måndag 27 juni 2011

Kapitel 3 i 1 kor...

Jag läser vidare... 1 kor 3:

Och jag kunde inte heller tala till er, bröder, som till andliga människor, jag fick tala till sådana som var kvar i sin köttsliga natur, till spädbarn i Kristus. Jag gav er mjölk, inte fast föda; den tålde ni ännu inte. Och ni tål den inte heller nu eftersom ni fortfarande har kvar er gamla natur. För om det finns ofördragsamhet och strid hos er, har ni då inte kvar er gamla natur och lever på vanligt mänskligt vis? När den ene säger: "Jag hör till Paulus", och den andre: "Jag hör till Apollos", är ni inte då som alla andra? Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, han som ger växten. Den som planterar och den som vattnar är ett, men var och en skall få sin lön efter sitt arbete. Vi är ju Guds medhjälpare, och ni är Guds åker, Guds bygge. Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet. Bedra inte er själva. Den av er som tycker sig vara vis i världslig mening måste först bli en dåre för att bli vis. Ty denna världens vishet är dårskap i Guds ögon. Det står skrivet: Han snärjer de visa i deras slughet, och vidare: Herren vet att de visas tankar är tomhet. Därför skall ingen grunda sin stolthet på människor. Allt tillhör er - Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud.

Kapitlet inleds med ”och…” det är alltså en fortsättning, vilket visar att våra kapitel- och versindelningar är helt godtyckliga; de svarar inte mot något i texten, som i stället måste ses som en helhet.

Paulus är tillbaks till splittringen, och betonar att den är ett tecken på att de är kvar i sin köttsliga natur, och inte mognat andligt. Att han själv planterade, och att Apollos sådde brukar tolkas så att Paulus kom och predikade, och att Apollos döpte människorna vartefter han ansåg dem mogna att ta emot sakramentet. Att var och en skall få lön efter sitt arbete kan tyckas svårsmält i en del kristna traditioner, men det stämmer med vad Jesus säger i t.ex. Matt 10:42 (det s.k. ”utsändningstalet”). I slutet av stycket ger Paulus två bilder av församlingen: en åker där Gud ger växten, och ett bygge.

Närmast utvecklar han tanken på bygget (vilket åter gör våra indelningar konstiga). Han sätter sig själv som grundläggare, där andra kan bygga vidare, men han kan inte låta bli att ändå betona att kvaliteten i hans arbete är en gåva av Gud. Grunden är i själva verket Jesus Kristus. Detta kräver litet eftertanke: innebörden är att Paulus planterat Kristus i staden. Nästa mening talar han om vad man kan bygga med: från guld ner till halm. Det för alla judars tankar till templet; det ädla hittar man i det allra heligaste och i översteprästens klädnad, och det enklaste i den yttersta förgården, där man också tog in levande djur. Elden som det skall prövas i för våra tankar till den slutliga domen, men det var inte det enda som judarna kom att tänka på… Eftersom associationen redan var i templet, så tänkte de säkert på den Helige Ande, som sänkte sig ner i Salomos tempel. Anden som några meningar tidigare vet allt, och som känner Guds och människans innersta.

De följande meningarna har av katolska kyrkan tolkats som skärselden. Vi kan lämna den frågan litet vid sidan av, och bara konstatera att det hänger ihop med lönen, och att man inte med nödvändighet går förlorad. Frågan är vilken dom man vill ha – att få lön, eller att bli utan men räddas som genom en eld?

Skulle läsaren ännu inte ha förstått det blir aposteln nu tydlig och explicit med att vi är Guds tempel, och att den Helige Ande bor i oss. För en jude är det solklart. Den Helige Ande bor i det allra heligaste i templet, och om vi tagit emot helig ande så blir vi Guds tempel.

Citaten mot slutet kommer från psalm 94 som handlar om hur Gud räddar den som hoppas ur allt som verkar vara svårt, och ur alla orättvisor, och från Efraims tal i Jobs bok (kap 4-5), och det avsnitt där Gud besegrar de sluga, dem som verkar ha framgång. I de sista meningarna försöker han att visa att allt har sin utgångspunkt i Gud, och att den som försöker att vara smart eller klok egentligen är tom och innehållslös. Kanske har poängen nu gått hem hos dem som har så fina åsikter och argument kring vad den rätta läran är – bland dem som Paulus uppfattar som splittrare?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar