Jag skulle vilja tipsa om en dokumentär som gått på svt, som heter klostret. Det handlar om fem män med olika bakgrund, som skall leva med munkarna i 40 dagar. Deras resa är väldigt intressant. Och jag känner igen mig i deras sökande. Detta program bidrog till att jag började reflektera över mitt första andlig möte med Gud, vilket jag verkligen behövde påminna mig om..
Den senaste tiden har varit så hektiskt i våra liv, ja hela våren har varit en lång resa, med konverteringen och sedan nu i helgen bröllopet.
Nu börjar för mig det katolska livet på allvar. Och jag längtar efter stillheten och att umgås med Gud.. Samt att finna vad min kallelse är. Något jag ännu inte riktigt förstått på djupet. Det krävs stillhet och bön för att höra Guds röst.. Något som jag tyvärr försakat den senaste tiden.
Programmet finns här..
söndag 22 augusti 2010
måndag 16 augusti 2010
Nu är vi gifta
Blir ett kort medelande bara..
Bröllopet blev en succè, allt gick över vår förväntan.
Ett minne för livet..
Bröllopet blev en succè, allt gick över vår förväntan.
Ett minne för livet..
tisdag 10 augusti 2010
Vi är nog många som skulle vilja vara med den 14/8, men inte kan! Se nästa post.
När man funderar kring äktenskapet är ofta de första tankar som dyker upp orden ur genesis; dels om att Gud skapat oss till sin avbild, till man och kvinna, och dels om att man skall lämna sina föräldrar och bli ett. Katoliker tänker ofta vidare på Jesu ord om att vad Gud har förenat, det får människor inte skilja åt.
Moderna människor kanske tänker mer på kärlek, och då ofta med romantiska inslag. Attraktion är många gånger starkt förknippat med förståelsen av kärleken. Även det finns i bibeln, där de populäraste ställena finns kanske i Höga Visan.
Judarna tänkte ofta äktenskapet som ett förbund. Det främsta av alla förbund är det mellan Gud och människor, det är modellen och förebilden. Här är ”kontraktet” (ur 2 mos 20):
Det är ett förbund som talar om kärlek. Ser vi det som förebild för äktenskapet kanske det kan förstås på ungefär detta sätt:
Kärleken kanske ändå inte är så abstrakt? Men kärleken innehåller också en längtan. En längtan så stor att Jesus sträckte ut sina armar på korset för att kunna omfamna oss. För att komma det litet närmare hänvisar jag till en gammal hymn, här inspelad en skärtorsdag, då den sjunges i många församlingar.
Texten, med engelsk översättning, finns här.
Då jag misstänker att någon läsare kan ha svårt med både latin och engelska kommer en svensk version (något bearbetad översättning) här.
Moderna människor kanske tänker mer på kärlek, och då ofta med romantiska inslag. Attraktion är många gånger starkt förknippat med förståelsen av kärleken. Även det finns i bibeln, där de populäraste ställena finns kanske i Höga Visan.
Judarna tänkte ofta äktenskapet som ett förbund. Det främsta av alla förbund är det mellan Gud och människor, det är modellen och förebilden. Här är ”kontraktet” (ur 2 mos 20):
Detta är vad Gud sade: Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. Du skall inte dräpa. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte vittna falskt mot din nästa. Du skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.
Det är ett förbund som talar om kärlek. Ser vi det som förebild för äktenskapet kanske det kan förstås på ungefär detta sätt:
Jag visar dig min kärlek. Jag hjälper dig ur din misär och din utsatthet. Jag räddar dig ifrån dem som bara vill utnyttja dig, och inte vill dig väl. Tro inte att du får det bättre med någon annan. Håll inte på med bilder och fantasier kring dem. Det gör bara att vi inte kommer varandra nära, utan snarare kommer ifrån varandra. Sådant riskerar att sitta i länge. Påstå inte att du gör något för min skull, eller att du vill göra det tillsammans med mig, om det inte verkligen är så. Gör vad du behöver, men glöm inte att reservera tid också för mig. Vårda relationerna till släkt och vänner. Uppträd hederligt och var pålitlig. Var nöjd och glad med det du har, i stället för att vara avundsjuk på andra.
Kärleken kanske ändå inte är så abstrakt? Men kärleken innehåller också en längtan. En längtan så stor att Jesus sträckte ut sina armar på korset för att kunna omfamna oss. För att komma det litet närmare hänvisar jag till en gammal hymn, här inspelad en skärtorsdag, då den sjunges i många församlingar.
Texten, med engelsk översättning, finns här.
Då jag misstänker att någon läsare kan ha svårt med både latin och engelska kommer en svensk version (något bearbetad översättning) här.
På lördag gifter vi oss
Ja som sagt på lördag smäller det.. Då gifter vi oss klockan 14.00 i Kristuskonungens församling i Göteborg. Ni bloggare som vill komma till kyrkan är givetvis välkomna.
Jag är så galet stressad och nervös just nu..
Bed för oss.
Jag är så galet stressad och nervös just nu..
Bed för oss.
torsdag 5 augusti 2010
Varför ser kristna så olika på Maria?
Anledningen till detta inlägg är att det återkommer en del missförstånd och oförståelse. Katoliker och protestanter argumenterar på något sätt som om de andra självklart borde acceptera sättet att resonera. Här försöker jag att beskriva det på ett enkelt sätt. Det jag försöker att ge är en enkel och grundläggande förklaring, för protestanter, av hur den katolska kyrkan ser på Maria och varför. Jag börjar med en ganska extrem, men inte ovanlig, protestantisk utgångspunkt.
En bibeltroende protestant ser på Maria utifrån de ställen där hon nämns med namn i bibeln. Då får man fram ungefär följande:
Hon var en ung flicka när hon fick besök av en ängel, som meddelade att hon skulle föda JESUS. Hon var oskuld och förlovad, men inte gift.
Strax efteråt begav hon sig till sin släkting Elisabet, som väntade Johannes döparen. Johannes kände igen JESUS, och började leva om. Maria levererade en vacker lovsång.
Den senare dogmen om Maria som Gudaföderska har ett visst stöd i texten om besöket hos Elisabet, där hon kallas ”min Herres moder”. Är man väldigt protestantisk kan man säga att det är Elisabet och inte bibeln som kallar henne så.
Hon gifte sig med Josef, och födde JESUS när de var på resa i Betlehem. Änglarna talade om det för några herdar i trakten som kom och hälsade på.
Några lärda män från någonstans långt bort hade räknat ut att JESUS skulle födas, så e kom också och hälsade på.
Som seden bjöd dem omskar de JESUS och gav honom hans namn, och eftersom han var först frambar de honom i templet, där de träffade några gamla människor som profeterade.
Kungen ville döda JESUS, vilket Josef, hennes man, blev varse i en dröm, så de for till Egypten tills det kommit en ny kung, varefter de bosatte sig i Nasaret.
Vid ett besök i Jerusalem tappade de bort JESUS, men hittade honom i templet.
Vid ett bröllop där Maria var med gjorde JESUS sitt första under – han förvandlade vatten till vin
Maria, och hennes andra barn, ville JESUS något vid ett tillfälle då han undervisade
Maria var med vid korsfästelsen, när man konstaterade att graven var tom, och när apostlarna väntade på den Helige Ande. I övrigt vet vi att hon flyttade hem till aposteln Johannes, varav vi kan dra slutsatsen att hon var änka eller frånskild. Josef var i alla fall ute ur bilden.
Vi vet inte när, var eller hur hon dog, men det borde numera vara ganska länge sedan. Det faktum att apostlarna inte i skrifterna ägnar henne något vidare intresse talar för att hon inte betraktades som någon speciellt viktig person. Då bör inte heller vi göra det.
Ingenting av detta förutsätter annat än att hon var en vanlig flicka / kvinna. Hon var säkert en bra kvinna och en god mor, och så hade hon den särskilda uppgiften att ta hand om JESUS när han var liten. Kanske säger lovsången som hon framförde hos Elisabet att hon hade goda bibelkunskaper, kanske bara att hon var inspirerad av den Helige Ande.
Ungefär så kan en protestantisk tolkning se ut. Den utgår ifrån bibeln, och håller sig till texten. Den lägger inte till något, men drar heller inte något därifrån.
En katolik håller med om textdelarna, men inte om tolkningarna. Det går att hitta många ställen där hon inte nämns vid namn, men det övertygar ingen protestant, eftersom varje sådant ställe kan anses betyda något annat, förutom att Matteus bekräftar Jesajas förutsägelse, men den säger, i minimalistisk tolkning, inte annat än att Maria skulle vara ung. Även kvinnan i uppenbarelseboken kan ges alla sorters tolkningar – av några ”utom Maria”, medan andra kan inkludera Maria som en oviss möjlighet bredvid andra tolkningar. Att hon är mor till den som skall bestiga tronen är inte tillräckligt, eftersom mor kan användas funktionellt, biologiskt eller som någon sorts metafor à la Moder Svea, och därmed betyda vad som helst.
Hur närmar sig då en katolik frågan om vem Maria är? Ett sätt är att ta texterna och läsa dem litet mer noggrant, och med utgångspunkten att hennes kallelse krävde något speciellt. Frågan är vad och varför, och svaret ligger i vad vi tror om Jesus. Det är alltså där vi måste börja. Men Josef kommer också med på ett hörn. Jag börjar med några observationer:
Jesus har tydligt EN Fader och EN mor. Det hänger också samman med att han i sig förenar en Gudomlig natur och en mänsklig natur, han är både Gud och människa.
Jesus är ingen oäkting, resultatet av ett snedsteg, eller liknande. Maria var inte heller någon sorts surrogatmamma. Det gör att vi bör betrakta Marias förhållande till Gud som en hustrus.
Hustrun till en kung, som samtidigt är moder till tronarvingen brukar få titeln drottning.
I Jesu konception (Marie bebådelse), förenas himmel och jord, det Gudomiga och det mänskliga. Gud närmar sig oss så långt att han i sin Son antar en mänsklig gestalt. Det sker i det dolda, i det tysta, i Marias inre att Gud förenar sig med oss.
Jesus förnyade livet genom sin uppståndelse. Han är den nye Adam. Han förenar oss med sig. Vårt liv förnyas i dopet. Därigenom blir vi Jesu bröder och systrar. Då är vi tillbaks till att Jesus har en Fader och en mor. Vi får be ”Fader vår…”. Vi får också kalla Jesu mor för vår moder.
Att Guds moder – modern till det förnyade livet, liv i överflöd enligt Jesus – bär på någon synd är svårt att föreställa sig.
Arvssynden kom in i världen genom den gamle Adam och Eva. Eva fick sitt namn eftersom hon skulle bli moder till alla. Hon är moder till alla syndiga människor. Maria är moder till det nya livet…
Det faktum att Jesaja nämner Maria innebär att hon är signifikant i förhållande till Jesus – de hör ihop. Det bekräftas av Symeons lovsång och profetia ”Ja också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Jesus bekräftar det också vid bröllopet i Kana, när han säger i den grekiska versionen, med min översättning: ”Kvinna, vad har det med dig och mig att göra? Min stund har inte kommit ännu.” I B2000 är sammankopplingen monterats bort, men i folkbibeln finns den kvar (Joh 2:4).
Gud räddade livet genom en ark i vattnet (Noak), och han gav löftet och förbundet att bäras i en ark i öknen (Moses). I båda fallen inuti. Jesus kom med det nya, och räddade, livet, och han kom med ett nytt förbund. Det nya livet och det nya förbundet (Jesus) bars i en ark (Maria). Det gör att vi kan hitta fler paralleller och metaforer i GT.
Termer som bror och syster anger inte endast en bestämd släktrelation, utan också att man står varandra nära. Den betydelsen är fortfarande vanlig runt medelhavet, och då framför allt i öster och i söder. I församlingen i Jerusalem kallar man varandra för bröder, och Maria sägs i Johannes 19:25 ha en syster med samma namn. Det var knappast vanligt att föräldrar gav två döttrar samma namn i Palestina på den tiden… När Jesus gav Maria och Johannes åt varandra som moder och son (från korset) skulle han ha gjort skandal om Maria hade haft andra barn, eller åtminstone andra söner. Han skulle ha brutit mot lagen. Såvitt framgår av texterna i övrigt var det inte hans uppgift.
Maria kan knappast ha haft Jesus som en sidouppgift, dvs. ägnat sig mest åt at ta hand om och uppfostra de barn som hon skulle ha haft med Josef. Det blir en inte särskilt förebildlig familjekonstellation, även om vi känner den ibland oss i dag – att något av de äldre barnen har en annan far eller mor, med åtföljande frågor om allt ifrån auktoritet till arv.
Josef hade helt klart för sig att Jesus är Guds son. Han förstod vilken uppgift han hade. Det var inte bara att ta hand om en extra unge, utan att ge resten av sitt liv för den uppgiften. Han var troende, och han väntade en lön i himmelen…
Maria behövde också en frälsare. ”… min ande jublar över Gud min frälsare…” Även om hon är fri ifrån synd så är hon fullt ut människa. Hon kan inte förena sig med Gud, utan Gud kan förena sig med henne, och han kan förena henne med sig. Hon behövde alltså också räddas ifrån denna världen.
Maria är alltså fri ifrån synd, Guds moder, allas vår moder i Kristus och himmelens drottning. Hon är jungfru och moder, dvs. förebild för alla kvinnor. Men hon är också förebild för alla människor i sin kärlek till Jesus, och i sin lydnad gentemot sin kallelse. Den sista stora frågan är hur hon kom upp till himmelen. Bibeln tiger om detta. En säker slutsats som vi kan dra är utifrån Jesu uppståndelse, och det är att hennes kropp inte mötte förgängelsen – det skulle strida mot att hon är moder till det nya livet.
Kan man ta bort något av dessa slutsatser eftersom de inte står direkt i bibeln? Jag tror inte det om man inte är beredd att förändra vad man tror om Jesus. Allting utgår ju ifrån vad man tror om Jesus. Om man t.ex. tar bort att hon är allas moder, så blir vi inte fullt ut Jesu bröder och systrar, om det inte innebär att vi måste kasta av oss det mest grundläggande mänskliga, dvs. att det förnyade livet inte är mänskligt, utan att vi blir någon sorts t.ex. änglar. Då blir Jesu mänskliga natur något tillfälligt, och inte något som han bär med sig, och man måste förändra innebörden i att vi vill förenas med honom. Paulus talar om att vi måste bli av med vår köttsliga natur, men han menar knappast kroppen eller det mänskliga, eftersom Jesus uppstod med sin kropp, och uppsteg till himmelen med den. Man hamnar i någon variant av att kroppen och själen eller anden skall skiljas åt. Enklaste sättet att tolka vår mänskliga natur är annars att se att det är våra naturliga begär och böjelser, och att vi inte ser längre än vad vi omedelbart kan erfara. Däremot kan våra kroppar förnyas, t.ex. så att vi blir av med våra krämpor. Jesus botade många, och vi ser helanden än i våra dagar.
Tar man bort att hon är ständig jungfru händer en hel del. Först naturligtvis att hon inte längre är jungfrurs förebild. Då vacklar en del av hennes allmänna moderskap, liksom de texter i GT som talar om jungfrur vid kungens hov som något ideal (kungen brukar ses som en metafor för Gud och vad han har sin glädje i). Hela tanken på jungfrulighet som ideal vacklar, trots att Jesus säger att människor skall göra sig könlösa (B2000) för himmelrikets skull, och att Paulus sätter det som ett ideal att vara ogift, t.ex. 1 kor 7:9 eller 7:34. I slutänden blir Jesus inte längre ett ideal, utan någonting ganska annorlunda jämfört med oss vanliga människor. Han kommer oss inte längre lika nära, och tappar därmed i relevans i våra konkreta liv.
Man kan gå vidare, och jag uppmanar er som läser detta att göra det, och att verkligen pröva det hela…
tisdag 3 augusti 2010
Behovet att äta mat?
Hur tänker ni kring vårt behov av att äta mat, kopplat till om det var Guds mening att att vi skulle göra så. Eller är vårt behov av mat en bieffekt av arvsynden?
Det finns ju dimension av att "var fruktsamma, bruka jorden osv" och det var meningen att människan skulle göra detta. Det blir ganska meningslöst att bruka jorden, bara för sakens skull utan att de del av dess frukter. Se 1 Mos 29. Detta sker innan syndafallet. Givetvis så beror det på hur man tolkar 1 Mosebok. Men jag vill iaf ställa frågan till er.
Behövde man äta även i evigheten? Och kommer man äta även i himelriket? Jesus talar om en måltid, där man ligger till bords, en fest osv, som visserligen kan tolkas i metaforer. Men är den helt tagen ur intet? Kan man tänka sig en tillvaro utan gemenskapen vid en måltid? Det är en viktig aspekt för alla människor, som förenar oss.
För bibeln talar inte om för oss, om det fanns en hunger även i evigheten, eller om den hunger som är kopplad till att vara beroende av jordens frukter, är en effekt av syndafallet.
Hur ser ni på detta?
Det finns ju dimension av att "var fruktsamma, bruka jorden osv" och det var meningen att människan skulle göra detta. Det blir ganska meningslöst att bruka jorden, bara för sakens skull utan att de del av dess frukter. Se 1 Mos 29. Detta sker innan syndafallet. Givetvis så beror det på hur man tolkar 1 Mosebok. Men jag vill iaf ställa frågan till er.
Behövde man äta även i evigheten? Och kommer man äta även i himelriket? Jesus talar om en måltid, där man ligger till bords, en fest osv, som visserligen kan tolkas i metaforer. Men är den helt tagen ur intet? Kan man tänka sig en tillvaro utan gemenskapen vid en måltid? Det är en viktig aspekt för alla människor, som förenar oss.
För bibeln talar inte om för oss, om det fanns en hunger även i evigheten, eller om den hunger som är kopplad till att vara beroende av jordens frukter, är en effekt av syndafallet.
Hur ser ni på detta?
måndag 2 augusti 2010
Att helga vilodagen
Det är nog många som undrar vart det budet har tagit vägen. Men vi vet varifrån det kommer...
De äldre kanske kommer ihåg att söndagarna var tråkiga. Inga affärer fick ha öppet. När jag var liten var det vardag måndag till fredag, och på lördagen skötte man hushållet med städning, handling och matlagning. Lördagen som halvdags arbete eller skola avskaffades succesivt under 1950- och 1960-talen, dvs. arbetstiden minskade från 48 timmar i veckan i början av seklet till 40 timmar någon gång strax före 1970. Butikerna stängde tidigt på lördag eftermiddag, någon gång mellan kl 13 och kl 15. Det som var öppet var sådana fabriker som inte kunde stänga, det som hade med transporter att göra - bensinstationer, järnväg, flygplatser, hotell och diverse annan dygnet-runt-verksamhet som t.ex. sjukvård. Fritidsaktiviteter fanns det i alla fall, som restauranger, museer, teatrar och musik- eller idrottsevenemang.
Livet var litet annorlunda. Jag vill inte diskutera om det var bättre, utan fundera litet ur en annan synvinkel.
Det verkar som om alla dagar blivit mer lika varandra. Det är dans eller fotboll varje dag, och man går och handlar när som helst. Visst är det bekvämt och bra, men rytmen är borta. Jag undrar om vi inte egentligen behöver den...
Tanken bakom sabbatsbudet verkar vara enkel. Gud gav oss en rytm, och vi skulle arbeta 6 dagar, och vila den 7:e. Den skulle vi ägna åt Gud och åt familjen. De flesta regler kring det verkar ha tillkommit för att folk egentligen ville göra annat, och frågade var gränsen gick. Det ger känslan av tvång och instängdhet. Numera ser vi inte några skäl att lägga det på andra. Men är det utan konsekvenser? Är det inte så att välbefinnandet på något sätt flyr, och att stress kommit i dess ställe? Jag vet inte säkert, men för mig som genomlevt perioden verkar det i alla fall finnas ett samband.
De äldre kanske kommer ihåg att söndagarna var tråkiga. Inga affärer fick ha öppet. När jag var liten var det vardag måndag till fredag, och på lördagen skötte man hushållet med städning, handling och matlagning. Lördagen som halvdags arbete eller skola avskaffades succesivt under 1950- och 1960-talen, dvs. arbetstiden minskade från 48 timmar i veckan i början av seklet till 40 timmar någon gång strax före 1970. Butikerna stängde tidigt på lördag eftermiddag, någon gång mellan kl 13 och kl 15. Det som var öppet var sådana fabriker som inte kunde stänga, det som hade med transporter att göra - bensinstationer, järnväg, flygplatser, hotell och diverse annan dygnet-runt-verksamhet som t.ex. sjukvård. Fritidsaktiviteter fanns det i alla fall, som restauranger, museer, teatrar och musik- eller idrottsevenemang.
Livet var litet annorlunda. Jag vill inte diskutera om det var bättre, utan fundera litet ur en annan synvinkel.
Det verkar som om alla dagar blivit mer lika varandra. Det är dans eller fotboll varje dag, och man går och handlar när som helst. Visst är det bekvämt och bra, men rytmen är borta. Jag undrar om vi inte egentligen behöver den...
Tanken bakom sabbatsbudet verkar vara enkel. Gud gav oss en rytm, och vi skulle arbeta 6 dagar, och vila den 7:e. Den skulle vi ägna åt Gud och åt familjen. De flesta regler kring det verkar ha tillkommit för att folk egentligen ville göra annat, och frågade var gränsen gick. Det ger känslan av tvång och instängdhet. Numera ser vi inte några skäl att lägga det på andra. Men är det utan konsekvenser? Är det inte så att välbefinnandet på något sätt flyr, och att stress kommit i dess ställe? Jag vet inte säkert, men för mig som genomlevt perioden verkar det i alla fall finnas ett samband.
söndag 11 juli 2010
Vad är det som pågår i kyrkan och bland de kristna - och varför?
Jag funderar en del över vad som händer med och inom den katolska kyrkan, liksom inom kristenheten i stort. Det finns oerhört mycket att glädjas över, och att vara tacksam för. Samtidigt finns det en hel del som framkallar sorg och smärta. Efter andra Vatikankonciliet inträdde en tid av omfattande turbulens. Många människor trodde att man i grunden skulle förändra moralläran. Många människor slutade att gå i kyrkan och att be regelbundet. Många präster lämnade sina ämbeten, liksom många ordensbröder och –systrar lämnade sina kommuniteter. Antalet kallelser gick ner till katastrofala nivåer – en hel generation fattas. I detta hoppades många troende på en återgång till det som var, och gärna med en idealiserad bild av hur det varit. Det inträffade inte. Andra hoppades att man skulle ”gå vidare i konciliets anda” och komma ”i takt med tiden”. Det inträffade inte heller. Det som verkligen hänt är något helt annat… Vid närmare eftertanke pekar det på vem som står bakom… Det blir inte alltid som vi människor tänker, planerar och hoppas.
Det finns många bakgrunder till det som hänt. De flesta är väl dokumenterade och debatterade. Det som kanske är litet svårfångat i sammanhanget är att vi inte är ensamma, utan att det också finns andliga makter med i vad som händer. Jag vet ingen tid i historien som varit så full av uppenbarelser som de senaste 200 åren. Jag har inte heller hört om någon tidigare epok som haft så många heliga människor, vilka har kunnat inspirera mängder av människor till ett fördjupat andligt liv. Samtidigt ser vi hur kyrkor töms på många håll, och att det framkommer att personer som vi trodde bättre om har förfallit till svåra synder, vilka inte klarats ut, utan snarare skylts över. Det kanske inte bara är en vanlig mänsklig svaghet som kommer i dagen. Det kanske finns något mer…
På dagen 33 år före det stora solmiraklet i Fatima, dvs. den 13 oktober 1884 fick påven Leo XIII en uppenbarelse. När den åldrade påven hade avslutat mässan i sitt privata kapell, en mässa som hade bevistats av ett par kardinaler och några anställda i Vatikanen, stannade han plötsligt nedanför altaret. Han stod där i ungefär tio minuter som i trance, och hans ansikte blev ask-vitt. De närvarande fruktade det värsta och rusade till. Sedan gick han omedelbart till sitt kontor (normalt skulle han ha gått till frukosten) och skrev en bön till ärkeängeln Mikael, och gav order om att den skulle läggas till liturgin läsas efter varje mässa i hela kyrkan. (Visserligen har en påve rätt att göra så, men det händer inte ofta… Vanligen tillsätts en kommission som får arbeta fram ett förslag, som sedan tröskas vidare, och som så småningom fastställs, tillsammans med instruktioner och regler som har en tillräcklig omfattning för att kunna tillämpas under de mest skilda förhållanden runt om i världen.) När han tillfrågades om vad som hände, förklarade han att han plötsligt hörde två röster. Två röster, den ena vänlig och angenäm, och den andra rå och oangenäm. De verkade komma från närheten av tabernaklet (som på den tiden var placerat mitt på altaret). Han lyssnade och fick höra följande konversation.
Satans råa röst: Jag kan förstöra din kyrka!
Guds milda röst: Kan du? Gör det då!
Satan: för att göra det behöver jag mer tid och mer makt.
Gud: Hur mycket tid? Hur mycket makt?
Satan: 75 till 100 år, och större makt över dem som ger sig till min tjänst.
Gud: Du har tiden, och du har makten. Gör vad du vill med det.
Den bön som påven skrev lyder så här finns på engelska under den här länken. Den längre formen är den ursprungliga, men på 1930-talet ändrade man till den kortare som finns i slutet av texten. Den togs bort ur mässan på 1960-talet – ett par år före den stora liturgireformen.
För att återvända till de inledande frågorna, så verkar det som om vi går igenom en hel del svårigheter, men att Gud har motmedel. Den första antydan finns i att det var på dagen 33 år före Fatima. En vidare antydan kan vi finna i att de ekumeniska strävandena i dag har en enorm kraft på många områden som tidigare präglats av fiendskap och misstänksamhet. De ortodoxa talar med varandra i en anda som jag inte vet har någon historisk motsvarighet. Dessutom är samtalen mellan dem och Rom numera förtroliga – till och med Moskva söker sig till Rom för att formulera det gemensamma uppdraget att förkunna evangeliet bland människorna. Inom de karismatiska rörelserna finner man varandra över kyrkogränser på ett sätt som för bara några årtionden sedan var närmast otänkbart, och inom många protestantiska samfund ser man med nya ögon på det arv som finns i de historiska kyrkorna. Enhet kan bara nås genom den Helige Andes nåderika medverkan. Vi människor kan visa vad vi vill, och låta Gud fullborda det vi påbörjat.
Det finns många bakgrunder till det som hänt. De flesta är väl dokumenterade och debatterade. Det som kanske är litet svårfångat i sammanhanget är att vi inte är ensamma, utan att det också finns andliga makter med i vad som händer. Jag vet ingen tid i historien som varit så full av uppenbarelser som de senaste 200 åren. Jag har inte heller hört om någon tidigare epok som haft så många heliga människor, vilka har kunnat inspirera mängder av människor till ett fördjupat andligt liv. Samtidigt ser vi hur kyrkor töms på många håll, och att det framkommer att personer som vi trodde bättre om har förfallit till svåra synder, vilka inte klarats ut, utan snarare skylts över. Det kanske inte bara är en vanlig mänsklig svaghet som kommer i dagen. Det kanske finns något mer…
På dagen 33 år före det stora solmiraklet i Fatima, dvs. den 13 oktober 1884 fick påven Leo XIII en uppenbarelse. När den åldrade påven hade avslutat mässan i sitt privata kapell, en mässa som hade bevistats av ett par kardinaler och några anställda i Vatikanen, stannade han plötsligt nedanför altaret. Han stod där i ungefär tio minuter som i trance, och hans ansikte blev ask-vitt. De närvarande fruktade det värsta och rusade till. Sedan gick han omedelbart till sitt kontor (normalt skulle han ha gått till frukosten) och skrev en bön till ärkeängeln Mikael, och gav order om att den skulle läggas till liturgin läsas efter varje mässa i hela kyrkan. (Visserligen har en påve rätt att göra så, men det händer inte ofta… Vanligen tillsätts en kommission som får arbeta fram ett förslag, som sedan tröskas vidare, och som så småningom fastställs, tillsammans med instruktioner och regler som har en tillräcklig omfattning för att kunna tillämpas under de mest skilda förhållanden runt om i världen.) När han tillfrågades om vad som hände, förklarade han att han plötsligt hörde två röster. Två röster, den ena vänlig och angenäm, och den andra rå och oangenäm. De verkade komma från närheten av tabernaklet (som på den tiden var placerat mitt på altaret). Han lyssnade och fick höra följande konversation.
Satans råa röst: Jag kan förstöra din kyrka!
Guds milda röst: Kan du? Gör det då!
Satan: för att göra det behöver jag mer tid och mer makt.
Gud: Hur mycket tid? Hur mycket makt?
Satan: 75 till 100 år, och större makt över dem som ger sig till min tjänst.
Gud: Du har tiden, och du har makten. Gör vad du vill med det.
Den bön som påven skrev lyder så här finns på engelska under den här länken. Den längre formen är den ursprungliga, men på 1930-talet ändrade man till den kortare som finns i slutet av texten. Den togs bort ur mässan på 1960-talet – ett par år före den stora liturgireformen.
För att återvända till de inledande frågorna, så verkar det som om vi går igenom en hel del svårigheter, men att Gud har motmedel. Den första antydan finns i att det var på dagen 33 år före Fatima. En vidare antydan kan vi finna i att de ekumeniska strävandena i dag har en enorm kraft på många områden som tidigare präglats av fiendskap och misstänksamhet. De ortodoxa talar med varandra i en anda som jag inte vet har någon historisk motsvarighet. Dessutom är samtalen mellan dem och Rom numera förtroliga – till och med Moskva söker sig till Rom för att formulera det gemensamma uppdraget att förkunna evangeliet bland människorna. Inom de karismatiska rörelserna finner man varandra över kyrkogränser på ett sätt som för bara några årtionden sedan var närmast otänkbart, och inom många protestantiska samfund ser man med nya ögon på det arv som finns i de historiska kyrkorna. Enhet kan bara nås genom den Helige Andes nåderika medverkan. Vi människor kan visa vad vi vill, och låta Gud fullborda det vi påbörjat.
lördag 3 juli 2010
En betraktelse av Moder Teresa
I anledning av en diskussion kring "vilken Jesus vi skall tro på", som just nu, första helgen i juli 2010, pågår på Erevna, kom jag att tänka på en liten betraktelse kring Jesus av Moder Teresa. Jag tror att den kan tillföra litet andra perspektiv...
”Se. Jag står för dörren och klappar…” (upp 3:20)
Det är sant. Jag står vid ditt hjärtas dörr, dag och natt. Till och med när du inte lyssnar, till och med när du tvivlar på att det kunde vara Jag, så är jag där. Jag väntar till och med på det minsta tecken från dig, ett tecken som visar att du hör Mig; till och med den minsta och tystaste viskning som låter Mig komma till dig. Och Jag vill att du skall veta att när du kallar på mig så kommer Jag – alltid, och oberoende av allt. Tyst och osynlig kommer Jag, men med evig kraft och kärlek, och med Min Andes många gåvor. Jag kommer med Min barmhärtighet, med Min önska att förlåta och hela dig, med Min kärlek till dig som ligger bortom din fattningsförmåga – en kärlek lika stor som den kärlek Jag har fått av Min Fader [”Såsom Fadern har älskat Mig, så har Jag älskat er…” (Joh 15:19)]. Jag kommer med Min längtan efter att få trösta dig och ge dig styrka, att lyfta upp dig och förbinda dina sår. Jag ger dig Mitt ljus, så att ditt mörker och dina tvivel ska skingras. Jag kommer med Min kraft för att bära dig, och alla dina bördor, med Min nåd för att vidröra ditt hjärta och förvandla ditt liv, och med Min frid för att stilla din själ.
Jag känner dig allt igenom – Jag vet allt om dig. Varje hårstrå på ditt huvud känner Jag, deras antal vet Jag. Ingenting i ditt liv är oviktigt för Mig. Jag har följt dig genom åren, och Jag har alltid älskat dig – även när du gått vilse. Jag känner var och en av dina svårigheter. Jag känner dina behov och dina bekymmer. Och ja – Jag vet om alla dina synder. Men Jag säger dig igen att Jag älskar dig – inte för vad du gjort eller inte gjort – Jag älskar dig för din egen skull, för den skönhet och värdighet Min Fader gav dig genom att skapa dig till Sin avbild. Det är en värdighet du ofta glömt, en skönhet du befläckat genom din synd. Men Jag älskar dig sådan du är och Jag har utgjutit Mitt blod för att vinna dig tillbaka. Om du bara ber Mig med tro, ska Min nåd vidröra allt som kräver förändring i ditt liv och Jag ska ge dig styrkan att frigöra dig från synden och all dess destruktiva kraft.
Jag vet vad du bär i ditt hjärta – Jag känner din ensamhet och alla dina smärtor – förkastelserna, domarna, förödmjukelserna. Jag bar allt detta före dig. Och Jag bar det för din skull, så att du skulle kunna dela Min styrka och Min seger. Jag känner särskilt ditt behov av kärlek – hur du törstar och längtar efter att bli omhuldad. Men hur ofta har du inte törstat förgäves genom att söka kärleken själviskt, och fylla tomheten inom dig med tillfälliga förlustelser – med den än större syndens tomhet. Törstar du efter kärlek? ”Är någon törstig, så kom till Mig och drick…” (Joh 7:37). Jag ska släcka din törst och göra dig tillfreds. Törstar du efter att bli omhuldad? Jag omhuldar dig mer än du någonsin kan ana – så mycket att Jag dog på ett kors för dig.
Jag törstar efter dig. Ja, det är det enda sättet att till att och med börja beskriva Min kärlek till dig på: JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Jag törstar efter att älska dig, och att bli älskad av dig – så dyrbar är du för mig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Kom till Mig och jag skall fylla ditt hjärta och hela dina sår. Jag skall göra dig till en ny skapelse och ge dig frid, även i alla dina prövningar. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Du får aldrig tvivla på min barmhärtighet, Min önskan att förlåta, Min längtan att välsigna dig och leva Mitt liv i dig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Om du känner dig värdelös i världens ögon betyder det ingenting. För Mig är ingen annan i hela världen viktigare än du. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Öppna för Mig, kom till Mig, törsta efter Mig, ge Mig ditt liv - och Jag skall visa dig hur viktig du är för Mitt hjärta.
Förstår du inte att Min Fader redan har en fullkomlig plan för att förvandla ditt liv, och att den börjar just nu? Förtrösta på Mig. Be Mig varje dag att Jag ska komma till dig och ta hand om ditt liv – och Jag ska göra det. Jag lovar dig inför Min Fader i himmelen att Jag ska göra underverk i ditt liv. Varför? Därför att JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Allt Jag ber dig om är att överlåta dig helt till Mig. Jag skall göra det som återstår.
Också nu ser Jag den plats Min Fader har berett åt dig i Mitt rike. Kom ihåg att du är en pilgrim i detta liv, på väg hem. Synden kan aldrig göra dig tillfreds, inte heller ge den frid du söker. Allt du sökt utanför mig har bara gjort dig ännu tommare; sök därför inte lyckan i detta livet, på jorden. Framför allt, spring inte ifrån Mig när du faller. Kom till mig utan dröjsmål. När du ger mig dina synder ger du Mig glädjen över att få vara din Frälsare. Det finns ingenting som Jag inte kan förlåta och hela: kom därför nu och befria din själ från dess bördor.
Hur långt du än avlägsnar dig, hur ofta du än glömmer Mig, hur många kors du än bär i ditt liv, är det en sak Jag vill att du alltid skall minnas, en sak som aldrig kommer att förändras: JAG TÖRSTAR EFTER DIG – precis sådan som du är. Du behöver inte förändra dig för att tro på Min kärlek, för det är din tro på Min kärlek som kommer att förändra dig. Du glömmer mig, och ändå söker jag dig varje ögonblick under dagen – Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar. Tycker du att det är svårt att tro på? Se då på korset, se på Mitt Hjärta som genomborrades för dig. Har du inte förstått mitt kors? Lyssna då åter till de ord jag talade då – för de berättar tydligt och klart varför Jag utstod allt detta för dig: ”JAG TÖRSTAR…” (Joh 19:28). Ja JAG TÖRSTAR EFTER DIG såsom resten av psalmen säger om Mig: ”Jag sökte efter kärlek, men fann ingen…” (Ps 69:21). Hela ditt liv har Jag sökt efter din kärlek – Jag har aldrig upphört att älska dig och att söka bli älskad av dig. Du har prövat många andra saker i ditt sökande efter lycka; varför inte försöka öppna ditt hjärta för Mig just nu, mer än du någonsin gjort förut?
Närhelst du verkligen öppnar dörren till ditt hjärta, närhelst du kommer tillräckligt nära, kommer du att höra Mig säga till dig åter och åter igen, inte blott med mänskliga ord utan i anden: ”Vad du än har gjort älskar jag dig för din egen skull. Kom till mig med ditt elände och dina synder, med dina bekymmer och behov, och med all din längtan efter att bli älskad. Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar … Öppna för Mig, för JAG TÖRSTAR EFTER DIG…”
”Se. Jag står för dörren och klappar…” (upp 3:20)
Det är sant. Jag står vid ditt hjärtas dörr, dag och natt. Till och med när du inte lyssnar, till och med när du tvivlar på att det kunde vara Jag, så är jag där. Jag väntar till och med på det minsta tecken från dig, ett tecken som visar att du hör Mig; till och med den minsta och tystaste viskning som låter Mig komma till dig. Och Jag vill att du skall veta att när du kallar på mig så kommer Jag – alltid, och oberoende av allt. Tyst och osynlig kommer Jag, men med evig kraft och kärlek, och med Min Andes många gåvor. Jag kommer med Min barmhärtighet, med Min önska att förlåta och hela dig, med Min kärlek till dig som ligger bortom din fattningsförmåga – en kärlek lika stor som den kärlek Jag har fått av Min Fader [”Såsom Fadern har älskat Mig, så har Jag älskat er…” (Joh 15:19)]. Jag kommer med Min längtan efter att få trösta dig och ge dig styrka, att lyfta upp dig och förbinda dina sår. Jag ger dig Mitt ljus, så att ditt mörker och dina tvivel ska skingras. Jag kommer med Min kraft för att bära dig, och alla dina bördor, med Min nåd för att vidröra ditt hjärta och förvandla ditt liv, och med Min frid för att stilla din själ.
Jag känner dig allt igenom – Jag vet allt om dig. Varje hårstrå på ditt huvud känner Jag, deras antal vet Jag. Ingenting i ditt liv är oviktigt för Mig. Jag har följt dig genom åren, och Jag har alltid älskat dig – även när du gått vilse. Jag känner var och en av dina svårigheter. Jag känner dina behov och dina bekymmer. Och ja – Jag vet om alla dina synder. Men Jag säger dig igen att Jag älskar dig – inte för vad du gjort eller inte gjort – Jag älskar dig för din egen skull, för den skönhet och värdighet Min Fader gav dig genom att skapa dig till Sin avbild. Det är en värdighet du ofta glömt, en skönhet du befläckat genom din synd. Men Jag älskar dig sådan du är och Jag har utgjutit Mitt blod för att vinna dig tillbaka. Om du bara ber Mig med tro, ska Min nåd vidröra allt som kräver förändring i ditt liv och Jag ska ge dig styrkan att frigöra dig från synden och all dess destruktiva kraft.
Jag vet vad du bär i ditt hjärta – Jag känner din ensamhet och alla dina smärtor – förkastelserna, domarna, förödmjukelserna. Jag bar allt detta före dig. Och Jag bar det för din skull, så att du skulle kunna dela Min styrka och Min seger. Jag känner särskilt ditt behov av kärlek – hur du törstar och längtar efter att bli omhuldad. Men hur ofta har du inte törstat förgäves genom att söka kärleken själviskt, och fylla tomheten inom dig med tillfälliga förlustelser – med den än större syndens tomhet. Törstar du efter kärlek? ”Är någon törstig, så kom till Mig och drick…” (Joh 7:37). Jag ska släcka din törst och göra dig tillfreds. Törstar du efter att bli omhuldad? Jag omhuldar dig mer än du någonsin kan ana – så mycket att Jag dog på ett kors för dig.
Jag törstar efter dig. Ja, det är det enda sättet att till att och med börja beskriva Min kärlek till dig på: JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Jag törstar efter att älska dig, och att bli älskad av dig – så dyrbar är du för mig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Kom till Mig och jag skall fylla ditt hjärta och hela dina sår. Jag skall göra dig till en ny skapelse och ge dig frid, även i alla dina prövningar. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Du får aldrig tvivla på min barmhärtighet, Min önskan att förlåta, Min längtan att välsigna dig och leva Mitt liv i dig. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Om du känner dig värdelös i världens ögon betyder det ingenting. För Mig är ingen annan i hela världen viktigare än du. JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Öppna för Mig, kom till Mig, törsta efter Mig, ge Mig ditt liv - och Jag skall visa dig hur viktig du är för Mitt hjärta.
Förstår du inte att Min Fader redan har en fullkomlig plan för att förvandla ditt liv, och att den börjar just nu? Förtrösta på Mig. Be Mig varje dag att Jag ska komma till dig och ta hand om ditt liv – och Jag ska göra det. Jag lovar dig inför Min Fader i himmelen att Jag ska göra underverk i ditt liv. Varför? Därför att JAG TÖRSTAR EFTER DIG. Allt Jag ber dig om är att överlåta dig helt till Mig. Jag skall göra det som återstår.
Också nu ser Jag den plats Min Fader har berett åt dig i Mitt rike. Kom ihåg att du är en pilgrim i detta liv, på väg hem. Synden kan aldrig göra dig tillfreds, inte heller ge den frid du söker. Allt du sökt utanför mig har bara gjort dig ännu tommare; sök därför inte lyckan i detta livet, på jorden. Framför allt, spring inte ifrån Mig när du faller. Kom till mig utan dröjsmål. När du ger mig dina synder ger du Mig glädjen över att få vara din Frälsare. Det finns ingenting som Jag inte kan förlåta och hela: kom därför nu och befria din själ från dess bördor.
Hur långt du än avlägsnar dig, hur ofta du än glömmer Mig, hur många kors du än bär i ditt liv, är det en sak Jag vill att du alltid skall minnas, en sak som aldrig kommer att förändras: JAG TÖRSTAR EFTER DIG – precis sådan som du är. Du behöver inte förändra dig för att tro på Min kärlek, för det är din tro på Min kärlek som kommer att förändra dig. Du glömmer mig, och ändå söker jag dig varje ögonblick under dagen – Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar. Tycker du att det är svårt att tro på? Se då på korset, se på Mitt Hjärta som genomborrades för dig. Har du inte förstått mitt kors? Lyssna då åter till de ord jag talade då – för de berättar tydligt och klart varför Jag utstod allt detta för dig: ”JAG TÖRSTAR…” (Joh 19:28). Ja JAG TÖRSTAR EFTER DIG såsom resten av psalmen säger om Mig: ”Jag sökte efter kärlek, men fann ingen…” (Ps 69:21). Hela ditt liv har Jag sökt efter din kärlek – Jag har aldrig upphört att älska dig och att söka bli älskad av dig. Du har prövat många andra saker i ditt sökande efter lycka; varför inte försöka öppna ditt hjärta för Mig just nu, mer än du någonsin gjort förut?
Närhelst du verkligen öppnar dörren till ditt hjärta, närhelst du kommer tillräckligt nära, kommer du att höra Mig säga till dig åter och åter igen, inte blott med mänskliga ord utan i anden: ”Vad du än har gjort älskar jag dig för din egen skull. Kom till mig med ditt elände och dina synder, med dina bekymmer och behov, och med all din längtan efter att bli älskad. Jag står vid dörren till ditt hjärta och klappar … Öppna för Mig, för JAG TÖRSTAR EFTER DIG…”
fredag 2 juli 2010
Katolsk väckelse i Sydkorea
Det här var glädjande läsning i tidningen Dagen..
Framförallt detta:
"De allra flesta som har blivit katoliker har inte tidigare räknat sig som religiösa, och verkar inte heller ha valt mellan protestantism och katolicism, utan mellan katolicism och ingen religion alls."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=217685
Framförallt detta:
"De allra flesta som har blivit katoliker har inte tidigare räknat sig som religiösa, och verkar inte heller ha valt mellan protestantism och katolicism, utan mellan katolicism och ingen religion alls."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=217685
torsdag 1 juli 2010
Matrix
Jag gillar filmerna Matrix väldigt mycket. De har ett sådant djup i sig. Varje gång jag ser dem, så öppnas en ny vy.Här är lite tankar som jag kommit fram till. Man bör ha lite kunskap om Matrix, för att begripa vad jag skriver om.
Jag gillar framförallt den existentiella kopplingen som drabbar Neo, som vaknat upp och inser att det finns en värld bortom hans. Vilket påminner om det som vi troende berättar om. Dvs det finns en andlig värld bortom vår.
Människorna i Matrix har inte förmågan att förstå att deras värld bara är skapad, och egentligen är helt beroende av den riktiga världen. Dom är så att säga förslavande under sin världs lagar.
Samt den aspekten att Neo ger sitt liv, för Matrix. Han är liksom beredd att dö i Matrix för människornas räddning.
Han dör och återuppstår, likt Jesus.
Sen så finns det andra intressanta aspekter kring just skapandet av Matrix som robotarna gör. Hur man så att säga misslyckats sex gånger med världen matrix. Man finner inte någon balans i världen.. Det är först när artiktekten inser det icke förutsägbara som världen får balansen. Dvs det program som kallas oraklet, som är skapt kring människans medvetande. Programmet oraklets syfte är att föra balans i Matrix mellan ariketens förutsägande matematiska variabler, till det mänskliga medvetandets oförutsägbara ting. Men oraklets kärlek till människorna bidrar till en oanad hjälp för dem, som gör att programmet kringår sin uppgift i Matrix, vilket leder till att programmet Oraklet måste söka exil.
Jag tycker detta är intressant då det bollar mellan det matriella och vårt mystiska medvetande.
Vårt oberäckneliga medvetande ställer till det för det enbart matrialistiska robotarna. Man försöker skapa balans, men inte ens det fungerar, då Oraklet börjar hjälpa människorna för mkt.
Man lyckas sätta fingret på det unika med människan anser jag. Man kan inte göra människan till en enbart matriell varelse.
Jag tycker även att Matrix lyckas förmedla intressanta kopplingar till tron på ett mästerligt sätt.. Dvs när Neo befinner sig i Matrix, så utför han ting i trons kraft. Rent teoriteisk så är dessa agenter som vill döda honom mycket starkare än honom, de är programmerade att vara starkare. Men den vetskapen han besitter gör honom mentalt starkare, dvs tron på sig själv gör att han besegrar dem.
Så det balanserar på en hårfin gräns i denna datorvärlden, då han vet att han kan dö i Matrix, varje slag han får känns fysiskt. Tappar han tron, så dödar agenterna honom. Behåller han och andra sidan tron så kan inget agent program slå honom.
Det var några tankar..
Ytterliggare en liten tänkvärdhet
Följande lilla historia har vandrat runt både på internet och i diverse magasin, så jag har ingen aning om ursprunget, men den kan vara värd att reflektera litet över i alla fall. Översättningen är min, och gjord i hast.
Två tvillingar låg i sin mammas mage, och talade med varandra. Den ene var en liten skeptiker, medan den andre var troende. Samtalet kom att handla om de stora frågorna, och just denna gång om huruvida det finns ett liv efter födelsen. Det ena barnet frågade det andra om han trodde på något sådant. Svaret var:
- Naturligtvis! Det måste finnas något efter detta. Vi är bara här för att förbereda oss för det som komma skall.
- Det verkar korkat. Det finns naturligtvis ingenting, och om det funnes - hur skulle det då se ut?
- Jag vet inte riktigt, men det kommer att vara mer ljus, och kanske vi kommer att kunna gå med våra ben, och äta med våra munnar.
- Det verkar heltokigt! Vi kan inte gå eftersom vi flyter, och det verkar knasigt att äta genom munnen när vi nu vet att vi äter genom navelsträngen.
- Kom igen nu! Det måste finnas någon mening med detta! Det kommer emellertid sannolikt att vara helt annorlunda än vad vi känner till i dag.
- Vad har du för bevis? Ingen har någonsin kommit tillbaks efter en förlossning! Livet slutar vid födelsen. Faktum är att livet inte innehåller något annat än fortgående trängsel och mörker.
- Jag vet inte hur det kommer att vara när vi är födda, men jag är övertygad om att vi kommer att finna en moder som älskar oss, och som kommer att ta hand om oss.
- Kom igen nu ... Moder! Säg inte att du tror på en moder också! Var skulle hon finnas? Ingen har någonsin sett henne! Har du sett henne?
- Nej, jag har inte sett henne. Jag vet det bara inom mig. Hon är överallt. Hon omger oss. Vi är delar av henne, och hon är en del av oss. Utan henne hade vi inte existerat...
- Det är galet! Jag tror inte på dig. Jag har aldrig sett något som liknar en moder, och det har inte du heller! Alltså är det uppenbart att hon inte existerar!
- Men ibland ... om vi är tysta ... kan vi höra henne sjunga, och klappa världen omkring oss...
Två tvillingar låg i sin mammas mage, och talade med varandra. Den ene var en liten skeptiker, medan den andre var troende. Samtalet kom att handla om de stora frågorna, och just denna gång om huruvida det finns ett liv efter födelsen. Det ena barnet frågade det andra om han trodde på något sådant. Svaret var:
- Naturligtvis! Det måste finnas något efter detta. Vi är bara här för att förbereda oss för det som komma skall.
- Det verkar korkat. Det finns naturligtvis ingenting, och om det funnes - hur skulle det då se ut?
- Jag vet inte riktigt, men det kommer att vara mer ljus, och kanske vi kommer att kunna gå med våra ben, och äta med våra munnar.
- Det verkar heltokigt! Vi kan inte gå eftersom vi flyter, och det verkar knasigt att äta genom munnen när vi nu vet att vi äter genom navelsträngen.
- Kom igen nu! Det måste finnas någon mening med detta! Det kommer emellertid sannolikt att vara helt annorlunda än vad vi känner till i dag.
- Vad har du för bevis? Ingen har någonsin kommit tillbaks efter en förlossning! Livet slutar vid födelsen. Faktum är att livet inte innehåller något annat än fortgående trängsel och mörker.
- Jag vet inte hur det kommer att vara när vi är födda, men jag är övertygad om att vi kommer att finna en moder som älskar oss, och som kommer att ta hand om oss.
- Kom igen nu ... Moder! Säg inte att du tror på en moder också! Var skulle hon finnas? Ingen har någonsin sett henne! Har du sett henne?
- Nej, jag har inte sett henne. Jag vet det bara inom mig. Hon är överallt. Hon omger oss. Vi är delar av henne, och hon är en del av oss. Utan henne hade vi inte existerat...
- Det är galet! Jag tror inte på dig. Jag har aldrig sett något som liknar en moder, och det har inte du heller! Alltså är det uppenbart att hon inte existerar!
- Men ibland ... om vi är tysta ... kan vi höra henne sjunga, och klappa världen omkring oss...
tisdag 22 juni 2010
En liten fundering kring vad som är viktigt...
Ibland händer saker som gör att man inte hinner med det man egentligen hade tänkt sig. Ibland händer saker som gör att man stannar upp, och tänker efter vad man egentligen håller på med. Oavsett var man befinner sig just nu, och var man kommer att befinna sig i morgon, kan det vara av värde att i förväg ha funderat igenom vad som är viktigt. Det gör det alltid lättare att prioritera, och att orientera sig när saker blivit oklara av något skäl. Även om man inte hunnit, eller kunnat, göra det hittills i livet kan det vara en källa till ljus och förhoppning att veta att det aldrig är för sent - så länge vi lever här... Fast det är kanske i alla fall bäst att inte vänta tills man står under galgen. En av anledningarna (det finns fler) till att jag kom att tänka på den här historien är de återkommande diskussionerna med en del protestanter om att vi blir frälsta enbart genom Guds nåd, och att man ställer det i motsättning till våra gärningar och uppoffringar. En delvis likartad historia, fast från vår sida om Atlanten finns här. För att inte störa läsningen kommer jag att upprepa länken längst ner.
Följande lilla historia inträffade i Mississippi i USA år 1944. Den berättades av fader O'Leary, som var direkt inblandad i händelserna, och han lämnade en ljudupptagning (i början av 1960-talet) till eftervärlden, som sitt vittnesbörd. Översättningen är min, och gjord i hast.
Claude Newman var en svart man som arbetade på fälten för en landägare. Han hade gift sig vid 17 års ålder med en jämngammal kvinna. Två år senare var han en dag ute och plöjde åkrarna, då en annan arbetare kom springande och berättade att hans fru skrek inifrån deras hus. Claude sprang omedelbart dit, och fann en man som var i färd med att attackera hustrun. Claude såg rött och fick tag på en yxa, med vilken han klöv mannens huvud. När de rullade runt honom såg de att det var landägarens favoritarbetare. Charles greps, och dömdes för mord till avrättning i elektriska stolen.
När han var i fängelset, och väntade på avrättningen, var han på en avdelning med fyra andra fångar. En kväll när de satt där hade de svårt att hitta på vad de skulle tala om, såg Claude en medaljong i en kedja runt en av de andra fångarnas hals. Claude frågade vad det var, och den katolske mannen svarade att det var just en medaljong. Claude undrade vad det egentligen var, men bäraren kunde inte svara på den frågan, eller på frågan vad den skulle vara bra för. Vid den punkten blev bäraren arg, och rev loss medaljongen och kastade den på golvet vid Claudes fötter, och sade, under eder, åt honom att ta den.
Claude tog upp den, och hängde den, med vakternas tillstånd, runt sin egen hals. För honom innebar den inte något särskilt, men han ville ändå bära den.
Senare under natten, när han låg och sov, väcktes han av att någon rörde vid hans handled. Där stod, enligt vad han senare berättade för prästen, den vackraste kvinna som Gud någonsin har skapat. Först blev han skrämd, men kvinnan lugnade ner honom, och sade "Om du vill att jag skall vara din moder, och att du skall vara mitt barn, så skicka efter en katolsk präst". Därefter försvann hon.
Claude blev omedelbart skräckslagen, och började att skrika "ett spöke!", "ett spöke!", och flydde in till en granncell. Där började han skrika att han behövde en katolsk präst.
Det första som gjordes nästa morgon var att kalla på fader O'Leary. När han kom fann han Claude, och de fyra andra, som bad om religiös undervisning, om katekes. Till en början hade fader O'Leary svårt att tro på historien. De andra fångarna bekräftade att allt var sant, men att de naturligtvis inte själva sett eller hört kvinnan. Fader O'Leary lovade att ge dem undervisning, som de bett om. Han for hem till sin församling, och berättade för rektorn vad som hänt, och återvände nästa dag för den första lektionen. Det var då Fader O'Leary insåg att Claude över huvud taget varken kunde läsa eller skriva. Det enda sätt på vilket han kunde avgöra om en bok var vänd rätt eller upp-och-ner var om den innehöll någon bild. Han hade aldrig gått i någon skola, och hans okunnighet om religion var, om möjligt, ännu djupare. Han hade inte hört talas om Jesus, utan det enda han kände till var att det finns en Gud.
Claude började att ta emot undervisning, och hans medfångar hjälpte honom med studierna. Efter några dagar fick två nunnor tillstånd ifrån sina överordnade att komma till fängelset. De ville träffa Claude, och några kvinnliga fångar på samma anstalt. På en annan våning började de att undervisa några av kvinnorna.
Efter ett antal veckor hade fader O'Leary kommit fram till att berätta om biktens sakrament. Systrarna var också närvarande när prästen sade "OK, grabbar, nu skall vi tala om botens sakrament."
Claude sade "Jag känner redan till det". Han fortsatte "kvinnan berättade för mig att när vi går till bikt, så knäböjer vi inte inför prästen, utan inför hennes sons kors, och att när vi verkligen är ledsna för, och ångrar, våra synder, och bekänner dem, så flödar hans blod över oss, och tvättar oss rena ifrån alla våra synder".
O Maria, avlad utan synd, bed för alla oss som tar vår tillflykt till Dig!
Fader O'Leary och systrarna satt förstummade, och med vidöppna munnar. Claude trodde att de var arga, och sade "Var inte arga! Jag menade inte att pladdra bort det."
Prästen svarade: "Vi är inte arga! Vi är bara förundrade! Har du sett henne igen?"
Claude svarade att han ville tala enskilt med prästen, utan att de andra skulle kunna höra på, vilket arrangerades. Då de var ensamma sade Claude till prästen "hon sade till mig, att om du tvivlade, eller visade rädsla, så skulle jag påminna dig om att du, när du låg i ett dike i Holland 1940, gav henne ett löfte, som hon fortfarande väntar på att du skall uppfylla." Fader O'Leary berättar: "Claude sade mig exakt vilket löfte det var." Detta övertygade fader O'Leary om att Claude talade sanning om sina möten med Vår Fru.
Därefter återvände de till lektionen om bikten, och Claude fortsatte att berätta för de andra fångarna "Ni skall inte vara rädda för att gå till bikt. I verkligheten berättar ni om era synder för Gud, och inte för prästen, eller för någon präst över huvud taget. Vi berättar för Gud!" Han fortsatte "Ni förstår, kvinnan sade att det är som en telefon: vi talar med Gud genom prästen,och Gud svarar genom prästen."
Ungefär en vecka senare förberedde sig fader O'Leary för att tala om den heliga nattvarden. Systrarna var närvarande också nu. Claude indikerade att kvinnan hade sagt något även om den kommunionen, och frågade om han fick berätta vad. Prästen gav omedelbart sitt medgivande, och Claude återberättade "Kvinnan sade mig att i nattvarden ser vi endast det som ser ut som en liten bit bröd, men hon sade att det är VERKLIGEN och I SANNING hennes son. Han kommer att vara med mig en liten stund, liksom han var med henne innan han föddes i Betlehem. Vidare sade hon att vi skulle ägna vår tid med honom på samma sätt som hon gjorde, under all den tid hon hade med honom: Älska honom! Tillbe honom! Tacka honom! Prisa honom och bed honom om hans välsignelse! Jag skall inte bekymra mig om någon eller något annat, utan ägna den lilla stunden åt honom!"
Till slut avlutade de undervisningen, och Claude togs emot i den katolska kyrkan, och tiden kom för hans avrättning. Han skulle dö fem över tolv, strax efter midnatt. Sheriffen frågade honom "Du har rätt till en sista önskan - vad vill du ha?" Claude svarade: "Ni är alla litet omskakade, men ni förstår inte. Jag kommer inte att dö, utan det är bara den här kroppen. Jag kommer att vara med henne, så kan vi ordna en liten fest?"
"Vad menar du?" undrade sheriffen.
"Ett litet party" svarade Claude. "Kan du ge prästen tillstånd att ta in litet bakverk och glass, och kan du ge fångarna på andra våningen tillstånd att gå fria i det stora rummet, så kan vi alla vara tillsammans och fira?"
"Någon kan attackera prästen" varnade en vakt.
Claude vände sig till dem som stod runt omkring, och sade: "Nej, ingen skulle göra något sådant - eller hur grabbar?"
Så prästen begav sig till en välbärgad församlingsbo, och hon skänkte glass och bakverk till deras fest. Eftersom Claude hade begärt det, avslutade man med en timmes bön och kontemplation, fast utan det heliga sakramentet. Därefter fördes fångarna tillbaks till sina celler, och prästen gick till kapellet för att hämta det heliga sakramentet, så att han skulle kunna ge Claude den heliga kommunionen.
Fader O'Leary återvände till Claudes cell, och de knäböjde på var sin sida om gallret, och de bad tillsammans medan klockan tickade på fram emot tidpunkten för avrättningen.
Femton minuter innan den skulle ske kom sheriffen springande och ropade "Uppskov, uppskov, guvernören har beviljat två veckors uppskov!". Claude hade inte varit medveten om att sheriffen och didtriktsåklagaren hade försökt att rädda Claudes liv. När han insåg det började han att gråta. Prästen och sheriffen trodde att det var av glädje över att han inte skulle avrättas, men Claude sade "Ni människor förstår inte! Du fader förstår inte! Om ni någonsin skulle ha sett hennes ansikte, eller sett in i hennes ögon, så skulle ni inte vilja leva en enda dag till!"
Claude fortsatte "Vad för fel har jag gjort dessa sista veckor, eftersom Gud förvägrar mig att komma hem?" Prästen berättar att Claude snyftade som med ett brustet hjärta. Sheriffen lämnade rummet, och prästen gav Claude den heliga kommunionen. Till slut lugnade Claude ner sig, och frågade "Varför måste jag stanna här två veckor till?" Prästen fick en plötslig ingivelse. Han påminde Claude om en fånge som intensivt hatade Claude. Den fången hade levt ett djupt omoraliskt liv, och även han var dömd till döden. Prästen sade "Kanske vår välsignade Moder vill att du offrar denna tid, då du inte får vara tillsammans med henne, för hans omvändelse." Prästen fortsatte "Varför offrar du inte varje minut som du inte får vara tillsammans med henne till Gud för denne fånge, så att han inte kommer att vara skild ifrån Gud i all evighet?"
Claude gick med på det, och bad prästen att lära honom formeln för hur man ger ett offer, vilket prästen gjorde. Vid den tidpunkten var det bara dessa två människor som kände till detta offer.
Nästa dag sade Claude att om den fången hade hatat honom mycket förut, så var det ännu värre nu. Prästen sade att det var ett gott tecken. Två veckor senare avrättades Claude.
Fader O'Leary anmärkte att han aldrig sett någon gå till sin avrättning så glad och lycklig. Till och med vittnena och journalisterna var förundrade. De sade att de inte kunde förstå hur någon kunde sätta sig i den elektriska stolen och stråla av lycka. Hans sista ord till fader O'Leary var "jag kommer att minnas dig, och närhelst du behöver något - be mig, så kommer jag att framföra det till henne."
Två månader senare hade turen att avrättas kommit till den vite mannen, som hatade Claude så djupt. Fader O'Leary sade att "denne man var den smutsigaste, och mest omoraliska person som han över huvud taget stött på. Hans hat mot Gud och allt andligt trotsar varje beskrivning".
Strax innan avrättningen bönade och bad doktorn honom att åtminstone knäböja och be fader vår, innan sheriffen kom och hämtade honom. Fången spottade i doktorns ansikte. När han spänts fast i den elektriska stolen sade sheriffen till honom "Om du har något att säga, så säg det nu."
Fången började att häda. Plötsligt slutade han, och hans ögon fixerades i ett hörn i rummet, och hans ansikte vänder i absolut skräck. Han skrek. Så vände han sig till sheriffen och sade "skaffa mig en präst!".
Nu var fader O'Leary i rummet, eftersom lagen påfordrade att en präst eller pastor skulle närvara vid avrättningar. Prästen hade gömt sig bakom några reportrar, eftersom den dömde hade hotat att förbanna Gud om han över huvud taget skulle se en klerikal person.
Fader O'Leary gav sig omedelbart tillkänna, och rummet tömdes på övriga människor, så att han skulle kunna höra den dömdes bikt. Han berättade att han hade varit katolik, men vänt kyrkan ryggen vid 18 års ålder på grund av sitt omoraliska leverne.
När människorna återvände in i rummet frågade sheriffen prästen vad det var som fick fången att ändra sig. Fader O'Leary svarade "Jag vet inte. Jag frågade inte." Sheriffen svarade att han aldrig kommer att kunna sova om han inte får veta, så han vände sig till den dömde, och frågade "Så vad var det som gjorde att du ändrade dig?"
Fången svarade "Kommer du ihåg den svarte mannen som jag hatade så mycket? - Nu stod han där i hörnet. Bakom honom, med en hand på vardera skuldran, stod den Saliga Modern (Maria). Claude sade till mig 'Jag offrade min död, i förening med Kristus på korset, för din frälsning. Hon har utverkat denna gåva till dig, att få se din plats i helvetet om du inte ångrar dig.' Jag visades min plats i helvetet, och det var då jag skrek."
Detta är alltså Vår Frus makt. Vi ser paralleller med budskapet i Fatima, med betoning på:
- botens sakrament
- den heliga nattvarden
- att offra sig för syndare
- visionen från helvetet-
I Fatima sade Maria att "många själar går förlorade därför att det inte finns någon som uppoffrar sig för dem."
Man kan också se hur det hela går igen i syster Faustina (Kowalska), och hennes andliga dagbok "Divine Mercy in my heart". Även om hennes erfarenheter är betydligt bredare och djupare, så ligger kärnan i att använda nådemedlen, och att fasta och be för syndares omvändelse.
Ursprunget till denna artikel kommer ifrån
Catholic Dispatch Internet Apostolate
Free articles delivered to your electronic doorstep!
Länken till vår europeiske väns historia finns här.
Följande lilla historia inträffade i Mississippi i USA år 1944. Den berättades av fader O'Leary, som var direkt inblandad i händelserna, och han lämnade en ljudupptagning (i början av 1960-talet) till eftervärlden, som sitt vittnesbörd. Översättningen är min, och gjord i hast.
Claude Newman var en svart man som arbetade på fälten för en landägare. Han hade gift sig vid 17 års ålder med en jämngammal kvinna. Två år senare var han en dag ute och plöjde åkrarna, då en annan arbetare kom springande och berättade att hans fru skrek inifrån deras hus. Claude sprang omedelbart dit, och fann en man som var i färd med att attackera hustrun. Claude såg rött och fick tag på en yxa, med vilken han klöv mannens huvud. När de rullade runt honom såg de att det var landägarens favoritarbetare. Charles greps, och dömdes för mord till avrättning i elektriska stolen.
När han var i fängelset, och väntade på avrättningen, var han på en avdelning med fyra andra fångar. En kväll när de satt där hade de svårt att hitta på vad de skulle tala om, såg Claude en medaljong i en kedja runt en av de andra fångarnas hals. Claude frågade vad det var, och den katolske mannen svarade att det var just en medaljong. Claude undrade vad det egentligen var, men bäraren kunde inte svara på den frågan, eller på frågan vad den skulle vara bra för. Vid den punkten blev bäraren arg, och rev loss medaljongen och kastade den på golvet vid Claudes fötter, och sade, under eder, åt honom att ta den.
Claude tog upp den, och hängde den, med vakternas tillstånd, runt sin egen hals. För honom innebar den inte något särskilt, men han ville ändå bära den.
Senare under natten, när han låg och sov, väcktes han av att någon rörde vid hans handled. Där stod, enligt vad han senare berättade för prästen, den vackraste kvinna som Gud någonsin har skapat. Först blev han skrämd, men kvinnan lugnade ner honom, och sade "Om du vill att jag skall vara din moder, och att du skall vara mitt barn, så skicka efter en katolsk präst". Därefter försvann hon.
Claude blev omedelbart skräckslagen, och började att skrika "ett spöke!", "ett spöke!", och flydde in till en granncell. Där började han skrika att han behövde en katolsk präst.
Det första som gjordes nästa morgon var att kalla på fader O'Leary. När han kom fann han Claude, och de fyra andra, som bad om religiös undervisning, om katekes. Till en början hade fader O'Leary svårt att tro på historien. De andra fångarna bekräftade att allt var sant, men att de naturligtvis inte själva sett eller hört kvinnan. Fader O'Leary lovade att ge dem undervisning, som de bett om. Han for hem till sin församling, och berättade för rektorn vad som hänt, och återvände nästa dag för den första lektionen. Det var då Fader O'Leary insåg att Claude över huvud taget varken kunde läsa eller skriva. Det enda sätt på vilket han kunde avgöra om en bok var vänd rätt eller upp-och-ner var om den innehöll någon bild. Han hade aldrig gått i någon skola, och hans okunnighet om religion var, om möjligt, ännu djupare. Han hade inte hört talas om Jesus, utan det enda han kände till var att det finns en Gud.
Claude började att ta emot undervisning, och hans medfångar hjälpte honom med studierna. Efter några dagar fick två nunnor tillstånd ifrån sina överordnade att komma till fängelset. De ville träffa Claude, och några kvinnliga fångar på samma anstalt. På en annan våning började de att undervisa några av kvinnorna.
Efter ett antal veckor hade fader O'Leary kommit fram till att berätta om biktens sakrament. Systrarna var också närvarande när prästen sade "OK, grabbar, nu skall vi tala om botens sakrament."
Claude sade "Jag känner redan till det". Han fortsatte "kvinnan berättade för mig att när vi går till bikt, så knäböjer vi inte inför prästen, utan inför hennes sons kors, och att när vi verkligen är ledsna för, och ångrar, våra synder, och bekänner dem, så flödar hans blod över oss, och tvättar oss rena ifrån alla våra synder".
O Maria, avlad utan synd, bed för alla oss som tar vår tillflykt till Dig!
Fader O'Leary och systrarna satt förstummade, och med vidöppna munnar. Claude trodde att de var arga, och sade "Var inte arga! Jag menade inte att pladdra bort det."
Prästen svarade: "Vi är inte arga! Vi är bara förundrade! Har du sett henne igen?"
Claude svarade att han ville tala enskilt med prästen, utan att de andra skulle kunna höra på, vilket arrangerades. Då de var ensamma sade Claude till prästen "hon sade till mig, att om du tvivlade, eller visade rädsla, så skulle jag påminna dig om att du, när du låg i ett dike i Holland 1940, gav henne ett löfte, som hon fortfarande väntar på att du skall uppfylla." Fader O'Leary berättar: "Claude sade mig exakt vilket löfte det var." Detta övertygade fader O'Leary om att Claude talade sanning om sina möten med Vår Fru.
Därefter återvände de till lektionen om bikten, och Claude fortsatte att berätta för de andra fångarna "Ni skall inte vara rädda för att gå till bikt. I verkligheten berättar ni om era synder för Gud, och inte för prästen, eller för någon präst över huvud taget. Vi berättar för Gud!" Han fortsatte "Ni förstår, kvinnan sade att det är som en telefon: vi talar med Gud genom prästen,och Gud svarar genom prästen."
Ungefär en vecka senare förberedde sig fader O'Leary för att tala om den heliga nattvarden. Systrarna var närvarande också nu. Claude indikerade att kvinnan hade sagt något även om den kommunionen, och frågade om han fick berätta vad. Prästen gav omedelbart sitt medgivande, och Claude återberättade "Kvinnan sade mig att i nattvarden ser vi endast det som ser ut som en liten bit bröd, men hon sade att det är VERKLIGEN och I SANNING hennes son. Han kommer att vara med mig en liten stund, liksom han var med henne innan han föddes i Betlehem. Vidare sade hon att vi skulle ägna vår tid med honom på samma sätt som hon gjorde, under all den tid hon hade med honom: Älska honom! Tillbe honom! Tacka honom! Prisa honom och bed honom om hans välsignelse! Jag skall inte bekymra mig om någon eller något annat, utan ägna den lilla stunden åt honom!"
Till slut avlutade de undervisningen, och Claude togs emot i den katolska kyrkan, och tiden kom för hans avrättning. Han skulle dö fem över tolv, strax efter midnatt. Sheriffen frågade honom "Du har rätt till en sista önskan - vad vill du ha?" Claude svarade: "Ni är alla litet omskakade, men ni förstår inte. Jag kommer inte att dö, utan det är bara den här kroppen. Jag kommer att vara med henne, så kan vi ordna en liten fest?"
"Vad menar du?" undrade sheriffen.
"Ett litet party" svarade Claude. "Kan du ge prästen tillstånd att ta in litet bakverk och glass, och kan du ge fångarna på andra våningen tillstånd att gå fria i det stora rummet, så kan vi alla vara tillsammans och fira?"
"Någon kan attackera prästen" varnade en vakt.
Claude vände sig till dem som stod runt omkring, och sade: "Nej, ingen skulle göra något sådant - eller hur grabbar?"
Så prästen begav sig till en välbärgad församlingsbo, och hon skänkte glass och bakverk till deras fest. Eftersom Claude hade begärt det, avslutade man med en timmes bön och kontemplation, fast utan det heliga sakramentet. Därefter fördes fångarna tillbaks till sina celler, och prästen gick till kapellet för att hämta det heliga sakramentet, så att han skulle kunna ge Claude den heliga kommunionen.
Fader O'Leary återvände till Claudes cell, och de knäböjde på var sin sida om gallret, och de bad tillsammans medan klockan tickade på fram emot tidpunkten för avrättningen.
Femton minuter innan den skulle ske kom sheriffen springande och ropade "Uppskov, uppskov, guvernören har beviljat två veckors uppskov!". Claude hade inte varit medveten om att sheriffen och didtriktsåklagaren hade försökt att rädda Claudes liv. När han insåg det började han att gråta. Prästen och sheriffen trodde att det var av glädje över att han inte skulle avrättas, men Claude sade "Ni människor förstår inte! Du fader förstår inte! Om ni någonsin skulle ha sett hennes ansikte, eller sett in i hennes ögon, så skulle ni inte vilja leva en enda dag till!"
Claude fortsatte "Vad för fel har jag gjort dessa sista veckor, eftersom Gud förvägrar mig att komma hem?" Prästen berättar att Claude snyftade som med ett brustet hjärta. Sheriffen lämnade rummet, och prästen gav Claude den heliga kommunionen. Till slut lugnade Claude ner sig, och frågade "Varför måste jag stanna här två veckor till?" Prästen fick en plötslig ingivelse. Han påminde Claude om en fånge som intensivt hatade Claude. Den fången hade levt ett djupt omoraliskt liv, och även han var dömd till döden. Prästen sade "Kanske vår välsignade Moder vill att du offrar denna tid, då du inte får vara tillsammans med henne, för hans omvändelse." Prästen fortsatte "Varför offrar du inte varje minut som du inte får vara tillsammans med henne till Gud för denne fånge, så att han inte kommer att vara skild ifrån Gud i all evighet?"
Claude gick med på det, och bad prästen att lära honom formeln för hur man ger ett offer, vilket prästen gjorde. Vid den tidpunkten var det bara dessa två människor som kände till detta offer.
Nästa dag sade Claude att om den fången hade hatat honom mycket förut, så var det ännu värre nu. Prästen sade att det var ett gott tecken. Två veckor senare avrättades Claude.
Fader O'Leary anmärkte att han aldrig sett någon gå till sin avrättning så glad och lycklig. Till och med vittnena och journalisterna var förundrade. De sade att de inte kunde förstå hur någon kunde sätta sig i den elektriska stolen och stråla av lycka. Hans sista ord till fader O'Leary var "jag kommer att minnas dig, och närhelst du behöver något - be mig, så kommer jag att framföra det till henne."
Två månader senare hade turen att avrättas kommit till den vite mannen, som hatade Claude så djupt. Fader O'Leary sade att "denne man var den smutsigaste, och mest omoraliska person som han över huvud taget stött på. Hans hat mot Gud och allt andligt trotsar varje beskrivning".
Strax innan avrättningen bönade och bad doktorn honom att åtminstone knäböja och be fader vår, innan sheriffen kom och hämtade honom. Fången spottade i doktorns ansikte. När han spänts fast i den elektriska stolen sade sheriffen till honom "Om du har något att säga, så säg det nu."
Fången började att häda. Plötsligt slutade han, och hans ögon fixerades i ett hörn i rummet, och hans ansikte vänder i absolut skräck. Han skrek. Så vände han sig till sheriffen och sade "skaffa mig en präst!".
Nu var fader O'Leary i rummet, eftersom lagen påfordrade att en präst eller pastor skulle närvara vid avrättningar. Prästen hade gömt sig bakom några reportrar, eftersom den dömde hade hotat att förbanna Gud om han över huvud taget skulle se en klerikal person.
Fader O'Leary gav sig omedelbart tillkänna, och rummet tömdes på övriga människor, så att han skulle kunna höra den dömdes bikt. Han berättade att han hade varit katolik, men vänt kyrkan ryggen vid 18 års ålder på grund av sitt omoraliska leverne.
När människorna återvände in i rummet frågade sheriffen prästen vad det var som fick fången att ändra sig. Fader O'Leary svarade "Jag vet inte. Jag frågade inte." Sheriffen svarade att han aldrig kommer att kunna sova om han inte får veta, så han vände sig till den dömde, och frågade "Så vad var det som gjorde att du ändrade dig?"
Fången svarade "Kommer du ihåg den svarte mannen som jag hatade så mycket? - Nu stod han där i hörnet. Bakom honom, med en hand på vardera skuldran, stod den Saliga Modern (Maria). Claude sade till mig 'Jag offrade min död, i förening med Kristus på korset, för din frälsning. Hon har utverkat denna gåva till dig, att få se din plats i helvetet om du inte ångrar dig.' Jag visades min plats i helvetet, och det var då jag skrek."
Detta är alltså Vår Frus makt. Vi ser paralleller med budskapet i Fatima, med betoning på:
- botens sakrament
- den heliga nattvarden
- att offra sig för syndare
- visionen från helvetet-
I Fatima sade Maria att "många själar går förlorade därför att det inte finns någon som uppoffrar sig för dem."
Man kan också se hur det hela går igen i syster Faustina (Kowalska), och hennes andliga dagbok "Divine Mercy in my heart". Även om hennes erfarenheter är betydligt bredare och djupare, så ligger kärnan i att använda nådemedlen, och att fasta och be för syndares omvändelse.
Ursprunget till denna artikel kommer ifrån
Catholic Dispatch Internet Apostolate
Free articles delivered to your electronic doorstep!
Länken till vår europeiske väns historia finns här.
måndag 14 juni 2010
Update
Ville mest bara tipsa om Anders Gunnarssons intressanta artiklar om katolsk tro.
http://avemarisstella.blogspot.com/2010/05/85-vanliga-invandningar.html
Och här kommer lite text från en intressant människa i bibeln, som nämns hastigt i en av Paulus brev. Dessa bibelverser var för mig okända innan jag läst Anders artiklar. Texten kommer från en artikel jag fann på google.
Onesiforos och bönen för döda
2 Tim 1:16-18, 2 Tim 4:19.
"Eftersom aposteln inte riktar någon hälsning till Onesiforos själv utan endast till hans hus, dvs familjen, tycks Onesiforos ha varit avliden när brevet skrevs. I livstiden har Onesiforos varit till mycken nytta för Guds rike och alltså gjort skäl för sitt namn, som betyder Nyttobringare. Han hade också varit en modig man, ty det innebar risker att ta befattning med en fånge, och bekvämast hade varit att inte låtsas om att han kände Paulus. Men när han i något ärende kom till Rom, visade han så föga sinne för det passande, att han — långt ifrån att dölja sin vänskap med den fångne — inte gav sig någon ro förrän han efter mödosamt sökande fick reda på i vilket fängelse aposteln förvarades. Och när han fått veta det, besökte han honom i fängelset och hade antagligen med sig mat och annat som kunde vara fången till nytta. Han var honom till vederkvickelse, dvs han lyckades liva upp den som var nära att dö. Sannolikt inträffade hans besök under en tid då aposteln var deprimerad genom underrättelserna att hans arbete i provinsen Asien var slaget i spillror av beskäftiga sekterister, som inte varit sena att ta tillfället i akt medan aposteln var oskadliggjord.
Nu är det märkliga med vårt textställe, att det innehåller en bönesuck för den döde Onesiforos. Denne har gått in i evighetens värld och förbidar där den stund då han liksom vi alla skall stå inför Jesu Kristi domstol. Och Paulus beder att Onesiforos måtte finna barmhärtighet hos Herren på "den stora dag, den sista dag".
Det sägs ofta, att förbön för en död är oförenlig med Bibelns lära. Såvitt jag kan se, har vi i vårt textställe en förbön för den döde Onesiforos.
Ingen av oss som lever här på jorden kan uttala sig om vad en sådan bön kan ha för följder. Men ett är säkert: Om vi har fått löfte att komma inför Gud med allt som trycker oss, så har Han inte gjort något undantag för vad som trycker och plågar mången människa mer än något annat, nämligen oron för en kär avliden. Till en sådan är att säga: Vad för resultat din förbön kan ha, det vet vi inte, men ett är säkert: Herren har inte förbjudit dig den förbönen."
Länk till artikeln
http://avemarisstella.blogspot.com/2010/05/85-vanliga-invandningar.html
Och här kommer lite text från en intressant människa i bibeln, som nämns hastigt i en av Paulus brev. Dessa bibelverser var för mig okända innan jag läst Anders artiklar. Texten kommer från en artikel jag fann på google.
Onesiforos och bönen för döda
2 Tim 1:16-18, 2 Tim 4:19.
"Eftersom aposteln inte riktar någon hälsning till Onesiforos själv utan endast till hans hus, dvs familjen, tycks Onesiforos ha varit avliden när brevet skrevs. I livstiden har Onesiforos varit till mycken nytta för Guds rike och alltså gjort skäl för sitt namn, som betyder Nyttobringare. Han hade också varit en modig man, ty det innebar risker att ta befattning med en fånge, och bekvämast hade varit att inte låtsas om att han kände Paulus. Men när han i något ärende kom till Rom, visade han så föga sinne för det passande, att han — långt ifrån att dölja sin vänskap med den fångne — inte gav sig någon ro förrän han efter mödosamt sökande fick reda på i vilket fängelse aposteln förvarades. Och när han fått veta det, besökte han honom i fängelset och hade antagligen med sig mat och annat som kunde vara fången till nytta. Han var honom till vederkvickelse, dvs han lyckades liva upp den som var nära att dö. Sannolikt inträffade hans besök under en tid då aposteln var deprimerad genom underrättelserna att hans arbete i provinsen Asien var slaget i spillror av beskäftiga sekterister, som inte varit sena att ta tillfället i akt medan aposteln var oskadliggjord.
Nu är det märkliga med vårt textställe, att det innehåller en bönesuck för den döde Onesiforos. Denne har gått in i evighetens värld och förbidar där den stund då han liksom vi alla skall stå inför Jesu Kristi domstol. Och Paulus beder att Onesiforos måtte finna barmhärtighet hos Herren på "den stora dag, den sista dag".
Det sägs ofta, att förbön för en död är oförenlig med Bibelns lära. Såvitt jag kan se, har vi i vårt textställe en förbön för den döde Onesiforos.
Ingen av oss som lever här på jorden kan uttala sig om vad en sådan bön kan ha för följder. Men ett är säkert: Om vi har fått löfte att komma inför Gud med allt som trycker oss, så har Han inte gjort något undantag för vad som trycker och plågar mången människa mer än något annat, nämligen oron för en kär avliden. Till en sådan är att säga: Vad för resultat din förbön kan ha, det vet vi inte, men ett är säkert: Herren har inte förbjudit dig den förbönen."
Länk till artikeln
lördag 5 juni 2010
torsdag 20 maj 2010
Överheten!
Hur skall man egentligen tolka Paulus ord i Romarbrevet 13? Är tex en kommunistisk regim given från Gud osv.. Eller vad menar Paulus egentligen. Jag vet att många missbrukat dessa verser till dåliga ändamål.
Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.
Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.
tisdag 18 maj 2010
Gästblogg:Om pingst
Det är nio dagar mellan Kristi himmelsfärd och pingst. Nio dagar av bön, enligt apostlagärningarna. Urtypen för alla novenor – en förberedelse som behövs för att ta emot något riktig stort, något gudomligt. Jesus undervisade i tre år, och säkert hade de lärt sig en hel del, men vad hade de förstått? Påsken hade skapat en blandning av glädje, hopp och av oro. Vad de inte förstod var att de 40 följande dagarna hade förankrat tron på uppståndelsen, tron på att han faktiskt lever. Dessa dagar var nödvändiga, men denna tro, denna övertygelse, ledde dem ingenstans: den fråga de hade efter de 40 dagarna var om tiden nu var inne för att upprätta det nya Israel, dvs. att kasta ut ockupanterna och att göra slut på allt käbbel om hur lagen, men också profeterna, skulle tolkas. Kanske inte minst viktigt var att få sätta sig intill makten – minns hur några av dem försökte att få platserna till höger och vänster…
Kristi himmelsfärd grusade, eller åtminstone förvirrade, lärjungarnas materiella förhoppningar, och, i bästa fall, befriade dem ifrån deras alltför snäva perspektiv. Hur viktigt och värdefullt är inte detta för att pingstens ande skulle kunna börja verka? Vart skulle anden kunnat leda dem om de varit kvar i sina fåfängligheter? Handlar kanske pingsten i lika hög grad om att vi skall ställa frågan vad vi är beredda till, vilka perspektiv och förhoppningar som vi har och lever med? Handlar den om att vi måste fråga vilka fördomar och färdiga uppfattningar som vi håller fast vid? Om vad vi egentligen – innerst inne – tror är möjligt eller nödvändigt?
Var pingsten något helt nytt? Är den något separat, eller är den i själva verket en del i Kristi frälsningsverk? Om vi tittar på den första påsken, så var händelseförloppet ungefär följande: Gud besegrar de egyptiska avgudarna en efter en genom plågorna som drabbade deras ”maktsfärer”, han visade sig till slut som Herre över liv och död, och räddade Israel ur slavlägret, varefter han gav dem sitt förbund, sitt löfte, sitt ord. Detta gjorde han just på pingstdagen, och judarna firar än i dag veckofesten 7x7 dagar efter påsk. Det är alltså förbundets dag, då allt återupprätts, och det nya startar, men det är också en skördens dag, det var så första gången, det är en skördefest för judarna i dag, och de första av andens frukter skördades då folk anslöt sig till apostlarna i tusental. Det hela var förutsagt… jag skall ta ut hjärtat av sten … göra er levande… etc. Det var bara det att ingen hade riktigt förstått…
Nu innehåller pingstens texter ännu mer. Den Helige Ande kom som eldslågor och talde genom apostlarna, Gud talade till Moses genom en brinnande buske. Det förklarar en del av att kyrkan är Kristi kropp, och varför det kan vara värt att lyssna till kyrkan mer än till tidsandan, eller aldrig så intelligenta, belästa och bibelsprängda människor.
Men det kanske mest förvånande var att folk från alla håll hörde sitt språk talas. Vad Gud gjorde var alltså att ”reversera” straffet efter tornet i Babylon, då han såg till att människorna inte längre skulle förstå varandra. Tornet byggdes av människor till sin ära, medan apostlarnas förkunnelse och verksamhet sker till Guds ära. I stället för att bygga ett torn av trä och sten, bygger de en kyrka av levande människor. På så sätt fullbordar pingsten vår befrielse ifrån synd och straff. Frågan till oss är oundviklig: till vems ära, med vilka medel och på vilka villkor tar vi emot, och ger vidare, det glada budskapet – budskapet om syndernas förlåtelse? Sker det till Guds ära, eller vill vi gärna själva vara i centrum? Accepterar vi det hela som det är, eller kompletterar vi med allehanda egna goda idéer – om hur det var då, hur det borde vara eller något annat? När vi ger budskapet vidare kan man undra om vi är den Helige Andes redskap, eller om vi har alltför bestämda uppfattningar om hur det skall gå till. Det finns en innebörd av att överlåta sig helt och hållet till Gud…
Stefan Herczfeldt
Kristi himmelsfärd grusade, eller åtminstone förvirrade, lärjungarnas materiella förhoppningar, och, i bästa fall, befriade dem ifrån deras alltför snäva perspektiv. Hur viktigt och värdefullt är inte detta för att pingstens ande skulle kunna börja verka? Vart skulle anden kunnat leda dem om de varit kvar i sina fåfängligheter? Handlar kanske pingsten i lika hög grad om att vi skall ställa frågan vad vi är beredda till, vilka perspektiv och förhoppningar som vi har och lever med? Handlar den om att vi måste fråga vilka fördomar och färdiga uppfattningar som vi håller fast vid? Om vad vi egentligen – innerst inne – tror är möjligt eller nödvändigt?
Var pingsten något helt nytt? Är den något separat, eller är den i själva verket en del i Kristi frälsningsverk? Om vi tittar på den första påsken, så var händelseförloppet ungefär följande: Gud besegrar de egyptiska avgudarna en efter en genom plågorna som drabbade deras ”maktsfärer”, han visade sig till slut som Herre över liv och död, och räddade Israel ur slavlägret, varefter han gav dem sitt förbund, sitt löfte, sitt ord. Detta gjorde han just på pingstdagen, och judarna firar än i dag veckofesten 7x7 dagar efter påsk. Det är alltså förbundets dag, då allt återupprätts, och det nya startar, men det är också en skördens dag, det var så första gången, det är en skördefest för judarna i dag, och de första av andens frukter skördades då folk anslöt sig till apostlarna i tusental. Det hela var förutsagt… jag skall ta ut hjärtat av sten … göra er levande… etc. Det var bara det att ingen hade riktigt förstått…
Nu innehåller pingstens texter ännu mer. Den Helige Ande kom som eldslågor och talde genom apostlarna, Gud talade till Moses genom en brinnande buske. Det förklarar en del av att kyrkan är Kristi kropp, och varför det kan vara värt att lyssna till kyrkan mer än till tidsandan, eller aldrig så intelligenta, belästa och bibelsprängda människor.
Men det kanske mest förvånande var att folk från alla håll hörde sitt språk talas. Vad Gud gjorde var alltså att ”reversera” straffet efter tornet i Babylon, då han såg till att människorna inte längre skulle förstå varandra. Tornet byggdes av människor till sin ära, medan apostlarnas förkunnelse och verksamhet sker till Guds ära. I stället för att bygga ett torn av trä och sten, bygger de en kyrka av levande människor. På så sätt fullbordar pingsten vår befrielse ifrån synd och straff. Frågan till oss är oundviklig: till vems ära, med vilka medel och på vilka villkor tar vi emot, och ger vidare, det glada budskapet – budskapet om syndernas förlåtelse? Sker det till Guds ära, eller vill vi gärna själva vara i centrum? Accepterar vi det hela som det är, eller kompletterar vi med allehanda egna goda idéer – om hur det var då, hur det borde vara eller något annat? När vi ger budskapet vidare kan man undra om vi är den Helige Andes redskap, eller om vi har alltför bestämda uppfattningar om hur det skall gå till. Det finns en innebörd av att överlåta sig helt och hållet till Gud…
Stefan Herczfeldt
söndag 9 maj 2010
Bibelvers
En bibelvers kring Paulus syn på nattvarden som jag finner intressant.
"Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd (1 Kor 10:14-17)
"Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd (1 Kor 10:14-17)
torsdag 6 maj 2010
Gästblogg:Om Kristi himmelsfärd
Det skrivs, tänks och mediteras mycket kring våra stora högtider och deras innebörd. Få kristna har missat vad julen, påsken eller pingsten vill säga, även om lika få, eller kanske ännu ingen (?), helt har förstått innebörden i hela dess vidd och djup. Jag har en känsla av att Kristi himmelsfärds högtid hamnar litet vid sidan av… De flesta känner till den historiska händelsen, men vad vill de säga oss?
Texterna i den katolska kyrkan är: Apg. 1:1-11, Ps 47:2-3,6-9 (resp = v9 alt ”halleluja” ), Heb 9:24-28, 10:19-23, Vers före evangeliet: Matt 28:19a, 20b (Gå ut och gör alla folk till lärjungar – Jag är med er alla dagar till tidens slut), samt Luk 24:46-53.
Som så ofta läser olika människor ut olika saker ur texterna, liksom man läser in olika saker. Naturligtvis kan vi ”sätta in dem i sitt sammanhang” och säga att det är en viktig passus mellan de två stora händelserna: påsk & pingst. Jag vill inte avfärda det synsättet, eftersom jag tror att det innehåller en del sanning. Det var nödvändigt för Jesus att stanna 40 dagar för att förankra tron på uppståndelsen. Det var också, enligt honom själv, nödvändigt att återvända till Fadern för att han skulle sända den Helige Ande. Så här långt är det en bekräftelse av det nödvändiga, men ändå bara en historisk notering – den berör inte mig, den förändrar inte mitt liv, den är inte någon väsentlig del i min relation till Gud.
Det kommer mig litet närmare när jag ser att Jesu verksamhet ”i den gamla formen” är över, och att lärjungarna skall vittna om honom. En viktig tanke finns i texten ur hebreerbrevet, där Paulus säger ” Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten.”
På ett annat ställe säger han att kyrkan är Kristi kropp. För att mitt hjärta inte skall veta av någon synd krävs att jag fullständigt förenar det med Jesu hjärta – för egen maskin är jag knappast fri ifrån någon synd, något som skiljer mig från Gud. Då blir plötsligt meningen med himmelsfärden litet klarare: hade han varit kvar, så hade det bara varit han själv så att säga… Det är inte bara en fråga om effektivitet, att lärjungarna skulle predika på olik platser, utan det är inledningen till, och förutsättningen för, att han skall vara ”helt och hållet närvarande”, i och genom kyrkan. Han försvinner inte efter en visit, utan han blir så mycket större!
Bibeln säger inte endast något till oss, utan även något om oss. I detta sammanhang vill jag lyfta fram vad lärjungarna sade strax innan han lyftes upp: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?". Är det inte så även med oss, att våra förväntningar är ganska materiella? Det är inte oviktigt. Även Jesus blev trött och hungrig. Även Jesus gick på kalas. Men planerna och målen är större. Några lärjungar hade nog sett för sig att de skulle hamna på fina positioner i det nya kungariket. Få såg för sig hur de skulle sluta sina dagar (alla utom Johannes mördades). Ingen hade någon idé om vad de verkligen var kallade till, och vad de verkligen skulle uträtta. Ingen kunde ana vad som skulle hända bara några dagar senare: att de troendes antal skulle växa från ca 120 till flera tusen. Kan det vara så även med oss – att vi försöker att planera och förutse, men att Guds planer är större? När de kände igen Jesus i Emmaus bad de honom ”bliv kvar hos oss”, men han försvann ur deras åsyn. Det gjorde han också vid himmelsfärden. Är det inte så även med oss, att vi vill ”ha kvar honom” och ”hålla i honom”, att vi vill ha kontroll? Är vi på djupet beredda att släppa den, och att släppa in den Helige Ande – att verkligen be ”ske din vilja…”?
Stefan Herzcfeldt
Texterna i den katolska kyrkan är: Apg. 1:1-11, Ps 47:2-3,6-9 (resp = v9 alt ”halleluja” ), Heb 9:24-28, 10:19-23, Vers före evangeliet: Matt 28:19a, 20b (Gå ut och gör alla folk till lärjungar – Jag är med er alla dagar till tidens slut), samt Luk 24:46-53.
Som så ofta läser olika människor ut olika saker ur texterna, liksom man läser in olika saker. Naturligtvis kan vi ”sätta in dem i sitt sammanhang” och säga att det är en viktig passus mellan de två stora händelserna: påsk & pingst. Jag vill inte avfärda det synsättet, eftersom jag tror att det innehåller en del sanning. Det var nödvändigt för Jesus att stanna 40 dagar för att förankra tron på uppståndelsen. Det var också, enligt honom själv, nödvändigt att återvända till Fadern för att han skulle sända den Helige Ande. Så här långt är det en bekräftelse av det nödvändiga, men ändå bara en historisk notering – den berör inte mig, den förändrar inte mitt liv, den är inte någon väsentlig del i min relation till Gud.
Det kommer mig litet närmare när jag ser att Jesu verksamhet ”i den gamla formen” är över, och att lärjungarna skall vittna om honom. En viktig tanke finns i texten ur hebreerbrevet, där Paulus säger ” Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget - hans kropp - som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten.”
På ett annat ställe säger han att kyrkan är Kristi kropp. För att mitt hjärta inte skall veta av någon synd krävs att jag fullständigt förenar det med Jesu hjärta – för egen maskin är jag knappast fri ifrån någon synd, något som skiljer mig från Gud. Då blir plötsligt meningen med himmelsfärden litet klarare: hade han varit kvar, så hade det bara varit han själv så att säga… Det är inte bara en fråga om effektivitet, att lärjungarna skulle predika på olik platser, utan det är inledningen till, och förutsättningen för, att han skall vara ”helt och hållet närvarande”, i och genom kyrkan. Han försvinner inte efter en visit, utan han blir så mycket större!
Bibeln säger inte endast något till oss, utan även något om oss. I detta sammanhang vill jag lyfta fram vad lärjungarna sade strax innan han lyftes upp: "Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?". Är det inte så även med oss, att våra förväntningar är ganska materiella? Det är inte oviktigt. Även Jesus blev trött och hungrig. Även Jesus gick på kalas. Men planerna och målen är större. Några lärjungar hade nog sett för sig att de skulle hamna på fina positioner i det nya kungariket. Få såg för sig hur de skulle sluta sina dagar (alla utom Johannes mördades). Ingen hade någon idé om vad de verkligen var kallade till, och vad de verkligen skulle uträtta. Ingen kunde ana vad som skulle hända bara några dagar senare: att de troendes antal skulle växa från ca 120 till flera tusen. Kan det vara så även med oss – att vi försöker att planera och förutse, men att Guds planer är större? När de kände igen Jesus i Emmaus bad de honom ”bliv kvar hos oss”, men han försvann ur deras åsyn. Det gjorde han också vid himmelsfärden. Är det inte så även med oss, att vi vill ”ha kvar honom” och ”hålla i honom”, att vi vill ha kontroll? Är vi på djupet beredda att släppa den, och att släppa in den Helige Ande – att verkligen be ”ske din vilja…”?
Stefan Herzcfeldt
tisdag 27 april 2010
Övergrepp i fosterhem?
http://svt.se/2.22620/1.1732821/sexovergrepp_mot_hundratals_fosterbarn
Varför hör vi så lite om detta i media? Rör ju sig om hundratals barn.
Varför hör vi så lite om detta i media? Rör ju sig om hundratals barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)