om än viktig sådan. Här skymtar ett par av de djupare tankefigurerna. En är tanken från renässansen, att det finns något forntida ideal, som förfallit, och som skall återupprättas. Mot detta står en tanke på förvaltande, och ständigt förnyande, kontinuitet. En annan är att protestanter tenderar att säga ”antingen eller”, medan katoliker tenderar att säga ”både och”. En tredje är synen på vad kyrkan är, där protestanter tenderar att betona att det är en samling människor, medan katoliker tenderar att betona att det är Kristi mystiska kropp, dvs. att han lever och verkar i den och genom den i dag.
I den andra artikeln tog jag upp helgonen. En avgörande fråga gäller om vi har en enskild gudsrelation, eller om den är kollektiv, dvs. om kyrkan är ett Guds instrument, och vi är delar i hans folk. Åter kommer protestanter att tendera till ”antingen eller”, och att oftast luta mot en individualistisk hållning, medan katoliker säger ”både och”. En annan viktig tankefigur är om vi lever i gemenskap med dem som gått före oss, eller inte. Katoliker talar om den stridande eller kämpande kyrkan, och den segrande kyrkan. Protestanter tenderar att säga att den jordiska döden är en skiljelinje som endast Gud kan överträda. En annan viktig tankefigur är om helgonen skymmer Gud, eller om Gud verkar genom dem, och samverkar med dem. En stödtanke handlar om att alla är lika inför Gud, där protestanter betonar detta, medan katoliker menar att det är sant så till vida att vi alla ställs inför frågan hur vi svarar på vår kallelse – Guds rop efter oss, men att det inte strider mot att vi fått olika gåvor och uppdrag, varav en del är större och svårare, varför de kräver ett än mer intimt samarbete och förening med Gud.
I den tredje artikeln tog jag upp sakramenten. Katoliker menar att det är igenom dem vi har gemenskap med Gud redan här och nu, medan protestanter menar att de huvudsakligen skymmer det viktigaste – ordet, och att vi har gemenskap med Gud genom bön, och genom att läsa bibeln (vilket katoliker håller med om). Åter ett ”antingen eller” respektive ”både och”. Åter en fråga om hur Gud är närvarande…
I den fjärde artikeln tog jag upp de särskilda kallelserna och kyrkan. Katoliker menar att de människor som lever dessa särskilda kallelser på var sitt sätt bygger upp kyrkan, Kristi kropp, och därigenom deltar i Guds skapande akt av kärlek (Johannesprologen: ”genom vilken allt har blivit till…”). Protestanter tenderar till en mer individualistisk hållning, där det är den enskildes sak att svara på Guds tilltal, men att en samverkan mellan människor är naturlig och nödvändig. Åter i grunden en fråga om himmelriket är redan här och nu, eller om det är något som kommer först senare. Åter en fråga om kyrkans egentliga natur.
En tanke som också återkommer i litet olika skepnader är den om vi står inför Gud / domaren, eller om vi är förenade med honom. Det katolska svaret är ”både och” – det är klart att vi måste svara för våra gärningar, men vi förenar oss med Kristus i lidandet, i kampen för själarnas frälsning, i kampen mot det onda – det är därigenom vi också får del i segern. Det protestantiska svaret tenderar att vara ”antingen eller”, dvs. att vi antingen står inför Gud / domaren, eller att vi blivit renade i Kristi blod, dvs. att han redan fixat allt åt oss.
Jag tror alltså att det finns en mycket djup fråga om Guds natur, hur han visar sig för oss, hur han verkar bland oss, hur han talar till oss, och vad vårt svar konkret innebär. Det kan förefalla som om skillnaderna är omöjliga att överbrygga. Samtidigt finns det en anledning till hopp. Den helige ande verkar bland både katoliker och protestanter. Den yttersta domen kommer inte att fällas på grundval av våra bilder och föreställningar, utan efter i vilken utsträckning vi sagt ja till Guds nåd, och fullgjort hans vilja. Den största faran ligger inte i att vi misstar oss och gör fel, utan i att vi rättfärdigar våra misstag. Den kanske också ligger i att vi dömer varandra. I stället för att fråga hur den andre möter Gud, och hur Gud visar sig genom honom / henne, hittar vi goda argument för att kritisera den andre. I stället för att vara öppen för det goda hos den andre finner vi skäl att varna för honom eller henne.
Det finns en hel del i vår tid, och i vårt land, som tyder på att människor i båda lägren vill se förbi det som skiljer, och ta tillvara det som förenar, och att lära av varandra. Det är inte riskfritt att sopa saker under mattan, men i en respektfull dialog kan man förstå varandra, och se värden i varandras synsätt. Tyvärr finns det också de som drar åt andra håll. Alla mänskliga svagheter finns representerade i alla kyrkor och samfund, och många gånger på ett iögonfallande sätt. Det är också många som inte finner kyrkan relevant i dagens samhälle, och många som tycker att den över huvud taget inte borde ha någon plats där. Det är ingenting nytt. Redan i Paulus brev framskymtar debatter om man anser att den ene eller den andre aposteln har rätt, och innan det första århundradet var slut hade biskopar förklarat varandra för heretiker, och tagit avstånd ifrån varandras läror och exkommunicerat varandras församlingar. När Paulus var i Aten fick han underhålla med en debatt, som sannolikt avlöstes av nästa debatt på nästa tema. Förföljelser förekom också… Det är inte heller svårt att hitta paralleller i den judiska historien – nordriket mot sydriket, judar mot samarier, fariséer mot sadducéer osv.
Stefan Herczfeldt.
I den första artikeln tog jag upp ”sola Scriptura”, som är en stötesten. Mot detta ställer katolikerna upp traditionen (tradera = ge vidare), dvs. det vi fått ”ärva” ifrån apostlarna. Hos de flesta är inställningarna djupt känslomässigt grundade, så man kommer sannolikt inte någon vart med argument. De ena sidan talar om att den andra förvanskar budskapet, medan den andra säger att bibeln bara är en del, om än viktig sådan. Här skymtar ett par av de djupare tankefigurerna. En är tanken från renässansen, att det finns något forntida ideal, som förfallit, och som skall återupprättas. Mot detta står en tanke på förvaltande, och ständigt förnyande, kontinuitet. En annan är att protestanter tenderar att säga ”antingen eller”, medan katoliker tenderar att säga ”både och”. En tredje är synen på vad kyrkan är, där protestanter tenderar att betona att det är en samling människor, medan katoliker tenderar att betona att det är Kristi mystiska kropp, dvs. att han lever och verkar i den och genom den i dag.
I den andra artikeln tog jag upp helgonen. En avgörande fråga gäller om vi har en enskild gudsrelation, eller om den är kollektiv, dvs. om kyrkan är ett Guds instrument, och vi är delar i hans folk. Åter kommer protestanter att tendera till ”antingen eller”, och att oftast luta mot en individualistisk hållning, medan katoliker säger ”både och”. En annan viktig tankefigur är om vi lever i gemenskap med dem som gått före oss, eller inte. Katoliker talar om den stridande eller kämpande kyrkan, och den segrande kyrkan. Protestanter tenderar att säga att den jordiska döden är en skiljelinje som endast Gud kan överträda. En annan viktig tankefigur är om helgonen skymmer Gud, eller om Gud verkar genom dem, och samverkar med dem. En stödtanke handlar om att alla är lika inför Gud, där protestanter betonar detta, medan katoliker menar att det är sant så till vida att vi alla ställs inför frågan hur vi svarar på vår kallelse – Guds rop efter oss, men att det inte strider mot att vi fått olika gåvor och uppdrag, varav en del är större och svårare, varför de kräver ett än mer intimt samarbete och förening med Gud.
I den tredje artikeln tog jag upp sakramenten. Katoliker menar att det är igenom dem vi har gemenskap med Gud redan här och nu, medan protestanter menar att de huvudsakligen skymmer det viktigaste – ordet, och att vi har gemenskap med Gud genom bön, och genom att läsa bibeln (vilket katoliker håller med om). Åter ett ”antingen eller” respektive ”både och”. Åter en fråga om hur Gud är närvarande…
I den fjärde artikeln tog jag upp de särskilda kallelserna och kyrkan. Katoliker menar att de människor som lever dessa särskilda kallelser på var sitt sätt bygger upp kyrkan, Kristi kropp, och därigenom deltar i Guds skapande akt av kärlek (Johannesprologen: ”genom vilken allt har blivit till…”). Protestanter tenderar till en mer individualistisk hållning, där det är den enskildes sak att svara på Guds tilltal, men att en samverkan mellan människor är naturlig och nödvändig. Åter i grunden en fråga om himmelriket är redan här och nu, eller om det är något som kommer först senare. Åter en fråga om kyrkans egentliga natur.
En tanke som också återkommer i litet olika skepnader är den om vi står inför Gud / domaren, eller om vi är förenade med honom. Det katolska svaret är ”både och” – det är klart att vi måste svara för våra gärningar, men vi förenar oss med Kristus i lidandet, i kampen för själarnas frälsning, i kampen mot det onda – det är därigenom vi också får del i segern. Det protestantiska svaret tenderar att vara ”antingen eller”, dvs. att vi antingen står inför Gud / domaren, eller att vi blivit renade i Kristi blod, dvs. att han redan fixat allt åt oss.
Jag tror alltså att det finns en mycket djup fråga om Guds natur, hur han visar sig för oss, hur han verkar bland oss, hur han talar till oss, och vad vårt svar konkret innebär. Det kan förefalla som om skillnaderna är omöjliga att överbrygga. Samtidigt finns det en anledning till hopp. Den helige ande verkar bland både katoliker och protestanter. Den yttersta domen kommer inte att fällas på grundval av våra bilder och föreställningar, utan efter i vilken utsträckning vi sagt ja till Guds nåd, och fullgjort hans vilja. Den största faran ligger inte i att vi misstar oss och gör fel, utan i att vi rättfärdigar våra misstag. Den kanske också ligger i att vi dömer varandra. I stället för att fråga hur den andre möter Gud, och hur Gud visar sig genom honom / henne, hittar vi goda argument för att kritisera den andre. I stället för att vara öppen för det goda hos den andre finner vi skäl att varna för honom eller henne.
Det finns en hel del i vår tid, och i vårt land, som tyder på att människor i båda lägren vill se förbi det som skiljer, och ta tillvara det som förenar, och att lära av varandra. Det är inte riskfritt att sopa saker under mattan, men i en respektfull dialog kan man förstå varandra, och se värden i varandras synsätt. Tyvärr finns det också de som drar åt andra håll. Alla mänskliga svagheter finns representerade i alla kyrkor och samfund, och många gånger på ett iögonfallande sätt. Det är också många som inte finner kyrkan relevant i dagens samhälle, och många som tycker att den över huvud taget inte borde ha någon plats där. Det är ingenting nytt. Redan i Paulus brev framskymtar debatter om man anser att den ene eller den andre aposteln har rätt, och innan det första århundradet var slut hade biskopar förklarat varandra för heretiker, och tagit avstånd ifrån varandras läror och exkommunicerat varandras församlingar. När Paulus var i Aten fick han underhålla med en debatt, som sannolikt avlöstes av nästa debatt på nästa tema. Förföljelser förekom också… Det är inte heller svårt att hitta paralleller i den judiska historien – nordriket mot sydriket, judar mot samarier, fariséer mot sadducéer osv.
Stefan Herczfeldt.
Im back
Ångrar mig :)
Johanna övertygade mig, att det fanns en del bra skrivet material som inte borde försvinna..
Något förvirrande men.
Nu är den i gång igen iaf..
Måste erkänna att jag saknade bloggen, den fyller ett syfte, och skall därför få vara kvar.
Men jag ber om ursäkt för att jag är så seg på att svara på era kommentarer..
Johanna övertygade mig, att det fanns en del bra skrivet material som inte borde försvinna..
Något förvirrande men.
Nu är den i gång igen iaf..
Måste erkänna att jag saknade bloggen, den fyller ett syfte, och skall därför få vara kvar.
Men jag ber om ursäkt för att jag är så seg på att svara på era kommentarer..
tisdag 30 mars 2010
Nu är vi katoliker!
Jag är rätt slut i huvudet nu efter en lång dag, så det blir ett kort inlägg. Men allt gick bra och det var en vacker mässa. :)
torsdag 25 mars 2010
30 Mars klockan 18.00
Då händer det. Då upptas vi i den Romerska katolska kyrkan.
Äntligen! :)
Börjar bli lite nervös nu.
Äntligen! :)
Börjar bli lite nervös nu.
måndag 22 mars 2010
Pedofilskandaler
Ja dessa skandaler som dyker upp nu är riktigt vidriga. Vilka djupa sår dessa utövare skapar för kyrkan. Det skär in och sårar alla världens katoliker.
Jag undrar hur det kan bli så, hur det kan gå så långt, att man ger sig på barn?
En del säger att det är celibatets fel. Att man blir sexuellt frustrerad av det osv. Men det köper inte jag. Att bli sexuellt frustrerad är väl en sak, men att ta steget att ge sig på barn, det är långt. Då har man passerat en gräns, och helt tappat sig själv.
Just pedofili som begrepp kan man såklart diskutera kring.. När börjar det? Kan det vara så att vissa har haft dessa tankar redan innan det blivit präster? Och att man flyr in i celibatet som en flykt mot sina egna begär? Vem vågar bikta sådana tankar i bikten? Kanske är det något som man inte vågar bikta sig för? Kanske har kyrkan misslyckats på den fronten? Att man tar in präster som egentligen inte är kallade för celibatet?
För det kan ju inte vara så att en normalt fungerade person, utvecklar pedofili helt plötsligt.
Hur långt har inte dessa präster hamnar från Guds gemenskap när det utövar sina begär mot försvarslösa barn?
Visserligen så älskar media att rapportera sådant här. Katolska kyrkan är en stor organisation på 1.4 miljarder medlemmar. Och närmare 400 000 präster. Det är såklart oundvikligt att undvika att sker sådant. Media rapporterar sällan om alla övergrepp som sker i världen tex inom dagisverksamheten. Det finns helt enkelt inte säljvärde i att rapportera om det. Det är ju förståeligt, media kan inte rapportera allt som sker. Men när det sker inom kyrkan, så klumpas hela kyrkan ihop till det som sker. Och det är helt förkastligt. Men när det sker inom andra områden, så kopplas det hela till individen. Sen har det tydligen skötts lite illa på Irland, där kyrkan sägs ha mörkat händelserna. Händelser som tydligen sträcker sig ända upp till regeringsnivå.
Sen så vet inte jag exakt hur själva "mörkläggningen" gått till. Har det framkommit via bikt, då är det inte mörkläggning det rör sig om.
Vi får dock inte blanda ihop, ”bikten” med att mörka.. Om tex en präst biktar sig, och erkänner ett brott, så innebär inte detta att biktfadern ”mörkar” händelsen..
Så vitt jag vet så finns det en del riktlinjer för präster som begått brott, som skall följas..
Crimen Sollicitationis
http://www.newadvent.org/cathen/14134b.htm
Om det inte har framkommit via bikt, utan av barn som blivit utsatta, som meddelat detta till biskopar, ja det är det en juridisk fråga för rättsväsendet. Dvs barnens föräldrar bör ha varit införstådda om händelsen och blandat in polisen som får avgöra om det skett ett brott.
Jag är fullständigt övertygad, att om en präst biktat sig om sina övergrepp, då hade han fått avgå. Därför kan vi nästan utesluta att det skett erkännande via bikt.
Präster blir utsatta för massa rykten, och anklagelser. Därför måste händelsen prövas juridiskt av en domstol för att straffet skall bli en verklighet.
Det är ju dock inte helt enkelt kring övergrepp, barnen blir ofta rädda och vågar inte anmäla det som hänt. Det är kopplat till skamkänslor, och kanske är det ingen som tror på barnets version kontra prästens. Det är ju svårt att veta exakt hur dessa biskopar fått reda på att det skett övergrepp. Har prästen i fråga biktat sig om det, då skall det ske åtgärder, där prästen skall avgå. Har det inte biktats, utan mest hörts på ryktesvägen att en präst begått övergrepp. Ja då är det problematiskt för kyrkans ledare att agera.
Det är känsliga frågor, och kanske inget man direkt talar öppet om. Att konfrontera någon med en sådan anklagelse om övergrepp, kräver att man har starka misstankar om det. Troligtvis så nekar prästen dessa anklagelser. Han är rädd att förlora sitt jobb, och kommer inte gärna blotta sina misstag. Så man kan förstå det kyrkliga ledarnas problem kring det. Det är verkligen svårt att hantera sådant här. Man måste ju verkligen kunna säkerställa att det skett ett övergrepp. Om inte prästen erkänt det själv via bikten, ja då är det prästens ord gentemot barnens. Det är alltså en fråga för en domstol. Om inte prästen dömts via en domstol, ja då är han likt alla andra, inte dömd får något brott.
Det finns alltid en massa rykten kring sådant här. Vi hade en rektor på min skola i högstadiet som det gick rykten om, det sades att han gjort närmanden på pojkar. Jag vet ärligt talat inte om det verkligen hänt. Och hur skall rektorns kollegor ställa sig till detta? Man kan inte bara anmäla någon enbart pga av rykten. Kanske dömer man då en oskyldig människa som varit utsatt för lösa rykten. Skolledningen kan därför inte avskeda rektorn på dessa grunder. Det fungerar inte så.
I just dessa fall som vi hört det senaste, så har det framkommit när barnen blivit vuxna, så går det ut med att de blivit utsatta. Ofta på olika sociala inrättningar som barnhem, sjukhus osv. Givetvis så måste kyrkan ta dessa anklagelser på stort allvar.
Men samtidigt så måste vi erkänna att det skett ting som är vidriga, vi måste inse att det finns pedofiler som söker sig till miljöer där det finns sårbara barn. Kyrkan är helt klart utsatt för en stark demonisk kraft, som förslavar henne. En demonisk kraft som vill föra kyrkan i mörkret, och jag måste säga att denna kraft lyckas tyvärr.
Det är bra att det kommer upp i ljuset, men det är lika förfärligt varje gång det rapporteras om det. Det skär i hjärtat. Både för barnen och för kyrkan.
Jag undrar hur det kan bli så, hur det kan gå så långt, att man ger sig på barn?
En del säger att det är celibatets fel. Att man blir sexuellt frustrerad av det osv. Men det köper inte jag. Att bli sexuellt frustrerad är väl en sak, men att ta steget att ge sig på barn, det är långt. Då har man passerat en gräns, och helt tappat sig själv.
Just pedofili som begrepp kan man såklart diskutera kring.. När börjar det? Kan det vara så att vissa har haft dessa tankar redan innan det blivit präster? Och att man flyr in i celibatet som en flykt mot sina egna begär? Vem vågar bikta sådana tankar i bikten? Kanske är det något som man inte vågar bikta sig för? Kanske har kyrkan misslyckats på den fronten? Att man tar in präster som egentligen inte är kallade för celibatet?
För det kan ju inte vara så att en normalt fungerade person, utvecklar pedofili helt plötsligt.
Hur långt har inte dessa präster hamnar från Guds gemenskap när det utövar sina begär mot försvarslösa barn?
Visserligen så älskar media att rapportera sådant här. Katolska kyrkan är en stor organisation på 1.4 miljarder medlemmar. Och närmare 400 000 präster. Det är såklart oundvikligt att undvika att sker sådant. Media rapporterar sällan om alla övergrepp som sker i världen tex inom dagisverksamheten. Det finns helt enkelt inte säljvärde i att rapportera om det. Det är ju förståeligt, media kan inte rapportera allt som sker. Men när det sker inom kyrkan, så klumpas hela kyrkan ihop till det som sker. Och det är helt förkastligt. Men när det sker inom andra områden, så kopplas det hela till individen. Sen har det tydligen skötts lite illa på Irland, där kyrkan sägs ha mörkat händelserna. Händelser som tydligen sträcker sig ända upp till regeringsnivå.
Sen så vet inte jag exakt hur själva "mörkläggningen" gått till. Har det framkommit via bikt, då är det inte mörkläggning det rör sig om.
Vi får dock inte blanda ihop, ”bikten” med att mörka.. Om tex en präst biktar sig, och erkänner ett brott, så innebär inte detta att biktfadern ”mörkar” händelsen..
Så vitt jag vet så finns det en del riktlinjer för präster som begått brott, som skall följas..
Crimen Sollicitationis
http://www.newadvent.org/cathen/14134b.htm
Om det inte har framkommit via bikt, utan av barn som blivit utsatta, som meddelat detta till biskopar, ja det är det en juridisk fråga för rättsväsendet. Dvs barnens föräldrar bör ha varit införstådda om händelsen och blandat in polisen som får avgöra om det skett ett brott.
Jag är fullständigt övertygad, att om en präst biktat sig om sina övergrepp, då hade han fått avgå. Därför kan vi nästan utesluta att det skett erkännande via bikt.
Präster blir utsatta för massa rykten, och anklagelser. Därför måste händelsen prövas juridiskt av en domstol för att straffet skall bli en verklighet.
Det är ju dock inte helt enkelt kring övergrepp, barnen blir ofta rädda och vågar inte anmäla det som hänt. Det är kopplat till skamkänslor, och kanske är det ingen som tror på barnets version kontra prästens. Det är ju svårt att veta exakt hur dessa biskopar fått reda på att det skett övergrepp. Har prästen i fråga biktat sig om det, då skall det ske åtgärder, där prästen skall avgå. Har det inte biktats, utan mest hörts på ryktesvägen att en präst begått övergrepp. Ja då är det problematiskt för kyrkans ledare att agera.
Det är känsliga frågor, och kanske inget man direkt talar öppet om. Att konfrontera någon med en sådan anklagelse om övergrepp, kräver att man har starka misstankar om det. Troligtvis så nekar prästen dessa anklagelser. Han är rädd att förlora sitt jobb, och kommer inte gärna blotta sina misstag. Så man kan förstå det kyrkliga ledarnas problem kring det. Det är verkligen svårt att hantera sådant här. Man måste ju verkligen kunna säkerställa att det skett ett övergrepp. Om inte prästen erkänt det själv via bikten, ja då är det prästens ord gentemot barnens. Det är alltså en fråga för en domstol. Om inte prästen dömts via en domstol, ja då är han likt alla andra, inte dömd får något brott.
Det finns alltid en massa rykten kring sådant här. Vi hade en rektor på min skola i högstadiet som det gick rykten om, det sades att han gjort närmanden på pojkar. Jag vet ärligt talat inte om det verkligen hänt. Och hur skall rektorns kollegor ställa sig till detta? Man kan inte bara anmäla någon enbart pga av rykten. Kanske dömer man då en oskyldig människa som varit utsatt för lösa rykten. Skolledningen kan därför inte avskeda rektorn på dessa grunder. Det fungerar inte så.
I just dessa fall som vi hört det senaste, så har det framkommit när barnen blivit vuxna, så går det ut med att de blivit utsatta. Ofta på olika sociala inrättningar som barnhem, sjukhus osv. Givetvis så måste kyrkan ta dessa anklagelser på stort allvar.
Men samtidigt så måste vi erkänna att det skett ting som är vidriga, vi måste inse att det finns pedofiler som söker sig till miljöer där det finns sårbara barn. Kyrkan är helt klart utsatt för en stark demonisk kraft, som förslavar henne. En demonisk kraft som vill föra kyrkan i mörkret, och jag måste säga att denna kraft lyckas tyvärr.
Det är bra att det kommer upp i ljuset, men det är lika förfärligt varje gång det rapporteras om det. Det skär i hjärtat. Både för barnen och för kyrkan.
Gästblogg: De särskilda kallelserna (del 4)
I denna artikel tänkte jag gå litet djupare in i varför katoliker och protestanter inte förstår varandra, med ett fokus på kyrkan och de särskilda kallelserna. Med de särskilda kallelserna menar man i allmänhet kallelser till präst- och ordensliv. Jag kommer att lägga till ett avsnitt om äktenskapet, eftersom det blivit en smula problematiskt i samtalen under senare år. Jag inleder jag med att ge den katolska förståelsen, och sedan den protestantiska kritiken, varefter jag avslutar med att försöka att peka på var man talar förbi varandra.
Dessa kallelser har naturligtvis en social bakgrund och inramning, men också en kyrklig och biblisk. Det finns helt olika rötter till dem, även om de till synes emellanåt löper samman. Bakgrunden till prästämbetet ligger naturligtvis i GT, där Gud kallar sina präster. Den först nämnde är Melki-Sedek, genom vilken Abraham skulle frambära sitt offer, och senare kallade han Levi stam, och bland dem särskilt Aron. Genom hela GT har prästerna en väl beskriven uppgift. Det är till och med så att Gud talar till folket genom dem, och att de har företräde när det gäller att tolka lagen, vilket gör att deras ansvar inför Gud är särskilt stort (se t.ex. Malakis bok). När det gäller att tolka lagen var det en central uppgift genom hela den judiska historien. Därför tillsattes domarna efter Moses, och därför samlade man ihop Talmud vid ungefär samma tid som Jesus levde. De flesta rabbiner menade att man inte kunde förstå lagen om man inte frågade hur den tillämpats och förståtts. Ett exempel kan vara ”öga för öga…”: för den oinvigde kan det framstå som om man stympade varandra på ett barbariskt sätt. Den rabbinska traditionen säger att innebörden är att det är värdet som skall ersättas, och att det alltså sätter en gräns för hämnden om den skadade är starkare och mäktigare, samtidigt som det ger en rätts-garanti om styrkeförhållandet är det motsatta. Det visar alltså lagens gudomliga rättvisa, och pekar således på dess ursprung! Att domarna kan vara korrupta är en annan sak.
I NT är det ställt utom all tvekan att Jesus kallade de 12 till ett särskilt uppdrag. I Apg. 1 framgår att de betraktade det som ett ämbete. Först skulle de återställa antalet, och senare behövde de viga nya människor till detta uppdrag, t.ex. Paulus. Det framgår också i NT att de snabbt skaffade en struktur som vi fortfarande känner igen, där de kallade människor till att delvis dela ämbetet och avlasta apostlarna. Fullständig fullmakt fick bara tillsyningsmännen, biskoparna (epi = över, skopus = tittare). De tillsatte äldste (presbyteros) i församlingarna (apg.14:23), vilka de anförtrodde de troende, och de utvalde diakoner till att i första hand avlasta med det praktiska. Den katolska synen är att uppdraget och ämbetet står fast, och att det fortfarande finns i ämbetena som diakon, präst och biskop. Det innebär att vi har att lyssna till biskoparnas beslut liksom till apostlarnas, och att vi har förmånen att höra Gud röst genom prästerna. Liksom han talade genom prästerna och domarna i GT, och genom apostlarna och diakonerna i NT, talar han till oss ännu i dag. Han handlar genom dem, genom kyrkan, t.ex. när han i bikten förlåter oss våra synder, eller när någon döps i hans namn (motsvarande att en tjänsteman, t.ex. polis eller diplomat, gör något i sin uppdragsgivares namn och inte på eget bevåg). Det finns gott om vittnesmål om hur Gud på ett särskilt sätt talar till enskilda t.ex. i bikten. Det är präster som inte vet hur och varför en viss tanke kom till dem i en viss situation, och det är biktande som plötsligt får höra något utan sammanhang, och som prästen inte kunde veta, men som är högst relevant och träffar direkt i hans eller hennes liv. Kristi kropp är inte ett lik, utan han talar och handlar ännu i dag.
Den protestantiska hållningen är allt annat än enhetlig. Några har en syn som liknar den katolska, medan andra hävdar att det hela är obibliskt. En vanlig infallsvinkel kan vara att apostlarnas uppdrag var personligt snarare än ett ämbete, och tog slut med dem. En annan kan vara att Gud talade genom dem, och att vi skall lyssna på dem genom bibeln, varav följer att senare generationers präster kan ha kloka tankar och åsikter, men att de inte får stå som förmedlare av (”i vägen för”) Guds ord. En tredje variant är att vi alla är lika inför Gud, och alltså har apostlarnas kallelse och fullmakter, medan en fjärde är att de skall utses i församlingarna och få fullmakter genom deras böner. Jag vet inte om det är meningsfullt att försöka att hitta en gemensam nämnare, eftersom den riskerar att bli så allmän att den blir meningslös. Den grundläggande skiljelinjen förefaller gå vid om kyrkan har någon struktur, eller om den bara består av enskilda kallade människor, och vad som menas med kyrkan och församlingen. Katoliker menar att kyrkan är Kristi kropp, medan de protestantiska åsikterna går isär. En del menar att det är oberoende församlingar, medan andra är än mer radikala och menar att församlingarna bara är en samling individer som gör något tillsammans. De äldre protestantiska kyrkorna har oftast någon mellan-hållning, som oftast slutar i att vi till sist kommer att stå ensamma inför Gud som domare. En vanlig protestantisk hållning är att kyrkan är Kristi kropp i en abstrakt mening, men att den inte kan eller bör få någon meningsfull konkretion i denna världen, eftersom det leder till organisationstvister eller att vi försöker att bygga ett himmelrike på egen hand här på jorden. Tanken på att förenas med Gud i kyrkan, i hans församling, är i motsvarande grad svårbestämd och flytande.
När det gäller kallelser till ordenslivet ser katolikerna på det ungefär så här. I GT avskildes nasirer till Guds särskilda tjänst, och det är fullt av ställen som lovprisar jungfrur som omger konungen i hans hov. I NT säger Jesus att en del skall göra sig könlösa för himmelrikets skull, och liknelsen med de jungfrur som förberett sig och de som inte hade det är väl känd. Paulus menar att det är bättre att vara ogift och ge sig helt och hållet till Gud och för evangeliets tjänst. Det är alltså människor som ger sig, och sina liv, på ett särskilt sätt till Gud. Enligt GT har han ett särskilt behag till dem. Katoliker menar ofta att det är deras, tillsammans med helgonens, böner och förböner som bär kyrkan. Utan dem hade vi varit långt mer sårbara för den ondes attacker. De protestantiska hållningarna är till innehållet lika spridda som när det gäller prästerna, men till numerären är den dominerande åsikten att det hela är obibliskt, och man hänvisar i stället till texter som handlar om äktenskapet. Annars förekommer kloster inom både den anglikanska och den lutherska kyrkofamiljen, även om de, av olika anledningar, inte alltid är särskilt väl sedda.
När det gäller äktenskapet menar katoliker att Jesus är tydlig när han säger att det Gud förenar får människor inte skilja åt. Sedan går meningarna litet isär. I väst menar man att döden innebär att Gud skiljer makarna ifrån varandra, medan man i öst menar att den efterlevande fortfarande är bunden. Paulus hållning är kanske litet mer praktisk. Han menar att unga änkor skall gifta om sig, och att det över huvud taget är bättre att vara gift än att vara frustrerad, även om det är bäst för dem som kan att helt avstå ifrån äktenskapet. Om man blev övergiven för trons skull var det också bättre att gifta om sig. I väst är tolkningen restriktiv, medan man i öst säger att Paulus ger en öppning för en sorts ”omgifte av pastorala skäl”, vilket innebär att det inte är ett vanligt bröllop, utan en bot andakt som tillåts för att inte betunga människor i onödan. Man är annars överens om GTs uppdrag, att de tu skall vara ett, att de skall vara öppna för att ta emot barn etc. Man är också överens om att det med Jesu ord är Gud som förenar, och att de därför förverkligar, och på så sätt uppenbarar och förkunnar, Guds kärlek, som de ger varandra. Genom föreningen samverkar de på ett speciellt sätt med Gud i hans fortlöpande skapelse, då de medverkar till att nytt liv kommer till världen. Mot detta står Onan, vars synd var att han ville ha sex, men inte barn.
Den protestantiska kritiken utgår ifrån att äktenskapet inte är ett sakrament, eftersom det inte var Jesus som introducerade det. Dessutom strider det mot tanken att alla är lika om man framhåller äktenskapet som speciellt – hur är det då med de ogifta? Fram till mitten av 1900-talet var det i vardagen inte särskilt stora skillnader mellan protestantisk och katolsk praxis, men därefter har protestanterna ändrat en hel del. En variant har varit att framhålla att man blir frälst endast genom tron, eller endast genom Guds nåd, varför äktenskapet har kommit som något sekundärt. En annan variant har varit att påpeka att även Jesus sade att Moses gav människorna rätt att skiljas eftersom de var svaga, vilket också Paulus ansåg, varför också vi måste acceptera och anpassa oss till den mänskliga svagheten. En förenklad version har SvK:s läronämnd kommit med, där man i princip säger att kärleksbudet är störst, och att därför allt som kan kallas kärlek må vara välsignat.
Sammanfattningsvis ser katolikerna i prästerna Guds särskilda verktyg, i ordensfolket Guds särskilda utvalda och dem som gör kyrkan till Kristi brud, och i dem som lever i äktenskap de människor som på detta särskilda sätt återspeglar Guds kärlek, hans skapade och livgivande kärlek, hans djupa och innerliga förening med mänskligheten, de verkliga vittnena ute i världen. Den vanligaste protestantiska hållningen är att säga att det rör sig om människor och inte om Gud. Vi är tillbaks till helgonen, och frågan om de står i vägen för Gud, eller om Gud verkar genom dem. när det gäller synen på kyrkan som sådan ser katolikerna en kontinuitet, medan protestanterna ser att Jesu verk bestod i vad han gjorde själv plus vittnesbörden om detta, och att allt annat skymmer det centrala. En viktig orsak till oförståelse är alltså hur man besvarar frågan om ifall vi deltar i Kristi frälsningsverk, eller om vi tar del av det.
I nästa, och avslutande, artikel kommer jag att gå mer rakt på grundidéerna. Det är inte bara ”sola scriptura” som gör det svårt att förstå varandra, utan det finns mer. Meningen är inte att bygga murar, utan att identifiera diken, så att man kan ta sig över. Det finns alltså något hoppingivande…
Stefan Herczfeldt
Dessa kallelser har naturligtvis en social bakgrund och inramning, men också en kyrklig och biblisk. Det finns helt olika rötter till dem, även om de till synes emellanåt löper samman. Bakgrunden till prästämbetet ligger naturligtvis i GT, där Gud kallar sina präster. Den först nämnde är Melki-Sedek, genom vilken Abraham skulle frambära sitt offer, och senare kallade han Levi stam, och bland dem särskilt Aron. Genom hela GT har prästerna en väl beskriven uppgift. Det är till och med så att Gud talar till folket genom dem, och att de har företräde när det gäller att tolka lagen, vilket gör att deras ansvar inför Gud är särskilt stort (se t.ex. Malakis bok). När det gäller att tolka lagen var det en central uppgift genom hela den judiska historien. Därför tillsattes domarna efter Moses, och därför samlade man ihop Talmud vid ungefär samma tid som Jesus levde. De flesta rabbiner menade att man inte kunde förstå lagen om man inte frågade hur den tillämpats och förståtts. Ett exempel kan vara ”öga för öga…”: för den oinvigde kan det framstå som om man stympade varandra på ett barbariskt sätt. Den rabbinska traditionen säger att innebörden är att det är värdet som skall ersättas, och att det alltså sätter en gräns för hämnden om den skadade är starkare och mäktigare, samtidigt som det ger en rätts-garanti om styrkeförhållandet är det motsatta. Det visar alltså lagens gudomliga rättvisa, och pekar således på dess ursprung! Att domarna kan vara korrupta är en annan sak.
I NT är det ställt utom all tvekan att Jesus kallade de 12 till ett särskilt uppdrag. I Apg. 1 framgår att de betraktade det som ett ämbete. Först skulle de återställa antalet, och senare behövde de viga nya människor till detta uppdrag, t.ex. Paulus. Det framgår också i NT att de snabbt skaffade en struktur som vi fortfarande känner igen, där de kallade människor till att delvis dela ämbetet och avlasta apostlarna. Fullständig fullmakt fick bara tillsyningsmännen, biskoparna (epi = över, skopus = tittare). De tillsatte äldste (presbyteros) i församlingarna (apg.14:23), vilka de anförtrodde de troende, och de utvalde diakoner till att i första hand avlasta med det praktiska. Den katolska synen är att uppdraget och ämbetet står fast, och att det fortfarande finns i ämbetena som diakon, präst och biskop. Det innebär att vi har att lyssna till biskoparnas beslut liksom till apostlarnas, och att vi har förmånen att höra Gud röst genom prästerna. Liksom han talade genom prästerna och domarna i GT, och genom apostlarna och diakonerna i NT, talar han till oss ännu i dag. Han handlar genom dem, genom kyrkan, t.ex. när han i bikten förlåter oss våra synder, eller när någon döps i hans namn (motsvarande att en tjänsteman, t.ex. polis eller diplomat, gör något i sin uppdragsgivares namn och inte på eget bevåg). Det finns gott om vittnesmål om hur Gud på ett särskilt sätt talar till enskilda t.ex. i bikten. Det är präster som inte vet hur och varför en viss tanke kom till dem i en viss situation, och det är biktande som plötsligt får höra något utan sammanhang, och som prästen inte kunde veta, men som är högst relevant och träffar direkt i hans eller hennes liv. Kristi kropp är inte ett lik, utan han talar och handlar ännu i dag.
Den protestantiska hållningen är allt annat än enhetlig. Några har en syn som liknar den katolska, medan andra hävdar att det hela är obibliskt. En vanlig infallsvinkel kan vara att apostlarnas uppdrag var personligt snarare än ett ämbete, och tog slut med dem. En annan kan vara att Gud talade genom dem, och att vi skall lyssna på dem genom bibeln, varav följer att senare generationers präster kan ha kloka tankar och åsikter, men att de inte får stå som förmedlare av (”i vägen för”) Guds ord. En tredje variant är att vi alla är lika inför Gud, och alltså har apostlarnas kallelse och fullmakter, medan en fjärde är att de skall utses i församlingarna och få fullmakter genom deras böner. Jag vet inte om det är meningsfullt att försöka att hitta en gemensam nämnare, eftersom den riskerar att bli så allmän att den blir meningslös. Den grundläggande skiljelinjen förefaller gå vid om kyrkan har någon struktur, eller om den bara består av enskilda kallade människor, och vad som menas med kyrkan och församlingen. Katoliker menar att kyrkan är Kristi kropp, medan de protestantiska åsikterna går isär. En del menar att det är oberoende församlingar, medan andra är än mer radikala och menar att församlingarna bara är en samling individer som gör något tillsammans. De äldre protestantiska kyrkorna har oftast någon mellan-hållning, som oftast slutar i att vi till sist kommer att stå ensamma inför Gud som domare. En vanlig protestantisk hållning är att kyrkan är Kristi kropp i en abstrakt mening, men att den inte kan eller bör få någon meningsfull konkretion i denna världen, eftersom det leder till organisationstvister eller att vi försöker att bygga ett himmelrike på egen hand här på jorden. Tanken på att förenas med Gud i kyrkan, i hans församling, är i motsvarande grad svårbestämd och flytande.
När det gäller kallelser till ordenslivet ser katolikerna på det ungefär så här. I GT avskildes nasirer till Guds särskilda tjänst, och det är fullt av ställen som lovprisar jungfrur som omger konungen i hans hov. I NT säger Jesus att en del skall göra sig könlösa för himmelrikets skull, och liknelsen med de jungfrur som förberett sig och de som inte hade det är väl känd. Paulus menar att det är bättre att vara ogift och ge sig helt och hållet till Gud och för evangeliets tjänst. Det är alltså människor som ger sig, och sina liv, på ett särskilt sätt till Gud. Enligt GT har han ett särskilt behag till dem. Katoliker menar ofta att det är deras, tillsammans med helgonens, böner och förböner som bär kyrkan. Utan dem hade vi varit långt mer sårbara för den ondes attacker. De protestantiska hållningarna är till innehållet lika spridda som när det gäller prästerna, men till numerären är den dominerande åsikten att det hela är obibliskt, och man hänvisar i stället till texter som handlar om äktenskapet. Annars förekommer kloster inom både den anglikanska och den lutherska kyrkofamiljen, även om de, av olika anledningar, inte alltid är särskilt väl sedda.
När det gäller äktenskapet menar katoliker att Jesus är tydlig när han säger att det Gud förenar får människor inte skilja åt. Sedan går meningarna litet isär. I väst menar man att döden innebär att Gud skiljer makarna ifrån varandra, medan man i öst menar att den efterlevande fortfarande är bunden. Paulus hållning är kanske litet mer praktisk. Han menar att unga änkor skall gifta om sig, och att det över huvud taget är bättre att vara gift än att vara frustrerad, även om det är bäst för dem som kan att helt avstå ifrån äktenskapet. Om man blev övergiven för trons skull var det också bättre att gifta om sig. I väst är tolkningen restriktiv, medan man i öst säger att Paulus ger en öppning för en sorts ”omgifte av pastorala skäl”, vilket innebär att det inte är ett vanligt bröllop, utan en bot andakt som tillåts för att inte betunga människor i onödan. Man är annars överens om GTs uppdrag, att de tu skall vara ett, att de skall vara öppna för att ta emot barn etc. Man är också överens om att det med Jesu ord är Gud som förenar, och att de därför förverkligar, och på så sätt uppenbarar och förkunnar, Guds kärlek, som de ger varandra. Genom föreningen samverkar de på ett speciellt sätt med Gud i hans fortlöpande skapelse, då de medverkar till att nytt liv kommer till världen. Mot detta står Onan, vars synd var att han ville ha sex, men inte barn.
Den protestantiska kritiken utgår ifrån att äktenskapet inte är ett sakrament, eftersom det inte var Jesus som introducerade det. Dessutom strider det mot tanken att alla är lika om man framhåller äktenskapet som speciellt – hur är det då med de ogifta? Fram till mitten av 1900-talet var det i vardagen inte särskilt stora skillnader mellan protestantisk och katolsk praxis, men därefter har protestanterna ändrat en hel del. En variant har varit att framhålla att man blir frälst endast genom tron, eller endast genom Guds nåd, varför äktenskapet har kommit som något sekundärt. En annan variant har varit att påpeka att även Jesus sade att Moses gav människorna rätt att skiljas eftersom de var svaga, vilket också Paulus ansåg, varför också vi måste acceptera och anpassa oss till den mänskliga svagheten. En förenklad version har SvK:s läronämnd kommit med, där man i princip säger att kärleksbudet är störst, och att därför allt som kan kallas kärlek må vara välsignat.
Sammanfattningsvis ser katolikerna i prästerna Guds särskilda verktyg, i ordensfolket Guds särskilda utvalda och dem som gör kyrkan till Kristi brud, och i dem som lever i äktenskap de människor som på detta särskilda sätt återspeglar Guds kärlek, hans skapade och livgivande kärlek, hans djupa och innerliga förening med mänskligheten, de verkliga vittnena ute i världen. Den vanligaste protestantiska hållningen är att säga att det rör sig om människor och inte om Gud. Vi är tillbaks till helgonen, och frågan om de står i vägen för Gud, eller om Gud verkar genom dem. när det gäller synen på kyrkan som sådan ser katolikerna en kontinuitet, medan protestanterna ser att Jesu verk bestod i vad han gjorde själv plus vittnesbörden om detta, och att allt annat skymmer det centrala. En viktig orsak till oförståelse är alltså hur man besvarar frågan om ifall vi deltar i Kristi frälsningsverk, eller om vi tar del av det.
I nästa, och avslutande, artikel kommer jag att gå mer rakt på grundidéerna. Det är inte bara ”sola scriptura” som gör det svårt att förstå varandra, utan det finns mer. Meningen är inte att bygga murar, utan att identifiera diken, så att man kan ta sig över. Det finns alltså något hoppingivande…
Stefan Herczfeldt
fredag 12 mars 2010
Hur firarade den tidiga kyrkan nattvard?
Här är en gammal kristen text skriven av Justinus Martyren någon gång under år 100. Så här går eukaristin till katolska kyrkan även idag. Det är mäktigt!
"På den dag som kallas solens dag äger en sammankomst rum på en och samma plats med deltagande av alla dem som bor i staden eller den kringliggande landsbygden.
Man läser ur apostlarnas minnen och profeternas skrifter, så länge som tiden tillåter.
När den som läser har slutat tar föreståndaren till orda för att förmana och mana till efterföljd av det sköna som man lyssnat till.
Sedan reser vi oss alla och frambär böner för oss själva... och för alla andra, var de än befinner sig, att vi skall befinnas rättfärdiga i vårt liv och våra handlingar och trogna budorden och så uppnå den eviga frälsningen.
När vi har avslutat våra böner ger vi varandra en kyss.
Sedan bärs brödstycken och en bägare där man har blandat vin och vatten fram till den som leder sammankomsten.
Han tar dem och låter lovprisning och ära stiga upp till världsalltets Fader, i Sonens och den helige Andes namn, och han frambär en lång tacksägelse (på grekiska: eucharistian) för att vi har ansetts värdiga dessa gåvor.
När han har avslutat bönen och tacksägelsen svarar hela den närvarande församlingen med en acklamation och säger: Amen.
När den som leder har fullgjort tacksägelsen och folket har svarat delar de som hos oss kallas diakoner ut bröd, vin och vatten som blivit ”eukaristi” till alla närvarande och tar också med dessa gåvor till dem som är frånvarande"
"På den dag som kallas solens dag äger en sammankomst rum på en och samma plats med deltagande av alla dem som bor i staden eller den kringliggande landsbygden.
Man läser ur apostlarnas minnen och profeternas skrifter, så länge som tiden tillåter.
När den som läser har slutat tar föreståndaren till orda för att förmana och mana till efterföljd av det sköna som man lyssnat till.
Sedan reser vi oss alla och frambär böner för oss själva... och för alla andra, var de än befinner sig, att vi skall befinnas rättfärdiga i vårt liv och våra handlingar och trogna budorden och så uppnå den eviga frälsningen.
När vi har avslutat våra böner ger vi varandra en kyss.
Sedan bärs brödstycken och en bägare där man har blandat vin och vatten fram till den som leder sammankomsten.
Han tar dem och låter lovprisning och ära stiga upp till världsalltets Fader, i Sonens och den helige Andes namn, och han frambär en lång tacksägelse (på grekiska: eucharistian) för att vi har ansetts värdiga dessa gåvor.
När han har avslutat bönen och tacksägelsen svarar hela den närvarande församlingen med en acklamation och säger: Amen.
När den som leder har fullgjort tacksägelsen och folket har svarat delar de som hos oss kallas diakoner ut bröd, vin och vatten som blivit ”eukaristi” till alla närvarande och tar också med dessa gåvor till dem som är frånvarande"
fredag 5 mars 2010
Bryta ett mönster?
Min kristna vandring är verkligen som en bergdalbana. Dvs den går upp och ner. Min tro känns som en fackla, som i vissa perioder lyser med en enorm kraft, för att sedan nästan slockna.
Jag har börjat se ett mönster kring hur mitt andliga liv ser ut. Det känns som om mitt gamla liv trycker sig på ibland. Jag har ju levt ett liv där jag festat mycket, och rökt cannabis. Orsaken till detta var ofta en slags tristess, eller rastlöshet, jag ville så säga ha ut något mer av livet.
Nu är jag kristen, och har lämnat detta bakom mig, jag har en trygghet i min tro som jag inte hade innan. Men det gamla ligger där och gnaver imellanåt, det infinner sig en slags rastlöshet.
Jag skall försöka förklara hur detta mönster brukar vara..
Jag kommer ofta till ett stadium, där jag verkligen lever nära Gud, och när jag säger nära Gud. Så menar jag, att jag prioriterar Gud, jag lever i anden, och ber mkt och ofta. Jag läser bibeln, och jag uppfyller mitt sinne med Guds ord. Under denna period så bryr jag mig mycket om mina medmänniskor, jag ber och handlar rent praktiskt för någon som jag känner en nöd för.
Men det sker alltid en vändning i denna period. När jag kommit hit så faller jag alltid. Mitt gamla liv gör sig påmint, jag faller i olika laster, porr är väl den vanligaste saken som jag faller dit för. Det är alltså en synd som inte försvinner för mig. Jag så att säga trotsar som en barnslig tonåring, och går emot det jag vet är rätt. jag bedrövar den helige ande, genom att släppa in massa skit i mitt sinne.. Min sikt blir grumlad, och jag dömer mig själv hårt. jag skäms,och tappar allt det som jag under en period byggt upp i min relation med Gud, jag blir mer egoistisk,och bryr mig inte om mina medmänniskor på samma sätt. Jag börjar leva destruktivt, det är som att mitt gamla jag är framme igen. Jag släpper in mer skit i mitt liv.
Jag vet att Gud aldrig lämnar mig, men det är jag som lämnar honom.. Jag väljer mitt egos begär före allt annat. och människor i min närhet blir sårade för att jag väljer egots väg. Jag kan när denna fas infunnit sig, knappt be till Gud. jag börjar också tvivla på om Gud verkligen finns. Sedan sker en process där jag måste bearbeta mig tillbaka till Gud. Det handlar inte om en prestation, dvs att jag måste prestera inför Gud. Men det handlar om en inre process där jag måste inse allvaret i min synd. jag måste ödmjuka mig och verkligen ångra mig.. Det är så att säga en omvändelseprocess.
Ni kanske då säger att jag har en felaktig Gudsbild. Gud är ingen Gud som dömer dig så. Det vet jag att han inte är. Men det gör ju inte processen mindre smärtsamt för det. Jag har släppt in något i mitt hjärta som gör att jag stegvis kommer längre bort från Gud. Det är enkelt att säga att man skall leva i nåden. Man att vilja leva i nåden i denna fas, är ett önsketänkande.
Det känns mer som att man knappt orkar följa Gud.
Givetvis så vänder det tillbaka efter ett tag.
Men jag kommer aldrig ur det, samma mönster återupprepar sig gång på gång.
Johanna kan ibland avundas mig, för att jag kommit till tro i vuxen ålder, och att jag haft ett konkret möte med Gud, som gjorde att jag valde den kristna tron. Men jag kan ibland avundas hennes barnatro. Den bygger på en stabil grund, hon tvivlar inte som jag gör. Guds finns alltid med henne. Min tro går upp och ner. Men det kanske är därför vi skall vara tillsammans.
Är detta något som ni känner igen er i? Dela gärna era ord, om hur man skall komma ur det här. Men en sak vet jag, jag behöver den katolska bikten. För jag är alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag behöver biktens och botens sakrament.
Det är synd att så många kyrkor förkastat bikten och bekänna synder för varandra. Det är något som jag saknar i frikyrkan. Jag undrar hur många som brottas med sådant här i sin ensamhet, jag undrar hur många som tappar sin tro pga av detta. Jag vet att jag varit nära flera gånger, med att bara ge upp. Men jag är också tacksam att jag har bra människor vid min sida som stöttar mig.
Det är inte alla som har det.
Jag har börjat se ett mönster kring hur mitt andliga liv ser ut. Det känns som om mitt gamla liv trycker sig på ibland. Jag har ju levt ett liv där jag festat mycket, och rökt cannabis. Orsaken till detta var ofta en slags tristess, eller rastlöshet, jag ville så säga ha ut något mer av livet.
Nu är jag kristen, och har lämnat detta bakom mig, jag har en trygghet i min tro som jag inte hade innan. Men det gamla ligger där och gnaver imellanåt, det infinner sig en slags rastlöshet.
Jag skall försöka förklara hur detta mönster brukar vara..
Jag kommer ofta till ett stadium, där jag verkligen lever nära Gud, och när jag säger nära Gud. Så menar jag, att jag prioriterar Gud, jag lever i anden, och ber mkt och ofta. Jag läser bibeln, och jag uppfyller mitt sinne med Guds ord. Under denna period så bryr jag mig mycket om mina medmänniskor, jag ber och handlar rent praktiskt för någon som jag känner en nöd för.
Men det sker alltid en vändning i denna period. När jag kommit hit så faller jag alltid. Mitt gamla liv gör sig påmint, jag faller i olika laster, porr är väl den vanligaste saken som jag faller dit för. Det är alltså en synd som inte försvinner för mig. Jag så att säga trotsar som en barnslig tonåring, och går emot det jag vet är rätt. jag bedrövar den helige ande, genom att släppa in massa skit i mitt sinne.. Min sikt blir grumlad, och jag dömer mig själv hårt. jag skäms,och tappar allt det som jag under en period byggt upp i min relation med Gud, jag blir mer egoistisk,och bryr mig inte om mina medmänniskor på samma sätt. Jag börjar leva destruktivt, det är som att mitt gamla jag är framme igen. Jag släpper in mer skit i mitt liv.
Jag vet att Gud aldrig lämnar mig, men det är jag som lämnar honom.. Jag väljer mitt egos begär före allt annat. och människor i min närhet blir sårade för att jag väljer egots väg. Jag kan när denna fas infunnit sig, knappt be till Gud. jag börjar också tvivla på om Gud verkligen finns. Sedan sker en process där jag måste bearbeta mig tillbaka till Gud. Det handlar inte om en prestation, dvs att jag måste prestera inför Gud. Men det handlar om en inre process där jag måste inse allvaret i min synd. jag måste ödmjuka mig och verkligen ångra mig.. Det är så att säga en omvändelseprocess.
Ni kanske då säger att jag har en felaktig Gudsbild. Gud är ingen Gud som dömer dig så. Det vet jag att han inte är. Men det gör ju inte processen mindre smärtsamt för det. Jag har släppt in något i mitt hjärta som gör att jag stegvis kommer längre bort från Gud. Det är enkelt att säga att man skall leva i nåden. Man att vilja leva i nåden i denna fas, är ett önsketänkande.
Det känns mer som att man knappt orkar följa Gud.
Givetvis så vänder det tillbaka efter ett tag.
Men jag kommer aldrig ur det, samma mönster återupprepar sig gång på gång.
Johanna kan ibland avundas mig, för att jag kommit till tro i vuxen ålder, och att jag haft ett konkret möte med Gud, som gjorde att jag valde den kristna tron. Men jag kan ibland avundas hennes barnatro. Den bygger på en stabil grund, hon tvivlar inte som jag gör. Guds finns alltid med henne. Min tro går upp och ner. Men det kanske är därför vi skall vara tillsammans.
Är detta något som ni känner igen er i? Dela gärna era ord, om hur man skall komma ur det här. Men en sak vet jag, jag behöver den katolska bikten. För jag är alldeles för svag för mitt eget bästa. Jag behöver biktens och botens sakrament.
Det är synd att så många kyrkor förkastat bikten och bekänna synder för varandra. Det är något som jag saknar i frikyrkan. Jag undrar hur många som brottas med sådant här i sin ensamhet, jag undrar hur många som tappar sin tro pga av detta. Jag vet att jag varit nära flera gånger, med att bara ge upp. Men jag är också tacksam att jag har bra människor vid min sida som stöttar mig.
Det är inte alla som har det.
söndag 28 februari 2010
Gästblogg: Sakramenten (Del 3)
Kyrkan och sakramenten är ett område som givit upphov till mycket oförståelse mellan katoliker och protestanter. Det finns många skäl till det. Jag börjar åter med att ge en förklaring av vad katoliker anser att sakramenten är, för att fortsätta med kritiken, och avsluta med att försöka att peka på var de grundläggande missförstånden uppkommer.
Det är, och har varit, något flytande vad sakramenten innebär, och vilka de är. På ett ganska tidigt stadium kom man fram till att de skulle vara sju, men man var inte överens om vilka. De katolska och ortodoxa kyrkorna är överens om en gemensam lista, och de flesta orientaliska kyrkor har anslutit sig till den, även om en del av deras formuleringar inte är lika stringenta som andras. De ”officiella” sakramenten är:
1) dopet
2) nattvarden
3) boten eller förlåtelsen
4) konfirmationen
5) äktenskapet
6) de sjukas smörjelse
7) prästvigningen
Den två viktigaste kontroverserna gäller dels om inte dopet och konfirmationen egentligen är samma sakrament, vilket det var från början, och om inte kyrkan i sig är ett sakrament. Den första frågan brukar man besvara med att Jesus lät sig döpas i Jordan och att den helige ande utgöts över apostlarna på pingstdagen, dvs. vid två skilda tillfällen, och att apostlagärningarna ser det som två sakrament. Den andra frågan besvaras med att kyrkan är Kristi kropp och samtidigt Kristi brud, men inte en identifierbar handling.
Den katolska definitionen av ett sakrament är att det är det synliga tecknet på Guds osynliga nåd. Det innebär att vi på något sätt kan veta att det är Gud som handlar i och genom sakramenten. De flesta har en något oklar uppfattning om vad Guds nåd egentligen är, så tills vidare kan vi använda det som ett namn för hans gåvor och hans verkan. Det är något konkret, men i sig osynligt för våra mänskliga ögon. Vi kan t.ex. inte utifrån se om någon är döpt eller inte.
För katolikerna är det centrala dels att Gud verkar i sakramenten, och dels att vi tar emot dem som en förening med Gud, och med en motsvarande förpliktelse. Vi tar emot det, men det blir till förbannelse om vi missbrukar hans nåd.
Om det inte är helt klart på den katolska sidan, så är det än mindre så på den protestantiska. Luther & Calvin lade till att sakramenten måste vara instiftade av Jesus, varvid äktenskapet föll bort. Konfirmationen var den helige andes verk, och Jesus var inte inblandad. Jesu uppmaning till lärjungarna att driva ut demoner och bota sjuka var, enligt reformatorerna, tillfälligt och personligt, och finns med i bibeln för att visa Jesu makt. På samma sätt är det med lärjungarnas kallelse och uppdrag i övrigt. Finns det ett prästämbete så kommer det alla till del genom dopet. Man kan också använda 1 pet 2:5, där det talas om att ni blir ett heligt prästerskap. När det gäller förlåtelsen var det en plåga för framför allt Luther. Han var ständigt rädd att inte bli förlåten, och fastnade till slut för att endast Jesus kan förlåta synder. Det hänger samman med synen på vad kyrkan är, och med prästämbetet, och jag återkommer till det i ett annat sammanhang. I korthet var det emellertid så att Luther var prästvigd, och ansåg sig genom denna vigning göra Jesu tjänst och handla i hans namn, t.ex. när han döpte människor eller när han firade mässan. Vad han var tvungen att ta avstånd ifrån var att ha varit ett Guds redskap, att Gud verkat genom honom. Med någon inlevelse kan man tänka sig att det inte var helt lätt. Kvar finns dopet och nattvarden.
Det vore inte så stort problem om man inte också måste ge det en innebörd. Det första problemet kom med frågan om man kan låta sig döpas flera gånger. En annan fråga är vad nattvarden egentligen är. Är det verkligen Kristi kropp och blod, eller är det bara en påminnelse? Luther hade en ”katolsk” uppfattning, medan Calvin stod på ”andra sidan”. Protestantiska åsikter spänner sedan dess över hela fältet, men de gamla protestantiska kyrkorna kom oftast till en mellanhållning, som sade att förvandlingen skedde genom den enskildes tro när han eller hon tog emot brödet och vinet.
Många moderna protestanter finner hela frågeställningen ointressant. För dem är det endast bibeln som gäller. Dopet är en bekräftelse på ett de upplevt att de tagit emot den helige ande, och nattvarden är ett yttre tecken som man tar upp ibland i församlingen, även om det inte får överflygla lovsång, bibelläsning och predikan. En del går så långt att de ser det hela som något enbart historiskt, dvs. som en teater.
När katolikerna i sakramenten ser själva näringen i det andliga livet, dvs. att Gud kommer till oss, att han utger sig inte bara för oss, utan även till oss, att han i dessa tecken är ständigt närvarande hos oss, att han föder och bär oss på vår pilgrimsvandring, ser de flesta protestanter att man bör vara försiktig och inte låt uppmärksamheten dras bort ifrån bibeln – Guds ord. När katolikerna talar om den fullkomliga gemenskapen hör många protestanter hokus pokus. När protestanter talar om Guds gåvor och hans nåd håller katolikerna med, men undrar varför man måste kombinera det med en pessimistisk hållning, där vi inte är garanterade syndernas förlåtelse och en plats inför Guds tron.
Här ställs alltså frågan än mer på sin spets: är himmelriket öppet eller inte? Är Gud här mitt ibland oss eller inte? Är vi redan här och nu delaktiga i Guds plan och medborgare i hans rike? Hur ser Guds närvaro ibland oss egentligen ut? Hur ser sambandet mellan himmel och jord ut? Djupare kan frågan ställas ur Gudsgemenskapen ser ut, Spridningen bland protestanter är stor: allt ifrån ”jag, fattig syndare hoppas på Guds nåd och barmhärtighet” till ”jag är frälst och har tagit emot den helige ande i dopet”. Katoliker ser det mer som att jag under livet fördjupar gemenskapen med Gud genom mitt liv, genom kyrkan och liturgin, genom sakramenten, för att vid slutet av denna pilgrimsväg nå fram till målet där man fullkomnas och livet förvandlas. Det är inga nödvändiga motsättningar, men radikalt skilda perspektiv.
I nästa artikel kommer jag att borra litet djupare i frågeställningen, och belysa frågor kring kyrkan och de särskilda kallelserna.
Stefan Herczfeld
Det är, och har varit, något flytande vad sakramenten innebär, och vilka de är. På ett ganska tidigt stadium kom man fram till att de skulle vara sju, men man var inte överens om vilka. De katolska och ortodoxa kyrkorna är överens om en gemensam lista, och de flesta orientaliska kyrkor har anslutit sig till den, även om en del av deras formuleringar inte är lika stringenta som andras. De ”officiella” sakramenten är:
1) dopet
2) nattvarden
3) boten eller förlåtelsen
4) konfirmationen
5) äktenskapet
6) de sjukas smörjelse
7) prästvigningen
Den två viktigaste kontroverserna gäller dels om inte dopet och konfirmationen egentligen är samma sakrament, vilket det var från början, och om inte kyrkan i sig är ett sakrament. Den första frågan brukar man besvara med att Jesus lät sig döpas i Jordan och att den helige ande utgöts över apostlarna på pingstdagen, dvs. vid två skilda tillfällen, och att apostlagärningarna ser det som två sakrament. Den andra frågan besvaras med att kyrkan är Kristi kropp och samtidigt Kristi brud, men inte en identifierbar handling.
Den katolska definitionen av ett sakrament är att det är det synliga tecknet på Guds osynliga nåd. Det innebär att vi på något sätt kan veta att det är Gud som handlar i och genom sakramenten. De flesta har en något oklar uppfattning om vad Guds nåd egentligen är, så tills vidare kan vi använda det som ett namn för hans gåvor och hans verkan. Det är något konkret, men i sig osynligt för våra mänskliga ögon. Vi kan t.ex. inte utifrån se om någon är döpt eller inte.
För katolikerna är det centrala dels att Gud verkar i sakramenten, och dels att vi tar emot dem som en förening med Gud, och med en motsvarande förpliktelse. Vi tar emot det, men det blir till förbannelse om vi missbrukar hans nåd.
Om det inte är helt klart på den katolska sidan, så är det än mindre så på den protestantiska. Luther & Calvin lade till att sakramenten måste vara instiftade av Jesus, varvid äktenskapet föll bort. Konfirmationen var den helige andes verk, och Jesus var inte inblandad. Jesu uppmaning till lärjungarna att driva ut demoner och bota sjuka var, enligt reformatorerna, tillfälligt och personligt, och finns med i bibeln för att visa Jesu makt. På samma sätt är det med lärjungarnas kallelse och uppdrag i övrigt. Finns det ett prästämbete så kommer det alla till del genom dopet. Man kan också använda 1 pet 2:5, där det talas om att ni blir ett heligt prästerskap. När det gäller förlåtelsen var det en plåga för framför allt Luther. Han var ständigt rädd att inte bli förlåten, och fastnade till slut för att endast Jesus kan förlåta synder. Det hänger samman med synen på vad kyrkan är, och med prästämbetet, och jag återkommer till det i ett annat sammanhang. I korthet var det emellertid så att Luther var prästvigd, och ansåg sig genom denna vigning göra Jesu tjänst och handla i hans namn, t.ex. när han döpte människor eller när han firade mässan. Vad han var tvungen att ta avstånd ifrån var att ha varit ett Guds redskap, att Gud verkat genom honom. Med någon inlevelse kan man tänka sig att det inte var helt lätt. Kvar finns dopet och nattvarden.
Det vore inte så stort problem om man inte också måste ge det en innebörd. Det första problemet kom med frågan om man kan låta sig döpas flera gånger. En annan fråga är vad nattvarden egentligen är. Är det verkligen Kristi kropp och blod, eller är det bara en påminnelse? Luther hade en ”katolsk” uppfattning, medan Calvin stod på ”andra sidan”. Protestantiska åsikter spänner sedan dess över hela fältet, men de gamla protestantiska kyrkorna kom oftast till en mellanhållning, som sade att förvandlingen skedde genom den enskildes tro när han eller hon tog emot brödet och vinet.
Många moderna protestanter finner hela frågeställningen ointressant. För dem är det endast bibeln som gäller. Dopet är en bekräftelse på ett de upplevt att de tagit emot den helige ande, och nattvarden är ett yttre tecken som man tar upp ibland i församlingen, även om det inte får överflygla lovsång, bibelläsning och predikan. En del går så långt att de ser det hela som något enbart historiskt, dvs. som en teater.
När katolikerna i sakramenten ser själva näringen i det andliga livet, dvs. att Gud kommer till oss, att han utger sig inte bara för oss, utan även till oss, att han i dessa tecken är ständigt närvarande hos oss, att han föder och bär oss på vår pilgrimsvandring, ser de flesta protestanter att man bör vara försiktig och inte låt uppmärksamheten dras bort ifrån bibeln – Guds ord. När katolikerna talar om den fullkomliga gemenskapen hör många protestanter hokus pokus. När protestanter talar om Guds gåvor och hans nåd håller katolikerna med, men undrar varför man måste kombinera det med en pessimistisk hållning, där vi inte är garanterade syndernas förlåtelse och en plats inför Guds tron.
Här ställs alltså frågan än mer på sin spets: är himmelriket öppet eller inte? Är Gud här mitt ibland oss eller inte? Är vi redan här och nu delaktiga i Guds plan och medborgare i hans rike? Hur ser Guds närvaro ibland oss egentligen ut? Hur ser sambandet mellan himmel och jord ut? Djupare kan frågan ställas ur Gudsgemenskapen ser ut, Spridningen bland protestanter är stor: allt ifrån ”jag, fattig syndare hoppas på Guds nåd och barmhärtighet” till ”jag är frälst och har tagit emot den helige ande i dopet”. Katoliker ser det mer som att jag under livet fördjupar gemenskapen med Gud genom mitt liv, genom kyrkan och liturgin, genom sakramenten, för att vid slutet av denna pilgrimsväg nå fram till målet där man fullkomnas och livet förvandlas. Det är inga nödvändiga motsättningar, men radikalt skilda perspektiv.
I nästa artikel kommer jag att borra litet djupare i frågeställningen, och belysa frågor kring kyrkan och de särskilda kallelserna.
Stefan Herczfeld
torsdag 25 februari 2010
Varför helig?
Var nyligen en debatt på forumet flashback, där en medlem frågade vad helighet innebär. Och om man blir mindre helig om man super och knarkar osv. Jag tänkte jag skulle publicera mitt svar från forumet. Kanske inte ett helt enkelt ämne, men här är iaf min syn på vad helighet är i mitt liv.
Jag tror ju inte att man blir mer helig för att man lever upp till ett slags "duktig ideal"
Men det finns ju en form av helighet, där man vill hänge sitt liv åt Gud. Man väljer då bort saker som kan vara dåliga för en själv.. Jag har själv lagt haschpipan på hyllan för att jag hellre låter mig uppfyllas av Guds ledning i livet. Det handlar alltså vad som är bra eller dåligt för mig, och vilka konsekvenser saker får för mig..
Helighet handlar därför om att vilja leva ett rättfärdigt liv, men samtidigt inse att man inte klarar av det, och behöver Guds hjälp i sitt liv för det..
Jag tror inte man blir mer helig för att man går runt och tror att man är helig.
Heligheten infinner sig ofta när man väljer att följa Gud, dock utan att man egentligen resonerar om sin egen helighet.
Det finns många människor som tror att de är heliga, men utan att förstå vad helighet är. Att ens tänka att man är helig, är enligt mig högmod.
Det är Gud som gör en människa helig, och inget man själv kan berömma sig av.
Det som vi inom katolska kyrkan kallar för helgon, är ju dessa som inser att de är de störta syndarna och låter sig uppfyllas av Gud.. Dvs behovet av Guds ledning kombinerat med en daglig omvändelseprocess är enligt mig något som gör en människa helig.
Att välja Guds väg av den rätta anledningen istället för något som enbart ger egennjutning i form av droger osv..
Att följa Guds väg ger en frukt i form av kärlek för sina medmänniskor, att enbart följa sina lustar och sökandet efter njutning leder oftast bara till självcentrering och egoism..
Så om vi väljer att sluta med droger och annat och lever helt perfekt. Så gör inte detta oss mer heliga enligt mig.. Men om man istället söker Gud, och inser sitt behov av honom, dvs att man omvänder sig i sitt hjärta, och inser sin synd.. Först då, kan heligheten bli en realitet i våra liv..
Jag anser för övrigt som kristen, att jag inte är speciellt helig.. Jag tycker det är ganska sunt att inte se sig själv som helig. Det gör väl ingen nytta att gå runt och tro att man är helig.
Jag tror ju inte att man blir mer helig för att man lever upp till ett slags "duktig ideal"
Men det finns ju en form av helighet, där man vill hänge sitt liv åt Gud. Man väljer då bort saker som kan vara dåliga för en själv.. Jag har själv lagt haschpipan på hyllan för att jag hellre låter mig uppfyllas av Guds ledning i livet. Det handlar alltså vad som är bra eller dåligt för mig, och vilka konsekvenser saker får för mig..
Helighet handlar därför om att vilja leva ett rättfärdigt liv, men samtidigt inse att man inte klarar av det, och behöver Guds hjälp i sitt liv för det..
Jag tror inte man blir mer helig för att man går runt och tror att man är helig.
Heligheten infinner sig ofta när man väljer att följa Gud, dock utan att man egentligen resonerar om sin egen helighet.
Det finns många människor som tror att de är heliga, men utan att förstå vad helighet är. Att ens tänka att man är helig, är enligt mig högmod.
Det är Gud som gör en människa helig, och inget man själv kan berömma sig av.
Det som vi inom katolska kyrkan kallar för helgon, är ju dessa som inser att de är de störta syndarna och låter sig uppfyllas av Gud.. Dvs behovet av Guds ledning kombinerat med en daglig omvändelseprocess är enligt mig något som gör en människa helig.
Att välja Guds väg av den rätta anledningen istället för något som enbart ger egennjutning i form av droger osv..
Att följa Guds väg ger en frukt i form av kärlek för sina medmänniskor, att enbart följa sina lustar och sökandet efter njutning leder oftast bara till självcentrering och egoism..
Så om vi väljer att sluta med droger och annat och lever helt perfekt. Så gör inte detta oss mer heliga enligt mig.. Men om man istället söker Gud, och inser sitt behov av honom, dvs att man omvänder sig i sitt hjärta, och inser sin synd.. Först då, kan heligheten bli en realitet i våra liv..
Jag anser för övrigt som kristen, att jag inte är speciellt helig.. Jag tycker det är ganska sunt att inte se sig själv som helig. Det gör väl ingen nytta att gå runt och tro att man är helig.
tisdag 16 februari 2010
Bröllopet i Kana
"På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar blev också bjudna till bröllopet. När vinet tog slut sade Jesu mor till honom: "De har inget vin." Jesus svarade: "Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit." Hans mor sade till tjänarna: "Gör vad han än säger till er." (Joh 2:1-5)
Dessa verser är intressanta. Samt väcker en del frågetecken.
Varför ber Maria Jesus att göra något åt vinet? Är inte det ett ganska trivialt problem egentligen? Vi vet dock inte vilken relation Maria hade till paret som gifter sig. Det är möjligt att det var fattiga människor, som inte hade råd med bröllopet. Och därför kan Marias nöd förstås ur den aspekten. Hon led och kände med paret, när pinsamheten uppstod när vinet tog slut. Hon vet inte hur han skall hantera denna nöd, och ber därför Herren om hjälp.
Jesus svar är också lite märkligt :"vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit"
Jag kan ana en viss ton av att detta inte är relevant för Jesus. Jesus säger även att hans tid inte är kommen än.
Maria överlämnar därför detta I Herrens händer, när hon säger till tjänarna : "Gör vad han än säger till er."
Det lustiga är att Jesus precis sade att hans tid inte ännu är kommen. Men trots det så utför han ett mirakel strax senare. Innebär det att hans tid kom strax efter, eller hur skall man tolka detta egentligen?
Jag vet att många katoliker använder dessa verser som stöd för Marias förböner till herren. Där Herren lyssnar till sin mors nöd för människorna. För visst känner Maria en nöd här, som hon förmedlar vidare till Jesus. Och givetvis måste även Jesus känt av denna nöd. Men vi vet också att Jesu nöd för hela mänskligheten, blir verksamt på korset senare. Men det är en annan debatt.
Hur tolkar ni dessa verser?
Dessa verser är intressanta. Samt väcker en del frågetecken.
Varför ber Maria Jesus att göra något åt vinet? Är inte det ett ganska trivialt problem egentligen? Vi vet dock inte vilken relation Maria hade till paret som gifter sig. Det är möjligt att det var fattiga människor, som inte hade råd med bröllopet. Och därför kan Marias nöd förstås ur den aspekten. Hon led och kände med paret, när pinsamheten uppstod när vinet tog slut. Hon vet inte hur han skall hantera denna nöd, och ber därför Herren om hjälp.
Jesus svar är också lite märkligt :"vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit"
Jag kan ana en viss ton av att detta inte är relevant för Jesus. Jesus säger även att hans tid inte är kommen än.
Maria överlämnar därför detta I Herrens händer, när hon säger till tjänarna : "Gör vad han än säger till er."
Det lustiga är att Jesus precis sade att hans tid inte ännu är kommen. Men trots det så utför han ett mirakel strax senare. Innebär det att hans tid kom strax efter, eller hur skall man tolka detta egentligen?
Jag vet att många katoliker använder dessa verser som stöd för Marias förböner till herren. Där Herren lyssnar till sin mors nöd för människorna. För visst känner Maria en nöd här, som hon förmedlar vidare till Jesus. Och givetvis måste även Jesus känt av denna nöd. Men vi vet också att Jesu nöd för hela mänskligheten, blir verksamt på korset senare. Men det är en annan debatt.
Hur tolkar ni dessa verser?
fredag 12 februari 2010
Nu är vi nära
Vi gjorde en vacker ritual i kyrkan förra söndagen. En upptagsningscermoni där vi konvertiter fick lova inför församligen att leva ett katolsk liv osv..
Till påsk upptas vi fullt ut. Det känns verkligen så rätt att bli katolik. Im home :)
Till påsk upptas vi fullt ut. Det känns verkligen så rätt att bli katolik. Im home :)
lördag 6 februari 2010
Gästblogg: Synen på helgonen (Del 2)
Katoliker och protestanter har svårt att tala med varandra om helgonen. Detta gäller de flesta protestanter, utom de som har en anglikansk bakgrund, eftersom deras helgonbegrepp till stor del liknar de katolska. Jag inleder med att beskriva vad ett helgon är, och tar sedan upp kritiken, varefter jag försöker att hitta varför även samtal blir svårt.
En sak som gör det litet rörigt är begreppet helgon inte är helt entydigt. Man kan mena en människa som lever i fullständig och fullkomlig gemenskap med Gud. Det är något som vi alla är kallade till. Men man kan också mena en person som därutöver har fullföljt en högre och svårare kallelse. Till slut kan man mena en människa ur den senare, och mindre, gruppen, som kyrkan har undersökt noggrant, och funnit att vederbörande verkligen redan står inför Guds eviga tron, och att hans eller hennes böner har en stor verkan. En särskild grupp är också martyrerna.
Den katolska synen på helgonen är att de är heliga därför att de givit sina liv till Gud, och fullgjort sin kallelse. Det innebär inte att de levt syndfria, utan att Gud verkar på ett särskilt sätt genom dem. De tydligaste bibliska exemplen är de stora ledarna, t.ex. Moses och, naturligtvis, profeterna. I NT kan man, förutom Maria, framhålla hennes make, Josef, apostlarna, martyrerna Stefanus och Johannes döparen. Det är tydligt att Gud verkar genom dem, och att de ger sina liv för sin uppgift, vilket ibland kan innebära en våldsam död, och ibland ett ganska långt och stundom besvärligt liv.
Så här långt brukar det inte vara några större kontroverser (förutom de kyrkliga undersökningarna, vilka förvisso skiftat i kvalitet genom tiderna). Det brukar inte heller vara särskilt kontroversiellt att konstatera att Gud kallar och sänder helgon även ibland oss som lever i dag. Det kan vara av vikt att konstatera att kyrkorna inte kan göra någon till helgon, utan bara konstatera att någon är helgon, eller att det (ännu) inte finns tillräckliga bevis för att så skulle vara fallet. Efter konstaterandet kan man bestämma en dag för firande, och godkänna några böner för att använda i liturgin – för privat bruk finns inga hinder eller begränsningar, såvida inte någon biskop funnit, och ingripit mot, någon form av missbruk.
Några protestanter har emellertid problem redan här. Några menar att en jämlikhetstanke är överordnad, vilket innebär att det inför Gud inte finns större eller mindre kallelser, utan att alla är lika. Andra menar att det mest är kuriosa att olika människor gjorde olika saker förr i tiden, vilket innebär att vi skall se Guds verkan och ingripande, men ”glömma” människorna. Grunden för en sådan tanke är att man tror att människorna dör, och får vänta på den slutliga domen.
Det mest synliga i den katolska traditionen är vördnaden inför Helgonen. Den grundar sig dels på tacksamhet inför att Gud har kallat och sänt sådana förebilder, vägvisare, hjälpare och förebedjare, och dels på att dessa människor redan står inför Gud, och lever i en fullkomnad gemenskap med honom, samt att deras böner har en stor verkan. Anledningen till det sista är att Kristus segrar över synd och död, och att vi blir delaktiga i hans seger när vi blir lemmar i hans kropp. Han utnyttjar inte människor – varför skulle han vilja eller behöva göra det? Tvärtom samverkar han med oss, eller snarare bjuder in oss till samverkan med honom. Det betyder att han också lyssnar till oss, och till våra böner. Han gör det i den utsträckning som vi lyssnar till honom, och vill göra hans vilja. Det är därför helgonens böner har en särskild kraft.
Den protestantiska kritiken har en ganska mångfacetterad (luddig) bakgrund. Några menar att inga människor finns i himmelen. Tyvärr har det dåligt bibelstöd, eftersom Jesus säger att t.ex. patriarkerna redan var där, och hade sett honom innan han antog sin mänskliga natur, liksom att han visade sig med Mose och Elia på förklaringsberget. Andra menar att helgondyrkan är avgudadyrkan. Tanken kan vara att man tror att helgonen skulle ha en egen kraft ”vid sidan av” (och i strid mot) Gud, eller att människor vördar dem i stället för Gud. Det innebär att helgonen står i vägen för Gud, vilket de i och för sig kan göra även utan att vara avgudar. Det innebär vidare att Gud inte visar sig genom helgonen, utan just att de skymmer. Det gör saken krånglig när man kommer till t.ex. profeterna – skymde de Gud? Lösningen blir att ge människor äran för vad människan gör, och Gud den ära som tillkommer honom. Det blir svårt med tanke på ”sola Dei gloria”. I vilket fall hamnar de i att vördnaden stör Gud, eller åtminstone den egna gudsrelationen. En ursprunglig kritik var att man riktade så mycket uppmärksamhet på helgonen att man glömde Gud. Det är i så fall ett pastoralt eller psykologiskt problem, snarare än ett sanningsproblem.
Svårigheterna att förstå varandra ligger kanske på några ytligare punkter, t.ex. om Gud verkar genom helgonen eller om de är avgudar, om de, liksom vi, är lemmar i Kristi kropp eller ej. Den mer djupgående skillnaden verkar ligga i om man, likt Stefanus (och t.ex. patriarken Jakob i GT), ser himmelen öppen, eller ej. När protestanter ser faror i att vörda de heliga eftersom de skymmer Gud, ser katoliker Guds härlighet skymta fram, och ett stöd i gemenskapen inför Herren. Å andra sidan ser protestanterna en trygghet i att avstå ifrån helgondyrkan, vilket katolikerna uppfattar som ett sätt att göra sig en egen och privat Gud genom att förneka gemenskapen i honom och den återförening med skaparen som ligger i syndernas förlåtelse. Kanske är de två djupaste och känsligaste skillnaderna dels frågan om skiljelinjen mellan liv och död är horisontell eller vertikal, dvs. om livet tar slut vid den jordiska döden, varefter något fundamentalt annat tar vid, eller om livet fortsätter och förnyas vid döden. Den andra frågan rör själva Gudsrelationen, och om den är enskild till sin natur, eller om dess karaktär är mer mångbottnad och innefattar att jag blir en del av Kristi kropp vid dopet, att jag får äta frukten av livet träd (korset), osv. Det leder vidare till frågan om kyrkan är något endast jordiskt, en mänsklig organisation, eller om det är Kristi kropp som finns och verkar både i himmelen och på jorden, och som har både
När protestanterna ser att det inte står något i bibeln om helgondyrkan i den tidiga kyrkan ser katolikerna att det är ett bakvänt synsätt på vördnaden inför Guds ord respektive hans heliga. I urkyrkan var Guds ord i första hand dopet och nattvarden, dvs. det levande ordet, och i andra hand olika berättelser ur Jesu liv eller förmaningar från olika håll. Läsning ur skrifterna var från början helt judisk (dvs. ur GT), och följde deras år, men med tillägg av att se hur profetiorna uppfyllts i Jesus Kristus, och det var där man tog in berättelser ur hans liv. Det tog ett par århundraden innan man började betrakta NTs skrifter som heliga i en mening som liknar vad vi avser i dag. Däremot tog det inte många år innan man började att fira nattvarden vid martyrernas gravar, och särskilt på deras dödsdagar, och hur man blev styrkt i tron på den uppståndne genom deras förböner. Vi är tillbaks till ”sola scriptura”, och frågan om bibeln står för sig själv, eller om den finns i ett sammanhang, om Gud givit oss en text eller ett levande ord i vilket han fortfarande är närvarande och verkar.
I nästa artikel kommer jag att titta litet närmare på de olika förståelserna av gemenskapen med Gud. Ur katolsk synvinkel innebär det frågor kring kyrkan och sakramenten.
Stefan Hercfeld
En sak som gör det litet rörigt är begreppet helgon inte är helt entydigt. Man kan mena en människa som lever i fullständig och fullkomlig gemenskap med Gud. Det är något som vi alla är kallade till. Men man kan också mena en person som därutöver har fullföljt en högre och svårare kallelse. Till slut kan man mena en människa ur den senare, och mindre, gruppen, som kyrkan har undersökt noggrant, och funnit att vederbörande verkligen redan står inför Guds eviga tron, och att hans eller hennes böner har en stor verkan. En särskild grupp är också martyrerna.
Den katolska synen på helgonen är att de är heliga därför att de givit sina liv till Gud, och fullgjort sin kallelse. Det innebär inte att de levt syndfria, utan att Gud verkar på ett särskilt sätt genom dem. De tydligaste bibliska exemplen är de stora ledarna, t.ex. Moses och, naturligtvis, profeterna. I NT kan man, förutom Maria, framhålla hennes make, Josef, apostlarna, martyrerna Stefanus och Johannes döparen. Det är tydligt att Gud verkar genom dem, och att de ger sina liv för sin uppgift, vilket ibland kan innebära en våldsam död, och ibland ett ganska långt och stundom besvärligt liv.
Så här långt brukar det inte vara några större kontroverser (förutom de kyrkliga undersökningarna, vilka förvisso skiftat i kvalitet genom tiderna). Det brukar inte heller vara särskilt kontroversiellt att konstatera att Gud kallar och sänder helgon även ibland oss som lever i dag. Det kan vara av vikt att konstatera att kyrkorna inte kan göra någon till helgon, utan bara konstatera att någon är helgon, eller att det (ännu) inte finns tillräckliga bevis för att så skulle vara fallet. Efter konstaterandet kan man bestämma en dag för firande, och godkänna några böner för att använda i liturgin – för privat bruk finns inga hinder eller begränsningar, såvida inte någon biskop funnit, och ingripit mot, någon form av missbruk.
Några protestanter har emellertid problem redan här. Några menar att en jämlikhetstanke är överordnad, vilket innebär att det inför Gud inte finns större eller mindre kallelser, utan att alla är lika. Andra menar att det mest är kuriosa att olika människor gjorde olika saker förr i tiden, vilket innebär att vi skall se Guds verkan och ingripande, men ”glömma” människorna. Grunden för en sådan tanke är att man tror att människorna dör, och får vänta på den slutliga domen.
Det mest synliga i den katolska traditionen är vördnaden inför Helgonen. Den grundar sig dels på tacksamhet inför att Gud har kallat och sänt sådana förebilder, vägvisare, hjälpare och förebedjare, och dels på att dessa människor redan står inför Gud, och lever i en fullkomnad gemenskap med honom, samt att deras böner har en stor verkan. Anledningen till det sista är att Kristus segrar över synd och död, och att vi blir delaktiga i hans seger när vi blir lemmar i hans kropp. Han utnyttjar inte människor – varför skulle han vilja eller behöva göra det? Tvärtom samverkar han med oss, eller snarare bjuder in oss till samverkan med honom. Det betyder att han också lyssnar till oss, och till våra böner. Han gör det i den utsträckning som vi lyssnar till honom, och vill göra hans vilja. Det är därför helgonens böner har en särskild kraft.
Den protestantiska kritiken har en ganska mångfacetterad (luddig) bakgrund. Några menar att inga människor finns i himmelen. Tyvärr har det dåligt bibelstöd, eftersom Jesus säger att t.ex. patriarkerna redan var där, och hade sett honom innan han antog sin mänskliga natur, liksom att han visade sig med Mose och Elia på förklaringsberget. Andra menar att helgondyrkan är avgudadyrkan. Tanken kan vara att man tror att helgonen skulle ha en egen kraft ”vid sidan av” (och i strid mot) Gud, eller att människor vördar dem i stället för Gud. Det innebär att helgonen står i vägen för Gud, vilket de i och för sig kan göra även utan att vara avgudar. Det innebär vidare att Gud inte visar sig genom helgonen, utan just att de skymmer. Det gör saken krånglig när man kommer till t.ex. profeterna – skymde de Gud? Lösningen blir att ge människor äran för vad människan gör, och Gud den ära som tillkommer honom. Det blir svårt med tanke på ”sola Dei gloria”. I vilket fall hamnar de i att vördnaden stör Gud, eller åtminstone den egna gudsrelationen. En ursprunglig kritik var att man riktade så mycket uppmärksamhet på helgonen att man glömde Gud. Det är i så fall ett pastoralt eller psykologiskt problem, snarare än ett sanningsproblem.
Svårigheterna att förstå varandra ligger kanske på några ytligare punkter, t.ex. om Gud verkar genom helgonen eller om de är avgudar, om de, liksom vi, är lemmar i Kristi kropp eller ej. Den mer djupgående skillnaden verkar ligga i om man, likt Stefanus (och t.ex. patriarken Jakob i GT), ser himmelen öppen, eller ej. När protestanter ser faror i att vörda de heliga eftersom de skymmer Gud, ser katoliker Guds härlighet skymta fram, och ett stöd i gemenskapen inför Herren. Å andra sidan ser protestanterna en trygghet i att avstå ifrån helgondyrkan, vilket katolikerna uppfattar som ett sätt att göra sig en egen och privat Gud genom att förneka gemenskapen i honom och den återförening med skaparen som ligger i syndernas förlåtelse. Kanske är de två djupaste och känsligaste skillnaderna dels frågan om skiljelinjen mellan liv och död är horisontell eller vertikal, dvs. om livet tar slut vid den jordiska döden, varefter något fundamentalt annat tar vid, eller om livet fortsätter och förnyas vid döden. Den andra frågan rör själva Gudsrelationen, och om den är enskild till sin natur, eller om dess karaktär är mer mångbottnad och innefattar att jag blir en del av Kristi kropp vid dopet, att jag får äta frukten av livet träd (korset), osv. Det leder vidare till frågan om kyrkan är något endast jordiskt, en mänsklig organisation, eller om det är Kristi kropp som finns och verkar både i himmelen och på jorden, och som har både
När protestanterna ser att det inte står något i bibeln om helgondyrkan i den tidiga kyrkan ser katolikerna att det är ett bakvänt synsätt på vördnaden inför Guds ord respektive hans heliga. I urkyrkan var Guds ord i första hand dopet och nattvarden, dvs. det levande ordet, och i andra hand olika berättelser ur Jesu liv eller förmaningar från olika håll. Läsning ur skrifterna var från början helt judisk (dvs. ur GT), och följde deras år, men med tillägg av att se hur profetiorna uppfyllts i Jesus Kristus, och det var där man tog in berättelser ur hans liv. Det tog ett par århundraden innan man började betrakta NTs skrifter som heliga i en mening som liknar vad vi avser i dag. Däremot tog det inte många år innan man började att fira nattvarden vid martyrernas gravar, och särskilt på deras dödsdagar, och hur man blev styrkt i tron på den uppståndne genom deras förböner. Vi är tillbaks till ”sola scriptura”, och frågan om bibeln står för sig själv, eller om den finns i ett sammanhang, om Gud givit oss en text eller ett levande ord i vilket han fortfarande är närvarande och verkar.
I nästa artikel kommer jag att titta litet närmare på de olika förståelserna av gemenskapen med Gud. Ur katolsk synvinkel innebär det frågor kring kyrkan och sakramenten.
Stefan Hercfeld
torsdag 4 februari 2010
Länktips
Vill bara tipsa om bra undervisning.
Just denna delen handlar om Petrus. Det finns dock 14 delar, som är värda att ta sig igenom.
http://www.katobs.se/pope_katekes8.htm
Just denna delen handlar om Petrus. Det finns dock 14 delar, som är värda att ta sig igenom.
http://www.katobs.se/pope_katekes8.htm
Uttålig bön
"Han sade till dem: "Om någon av er har en vän och går till honom mitt i natten och säger: Käre vän, låna mig tre bröd. En vän som är på resa har kommit till mig, och jag har ingenting att sätta fram åt honom, vem av er skulle då inifrån huset få till svar: Låt mig vara i fred. Dörren är redan stängd, och mina barn och jag har gått och lagt oss. Jag kan inte stiga upp och ge dig något. Jag säger er: Även om han inte stiger upp och ger honom något för att det är hans vän, så kommer han att stiga upp och ge honom allt vad han behöver för att inte själv bli utskämd.* Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?" (Luk 11:5-13)
Dessa verser gillar jag. Jag tänker ofta på detta bibelställe i bönen. Att be från sitt hjärta i en desperation, att sträcka sig emot det, trots att det tar emot.
Men dessa verser väcker också del frågetecken.
Vännen som öppnar dörren, gör det med en viss skeptism. Typ så här:
"-Ja ja, jag får väl öppna dörren då, trots att det är mitt i natten"
Kan man då tänka sig att våra böner ibland är jobbiga för Gud? Det finns ju ett annan exempel där Abraham nästan ifrågasätter Guds handlande i Sodom och gomorra, kring hur många rättfärdiga det finns där som skall räddas.
även på flera andra ställen så ges liknelsen att Gud är vår fader.. Och visst måste man kunna applicera fader-barn relationen även i bönen.
När min son enträget vill något som jag tycker är jobbigt, tex tjatar om att få en viss sak i affären. Visst kan jag ibland ge med mig och ge det han vill. Oftast ger jag inte det han vill ha.. Men ibland ger jag mig med, för hans tjatande liksom berör mig. Jag älskar ju min son.
Kan man tänka sig att vår relation med Gud är liknande? Kan våra böner ibland få Gud att ändra sig? När vi berör Gud med vår desperata längtan efter något? När jag bankar på dörren mitt natten?
Eller hur tolkar ni denna liknelse?
Dessa verser gillar jag. Jag tänker ofta på detta bibelställe i bönen. Att be från sitt hjärta i en desperation, att sträcka sig emot det, trots att det tar emot.
Men dessa verser väcker också del frågetecken.
Vännen som öppnar dörren, gör det med en viss skeptism. Typ så här:
"-Ja ja, jag får väl öppna dörren då, trots att det är mitt i natten"
Kan man då tänka sig att våra böner ibland är jobbiga för Gud? Det finns ju ett annan exempel där Abraham nästan ifrågasätter Guds handlande i Sodom och gomorra, kring hur många rättfärdiga det finns där som skall räddas.
även på flera andra ställen så ges liknelsen att Gud är vår fader.. Och visst måste man kunna applicera fader-barn relationen även i bönen.
När min son enträget vill något som jag tycker är jobbigt, tex tjatar om att få en viss sak i affären. Visst kan jag ibland ge med mig och ge det han vill. Oftast ger jag inte det han vill ha.. Men ibland ger jag mig med, för hans tjatande liksom berör mig. Jag älskar ju min son.
Kan man tänka sig att vår relation med Gud är liknande? Kan våra böner ibland få Gud att ändra sig? När vi berör Gud med vår desperata längtan efter något? När jag bankar på dörren mitt natten?
Eller hur tolkar ni denna liknelse?
fredag 29 januari 2010
Frälst genom tro?
Jag tror det flesta kristna håller med om att tron frälser oss..
Men bibeln talar dock om tron på lite olika sätt. Det är inte helt enkelt att bara säga "tron frälser mig" och citera väl valda verser från Paulus brev.
Nya testamentet talar om tron i lite olika begrepp. Om man tror "rätt" så är man frälst. Men man kan också tro fel.
Vad är då tron? Är det att man får den helige ande, när man bekänner Jesus kristus som sin frälsare? Ja skulle nog de flesta svara.
Man får tron som gåva av Gud, en gåva som man inte kan förtjäna att få. Gud ger gåvan efter sin vilja. Så långt är väl det mesta solklart.
Men vissa verser i bibeln förbryllar mig. Jesus säger exempelvis till lärljungarna "Så lite tro ni har, hur länge skall jag stå ut med er?"
Innebär detta att Jesus egentligen säger "Jag har gett er för lite tro?"
En del andra verser talar också om tron ur en annan aspekt, där man kan tro fel.
Paulus säger, "Om man har en tro som kan flytta berg, men inte har kärleken, till vilken nytta är tron?"
Jacob säger "En tro utan gärningar är död"
Innebär detta att man kan ha en tro som är fel? Kan man tro på Jesus som sin frälsare, men ändå tro fel?
Kan man tro på Jesus som sin frälsare utan helgelsen?
Kan man tro på Jesus som sin frälsare utan att vilja ta på sig korset och följa honom?
Jesus säger från Matteus: "Inte skall var och en som säger 'Herre, Herre' till mig komma in i himmelriket" (Matt 7)
Eller dessa som har en tro, men inte bryr sig om en av dessa minsta? (Matt 25)
Vad har ni för tankar kring detta? Blir man frälst genom tron? Eller är det för komplext att enbart säga det så?
Men bibeln talar dock om tron på lite olika sätt. Det är inte helt enkelt att bara säga "tron frälser mig" och citera väl valda verser från Paulus brev.
Nya testamentet talar om tron i lite olika begrepp. Om man tror "rätt" så är man frälst. Men man kan också tro fel.
Vad är då tron? Är det att man får den helige ande, när man bekänner Jesus kristus som sin frälsare? Ja skulle nog de flesta svara.
Man får tron som gåva av Gud, en gåva som man inte kan förtjäna att få. Gud ger gåvan efter sin vilja. Så långt är väl det mesta solklart.
Men vissa verser i bibeln förbryllar mig. Jesus säger exempelvis till lärljungarna "Så lite tro ni har, hur länge skall jag stå ut med er?"
Innebär detta att Jesus egentligen säger "Jag har gett er för lite tro?"
En del andra verser talar också om tron ur en annan aspekt, där man kan tro fel.
Paulus säger, "Om man har en tro som kan flytta berg, men inte har kärleken, till vilken nytta är tron?"
Jacob säger "En tro utan gärningar är död"
Innebär detta att man kan ha en tro som är fel? Kan man tro på Jesus som sin frälsare, men ändå tro fel?
Kan man tro på Jesus som sin frälsare utan helgelsen?
Kan man tro på Jesus som sin frälsare utan att vilja ta på sig korset och följa honom?
Jesus säger från Matteus: "Inte skall var och en som säger 'Herre, Herre' till mig komma in i himmelriket" (Matt 7)
Eller dessa som har en tro, men inte bryr sig om en av dessa minsta? (Matt 25)
Vad har ni för tankar kring detta? Blir man frälst genom tron? Eller är det för komplext att enbart säga det så?
tisdag 26 januari 2010
Gästblogg: Katolik vs protestant (Del 1)
Varför går diskussionerna snett mellan protestanter och katoliker? Jag skall försöka att reda ut litat av vad man menar, och varför man inte förstår varandra. Jag tror inte att det hela är så enkelt som ett litet missförstånd, om än med gigantiska konsekvenser. Det finns också tillräckligt många som har undersökt vad som ”egentligen” hände under 1500- och 1600-talen. Det jag skall försöka att ta reda på är vad man menar på ett litet djupare plan, och jag skall också antyda var man mest har olika infallsvinklar, respektive var klyftorna verkligen är djupa. Det finns naturligtvis kulturella och psykologiska aspekter på det hela, och det vore dumt att helt bortse ifrån det, eller att förneka det, men jag lämnar det ändå litet åt sidan i detta sammanhang.
Den första punkten gäller naturligtvis ”sola scriptura”, och de följande gäller, lika naturligt Maria och helgonen, sakramenten och kyrkans auktoritet. Jag skall snabbt gå igenom bakgrund och argument för respektive ståndpunkt, dock utan att gå riktigt till botten med alla möjligheter och problem. De protestantiska ståndpunkterna kommer jag att variera en smula, eftersom det skulle bli alltför omfattande att gå igenom alla debatter och spänningar som förekommer inom och mellan olika kyrkor och samfund, tillsammans med de skilda ståndpunkter och förhållningssätt som företräds av enskilda kristna. Jag kommer att vara lika ofullständig på den katolska sidan, där jag mestadels förbigår skillnader och strider inom kyrkan, mellan väst och olika ortodoxa eller orientaliska kyrkor, och olika åsikter som torgförs av enskilda klerker eller lekmän. Jag förbigår också att olika formuleringar kan haft skilda innebörder, och alltså uppfattats på olika sätt, i sina respektive historiska och kulturella sammanhang.
Litet om bakgrunden till, och den ursprungliga innebörden av, ”sola scriptura” kan kanske vara bra att påminna sig. Enligt Calvin och Luther är det ett av fem ”sola”. Dessa är:
1. Sola scriptura – endast skriften
2. Sola gratia – endast genom nåd
3. Sola fide – endast genom tro
4. Solos Christus – endast genom Kristus
5. Soli Deo gloria – endast Gud tillhör äran
Nr 2-5 har gott stöd i bibeln, inte minst genom Paulus skrifter, men de måste ändå ges en konkret innebörd för att inte bi motsägelsefulla. Vid reformationen var det inte innehållet som var kontroversiellt, utan vad det utelämnade. Senare har det kommit att tolkas på litet olika sätt, varav en del, som syns och hörs mycket, ger det hela en exklusiv, och uteslutande, innebörd. Till exempel brukar 3 tolkas som att vi inte behöver några goda gärningar, och detta trots att Paulus skriver och ber någon att visa sin tro utan gärningar. 4 kan tolkas som att kyrkan inte behövs, trots att Paulus skriver att kyrkan är Kristi kropp, osv. Jag ger mig inte längre in i polemik, utan konstaterar att det hela kan få en vettig innebörd om man anstränger sig, men att det tenderar att bli ganska tokigt om man använder det som grund för negativa ställningstaganden. De bibliska och tidigkyrkliga argumenten för ”sola scriptura”, som jag har sett, består i stort sett i att bibeltexter emellanåt refererar till andra bibeltexter, eller återger någon (t.ex. Jesus) som gör det, och att man bland de tidiga kristna argumenterade med texter som ingår i vår bibel, och emellanåt ansåg dessa mer auktoritativa än annat material.
Sola scriptura är än mer problematiskt, men innan jag berör det vill jag återge vad Luther och Calvin menade. De sade att det finns minst 4 saker som detta innebär och grundar sig på:
1. Skriftens nödvändighet
2. Skriftens auktoritet
3. Skriftens tillräcklighet
4. Skriftens klarhet
1 och 2 är ganska okontroversiella, medan 3 och 4 är betydligt mer svårhanterliga. 3 kan t.ex. tolkas som en munkavle på Gud, och 4 kan man undra över när man betänker hur många tolkningsvarianter som presenterats hittills. Ytterliggare problem tillstöter när man inte är överens om vilka böcker som är bibliska, och vem som har bestämt att det skall vara just de böckerna, med vilken auktoritet, och i just den versionen. 4 behövs emellertid för att förkasta kyrkans auktoritet. Om bibeln inte är klar och självförklarande finns det ju någon tolkning som är bättre än andra, och då blir frågan vilken och varför. Lösningen brukar vara att var och en, enskilt eller i grupp, läser under den helige andes ledning. Frågan skulle kunna ställas om det hela har stöd i bibeln, men det blir en inom-protestantisk diskussion.
Även om nu innebörden av begreppet är något oklar, ligger det (i egen tolkning) för många protestanter så nära en självklar sanning som man kan komma. Man kan t.ex. få höra att varje kristen kyrka måste grunda sig på bibeln. Utifrån en sådan förståelse ser man ganska naturligt på katolska kyrkan som en stor koloss, som visserligen har bibeln, men med en lång rad av tillägg och avvikelser, och på en lång rad områden sina bestämda tolkningar, vilka kan avvisas med för ändamålet lämpliga urval av skriftställen.
Om nu protestanter ser på den katolska kyrkan som en samling kristna som kommit på avvägar genom olika tillägg eller avvikelser, så ser ofta katoliker på motsvarande sätt på protestanter. Dels är det förhållandevis lätt att se att nästan alla protestantiska läror bygger på en selektiv bibelläsning, dvs. någon form av tolkning och prioritering som är beroende av tidsanda och kultur, och kanske även av personen som står för den. Man anser ofta att protestanter mer låter sig ledas av den heliga tidsandan än av den Helige Ande. Men framför allt ser man att den protestantiska kritiken totalt missar sitt mål.
Ur katolsk synvinkel ser det i stället ut ungefär så här. Det hela handlar om tro, och om gemenskap med Gud. Vi får bli lemmar i Kristi kropp, Gud kommer oss till mötes på alla sätt som är möjliga, inte minst genom sakramenten, där vi blir rentvådda från våra synder och får förenas med Kristi Kropp och Blod. Dessutom talar Gud till oss genom hela skapelsen, men särskilt genom kyrkan, och alldeles speciellt genom prästerna när de firar sakramenten. Han gav apostlarna ett särskilt uppdrag, som förs vidare och fullföljs genom biskoparna. Dessutom får vi höra hans röst och lyssna till hans ord när vi läser ur bibeln. Gud kommer oss till mötes i det stora, liksom i det lilla, och framför allt i våra hjärtan. Han vill förena sig med oss, och oss med sig. Det viktiga är tron – att leva i gemenskap med Gud, vilket man gör i sitt dagliga liv, i församlingen, i den privata bönen, i liturgin, genom att lyssna till Guds ord och reflektera över det samt, alldeles särskilt, i sakramenten. Ur detta tar protestanterna endast bibeln, ”sola scriptura”, och gärna gör tolkningsfrågor till ett huvudtema. Ur katolsk synvinkel framstår ofta protestanters bön som ”privat” till skillnad från liturgin, då vi som Kristi kropp fullgör hans uppdrag (mässa av missio[n]), förenar oss med honom och frambär det rena och fullkomliga offret inför Fadern. Det är absolut inget fel med privat bön, men är det tillräckligt?
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att protestanter ser att katoliker gör många tillägg och avvikelser, medan katoliker anser att protestanter missar det mesta i gemenskapen med Gud, och endast tar hans ord, med vilket de gör vad som helst – många gånger ”bevisar” de att något är rätt eller fel, påbjudet eller förbjudet. Det är inte konstigt att det blir svårt att förstå varandra.
Jag kommer i några kommande artiklar att försöka belysa vad skillnaderna i tankemönster får för konsekvenser, och var de dyker upp. Nästa artikel kommer att handla om helgonen, utom Maria. Eftersom hon är så väldigt speciell, och hennes roll och betydelse inte kan överskattas hänvisar jag i stället till en tidigare artikel. Den därefter följande artikeln kommer att handla om kyrkan och sakramenten, varefter jag tar upp frågan om kyrkan och de särskilda kallelserna, och till sist avsluta med en kulturell och filosofisk reflektion, där det hela kommer att sammanfattas.
Stefan Herczfeld
Den första punkten gäller naturligtvis ”sola scriptura”, och de följande gäller, lika naturligt Maria och helgonen, sakramenten och kyrkans auktoritet. Jag skall snabbt gå igenom bakgrund och argument för respektive ståndpunkt, dock utan att gå riktigt till botten med alla möjligheter och problem. De protestantiska ståndpunkterna kommer jag att variera en smula, eftersom det skulle bli alltför omfattande att gå igenom alla debatter och spänningar som förekommer inom och mellan olika kyrkor och samfund, tillsammans med de skilda ståndpunkter och förhållningssätt som företräds av enskilda kristna. Jag kommer att vara lika ofullständig på den katolska sidan, där jag mestadels förbigår skillnader och strider inom kyrkan, mellan väst och olika ortodoxa eller orientaliska kyrkor, och olika åsikter som torgförs av enskilda klerker eller lekmän. Jag förbigår också att olika formuleringar kan haft skilda innebörder, och alltså uppfattats på olika sätt, i sina respektive historiska och kulturella sammanhang.
Litet om bakgrunden till, och den ursprungliga innebörden av, ”sola scriptura” kan kanske vara bra att påminna sig. Enligt Calvin och Luther är det ett av fem ”sola”. Dessa är:
1. Sola scriptura – endast skriften
2. Sola gratia – endast genom nåd
3. Sola fide – endast genom tro
4. Solos Christus – endast genom Kristus
5. Soli Deo gloria – endast Gud tillhör äran
Nr 2-5 har gott stöd i bibeln, inte minst genom Paulus skrifter, men de måste ändå ges en konkret innebörd för att inte bi motsägelsefulla. Vid reformationen var det inte innehållet som var kontroversiellt, utan vad det utelämnade. Senare har det kommit att tolkas på litet olika sätt, varav en del, som syns och hörs mycket, ger det hela en exklusiv, och uteslutande, innebörd. Till exempel brukar 3 tolkas som att vi inte behöver några goda gärningar, och detta trots att Paulus skriver och ber någon att visa sin tro utan gärningar. 4 kan tolkas som att kyrkan inte behövs, trots att Paulus skriver att kyrkan är Kristi kropp, osv. Jag ger mig inte längre in i polemik, utan konstaterar att det hela kan få en vettig innebörd om man anstränger sig, men att det tenderar att bli ganska tokigt om man använder det som grund för negativa ställningstaganden. De bibliska och tidigkyrkliga argumenten för ”sola scriptura”, som jag har sett, består i stort sett i att bibeltexter emellanåt refererar till andra bibeltexter, eller återger någon (t.ex. Jesus) som gör det, och att man bland de tidiga kristna argumenterade med texter som ingår i vår bibel, och emellanåt ansåg dessa mer auktoritativa än annat material.
Sola scriptura är än mer problematiskt, men innan jag berör det vill jag återge vad Luther och Calvin menade. De sade att det finns minst 4 saker som detta innebär och grundar sig på:
1. Skriftens nödvändighet
2. Skriftens auktoritet
3. Skriftens tillräcklighet
4. Skriftens klarhet
1 och 2 är ganska okontroversiella, medan 3 och 4 är betydligt mer svårhanterliga. 3 kan t.ex. tolkas som en munkavle på Gud, och 4 kan man undra över när man betänker hur många tolkningsvarianter som presenterats hittills. Ytterliggare problem tillstöter när man inte är överens om vilka böcker som är bibliska, och vem som har bestämt att det skall vara just de böckerna, med vilken auktoritet, och i just den versionen. 4 behövs emellertid för att förkasta kyrkans auktoritet. Om bibeln inte är klar och självförklarande finns det ju någon tolkning som är bättre än andra, och då blir frågan vilken och varför. Lösningen brukar vara att var och en, enskilt eller i grupp, läser under den helige andes ledning. Frågan skulle kunna ställas om det hela har stöd i bibeln, men det blir en inom-protestantisk diskussion.
Även om nu innebörden av begreppet är något oklar, ligger det (i egen tolkning) för många protestanter så nära en självklar sanning som man kan komma. Man kan t.ex. få höra att varje kristen kyrka måste grunda sig på bibeln. Utifrån en sådan förståelse ser man ganska naturligt på katolska kyrkan som en stor koloss, som visserligen har bibeln, men med en lång rad av tillägg och avvikelser, och på en lång rad områden sina bestämda tolkningar, vilka kan avvisas med för ändamålet lämpliga urval av skriftställen.
Om nu protestanter ser på den katolska kyrkan som en samling kristna som kommit på avvägar genom olika tillägg eller avvikelser, så ser ofta katoliker på motsvarande sätt på protestanter. Dels är det förhållandevis lätt att se att nästan alla protestantiska läror bygger på en selektiv bibelläsning, dvs. någon form av tolkning och prioritering som är beroende av tidsanda och kultur, och kanske även av personen som står för den. Man anser ofta att protestanter mer låter sig ledas av den heliga tidsandan än av den Helige Ande. Men framför allt ser man att den protestantiska kritiken totalt missar sitt mål.
Ur katolsk synvinkel ser det i stället ut ungefär så här. Det hela handlar om tro, och om gemenskap med Gud. Vi får bli lemmar i Kristi kropp, Gud kommer oss till mötes på alla sätt som är möjliga, inte minst genom sakramenten, där vi blir rentvådda från våra synder och får förenas med Kristi Kropp och Blod. Dessutom talar Gud till oss genom hela skapelsen, men särskilt genom kyrkan, och alldeles speciellt genom prästerna när de firar sakramenten. Han gav apostlarna ett särskilt uppdrag, som förs vidare och fullföljs genom biskoparna. Dessutom får vi höra hans röst och lyssna till hans ord när vi läser ur bibeln. Gud kommer oss till mötes i det stora, liksom i det lilla, och framför allt i våra hjärtan. Han vill förena sig med oss, och oss med sig. Det viktiga är tron – att leva i gemenskap med Gud, vilket man gör i sitt dagliga liv, i församlingen, i den privata bönen, i liturgin, genom att lyssna till Guds ord och reflektera över det samt, alldeles särskilt, i sakramenten. Ur detta tar protestanterna endast bibeln, ”sola scriptura”, och gärna gör tolkningsfrågor till ett huvudtema. Ur katolsk synvinkel framstår ofta protestanters bön som ”privat” till skillnad från liturgin, då vi som Kristi kropp fullgör hans uppdrag (mässa av missio[n]), förenar oss med honom och frambär det rena och fullkomliga offret inför Fadern. Det är absolut inget fel med privat bön, men är det tillräckligt?
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att protestanter ser att katoliker gör många tillägg och avvikelser, medan katoliker anser att protestanter missar det mesta i gemenskapen med Gud, och endast tar hans ord, med vilket de gör vad som helst – många gånger ”bevisar” de att något är rätt eller fel, påbjudet eller förbjudet. Det är inte konstigt att det blir svårt att förstå varandra.
Jag kommer i några kommande artiklar att försöka belysa vad skillnaderna i tankemönster får för konsekvenser, och var de dyker upp. Nästa artikel kommer att handla om helgonen, utom Maria. Eftersom hon är så väldigt speciell, och hennes roll och betydelse inte kan överskattas hänvisar jag i stället till en tidigare artikel. Den därefter följande artikeln kommer att handla om kyrkan och sakramenten, varefter jag tar upp frågan om kyrkan och de särskilda kallelserna, och till sist avsluta med en kulturell och filosofisk reflektion, där det hela kommer att sammanfattas.
Stefan Herczfeld
söndag 3 januari 2010
Fanns det rättfärdiga?
"Varför äter er mästare med publikaner och syndare?" Jesus hörde det och sade: "Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Gå och lär er vad detta ord betyder: Jag vill se barmhärtighet, inte offer.* Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare." (Matt 9:12-13)
Dessa verser har jag ofta funderat på..
Fanns det människor som var rättfärdiga innan Jesus kom? Om det gjorde det, hur påverkar detta synen på korset för oss? En del säger ju att Jesus gör oss rättfärdiga genom sin gärning på korset. Och att allt bara var misär innan Jesus kom. Och att ingen kunde vara rättfärdig i Guds ögon.. Och att Jesu verk på korset gör oss helt rättfärdiga.
Eller tolkar vi bara ordet "rättfärdig" på fel sätt.. Fanns det kanske människor som hade hjärtat på rätt ställe, och insåg sin synd redan innan Jesus verk på korset? Det bör det ha funnits.
Jesus säger till Natanael, att han är en sann Israelit. Han har inget svek i sig.
Det är så lätt att man fokuserar på Paulus och Jesus kritik emot vissa skriftlärda, och bildar sig en uppfattning om att alla var onda och ville frälsa sig själva.. Man kan lätt få uppfattningen att alla fariseer var högmodiga självfrälsare, som inte förstod något alls om frälsningen. Läser man Paulus texter utan att förstå sammanhanget kan det lätt uppstå problem kring detta. En del samfund har byggt hela sin teologi kring just detta. Dvs människans uselhet som grund för teologin.
Vad tror ni.. Fanns det rättfärdiga människor innan Jesu död på korset? Eller vad menas egentligen med rättfärdighet. Fokuserar vi för mycket på Paulus ord om att ingen kan vara rättfärdig med sina gärningar? Det finns ju en del Rabbiner som kritiserar Paulus ord om Judendomen.. Och att man inte alls ser sig själv som rättfärdiga på det sätt som Paulus beskriver om i breven. Man menar att han övertolkat fariseernas läror, och att Paulus helt bortsett på hur Israels folk står under Guds nåd. Dvs att trots Israels synder, så överger inte Herren sitt folk.. Rabbinerna menar då att Paulus kritik inte är helt relevant för en Jude. Paulus kritiserar snarare en aristokratisk sida av Judendomen i sina brev, dvs maktgalna överstepräster som allierat sig med Romarriket. Men i själva verket så finns det inte fog för att alla grenar inom fariseeismen var så som Paulus beskriver.
Och därför fanns det ärliga och rättfärdiga människor som hade hjärtat på rätt ställe innan Jesus kom till oss. Och därför stämmer Jesus ord från citaten från Matteus 9.
Eller?
Dessa verser har jag ofta funderat på..
Fanns det människor som var rättfärdiga innan Jesus kom? Om det gjorde det, hur påverkar detta synen på korset för oss? En del säger ju att Jesus gör oss rättfärdiga genom sin gärning på korset. Och att allt bara var misär innan Jesus kom. Och att ingen kunde vara rättfärdig i Guds ögon.. Och att Jesu verk på korset gör oss helt rättfärdiga.
Eller tolkar vi bara ordet "rättfärdig" på fel sätt.. Fanns det kanske människor som hade hjärtat på rätt ställe, och insåg sin synd redan innan Jesus verk på korset? Det bör det ha funnits.
Jesus säger till Natanael, att han är en sann Israelit. Han har inget svek i sig.
Det är så lätt att man fokuserar på Paulus och Jesus kritik emot vissa skriftlärda, och bildar sig en uppfattning om att alla var onda och ville frälsa sig själva.. Man kan lätt få uppfattningen att alla fariseer var högmodiga självfrälsare, som inte förstod något alls om frälsningen. Läser man Paulus texter utan att förstå sammanhanget kan det lätt uppstå problem kring detta. En del samfund har byggt hela sin teologi kring just detta. Dvs människans uselhet som grund för teologin.
Vad tror ni.. Fanns det rättfärdiga människor innan Jesu död på korset? Eller vad menas egentligen med rättfärdighet. Fokuserar vi för mycket på Paulus ord om att ingen kan vara rättfärdig med sina gärningar? Det finns ju en del Rabbiner som kritiserar Paulus ord om Judendomen.. Och att man inte alls ser sig själv som rättfärdiga på det sätt som Paulus beskriver om i breven. Man menar att han övertolkat fariseernas läror, och att Paulus helt bortsett på hur Israels folk står under Guds nåd. Dvs att trots Israels synder, så överger inte Herren sitt folk.. Rabbinerna menar då att Paulus kritik inte är helt relevant för en Jude. Paulus kritiserar snarare en aristokratisk sida av Judendomen i sina brev, dvs maktgalna överstepräster som allierat sig med Romarriket. Men i själva verket så finns det inte fog för att alla grenar inom fariseeismen var så som Paulus beskriver.
Och därför fanns det ärliga och rättfärdiga människor som hade hjärtat på rätt ställe innan Jesus kom till oss. Och därför stämmer Jesus ord från citaten från Matteus 9.
Eller?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)