måndag 22 augusti 2011

De sista två kapitlen i Paulus första brev till de kristna i Korinth

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse - den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. Jag eller de - så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.
Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.
Vad skall annars de göra som låter döpa sig för de dödas skull? Om de döda inte alls uppstår, varför låter man då döpa sig för deras skull? Och jag själv, varför sätter jag livet på spel i varje ögonblick? Ja, bröder, så sant som ni är min stolthet i Kristus Jesus, vår herre: jag står inför döden varje dag. Om jag bara hade tänkt på människors sätt när jag kämpade mot vilddjuren i Efesos, vad hade det då tjänat till? Om de döda inte uppstår, låt oss äta och dricka, ty i morgon skall vi dö. Låt inte bedra er. "Av dåligt sällskap blir den bäste snart förstörd." Nyktra till på allvar och synda inte mer! Det finns ju några som inte vill veta något om Gud, det säger jag till er skam.
Uppståndelse är förvandling

Nu undrar någon: "Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?" Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.
Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.
Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet. Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus. Stå därför fasta och orubbliga, mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda vara förspilld.
Insamlingen till de kristna i Jerusalem

När det gäller insamlingen till de heliga skall ni följa de anvisningar jag har gett församlingarna i Galatien. Dagen efter sabbaten skall var och en regelbundet lägga undan vad han har råd med, så att inte insamlingen börjar först när jag kommer. När jag väl är hos er skall jag förse dem som ni finner lämpliga med brev och skicka dem till Jerusalem med er gåva. Om det visar sig bäst att också jag reser gör jag sällskap med dem.
Paulus resplaner

Jag skall komma till er när jag har varit i Makedonien, för jag tänker fara genom Makedonien. Men hos er stannar jag kanske en tid, möjligen hela vintern, och då kan ni hjälpa mig när jag far vidare, vart det nu blir. Den här gången tänker jag nämligen inte besöka er bara i förbifarten utan hoppas kunna stanna hos er en tid, om Herren tillåter det. Jag blir kvar i Efesos fram till pingst. Här står dörren på vid gavel för mig: det är gott om uppgifter och motståndarna är många.
Timotheos och Apollos besök

När Timotheos kommer, se då till att han slipper oroa sig för er. Han arbetar för Herren precis som jag, och därför får ingen se ner på honom. Hjälp honom sedan i väg och önska honom frid så att han kan resa tillbaka till mig. Jag väntar på honom, och bröderna också.
Vad vår broder Apollos beträffar, så har jag ivrigt uppmanat honom att fara till er tillsammans med bröderna. Men det var säkert inte meningen att han skulle fara nu; han kommer vid lämpligt tillfälle.
Förmaningar och hälsningar

Håll er vakna, stå fasta i tron, var manliga och starka. Gör allting i kärlek.
En sak ber jag er om, mina bröder. Ni vet att Stefanas och hans hushåll var Achaias första gåva till Kristus och att de har tagit på sig att tjäna de heliga. Jag vill att ni i er tur skall underordna er sådana människor och alla andra som delar arbetet och mödan. Jag är glad över att Stefanas, Fortunatus och Achaikos har kommit hit. De gör saknaden efter er mindre, de har varit till glädje för mig liksom för er. Sådana män skall ni sätta värde på.
Församlingarna i Asien hälsar till er. Aquila och Prisca och församlingen som möts i deras hus hälsar hjärtligt till er, sina medkristna. Alla bröderna hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss.
Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. Om någon inte älskar Herren: förbannelse över honom. Marana ta. Nåd från vår herre Jesus åt er alla. Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus.


Jag tar åter två kapitel, och eftersom Paulus redan skriver så mycket, så behöver jag inte foga till något, även om några punkter även här kan vara intressanta att titta litet närmare på.

Redan det första stycket verkar ge upphov till frågor, men innan vi kommer till dem kan det vara värt att påminna oss om brevets samlade sammanhang, enheten i kyrkan. Det var det som han inledde med – att folk bråkade med varandra och kom med sina egna tolkningar och varianter, och det var det han fortsatte med: att vi är ett för att vi äter av samma bröd, och för att kyrkan är Kristi kropp. Strax innan dessa avslutande kapitel skrev han också några enkla instruktioner för gudstjänsten.

Nu till frågorna: först slår det mig att evangelierna talar om att de första som fick se den uppståndne var några kvinnor, men detta framgår inte av Paulus berättelse här. Varför? Jag kan bara gissa, men en möjlighet är att han försöker att bevisa historien med vittnesmål, och då räknas inte kvinnor i ett grekiskt sammanhang. En annan möjlighet är att han ger en struktur för kyrkans hierarki, sådan han själv uppfattar den, och då börjar han med Petrus och fortsätter med de 12, och sedan ”de 500” som inte finns med i något av evangelierna eller i apostlagärningarna, sedan för Jakob och alla apostlarna, och sist för honom själv. Vad menar han med apostel? Återkommer de två gånger? Eller är det helt enkelt alla missionärerna? Det förefaller vara ett vidare begrepp än vad vi är vana vid. Vem är Jakob? Är det Jesu bror/släkting, eller är det hela Israel? Vad menar han med att Jesus har visat sig? Det var ju mycket konkret för lärjungarna, medan det var en syn för honom. Ett är i alla fall klart, och det är att han ger vidare en berättelse som han tagit emot, och att det glada budskapets kärna är att Jesus uppstått, att döden är besegrad, och att våra liv därmed får en ny mening, ett nytt mål och ett nytt innehåll. I uppståndelsen finns en förvandling, som ger en fullkomlig gemenskap med Gud. Här finns en fara som vi har i vår tid, och det är att skilja mellan det liv vi har och det vi skall få. Paulus gör inte det, utan hela skapelsen förnyas… Det är alltså inte fråga om att lämna det jordiska bakom sig, utan just en förvandling.

Insamlingen till Jerusalem var sannolikt en fortsättning av tempelskatten, som judarna var förpliktade att ge. Det är en tydlig markering av enhet och solidaritet.

Avslutningen säger att Paulus hade omsorg om många människor och församlingar, och att han särskilt arbetade genom Timotheos och Apollos, samtidigt som han uppskattade dem som gjorde värdefulla insatser lokalt i sin församling. Kontakterna mellan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar