Jag fick den frågan härförleden. I förstone verkade frågan enkel. Vi har alltid haft dem. Men det räcker kanske inte riktigt.
Jag tror att den grundläggande historien är ganska välbekant. Och att den innehåller ett moment som är mer svårsmält för protestanter, varför jag tar det litet mer tydligt.
I den tidiga kyrkan var man allt annat än klar över vad som händer med dem som dör. En vanlig uppfattning var att man hamnade någonstans, där man fick vänta på att Jesus skulle komma tillbaks, vilket man trodde skulle ske inom en snar framtid. Man var klar över att det skulle vara en köttslig uppståndelse, och ganska snart kom de förutsägbara diskussionerna igång om hur det praktiskt skulle gå till. Paulus verkar ganska störd över de debatterna, liksom han avvisar att de som dör innan Jesus kommer tillbaks skulle missa något.
Detta var emellertid inte den enda uppfattningen. Man kom ihåg att döda hade uppstått och visat sig i Jerusalem när Jesus dog, liksom Stefanos syn när han stenades. Från skrifterna visste man att Henok och Elias var i himmelen. De flesta "visste" också att Moses var där, även om den skriften så småningom varken kom med i den hebreiska bibeln (man tog med en grekisk bok - Daniel - trots att den inte fyllde kriterierna eftersom protesterna blev för starka, men det berättar jag mer om en annan gång), eller i den version som de flesta kristna använde. Vidare antog man att patriarkerna och några till var där.
En av de stora knäckfrågorna var hur det kommande riket skulle se ut. De flesta väntade på något jordiskt. Hela tidsandan hade sedan något århundrade varit apokalyptisk. Det tog ett tag att ställa om till en himmelsk förväntan. Den jordiska förväntan fick en knäck som den inte hämtade sig ifrån när Jerusalem förstördes, eller åtminstone när tiden gick och det inte hände något. Under decennierna som följde närmast kastades de kristna ut ifrån synagogorna, och blev tvungna att försöka klara sig själva, och frågan om vad som hände när man dör blev mer akut att besvara.
Ett första konkret svar ligger i det som kan vara en stötesten för en del protestanter, nämligen att vi förenas i Kristi kropp i Kyrkan, men också med hans själ (det eviga livet). Att fullständigt förenas med honom är alltså målet, och frälsningens innebörd. Det är i den föreningen som vi kan dela hans seger. Föreningen ansågs fullkomlig om man delade hans död. Flera gånger i breven läser vi hur man är glad för att få lida för Kristi skull, och det ultimata lidandet är naturligtvis döden. Segerkransen väntar! Om man nu är förenad med Kristus, så kommer man säkert direkt till himmelen. Väntan blir något för de andra... Så tidig är alltså läran om skärselden, fast den egentligen är ännu äldre, eftersom Judarna bad för de avlidna, vilket är meningslöst om man kommer direkt till himmelen eller till helvetet.
De första helgonen var alltså de första martyrerna. Det utvecklade sig åt två olika håll. Det ena hållet var att en människa som hade "bestått provet" och inte tvekat att ge sitt liv, men där avrättningen blivit inställd av något skäl. Dessa människor hade ju visat samma offervilja, och var därför lika nära förenade med Kristus. De kom att kallas för bekännare. På sina håll kom de att orsaka en del problem, eftersom de konkurrerade om auktoritet. Det hela försvann emellertid när förföljelserna upphörde. Det andra hållet i utvecklingen var att en människa kunde ge sitt liv helt och hållet till Gud, utan att någon ville mörda henne eller honom. Det är den moderna förståelsen av helgon.
Från början var det varje biskop som kunde förklara någon för helig, dvs. att vederbörande redan finns i himmelen hos Gud. Efter ett antal tveksamma fall införde man mer formella prövningar, och centraliserade processerna.
Kyrkans centrala ledning, dvs. påvarna, har mestadels varit restriktiva, och inte särskilt intresserade av att få fler helgon, och även om t.ex. Johannes Paulus II hade en annan inställning, så mildrade han inte kraven. Det största trycket har alltid kommit ifrån vanligt folk. En annan grupp som gärna velat få fler helgon har varit missionärer, som velat förankra kyrkan på den nya platsen, vilket förklarar varför vi i Norden ganska snart fick våra helgonkungar: Erik, Knut och Olav.
I den tidiga kyrkan firade man minnesdagar vid martyrernas gravar, och gjorde ganska snart erfarenheten att förbönerna verkade vara särskilt effektiva på deras dödsdagar. Som vanligt var ledarna tveksamma, och saktfärdiga i att tillmötesgå önskemålen om formalisering av firandena. Bråttom fick de först när de upptäckte att det hela växte ut spontant om de inte själva gjorde något.
1000 år senare, när kristendomen fick fotfäste i Norden var problemet ett annat. Man vävde in allsköns allmän mytologi i helgonlegenderna, och en del blev ganska tveksamt som kristna förebilder, även om fernissan alltid fanns där.
I våra dagar har vi fått se att helgonen är människor som lever mitt ibland oss, som t.ex. Maria Hesselblad, eller Moder Theresa av Calcutta. Det är människor som på ett radikalt sätt förmår att ge sig till Gud. Det är människor som vi kan förstå och identifiera oss med. Det är människor som visar oss vägen.
För att knyta ihop det hela, så är vi lemmar i Kristi Kropp, vilket vi inte slutar att vara i och med att vår tid på jorden är ute. Alla kan vi be för varandra, och de som redan skådar Gud kan göra det på ett alldeles särskilt sätt. Att vi är lemmar i hans kropp innebär också att vi skall göra hans gärningar, fullgöra hans uppdrag. Det kan vi inte klara på egen hand, eller av egen kraft.
De avgörande problemen för evangelikala protestanter ligger i följande:
1) i princip inget av detta finns med i bibeln
2) man har en individualistisk hållning, där gemenskapen blir abstrakt - det är mest fråga om Jag, Gud och Bibeln, vilket gör att helgonen kommer emellan
3) det blir rörigt med frälsningsläran, eftersom man strikt skiljer mellan tid och evighet, dvs. klipper alla band mellan himmel och jord, utom Gud själv
4) man har oftast inte funderat över vad Jesus menar med att vi kommer att för lön eller straff för våra gärningar, utan antar att det blir lika för alla, varför det är nonsens med att en del människor är särskilt heliga inför Gud - de kan ha gjort viktiga saker som vi uppskattar och kommer ihåg, men...
måndag 27 september 2010
söndag 26 september 2010
Film om konverering
Blir mycket filmer nu.. Men denne herres resa påminner mycket om min egen..
Värt att se.
lördag 25 september 2010
Bibelverser
Jag satt och läste lite i bibeln i morse från Kolosserbrevet. Och dessa verser nedanför berörde mig särskilt. Tänkte att det kanske kunde vara värt för er att begrunda Paulus förböner här..
"Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud.
Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga, och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen" (Kol 1:9-18)
"Från den dag då vi fick höra detta har vi därför ständigt bett för er. Vår bön är att ni skall fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och insikt, så att ni kan leva värdigt Herren och på allt sätt behaga honom med alla slags goda gärningar när ni bär frukt och växer till i kunskapen om Gud.
Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid och med glädje vara uthålliga och tålmodiga, och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen" (Kol 1:9-18)
lördag 18 september 2010
Litet avkortad fortsättning kring Maria
Jag funderade tidigare på att skriva litet kring Maria, utifrån vad det innebär att vara människa. Jag har vänt och vridit på frågan några varv, och kommit fram till att det just nu blir litet för omfattande att utveckla en antropologi så långt att vi kan dra bestämda slutsatser.
Frågan vad det innebär att vara människa kan i alla fall vara värd att fundera kring. Att människan är ett djur, med egenskaper som gör att vi kan jämföras med andra djur är klart, men det säger ingenting om innebörden av att vara människa. Samma sak kan sägas om alla naturvetenskapliga sätt att närma sig frågan. Om vi vänder på det och undrar vad som skiljer oss från andra blir det inte heller helt enkelt. Många försök att gå den vägen landar på intellektuella förmågor, och strandar på att inte alla människor besitter dem. Anledningarna varierar, men den kanske tydligaste situationen är att betrakta en människa som ligger i koma.
Som kristna vet vi att det hela beror på att Gud har skapat oss till något annat än djur. Vi har något gudomligt i oss. Vi kan söka djupare mening i tillvaron. Vi kan i viss utsträckning bemästra den. Vi har också en moral, dvs. en uppfattning om gott och ont, rätt och fel i djupare mening. Vi kan försöka forma vår omgivning och våra relationer efter detta. I Psaltaren 8:6 står det ”du gjorde honom (människan) nästan till en Gud”. Samtidigt är det en oöverstiglig skillnad mellan att vara skapare och att vara skapad. Vi finner oss alltså i denna svårtydbara situation. Att vara nästan som Gud, men samtidigt oändligt långt ifrån att vara som Gud. Man frestas att frustrerat fråga: ”hur är det egentligen?”. Vissa kristna betonar skillnaden, medan de traditionella svarar både och.
Vi är skapade till att vara Guds avbild. Till man och kvinna skapade han oss. Men historien visar att det är alltför lätt att mena att det egentligen i första hand är ”till man” som avses, och att kvinnan är ett nödvändigt komplement, on ofullständig nästan-man, dvs. egentligen inte fullt ut människa. Tanken har seglat fram också i katolska kretsar. Visserligen ger bibeln några tydliga passager som säger att det synsättet är fel, men när man bläddrar igenom skrifterna hittar man män, män och ännu fler mer eller mindre gamla gubbar. Läser man litet närmare så finner man att varje gång Gud uppenbarar sig, så är det i mansgestalt, så det är kanske inte omöjligt att förstå varför tanken har uppkommit. I det sammanhanget är det värt att fundera över varför den främsta av alla skapade är en kvinna. Ingen annan har haft en så stor uppgift: att bära Jesus inom sig, att ta hand om honom och fostra honom, och att lida med honom. Hon är den som allra djupast är förenad med honom. Det innebär att hon är en förebild för oss alla, och kanske allra mest för prästerna (sic!).
Det innebär vidare att vi inte fullt ut kan förstå vad det innebär att vara människa enbart genom att fundera över Jesus som förebild. De flesta kommer förr eller senare till att det inte fungerar, eftersom han hade andra förutsättningar, eller liknande argument. Det är då Maria ger fullheten. Hon är den som först, och främst av alla, ger sig helt och hållet, och av fri vilja, åt Gud. Utan henne kan vi alltså inte tillfredsställande förstå vad vi är skapade till att vara…
Frågan vad det innebär att vara människa kan i alla fall vara värd att fundera kring. Att människan är ett djur, med egenskaper som gör att vi kan jämföras med andra djur är klart, men det säger ingenting om innebörden av att vara människa. Samma sak kan sägas om alla naturvetenskapliga sätt att närma sig frågan. Om vi vänder på det och undrar vad som skiljer oss från andra blir det inte heller helt enkelt. Många försök att gå den vägen landar på intellektuella förmågor, och strandar på att inte alla människor besitter dem. Anledningarna varierar, men den kanske tydligaste situationen är att betrakta en människa som ligger i koma.
Som kristna vet vi att det hela beror på att Gud har skapat oss till något annat än djur. Vi har något gudomligt i oss. Vi kan söka djupare mening i tillvaron. Vi kan i viss utsträckning bemästra den. Vi har också en moral, dvs. en uppfattning om gott och ont, rätt och fel i djupare mening. Vi kan försöka forma vår omgivning och våra relationer efter detta. I Psaltaren 8:6 står det ”du gjorde honom (människan) nästan till en Gud”. Samtidigt är det en oöverstiglig skillnad mellan att vara skapare och att vara skapad. Vi finner oss alltså i denna svårtydbara situation. Att vara nästan som Gud, men samtidigt oändligt långt ifrån att vara som Gud. Man frestas att frustrerat fråga: ”hur är det egentligen?”. Vissa kristna betonar skillnaden, medan de traditionella svarar både och.
Vi är skapade till att vara Guds avbild. Till man och kvinna skapade han oss. Men historien visar att det är alltför lätt att mena att det egentligen i första hand är ”till man” som avses, och att kvinnan är ett nödvändigt komplement, on ofullständig nästan-man, dvs. egentligen inte fullt ut människa. Tanken har seglat fram också i katolska kretsar. Visserligen ger bibeln några tydliga passager som säger att det synsättet är fel, men när man bläddrar igenom skrifterna hittar man män, män och ännu fler mer eller mindre gamla gubbar. Läser man litet närmare så finner man att varje gång Gud uppenbarar sig, så är det i mansgestalt, så det är kanske inte omöjligt att förstå varför tanken har uppkommit. I det sammanhanget är det värt att fundera över varför den främsta av alla skapade är en kvinna. Ingen annan har haft en så stor uppgift: att bära Jesus inom sig, att ta hand om honom och fostra honom, och att lida med honom. Hon är den som allra djupast är förenad med honom. Det innebär att hon är en förebild för oss alla, och kanske allra mest för prästerna (sic!).
Det innebär vidare att vi inte fullt ut kan förstå vad det innebär att vara människa enbart genom att fundera över Jesus som förebild. De flesta kommer förr eller senare till att det inte fungerar, eftersom han hade andra förutsättningar, eller liknande argument. Det är då Maria ger fullheten. Hon är den som först, och främst av alla, ger sig helt och hållet, och av fri vilja, åt Gud. Utan henne kan vi alltså inte tillfredsställande förstå vad vi är skapade till att vara…
torsdag 16 september 2010
Varför är du katolik?
Jag får ofta den frågan av många av mina protestantiska vänner.
Jag försöker ofta leda in debatten på vart auktoriteten finns idag, och kanoniseringarna av bibeln. Det väcker ofta en "aha" upplevelse hos många.
Jag märker att många inte alls har tänkt i dessa banor som jag själv gjort. Ofta använder folk argumentet, "det är Guds ord, punkt slut, varför gräva i det"
Alla verkar inte ha det behovet att veta hur kanoniseringarna gick till, och med vilken auktoritet detta gjordes. Eller hur olika dogmer fastslagits. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på mig som vill ta reda på sånt här.. Det kanske hade varit enklarare att inte bry sig så mycket om vissa saker.
Men o andra sidan, så var min första tanke när jag läste bibeln som nykristen. Varför är just dessa böcker med i nya testamentet. Jag vill liksom inte sluta söka efter sanningen bara för den sakens skull.
Den kristna tron måste vara sann, annars vore det absurt att vara kristen. Jag vill veta varför dessa böcker finns med i bibeln, och vilka som hade auktoritet att bestämma det. Och var finns den auktoriteten idag. Den är en aspekt som fört mig till den katolska kyrkan.
Ofta får man svaret att tron skall vara fri från religösitet. Och ett slags apostlagärningarna ideal skall råda i den kristna tron. Då hade man minsann inga kyrkobyggnader, utan tron levdes ut i hemförsamlingar. Och att så skall den kristna tron levas.
Man ser ofta den katolska kyrkan som en gigantisk instans som påminner om en fariseeisk religion. Och man kan inte förstå hur jag vill vara en del av denna apparat. Tron är ju så enkel och barnslig. Det behövs inga stadgar och regler, vi har ju den helige ande i våra liv så talar om för oss vad som är rätt och fel.
Som katolik svarar jag då att man läser bibeln selektivt, och försöker upprepa en rörelse som redan varit i den unga kyrkan. Det är en orealistisk tanke och leder ofta till splittring och oenighet. Det såg vi även i den tidiga kyrkan med olika geografiska hemförsamlingar. Enhet och dogmer är ett måste för att hålla i hop en växande skara av kristna människor.
Det jag finner i den katolska kyrkan, är en kyrka som håller ihop. Som förvaltar något, som inte anpassar sig till tidsandan. Det är synd att inte fler upptäcker det.
Jag märker också att man har förutfattade meningar om vad vi tror på. Även om jag delger hur vi tror, så verkar man fortsätta på sin egen linje om hur vi tror.
Givetvis finns det andliga aspekter också, som fört mig till kyrkan.
Min första möte nmed Gud satte djupa spår i mig, min första mässa upplevde jag samma sak. Det gick inte att fly ifrån det. Jag blev drabbad av Gud. Det går inte att fly ifrån.
Givetvis är det svårt att debattera sådant. Att sätta ord på på saker man upplevt i sitt inre.
Skriv gärna era tankar om detta..
Jag försöker ofta leda in debatten på vart auktoriteten finns idag, och kanoniseringarna av bibeln. Det väcker ofta en "aha" upplevelse hos många.
Jag märker att många inte alls har tänkt i dessa banor som jag själv gjort. Ofta använder folk argumentet, "det är Guds ord, punkt slut, varför gräva i det"
Alla verkar inte ha det behovet att veta hur kanoniseringarna gick till, och med vilken auktoritet detta gjordes. Eller hur olika dogmer fastslagits. Ibland undrar jag om det är mig det är fel på mig som vill ta reda på sånt här.. Det kanske hade varit enklarare att inte bry sig så mycket om vissa saker.
Men o andra sidan, så var min första tanke när jag läste bibeln som nykristen. Varför är just dessa böcker med i nya testamentet. Jag vill liksom inte sluta söka efter sanningen bara för den sakens skull.
Den kristna tron måste vara sann, annars vore det absurt att vara kristen. Jag vill veta varför dessa böcker finns med i bibeln, och vilka som hade auktoritet att bestämma det. Och var finns den auktoriteten idag. Den är en aspekt som fört mig till den katolska kyrkan.
Ofta får man svaret att tron skall vara fri från religösitet. Och ett slags apostlagärningarna ideal skall råda i den kristna tron. Då hade man minsann inga kyrkobyggnader, utan tron levdes ut i hemförsamlingar. Och att så skall den kristna tron levas.
Man ser ofta den katolska kyrkan som en gigantisk instans som påminner om en fariseeisk religion. Och man kan inte förstå hur jag vill vara en del av denna apparat. Tron är ju så enkel och barnslig. Det behövs inga stadgar och regler, vi har ju den helige ande i våra liv så talar om för oss vad som är rätt och fel.
Som katolik svarar jag då att man läser bibeln selektivt, och försöker upprepa en rörelse som redan varit i den unga kyrkan. Det är en orealistisk tanke och leder ofta till splittring och oenighet. Det såg vi även i den tidiga kyrkan med olika geografiska hemförsamlingar. Enhet och dogmer är ett måste för att hålla i hop en växande skara av kristna människor.
Det jag finner i den katolska kyrkan, är en kyrka som håller ihop. Som förvaltar något, som inte anpassar sig till tidsandan. Det är synd att inte fler upptäcker det.
Jag märker också att man har förutfattade meningar om vad vi tror på. Även om jag delger hur vi tror, så verkar man fortsätta på sin egen linje om hur vi tror.
Givetvis finns det andliga aspekter också, som fört mig till kyrkan.
Min första möte nmed Gud satte djupa spår i mig, min första mässa upplevde jag samma sak. Det gick inte att fly ifrån det. Jag blev drabbad av Gud. Det går inte att fly ifrån.
Givetvis är det svårt att debattera sådant. Att sätta ord på på saker man upplevt i sitt inre.
Skriv gärna era tankar om detta..
fredag 3 september 2010
Korta nyheter
Astronomer har funnit vattenånga i avlägsna stjärnor, vilket innebär att man får ändra om sina teorier om universums tillkomst.
Sånt här tycker jag är intressant.
Artikel
Lyssna i P1
Första katolska högskolan i Sverige invigs i Uppsala. Det hade varit intressant att studera där.. Spännande iaf.
Det här är första gången sedan reformationen på 1500-talet som en katolsk utbildningsinstitution får akademiska examensrättigheter i Sverige.
Artikel
Sånt här tycker jag är intressant.
Artikel
Lyssna i P1
Första katolska högskolan i Sverige invigs i Uppsala. Det hade varit intressant att studera där.. Spännande iaf.
Det här är första gången sedan reformationen på 1500-talet som en katolsk utbildningsinstitution får akademiska examensrättigheter i Sverige.
Artikel
torsdag 2 september 2010
Den bräckliga tron
Ibland så är min tro väldigt svag. Som om att den inte räcker till.. Jag lyckas ibland övertyga mig själv att jag inte fixar att vara kristen, att jag inte pallar att följa Gud..
Ibland känns Gud så långt borta, helt tyst.
Gud var är du?
Hur jag kunna följa någon som är så tyst?
Varför skall jag värja mig mot syndens synliga lockelser och istället följa dig?
Varför föds jag till denna värld med en lockelse till syndens frukter?
varför kan jag inte välja din väg?
Varför kan jag inte vara den som jag i mitt inre vill vara?
Detta är hädiska ord som mitt hjärta talar.
David bad sådana böner till Gud också, det känns ibland befriande att en stor profet också kände så.
"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
3Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro." (Psalm 22)
Ibland känns det dock som att jag kommer Gud som mest nära i dessa innersta ärliga böner från hjärtat. Det är märkligt att jag upplever det så. Egentligen så är dessa tankar rent ut sagt bedrövliga och skamliga. Men det tar ju dock inte ifrån mig att jag faktiskt känner så.
Ibland känns Gud så långt borta, helt tyst.
Gud var är du?
Hur jag kunna följa någon som är så tyst?
Varför skall jag värja mig mot syndens synliga lockelser och istället följa dig?
Varför föds jag till denna värld med en lockelse till syndens frukter?
varför kan jag inte välja din väg?
Varför kan jag inte vara den som jag i mitt inre vill vara?
Detta är hädiska ord som mitt hjärta talar.
David bad sådana böner till Gud också, det känns ibland befriande att en stor profet också kände så.
"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
3Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro." (Psalm 22)
Ibland känns det dock som att jag kommer Gud som mest nära i dessa innersta ärliga böner från hjärtat. Det är märkligt att jag upplever det så. Egentligen så är dessa tankar rent ut sagt bedrövliga och skamliga. Men det tar ju dock inte ifrån mig att jag faktiskt känner så.
onsdag 1 september 2010
söndag 22 augusti 2010
Klostret
Jag skulle vilja tipsa om en dokumentär som gått på svt, som heter klostret. Det handlar om fem män med olika bakgrund, som skall leva med munkarna i 40 dagar. Deras resa är väldigt intressant. Och jag känner igen mig i deras sökande. Detta program bidrog till att jag började reflektera över mitt första andlig möte med Gud, vilket jag verkligen behövde påminna mig om..
Den senaste tiden har varit så hektiskt i våra liv, ja hela våren har varit en lång resa, med konverteringen och sedan nu i helgen bröllopet.
Nu börjar för mig det katolska livet på allvar. Och jag längtar efter stillheten och att umgås med Gud.. Samt att finna vad min kallelse är. Något jag ännu inte riktigt förstått på djupet. Det krävs stillhet och bön för att höra Guds röst.. Något som jag tyvärr försakat den senaste tiden.
Programmet finns här..
Den senaste tiden har varit så hektiskt i våra liv, ja hela våren har varit en lång resa, med konverteringen och sedan nu i helgen bröllopet.
Nu börjar för mig det katolska livet på allvar. Och jag längtar efter stillheten och att umgås med Gud.. Samt att finna vad min kallelse är. Något jag ännu inte riktigt förstått på djupet. Det krävs stillhet och bön för att höra Guds röst.. Något som jag tyvärr försakat den senaste tiden.
Programmet finns här..
måndag 16 augusti 2010
Nu är vi gifta
Blir ett kort medelande bara..
Bröllopet blev en succè, allt gick över vår förväntan.
Ett minne för livet..
Bröllopet blev en succè, allt gick över vår förväntan.
Ett minne för livet..
tisdag 10 augusti 2010
Vi är nog många som skulle vilja vara med den 14/8, men inte kan! Se nästa post.
När man funderar kring äktenskapet är ofta de första tankar som dyker upp orden ur genesis; dels om att Gud skapat oss till sin avbild, till man och kvinna, och dels om att man skall lämna sina föräldrar och bli ett. Katoliker tänker ofta vidare på Jesu ord om att vad Gud har förenat, det får människor inte skilja åt.
Moderna människor kanske tänker mer på kärlek, och då ofta med romantiska inslag. Attraktion är många gånger starkt förknippat med förståelsen av kärleken. Även det finns i bibeln, där de populäraste ställena finns kanske i Höga Visan.
Judarna tänkte ofta äktenskapet som ett förbund. Det främsta av alla förbund är det mellan Gud och människor, det är modellen och förebilden. Här är ”kontraktet” (ur 2 mos 20):
Det är ett förbund som talar om kärlek. Ser vi det som förebild för äktenskapet kanske det kan förstås på ungefär detta sätt:
Kärleken kanske ändå inte är så abstrakt? Men kärleken innehåller också en längtan. En längtan så stor att Jesus sträckte ut sina armar på korset för att kunna omfamna oss. För att komma det litet närmare hänvisar jag till en gammal hymn, här inspelad en skärtorsdag, då den sjunges i många församlingar.
Texten, med engelsk översättning, finns här.
Då jag misstänker att någon läsare kan ha svårt med både latin och engelska kommer en svensk version (något bearbetad översättning) här.
Moderna människor kanske tänker mer på kärlek, och då ofta med romantiska inslag. Attraktion är många gånger starkt förknippat med förståelsen av kärleken. Även det finns i bibeln, där de populäraste ställena finns kanske i Höga Visan.
Judarna tänkte ofta äktenskapet som ett förbund. Det främsta av alla förbund är det mellan Gud och människor, det är modellen och förebilden. Här är ”kontraktet” (ur 2 mos 20):
Detta är vad Gud sade: Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. Du skall inte dräpa. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte vittna falskt mot din nästa. Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
Det är ett förbund som talar om kärlek. Ser vi det som förebild för äktenskapet kanske det kan förstås på ungefär detta sätt:
Jag visar dig min kärlek. Jag hjälper dig ur din misär och din utsatthet. Jag räddar dig ifrån dem som bara vill utnyttja dig, och inte vill dig väl. Tro inte att du får det bättre med någon annan. Håll inte på med bilder och fantasier kring dem. Det gör bara att vi inte kommer varandra nära, utan snarare kommer ifrån varandra. Sådant riskerar att sitta i länge. Påstå inte att du gör något för min skull, eller att du vill göra det tillsammans med mig, om det inte verkligen är så. Gör vad du behöver, men glöm inte att reservera tid också för mig. Vårda relationerna till släkt och vänner. Uppträd hederligt och var pålitlig. Var nöjd och glad med det du har, i stället för att vara avundsjuk på andra.
Kärleken kanske ändå inte är så abstrakt? Men kärleken innehåller också en längtan. En längtan så stor att Jesus sträckte ut sina armar på korset för att kunna omfamna oss. För att komma det litet närmare hänvisar jag till en gammal hymn, här inspelad en skärtorsdag, då den sjunges i många församlingar.
Texten, med engelsk översättning, finns här.
Då jag misstänker att någon läsare kan ha svårt med både latin och engelska kommer en svensk version (något bearbetad översättning) här.
På lördag gifter vi oss
Ja som sagt på lördag smäller det.. Då gifter vi oss klockan 14.00 i Kristuskonungens församling i Göteborg. Ni bloggare som vill komma till kyrkan är givetvis välkomna.
Jag är så galet stressad och nervös just nu..
Bed för oss.
Jag är så galet stressad och nervös just nu..
Bed för oss.
torsdag 5 augusti 2010
Varför ser kristna så olika på Maria?
Anledningen till detta inlägg är att det återkommer en del missförstånd och oförståelse. Katoliker och protestanter argumenterar på något sätt som om de andra självklart borde acceptera sättet att resonera. Här försöker jag att beskriva det på ett enkelt sätt. Det jag försöker att ge är en enkel och grundläggande förklaring, för protestanter, av hur den katolska kyrkan ser på Maria och varför. Jag börjar med en ganska extrem, men inte ovanlig, protestantisk utgångspunkt.
En bibeltroende protestant ser på Maria utifrån de ställen där hon nämns med namn i bibeln. Då får man fram ungefär följande:
Hon var en ung flicka när hon fick besök av en ängel, som meddelade att hon skulle föda JESUS. Hon var oskuld och förlovad, men inte gift.
Strax efteråt begav hon sig till sin släkting Elisabet, som väntade Johannes döparen. Johannes kände igen JESUS, och började leva om. Maria levererade en vacker lovsång.
Den senare dogmen om Maria som Gudaföderska har ett visst stöd i texten om besöket hos Elisabet, där hon kallas ”min Herres moder”. Är man väldigt protestantisk kan man säga att det är Elisabet och inte bibeln som kallar henne så.
Hon gifte sig med Josef, och födde JESUS när de var på resa i Betlehem. Änglarna talade om det för några herdar i trakten som kom och hälsade på.
Några lärda män från någonstans långt bort hade räknat ut att JESUS skulle födas, så e kom också och hälsade på.
Som seden bjöd dem omskar de JESUS och gav honom hans namn, och eftersom han var först frambar de honom i templet, där de träffade några gamla människor som profeterade.
Kungen ville döda JESUS, vilket Josef, hennes man, blev varse i en dröm, så de for till Egypten tills det kommit en ny kung, varefter de bosatte sig i Nasaret.
Vid ett besök i Jerusalem tappade de bort JESUS, men hittade honom i templet.
Vid ett bröllop där Maria var med gjorde JESUS sitt första under – han förvandlade vatten till vin
Maria, och hennes andra barn, ville JESUS något vid ett tillfälle då han undervisade
Maria var med vid korsfästelsen, när man konstaterade att graven var tom, och när apostlarna väntade på den Helige Ande. I övrigt vet vi att hon flyttade hem till aposteln Johannes, varav vi kan dra slutsatsen att hon var änka eller frånskild. Josef var i alla fall ute ur bilden.
Vi vet inte när, var eller hur hon dog, men det borde numera vara ganska länge sedan. Det faktum att apostlarna inte i skrifterna ägnar henne något vidare intresse talar för att hon inte betraktades som någon speciellt viktig person. Då bör inte heller vi göra det.
Ingenting av detta förutsätter annat än att hon var en vanlig flicka / kvinna. Hon var säkert en bra kvinna och en god mor, och så hade hon den särskilda uppgiften att ta hand om JESUS när han var liten. Kanske säger lovsången som hon framförde hos Elisabet att hon hade goda bibelkunskaper, kanske bara att hon var inspirerad av den Helige Ande.
Ungefär så kan en protestantisk tolkning se ut. Den utgår ifrån bibeln, och håller sig till texten. Den lägger inte till något, men drar heller inte något därifrån.
En katolik håller med om textdelarna, men inte om tolkningarna. Det går att hitta många ställen där hon inte nämns vid namn, men det övertygar ingen protestant, eftersom varje sådant ställe kan anses betyda något annat, förutom att Matteus bekräftar Jesajas förutsägelse, men den säger, i minimalistisk tolkning, inte annat än att Maria skulle vara ung. Även kvinnan i uppenbarelseboken kan ges alla sorters tolkningar – av några ”utom Maria”, medan andra kan inkludera Maria som en oviss möjlighet bredvid andra tolkningar. Att hon är mor till den som skall bestiga tronen är inte tillräckligt, eftersom mor kan användas funktionellt, biologiskt eller som någon sorts metafor à la Moder Svea, och därmed betyda vad som helst.
Hur närmar sig då en katolik frågan om vem Maria är? Ett sätt är att ta texterna och läsa dem litet mer noggrant, och med utgångspunkten att hennes kallelse krävde något speciellt. Frågan är vad och varför, och svaret ligger i vad vi tror om Jesus. Det är alltså där vi måste börja. Men Josef kommer också med på ett hörn. Jag börjar med några observationer:
Jesus har tydligt EN Fader och EN mor. Det hänger också samman med att han i sig förenar en Gudomlig natur och en mänsklig natur, han är både Gud och människa.
Jesus är ingen oäkting, resultatet av ett snedsteg, eller liknande. Maria var inte heller någon sorts surrogatmamma. Det gör att vi bör betrakta Marias förhållande till Gud som en hustrus.
Hustrun till en kung, som samtidigt är moder till tronarvingen brukar få titeln drottning.
I Jesu konception (Marie bebådelse), förenas himmel och jord, det Gudomiga och det mänskliga. Gud närmar sig oss så långt att han i sin Son antar en mänsklig gestalt. Det sker i det dolda, i det tysta, i Marias inre att Gud förenar sig med oss.
Jesus förnyade livet genom sin uppståndelse. Han är den nye Adam. Han förenar oss med sig. Vårt liv förnyas i dopet. Därigenom blir vi Jesu bröder och systrar. Då är vi tillbaks till att Jesus har en Fader och en mor. Vi får be ”Fader vår…”. Vi får också kalla Jesu mor för vår moder.
Att Guds moder – modern till det förnyade livet, liv i överflöd enligt Jesus – bär på någon synd är svårt att föreställa sig.
Arvssynden kom in i världen genom den gamle Adam och Eva. Eva fick sitt namn eftersom hon skulle bli moder till alla. Hon är moder till alla syndiga människor. Maria är moder till det nya livet…
Det faktum att Jesaja nämner Maria innebär att hon är signifikant i förhållande till Jesus – de hör ihop. Det bekräftas av Symeons lovsång och profetia ”Ja också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Jesus bekräftar det också vid bröllopet i Kana, när han säger i den grekiska versionen, med min översättning: ”Kvinna, vad har det med dig och mig att göra? Min stund har inte kommit ännu.” I B2000 är sammankopplingen monterats bort, men i folkbibeln finns den kvar (Joh 2:4).
Gud räddade livet genom en ark i vattnet (Noak), och han gav löftet och förbundet att bäras i en ark i öknen (Moses). I båda fallen inuti. Jesus kom med det nya, och räddade, livet, och han kom med ett nytt förbund. Det nya livet och det nya förbundet (Jesus) bars i en ark (Maria). Det gör att vi kan hitta fler paralleller och metaforer i GT.
Termer som bror och syster anger inte endast en bestämd släktrelation, utan också att man står varandra nära. Den betydelsen är fortfarande vanlig runt medelhavet, och då framför allt i öster och i söder. I församlingen i Jerusalem kallar man varandra för bröder, och Maria sägs i Johannes 19:25 ha en syster med samma namn. Det var knappast vanligt att föräldrar gav två döttrar samma namn i Palestina på den tiden… När Jesus gav Maria och Johannes åt varandra som moder och son (från korset) skulle han ha gjort skandal om Maria hade haft andra barn, eller åtminstone andra söner. Han skulle ha brutit mot lagen. Såvitt framgår av texterna i övrigt var det inte hans uppgift.
Maria kan knappast ha haft Jesus som en sidouppgift, dvs. ägnat sig mest åt at ta hand om och uppfostra de barn som hon skulle ha haft med Josef. Det blir en inte särskilt förebildlig familjekonstellation, även om vi känner den ibland oss i dag – att något av de äldre barnen har en annan far eller mor, med åtföljande frågor om allt ifrån auktoritet till arv.
Josef hade helt klart för sig att Jesus är Guds son. Han förstod vilken uppgift han hade. Det var inte bara att ta hand om en extra unge, utan att ge resten av sitt liv för den uppgiften. Han var troende, och han väntade en lön i himmelen…
Maria behövde också en frälsare. ”… min ande jublar över Gud min frälsare…” Även om hon är fri ifrån synd så är hon fullt ut människa. Hon kan inte förena sig med Gud, utan Gud kan förena sig med henne, och han kan förena henne med sig. Hon behövde alltså också räddas ifrån denna världen.
Maria är alltså fri ifrån synd, Guds moder, allas vår moder i Kristus och himmelens drottning. Hon är jungfru och moder, dvs. förebild för alla kvinnor. Men hon är också förebild för alla människor i sin kärlek till Jesus, och i sin lydnad gentemot sin kallelse. Den sista stora frågan är hur hon kom upp till himmelen. Bibeln tiger om detta. En säker slutsats som vi kan dra är utifrån Jesu uppståndelse, och det är att hennes kropp inte mötte förgängelsen – det skulle strida mot att hon är moder till det nya livet.
Kan man ta bort något av dessa slutsatser eftersom de inte står direkt i bibeln? Jag tror inte det om man inte är beredd att förändra vad man tror om Jesus. Allting utgår ju ifrån vad man tror om Jesus. Om man t.ex. tar bort att hon är allas moder, så blir vi inte fullt ut Jesu bröder och systrar, om det inte innebär att vi måste kasta av oss det mest grundläggande mänskliga, dvs. att det förnyade livet inte är mänskligt, utan att vi blir någon sorts t.ex. änglar. Då blir Jesu mänskliga natur något tillfälligt, och inte något som han bär med sig, och man måste förändra innebörden i att vi vill förenas med honom. Paulus talar om att vi måste bli av med vår köttsliga natur, men han menar knappast kroppen eller det mänskliga, eftersom Jesus uppstod med sin kropp, och uppsteg till himmelen med den. Man hamnar i någon variant av att kroppen och själen eller anden skall skiljas åt. Enklaste sättet att tolka vår mänskliga natur är annars att se att det är våra naturliga begär och böjelser, och att vi inte ser längre än vad vi omedelbart kan erfara. Däremot kan våra kroppar förnyas, t.ex. så att vi blir av med våra krämpor. Jesus botade många, och vi ser helanden än i våra dagar.
Tar man bort att hon är ständig jungfru händer en hel del. Först naturligtvis att hon inte längre är jungfrurs förebild. Då vacklar en del av hennes allmänna moderskap, liksom de texter i GT som talar om jungfrur vid kungens hov som något ideal (kungen brukar ses som en metafor för Gud och vad han har sin glädje i). Hela tanken på jungfrulighet som ideal vacklar, trots att Jesus säger att människor skall göra sig könlösa (B2000) för himmelrikets skull, och att Paulus sätter det som ett ideal att vara ogift, t.ex. 1 kor 7:9 eller 7:34. I slutänden blir Jesus inte längre ett ideal, utan någonting ganska annorlunda jämfört med oss vanliga människor. Han kommer oss inte längre lika nära, och tappar därmed i relevans i våra konkreta liv.
Man kan gå vidare, och jag uppmanar er som läser detta att göra det, och att verkligen pröva det hela…
tisdag 3 augusti 2010
Behovet att äta mat?
Hur tänker ni kring vårt behov av att äta mat, kopplat till om det var Guds mening att att vi skulle göra så. Eller är vårt behov av mat en bieffekt av arvsynden?
Det finns ju dimension av att "var fruktsamma, bruka jorden osv" och det var meningen att människan skulle göra detta. Det blir ganska meningslöst att bruka jorden, bara för sakens skull utan att de del av dess frukter. Se 1 Mos 29. Detta sker innan syndafallet. Givetvis så beror det på hur man tolkar 1 Mosebok. Men jag vill iaf ställa frågan till er.
Behövde man äta även i evigheten? Och kommer man äta även i himelriket? Jesus talar om en måltid, där man ligger till bords, en fest osv, som visserligen kan tolkas i metaforer. Men är den helt tagen ur intet? Kan man tänka sig en tillvaro utan gemenskapen vid en måltid? Det är en viktig aspekt för alla människor, som förenar oss.
För bibeln talar inte om för oss, om det fanns en hunger även i evigheten, eller om den hunger som är kopplad till att vara beroende av jordens frukter, är en effekt av syndafallet.
Hur ser ni på detta?
Det finns ju dimension av att "var fruktsamma, bruka jorden osv" och det var meningen att människan skulle göra detta. Det blir ganska meningslöst att bruka jorden, bara för sakens skull utan att de del av dess frukter. Se 1 Mos 29. Detta sker innan syndafallet. Givetvis så beror det på hur man tolkar 1 Mosebok. Men jag vill iaf ställa frågan till er.
Behövde man äta även i evigheten? Och kommer man äta även i himelriket? Jesus talar om en måltid, där man ligger till bords, en fest osv, som visserligen kan tolkas i metaforer. Men är den helt tagen ur intet? Kan man tänka sig en tillvaro utan gemenskapen vid en måltid? Det är en viktig aspekt för alla människor, som förenar oss.
För bibeln talar inte om för oss, om det fanns en hunger även i evigheten, eller om den hunger som är kopplad till att vara beroende av jordens frukter, är en effekt av syndafallet.
Hur ser ni på detta?
måndag 2 augusti 2010
Att helga vilodagen
Det är nog många som undrar vart det budet har tagit vägen. Men vi vet varifrån det kommer...
De äldre kanske kommer ihåg att söndagarna var tråkiga. Inga affärer fick ha öppet. När jag var liten var det vardag måndag till fredag, och på lördagen skötte man hushållet med städning, handling och matlagning. Lördagen som halvdags arbete eller skola avskaffades succesivt under 1950- och 1960-talen, dvs. arbetstiden minskade från 48 timmar i veckan i början av seklet till 40 timmar någon gång strax före 1970. Butikerna stängde tidigt på lördag eftermiddag, någon gång mellan kl 13 och kl 15. Det som var öppet var sådana fabriker som inte kunde stänga, det som hade med transporter att göra - bensinstationer, järnväg, flygplatser, hotell och diverse annan dygnet-runt-verksamhet som t.ex. sjukvård. Fritidsaktiviteter fanns det i alla fall, som restauranger, museer, teatrar och musik- eller idrottsevenemang.
Livet var litet annorlunda. Jag vill inte diskutera om det var bättre, utan fundera litet ur en annan synvinkel.
Det verkar som om alla dagar blivit mer lika varandra. Det är dans eller fotboll varje dag, och man går och handlar när som helst. Visst är det bekvämt och bra, men rytmen är borta. Jag undrar om vi inte egentligen behöver den...
Tanken bakom sabbatsbudet verkar vara enkel. Gud gav oss en rytm, och vi skulle arbeta 6 dagar, och vila den 7:e. Den skulle vi ägna åt Gud och åt familjen. De flesta regler kring det verkar ha tillkommit för att folk egentligen ville göra annat, och frågade var gränsen gick. Det ger känslan av tvång och instängdhet. Numera ser vi inte några skäl att lägga det på andra. Men är det utan konsekvenser? Är det inte så att välbefinnandet på något sätt flyr, och att stress kommit i dess ställe? Jag vet inte säkert, men för mig som genomlevt perioden verkar det i alla fall finnas ett samband.
De äldre kanske kommer ihåg att söndagarna var tråkiga. Inga affärer fick ha öppet. När jag var liten var det vardag måndag till fredag, och på lördagen skötte man hushållet med städning, handling och matlagning. Lördagen som halvdags arbete eller skola avskaffades succesivt under 1950- och 1960-talen, dvs. arbetstiden minskade från 48 timmar i veckan i början av seklet till 40 timmar någon gång strax före 1970. Butikerna stängde tidigt på lördag eftermiddag, någon gång mellan kl 13 och kl 15. Det som var öppet var sådana fabriker som inte kunde stänga, det som hade med transporter att göra - bensinstationer, järnväg, flygplatser, hotell och diverse annan dygnet-runt-verksamhet som t.ex. sjukvård. Fritidsaktiviteter fanns det i alla fall, som restauranger, museer, teatrar och musik- eller idrottsevenemang.
Livet var litet annorlunda. Jag vill inte diskutera om det var bättre, utan fundera litet ur en annan synvinkel.
Det verkar som om alla dagar blivit mer lika varandra. Det är dans eller fotboll varje dag, och man går och handlar när som helst. Visst är det bekvämt och bra, men rytmen är borta. Jag undrar om vi inte egentligen behöver den...
Tanken bakom sabbatsbudet verkar vara enkel. Gud gav oss en rytm, och vi skulle arbeta 6 dagar, och vila den 7:e. Den skulle vi ägna åt Gud och åt familjen. De flesta regler kring det verkar ha tillkommit för att folk egentligen ville göra annat, och frågade var gränsen gick. Det ger känslan av tvång och instängdhet. Numera ser vi inte några skäl att lägga det på andra. Men är det utan konsekvenser? Är det inte så att välbefinnandet på något sätt flyr, och att stress kommit i dess ställe? Jag vet inte säkert, men för mig som genomlevt perioden verkar det i alla fall finnas ett samband.
söndag 11 juli 2010
Vad är det som pågår i kyrkan och bland de kristna - och varför?
Jag funderar en del över vad som händer med och inom den katolska kyrkan, liksom inom kristenheten i stort. Det finns oerhört mycket att glädjas över, och att vara tacksam för. Samtidigt finns det en hel del som framkallar sorg och smärta. Efter andra Vatikankonciliet inträdde en tid av omfattande turbulens. Många människor trodde att man i grunden skulle förändra moralläran. Många människor slutade att gå i kyrkan och att be regelbundet. Många präster lämnade sina ämbeten, liksom många ordensbröder och –systrar lämnade sina kommuniteter. Antalet kallelser gick ner till katastrofala nivåer – en hel generation fattas. I detta hoppades många troende på en återgång till det som var, och gärna med en idealiserad bild av hur det varit. Det inträffade inte. Andra hoppades att man skulle ”gå vidare i konciliets anda” och komma ”i takt med tiden”. Det inträffade inte heller. Det som verkligen hänt är något helt annat… Vid närmare eftertanke pekar det på vem som står bakom… Det blir inte alltid som vi människor tänker, planerar och hoppas.
Det finns många bakgrunder till det som hänt. De flesta är väl dokumenterade och debatterade. Det som kanske är litet svårfångat i sammanhanget är att vi inte är ensamma, utan att det också finns andliga makter med i vad som händer. Jag vet ingen tid i historien som varit så full av uppenbarelser som de senaste 200 åren. Jag har inte heller hört om någon tidigare epok som haft så många heliga människor, vilka har kunnat inspirera mängder av människor till ett fördjupat andligt liv. Samtidigt ser vi hur kyrkor töms på många håll, och att det framkommer att personer som vi trodde bättre om har förfallit till svåra synder, vilka inte klarats ut, utan snarare skylts över. Det kanske inte bara är en vanlig mänsklig svaghet som kommer i dagen. Det kanske finns något mer…
På dagen 33 år före det stora solmiraklet i Fatima, dvs. den 13 oktober 1884 fick påven Leo XIII en uppenbarelse. När den åldrade påven hade avslutat mässan i sitt privata kapell, en mässa som hade bevistats av ett par kardinaler och några anställda i Vatikanen, stannade han plötsligt nedanför altaret. Han stod där i ungefär tio minuter som i trance, och hans ansikte blev ask-vitt. De närvarande fruktade det värsta och rusade till. Sedan gick han omedelbart till sitt kontor (normalt skulle han ha gått till frukosten) och skrev en bön till ärkeängeln Mikael, och gav order om att den skulle läggas till liturgin läsas efter varje mässa i hela kyrkan. (Visserligen har en påve rätt att göra så, men det händer inte ofta… Vanligen tillsätts en kommission som får arbeta fram ett förslag, som sedan tröskas vidare, och som så småningom fastställs, tillsammans med instruktioner och regler som har en tillräcklig omfattning för att kunna tillämpas under de mest skilda förhållanden runt om i världen.) När han tillfrågades om vad som hände, förklarade han att han plötsligt hörde två röster. Två röster, den ena vänlig och angenäm, och den andra rå och oangenäm. De verkade komma från närheten av tabernaklet (som på den tiden var placerat mitt på altaret). Han lyssnade och fick höra följande konversation.
Satans råa röst: Jag kan förstöra din kyrka!
Guds milda röst: Kan du? Gör det då!
Satan: för att göra det behöver jag mer tid och mer makt.
Gud: Hur mycket tid? Hur mycket makt?
Satan: 75 till 100 år, och större makt över dem som ger sig till min tjänst.
Gud: Du har tiden, och du har makten. Gör vad du vill med det.
Den bön som påven skrev lyder så här finns på engelska under den här länken. Den längre formen är den ursprungliga, men på 1930-talet ändrade man till den kortare som finns i slutet av texten. Den togs bort ur mässan på 1960-talet – ett par år före den stora liturgireformen.
För att återvända till de inledande frågorna, så verkar det som om vi går igenom en hel del svårigheter, men att Gud har motmedel. Den första antydan finns i att det var på dagen 33 år före Fatima. En vidare antydan kan vi finna i att de ekumeniska strävandena i dag har en enorm kraft på många områden som tidigare präglats av fiendskap och misstänksamhet. De ortodoxa talar med varandra i en anda som jag inte vet har någon historisk motsvarighet. Dessutom är samtalen mellan dem och Rom numera förtroliga – till och med Moskva söker sig till Rom för att formulera det gemensamma uppdraget att förkunna evangeliet bland människorna. Inom de karismatiska rörelserna finner man varandra över kyrkogränser på ett sätt som för bara några årtionden sedan var närmast otänkbart, och inom många protestantiska samfund ser man med nya ögon på det arv som finns i de historiska kyrkorna. Enhet kan bara nås genom den Helige Andes nåderika medverkan. Vi människor kan visa vad vi vill, och låta Gud fullborda det vi påbörjat.
Det finns många bakgrunder till det som hänt. De flesta är väl dokumenterade och debatterade. Det som kanske är litet svårfångat i sammanhanget är att vi inte är ensamma, utan att det också finns andliga makter med i vad som händer. Jag vet ingen tid i historien som varit så full av uppenbarelser som de senaste 200 åren. Jag har inte heller hört om någon tidigare epok som haft så många heliga människor, vilka har kunnat inspirera mängder av människor till ett fördjupat andligt liv. Samtidigt ser vi hur kyrkor töms på många håll, och att det framkommer att personer som vi trodde bättre om har förfallit till svåra synder, vilka inte klarats ut, utan snarare skylts över. Det kanske inte bara är en vanlig mänsklig svaghet som kommer i dagen. Det kanske finns något mer…
På dagen 33 år före det stora solmiraklet i Fatima, dvs. den 13 oktober 1884 fick påven Leo XIII en uppenbarelse. När den åldrade påven hade avslutat mässan i sitt privata kapell, en mässa som hade bevistats av ett par kardinaler och några anställda i Vatikanen, stannade han plötsligt nedanför altaret. Han stod där i ungefär tio minuter som i trance, och hans ansikte blev ask-vitt. De närvarande fruktade det värsta och rusade till. Sedan gick han omedelbart till sitt kontor (normalt skulle han ha gått till frukosten) och skrev en bön till ärkeängeln Mikael, och gav order om att den skulle läggas till liturgin läsas efter varje mässa i hela kyrkan. (Visserligen har en påve rätt att göra så, men det händer inte ofta… Vanligen tillsätts en kommission som får arbeta fram ett förslag, som sedan tröskas vidare, och som så småningom fastställs, tillsammans med instruktioner och regler som har en tillräcklig omfattning för att kunna tillämpas under de mest skilda förhållanden runt om i världen.) När han tillfrågades om vad som hände, förklarade han att han plötsligt hörde två röster. Två röster, den ena vänlig och angenäm, och den andra rå och oangenäm. De verkade komma från närheten av tabernaklet (som på den tiden var placerat mitt på altaret). Han lyssnade och fick höra följande konversation.
Satans råa röst: Jag kan förstöra din kyrka!
Guds milda röst: Kan du? Gör det då!
Satan: för att göra det behöver jag mer tid och mer makt.
Gud: Hur mycket tid? Hur mycket makt?
Satan: 75 till 100 år, och större makt över dem som ger sig till min tjänst.
Gud: Du har tiden, och du har makten. Gör vad du vill med det.
Den bön som påven skrev lyder så här finns på engelska under den här länken. Den längre formen är den ursprungliga, men på 1930-talet ändrade man till den kortare som finns i slutet av texten. Den togs bort ur mässan på 1960-talet – ett par år före den stora liturgireformen.
För att återvända till de inledande frågorna, så verkar det som om vi går igenom en hel del svårigheter, men att Gud har motmedel. Den första antydan finns i att det var på dagen 33 år före Fatima. En vidare antydan kan vi finna i att de ekumeniska strävandena i dag har en enorm kraft på många områden som tidigare präglats av fiendskap och misstänksamhet. De ortodoxa talar med varandra i en anda som jag inte vet har någon historisk motsvarighet. Dessutom är samtalen mellan dem och Rom numera förtroliga – till och med Moskva söker sig till Rom för att formulera det gemensamma uppdraget att förkunna evangeliet bland människorna. Inom de karismatiska rörelserna finner man varandra över kyrkogränser på ett sätt som för bara några årtionden sedan var närmast otänkbart, och inom många protestantiska samfund ser man med nya ögon på det arv som finns i de historiska kyrkorna. Enhet kan bara nås genom den Helige Andes nåderika medverkan. Vi människor kan visa vad vi vill, och låta Gud fullborda det vi påbörjat.
lördag 3 juli 2010
En betraktelse av Moder Teresa
I anledning av en diskussion kring "vilken Jesus vi skall tro på", som just nu, första helgen i juli 2010, pågår på Erevna, kom jag att tänka på en liten betraktelse kring Jesus av Moder Teresa. Jag tror att den kan tillföra litet andra perspektiv...
”Se. Jag står för dörren och klappar…” (upp 3:20)
Det är sant. Jag står vid ditt hjärtas dörr, dag och natt. Till och med när du inte lyssnar, till och med när du tvivlar på att det kunde vara Jag, så är jag där. Jag väntar till och med på det minsta tecken från dig, ett tecken som visar att du hör Mig; till och med den minsta och tystaste viskning som låter Mig komma till dig. Och Jag vill att du skall veta att när du kallar på mig så kommer Jag – alltid, och oberoende av allt. Tyst och osynlig kommer Jag, men med evig kraft och kärlek, och med Min Andes många gåvor. Jag kommer med Min barmhärtighet, med Min önska att förlåta och hela dig, med Min kärlek till dig som ligger bortom din fattningsförmåga – en kärlek lika stor som den kärlek Jag har fått av Min Fader [”Såsom Fadern har älskat Mig, så har Jag älskat er…” (Joh 15:19)]. Jag kommer med Min längtan efter att få trösta dig och ge dig styrka, att lyfta upp dig och förbinda dina sår. Jag ger dig Mitt ljus, så att ditt mörker och dina tvivel ska skingras. Jag kommer med Min kraft för att bära dig, och alla dina bördor, med Min nåd för att vidröra ditt hjärta och förvandla ditt liv, och med Min frid för att stilla din själ.
Jag känner dig allt igenom – Jag vet allt om dig. Varje hårstrå på ditt huvud känner Jag, deras antal vet Jag. Ingenting i ditt liv är oviktigt för Mig. Jag har följt dig genom åren, och Jag har alltid älskat dig – även när du gått vilse. Jag känner var och en av dina svårigheter. Jag känner dina behov och dina bekymmer. Och ja – Jag vet om alla dina synder. Men Jag säger dig igen att Jag älskar dig – inte för vad du gjort eller inte gjort – Jag älskar dig för din egen skull, för den skönhet och värdighet Min Fader gav dig genom att skapa dig till Sin avbild. Det är en värdighet du ofta glömt, en skönhet du befläckat genom din synd. Men Jag älskar dig sådan du är och Jag har utgjutit Mitt blod för att vinna dig tillbaka. Om du bara ber Mig med tro, ska Min nåd vidröra allt som kräver förändring i ditt liv och Jag ska ge dig styrkan att frigöra dig från synden och all dess destruktiva kraft.
Jag vet vad du bär i ditt hjärta – Jag känner din ensamhet och alla dina smärtor – förkastelserna, domarna, förödmjukelserna. Jag bar allt detta före dig. Och Jag bar det för din skull, så att du skulle kunna dela Min styrka och Min seger. Jag känner särskilt ditt behov av kärlek – hur du törstar och längtar efter att bli omhuldad. Men hur ofta har du inte törstat förgäves genom att söka kärleken själviskt, och fylla tomheten inom dig med tillfälliga förlustelser – med den än större syndens tomhet. Törstar du efter kärlek? ”Är någon törstig, så kom till Mig och drick…” (Joh 7:37). Jag ska släcka din törst och göra dig tillfreds. Törstar du efter att bli omhuldad? Jag omhuldar dig mer än du någonsin kan ana – så mycket att Jag dog på ett kors för dig.
Jag törstar efter dig. Ja, det är det enda sättet att till att och med börja beskriva Min kärlek till dig på: JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Jag törstar efter att älska dig, och att bli älskad av dig – så dyrbar är du för mig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Kom till Mig och jag skall fylla ditt hjärta och hela dina sår. Jag skall göra dig till en ny skapelse och ge dig frid, även i alla dina prövningar. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Du får aldrig tvivla på min barmhärtighet, Min önskan att förlåta, Min längtan att välsigna dig och leva Mitt liv i dig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Om du känner dig värdelös i världens ögon betyder det ingenting. För Mig är ingen annan i hela världen viktigare än du. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Öppna för Mig, kom till Mig, törsta efter Mig, ge Mig ditt liv - och Jag skall visa dig hur viktig du är för Mitt hjärta.
Förstår du inte att Min Fader redan har en fullkomlig plan för att förvandla ditt liv, och att den börjar just nu? Förtrösta på Mig. Be Mig varje dag att Jag ska komma till dig och ta hand om ditt liv – och Jag ska göra det. Jag lovar dig inför Min Fader i himmelen att Jag ska göra underverk i ditt liv. Varför? Därför att JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Allt Jag ber dig om är att överlåta dig helt till Mig. Jag skall göra det som återstår.
Också nu ser Jag den plats Min Fader har berett åt dig i Mitt rike. Kom ihåg att du är en pilgrim i detta liv, på väg hem. Synden kan aldrig göra dig tillfreds, inte heller ge den frid du söker. Allt du sökt utanför mig har bara gjort dig ännu tommare; sök därför inte lyckan i detta livet, på jorden. Framför allt, spring inte ifrån Mig när du faller. Kom till mig utan dröjsmål. När du ger mig dina synder ger du Mig glädjen över att få vara din Frälsare. Det finns ingenting som Jag inte kan förlåta och hela: kom därför nu och befria din själ från dess bördor.
Hur långt du än avlägsnar dig, hur ofta du än glömmer Mig, hur många kors du än bär i ditt liv, är det en sak Jag vill att du alltid skall minnas, en sak som aldrig kommer att förändras: JAG TÖRSTAR EFTER DIG – precis sådan som du är. Du behöver inte förändra dig för att tro på Min kärlek, för det är din tro på Min kärlek som kommer att förändra dig. Du glömmer mig, och ändå söker jag dig varje ögonblick under dagen – Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar. Tycker du att det är svårt att tro på? Se då på korset, se på Mitt Hjärta som genomborrades för dig. Har du inte förstått mitt kors? Lyssna då åter till de ord jag talade då – för de berättar tydligt och klart varför Jag utstod allt detta för dig: ”JAG TÖRSTAR…” (Joh 19:28). Ja JAG TÖRSTAR EFTER DIG såsom resten av psalmen säger om Mig: ”Jag sökte efter kärlek, men fann ingen…” (Ps 69:21). Hela ditt liv har Jag sökt efter din kärlek – Jag har aldrig upphört att älska dig och att söka bli älskad av dig. Du har prövat många andra saker i ditt sökande efter lycka; varför inte försöka öppna ditt hjärta för Mig just nu, mer än du någonsin gjort förut?
Närhelst du verkligen öppnar dörren till ditt hjärta, närhelst du kommer tillräckligt nära, kommer du att höra Mig säga till dig åter och åter igen, inte blott med mänskliga ord utan i anden: ”Vad du än har gjort älskar jag dig för din egen skull. Kom till mig med ditt elände och dina synder, med dina bekymmer och behov, och med all din längtan efter att bli älskad. Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar … Öppna för Mig, för JAG TÖRSTAR EFTER DIG…”
”Se. Jag står för dörren och klappar…” (upp 3:20)
Det är sant. Jag står vid ditt hjärtas dörr, dag och natt. Till och med när du inte lyssnar, till och med när du tvivlar på att det kunde vara Jag, så är jag där. Jag väntar till och med på det minsta tecken från dig, ett tecken som visar att du hör Mig; till och med den minsta och tystaste viskning som låter Mig komma till dig. Och Jag vill att du skall veta att när du kallar på mig så kommer Jag – alltid, och oberoende av allt. Tyst och osynlig kommer Jag, men med evig kraft och kärlek, och med Min Andes många gåvor. Jag kommer med Min barmhärtighet, med Min önska att förlåta och hela dig, med Min kärlek till dig som ligger bortom din fattningsförmåga – en kärlek lika stor som den kärlek Jag har fått av Min Fader [”Såsom Fadern har älskat Mig, så har Jag älskat er…” (Joh 15:19)]. Jag kommer med Min längtan efter att få trösta dig och ge dig styrka, att lyfta upp dig och förbinda dina sår. Jag ger dig Mitt ljus, så att ditt mörker och dina tvivel ska skingras. Jag kommer med Min kraft för att bära dig, och alla dina bördor, med Min nåd för att vidröra ditt hjärta och förvandla ditt liv, och med Min frid för att stilla din själ.
Jag känner dig allt igenom – Jag vet allt om dig. Varje hårstrå på ditt huvud känner Jag, deras antal vet Jag. Ingenting i ditt liv är oviktigt för Mig. Jag har följt dig genom åren, och Jag har alltid älskat dig – även när du gått vilse. Jag känner var och en av dina svårigheter. Jag känner dina behov och dina bekymmer. Och ja – Jag vet om alla dina synder. Men Jag säger dig igen att Jag älskar dig – inte för vad du gjort eller inte gjort – Jag älskar dig för din egen skull, för den skönhet och värdighet Min Fader gav dig genom att skapa dig till Sin avbild. Det är en värdighet du ofta glömt, en skönhet du befläckat genom din synd. Men Jag älskar dig sådan du är och Jag har utgjutit Mitt blod för att vinna dig tillbaka. Om du bara ber Mig med tro, ska Min nåd vidröra allt som kräver förändring i ditt liv och Jag ska ge dig styrkan att frigöra dig från synden och all dess destruktiva kraft.
Jag vet vad du bär i ditt hjärta – Jag känner din ensamhet och alla dina smärtor – förkastelserna, domarna, förödmjukelserna. Jag bar allt detta före dig. Och Jag bar det för din skull, så att du skulle kunna dela Min styrka och Min seger. Jag känner särskilt ditt behov av kärlek – hur du törstar och längtar efter att bli omhuldad. Men hur ofta har du inte törstat förgäves genom att söka kärleken själviskt, och fylla tomheten inom dig med tillfälliga förlustelser – med den än större syndens tomhet. Törstar du efter kärlek? ”Är någon törstig, så kom till Mig och drick…” (Joh 7:37). Jag ska släcka din törst och göra dig tillfreds. Törstar du efter att bli omhuldad? Jag omhuldar dig mer än du någonsin kan ana – så mycket att Jag dog på ett kors för dig.
Jag törstar efter dig. Ja, det är det enda sättet att till att och med börja beskriva Min kärlek till dig på: JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Jag törstar efter att älska dig, och att bli älskad av dig – så dyrbar är du för mig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Kom till Mig och jag skall fylla ditt hjärta och hela dina sår. Jag skall göra dig till en ny skapelse och ge dig frid, även i alla dina prövningar. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Du får aldrig tvivla på min barmhärtighet, Min önskan att förlåta, Min längtan att välsigna dig och leva Mitt liv i dig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Om du känner dig värdelös i världens ögon betyder det ingenting. För Mig är ingen annan i hela världen viktigare än du. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Öppna för Mig, kom till Mig, törsta efter Mig, ge Mig ditt liv - och Jag skall visa dig hur viktig du är för Mitt hjärta.
Förstår du inte att Min Fader redan har en fullkomlig plan för att förvandla ditt liv, och att den börjar just nu? Förtrösta på Mig. Be Mig varje dag att Jag ska komma till dig och ta hand om ditt liv – och Jag ska göra det. Jag lovar dig inför Min Fader i himmelen att Jag ska göra underverk i ditt liv. Varför? Därför att JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Allt Jag ber dig om är att överlåta dig helt till Mig. Jag skall göra det som återstår.
Också nu ser Jag den plats Min Fader har berett åt dig i Mitt rike. Kom ihåg att du är en pilgrim i detta liv, på väg hem. Synden kan aldrig göra dig tillfreds, inte heller ge den frid du söker. Allt du sökt utanför mig har bara gjort dig ännu tommare; sök därför inte lyckan i detta livet, på jorden. Framför allt, spring inte ifrån Mig när du faller. Kom till mig utan dröjsmål. När du ger mig dina synder ger du Mig glädjen över att få vara din Frälsare. Det finns ingenting som Jag inte kan förlåta och hela: kom därför nu och befria din själ från dess bördor.
Hur långt du än avlägsnar dig, hur ofta du än glömmer Mig, hur många kors du än bär i ditt liv, är det en sak Jag vill att du alltid skall minnas, en sak som aldrig kommer att förändras: JAG TÖRSTAR EFTER DIG – precis sådan som du är. Du behöver inte förändra dig för att tro på Min kärlek, för det är din tro på Min kärlek som kommer att förändra dig. Du glömmer mig, och ändå söker jag dig varje ögonblick under dagen – Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar. Tycker du att det är svårt att tro på? Se då på korset, se på Mitt Hjärta som genomborrades för dig. Har du inte förstått mitt kors? Lyssna då åter till de ord jag talade då – för de berättar tydligt och klart varför Jag utstod allt detta för dig: ”JAG TÖRSTAR…” (Joh 19:28). Ja JAG TÖRSTAR EFTER DIG såsom resten av psalmen säger om Mig: ”Jag sökte efter kärlek, men fann ingen…” (Ps 69:21). Hela ditt liv har Jag sökt efter din kärlek – Jag har aldrig upphört att älska dig och att söka bli älskad av dig. Du har prövat många andra saker i ditt sökande efter lycka; varför inte försöka öppna ditt hjärta för Mig just nu, mer än du någonsin gjort förut?
Närhelst du verkligen öppnar dörren till ditt hjärta, närhelst du kommer tillräckligt nära, kommer du att höra Mig säga till dig åter och åter igen, inte blott med mänskliga ord utan i anden: ”Vad du än har gjort älskar jag dig för din egen skull. Kom till mig med ditt elände och dina synder, med dina bekymmer och behov, och med all din längtan efter att bli älskad. Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar … Öppna för Mig, för JAG TÖRSTAR EFTER DIG…”
fredag 2 juli 2010
Katolsk väckelse i Sydkorea
Det här var glädjande läsning i tidningen Dagen..
Framförallt detta:
"De allra flesta som har blivit katoliker har inte tidigare räknat sig som religiösa, och verkar inte heller ha valt mellan protestantism och katolicism, utan mellan katolicism och ingen religion alls."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=217685
Framförallt detta:
"De allra flesta som har blivit katoliker har inte tidigare räknat sig som religiösa, och verkar inte heller ha valt mellan protestantism och katolicism, utan mellan katolicism och ingen religion alls."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=217685
torsdag 1 juli 2010
Matrix
Jag gillar filmerna Matrix väldigt mycket. De har ett sådant djup i sig. Varje gång jag ser dem, så öppnas en ny vy.Här är lite tankar som jag kommit fram till. Man bör ha lite kunskap om Matrix, för att begripa vad jag skriver om.
Jag gillar framförallt den existentiella kopplingen som drabbar Neo, som vaknat upp och inser att det finns en värld bortom hans. Vilket påminner om det som vi troende berättar om. Dvs det finns en andlig värld bortom vår.
Människorna i Matrix har inte förmågan att förstå att deras värld bara är skapad, och egentligen är helt beroende av den riktiga världen. Dom är så att säga förslavande under sin världs lagar.
Samt den aspekten att Neo ger sitt liv, för Matrix. Han är liksom beredd att dö i Matrix för människornas räddning.
Han dör och återuppstår, likt Jesus.
Sen så finns det andra intressanta aspekter kring just skapandet av Matrix som robotarna gör. Hur man så att säga misslyckats sex gånger med världen matrix. Man finner inte någon balans i världen.. Det är först när artiktekten inser det icke förutsägbara som världen får balansen. Dvs det program som kallas oraklet, som är skapt kring människans medvetande. Programmet oraklets syfte är att föra balans i Matrix mellan ariketens förutsägande matematiska variabler, till det mänskliga medvetandets oförutsägbara ting. Men oraklets kärlek till människorna bidrar till en oanad hjälp för dem, som gör att programmet kringår sin uppgift i Matrix, vilket leder till att programmet Oraklet måste söka exil.
Jag tycker detta är intressant då det bollar mellan det matriella och vårt mystiska medvetande.
Vårt oberäckneliga medvetande ställer till det för det enbart matrialistiska robotarna. Man försöker skapa balans, men inte ens det fungerar, då Oraklet börjar hjälpa människorna för mkt.
Man lyckas sätta fingret på det unika med människan anser jag. Man kan inte göra människan till en enbart matriell varelse.
Jag tycker även att Matrix lyckas förmedla intressanta kopplingar till tron på ett mästerligt sätt.. Dvs när Neo befinner sig i Matrix, så utför han ting i trons kraft. Rent teoriteisk så är dessa agenter som vill döda honom mycket starkare än honom, de är programmerade att vara starkare. Men den vetskapen han besitter gör honom mentalt starkare, dvs tron på sig själv gör att han besegrar dem.
Så det balanserar på en hårfin gräns i denna datorvärlden, då han vet att han kan dö i Matrix, varje slag han får känns fysiskt. Tappar han tron, så dödar agenterna honom. Behåller han och andra sidan tron så kan inget agent program slå honom.
Det var några tankar..
Ytterliggare en liten tänkvärdhet
Följande lilla historia har vandrat runt både på internet och i diverse magasin, så jag har ingen aning om ursprunget, men den kan vara värd att reflektera litet över i alla fall. Översättningen är min, och gjord i hast.
Två tvillingar låg i sin mammas mage, och talade med varandra. Den ene var en liten skeptiker, medan den andre var troende. Samtalet kom att handla om de stora frågorna, och just denna gång om huruvida det finns ett liv efter födelsen. Det ena barnet frågade det andra om han trodde på något sådant. Svaret var:
- Naturligtvis! Det måste finnas något efter detta. Vi är bara här för att förbereda oss för det som komma skall.
- Det verkar korkat. Det finns naturligtvis ingenting, och om det funnes - hur skulle det då se ut?
- Jag vet inte riktigt, men det kommer att vara mer ljus, och kanske vi kommer att kunna gå med våra ben, och äta med våra munnar.
- Det verkar heltokigt! Vi kan inte gå eftersom vi flyter, och det verkar knasigt att äta genom munnen när vi nu vet att vi äter genom navelsträngen.
- Kom igen nu! Det måste finnas någon mening med detta! Det kommer emellertid sannolikt att vara helt annorlunda än vad vi känner till i dag.
- Vad har du för bevis? Ingen har någonsin kommit tillbaks efter en förlossning! Livet slutar vid födelsen. Faktum är att livet inte innehåller något annat än fortgående trängsel och mörker.
- Jag vet inte hur det kommer att vara när vi är födda, men jag är övertygad om att vi kommer att finna en moder som älskar oss, och som kommer att ta hand om oss.
- Kom igen nu ... Moder! Säg inte att du tror på en moder också! Var skulle hon finnas? Ingen har någonsin sett henne! Har du sett henne?
- Nej, jag har inte sett henne. Jag vet det bara inom mig. Hon är överallt. Hon omger oss. Vi är delar av henne, och hon är en del av oss. Utan henne hade vi inte existerat...
- Det är galet! Jag tror inte på dig. Jag har aldrig sett något som liknar en moder, och det har inte du heller! Alltså är det uppenbart att hon inte existerar!
- Men ibland ... om vi är tysta ... kan vi höra henne sjunga, och klappa världen omkring oss...
Två tvillingar låg i sin mammas mage, och talade med varandra. Den ene var en liten skeptiker, medan den andre var troende. Samtalet kom att handla om de stora frågorna, och just denna gång om huruvida det finns ett liv efter födelsen. Det ena barnet frågade det andra om han trodde på något sådant. Svaret var:
- Naturligtvis! Det måste finnas något efter detta. Vi är bara här för att förbereda oss för det som komma skall.
- Det verkar korkat. Det finns naturligtvis ingenting, och om det funnes - hur skulle det då se ut?
- Jag vet inte riktigt, men det kommer att vara mer ljus, och kanske vi kommer att kunna gå med våra ben, och äta med våra munnar.
- Det verkar heltokigt! Vi kan inte gå eftersom vi flyter, och det verkar knasigt att äta genom munnen när vi nu vet att vi äter genom navelsträngen.
- Kom igen nu! Det måste finnas någon mening med detta! Det kommer emellertid sannolikt att vara helt annorlunda än vad vi känner till i dag.
- Vad har du för bevis? Ingen har någonsin kommit tillbaks efter en förlossning! Livet slutar vid födelsen. Faktum är att livet inte innehåller något annat än fortgående trängsel och mörker.
- Jag vet inte hur det kommer att vara när vi är födda, men jag är övertygad om att vi kommer att finna en moder som älskar oss, och som kommer att ta hand om oss.
- Kom igen nu ... Moder! Säg inte att du tror på en moder också! Var skulle hon finnas? Ingen har någonsin sett henne! Har du sett henne?
- Nej, jag har inte sett henne. Jag vet det bara inom mig. Hon är överallt. Hon omger oss. Vi är delar av henne, och hon är en del av oss. Utan henne hade vi inte existerat...
- Det är galet! Jag tror inte på dig. Jag har aldrig sett något som liknar en moder, och det har inte du heller! Alltså är det uppenbart att hon inte existerar!
- Men ibland ... om vi är tysta ... kan vi höra henne sjunga, och klappa världen omkring oss...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)