Kort citat kring helgon

De heligas förböner är starka redan medan de lever på jorden, men då de efter döden överflyttas till himmelen, blir de ännu starkare. Därför ärar och hyllar vi dem och ber dem om förböner och hjälp i våra egna böner.


Jag hittade en ortodox hemsida, som kortfattat beskrev vad förbönen till helgonen handlar om på ett bra sätt.
Jag funderar på att skriva en längre artikel kring detta med förbön till helgon.

Några tankar kring Johannesevangeliet

De flesta känner säkert till att Jesus framställs som överstepräst, men få kan peka på hur det hur till, förutom något citat ur Hebreerbrevet. Det viktigaste svaret finns i Johannesevangeliet, så jag tar mig friheten att skrapa litet på ytan av vad det evangeliet kan säga.

Inledningen ”i begynnelsen” leder tankarna till genesis, och räknar man dagarna i evangeliets början, fram till och med kalaset i Kana, så finner man att det är sju. Den sjunde dagen är det alltså bröllop i evangeliet, och motsvarande dag tar Adam (mannen) kvinnan till hustru. En man och en kvinna går att identifiera också i evangeliet, mannen är självklart Jesus, men kvinnan presenteras bara som Jesu mor. I genesis första tre kapitel finns två personer, och kvinnan får sitt namn, Eva, just genom att hon blir mor.

Maria nämns inte vid namn i hela evangeliet, och förekommer vid två tillfällen – dels vid kalaset, och dels vid korset. Vid kalaset säger Jesus att ”min tid har ännu inte kommit”, och strax därefter går han till Samarien. När några grekisktalande söker upp honom säger han att tiden är inne. Hela evangeliet brukar delas i två delar: book of signs respektive book of glory. De hänger samman. Johannes använder inte or som under eller mirakel, utan just tecken, och den andra delen, från kapitel 12, handlar om hur människosonen förhärligas.

Ytterligare en sak som är påfallande i texten är att Jesus ständigt verkar vara missförstådd. När han talar med den samariska kvinnan vid brunnen talar han om levande vatten, och hon tolkar det som rinnande vatten. När han talar med Nikodemus, så tolkar den senare honom som om han menar födas en gång till, när han menar att födas från ovan. Och så vidare. Nikodemus är också en figur som vi möter några gånger, dels i början då han söker upp Jesus på natten, dels när han avvärjer att rådet skulle ingripa i kapitel 7, och dels vid gravläggningen. Det finns alltså flera saker som knyter samman allt till en enda helhet. T.ex. vin. När Jesus vid kalaset bjuder på vin, så är det av bästa sort, men när människorna bjuder honom på vin, på korset, så är det surt.

Det att Jesus är missförstådd i de båda exemplen ovan beror på dubbeltydighet i de grekiska uttrycken, vilket är svårt att översätta. Men det är mer än så… När Jesus tvättar lärjungarnas fötter, så reagerar Petrus och tolkar det som en slavtjänst som Jesus inte borde behöva göra. Jesus svarar att han inte just då förstår vad som händer. Strax därefter ber Petrus att bli tvagen om såväl huvud som händer. Den enkla tolkningen är att hen blir entusiastisk… Den judiska tolkningen är mer entydig. När Jesus talar om att ha eller inte ha del i honom alluderar han på psalmen ”min del är Herren”, och ordet del betyder andel, och syftar på att leviterna vid intåget i det utlovade landet inte skulle få egen mark, utan i stället försörjas genom det som frambars som offer till Gud. Det handlar alltså om något prästerligt. Att det var så lärjungarna såg sig själva då ser vi också av att två bröder bad att få sitta närmast Jesus när riket upprättades. Ser vi tvagningen på det judiska sättet handlar det alltså om att förbereda prästerna för tjänstgöring. Det är det Petrus menar med den utökade tvagningen, och Jesus instämmer i tolkningen, men gör en annan bedömning av deras behov av rituell rening.

När Jesus håller sitt långa tal under den sista måltiden ber han enligt den struktur som var påbjuden för översteprästen för försoningsdagen, dvs. först för sig själv, sedan för sin familj (de andra prästerna), sedan… Det är svårt för en jude att inte se att Jesus gjort apostlarna till överstepräster. Men evangelisten framställer också Jesus som överstepräst. I det första kapitlet hör vi Johannes säga att Jesus är Guds lamm (som återkommer i Uppenbarelseboken) och att han sett Guds ande komma ner över honom. Bilden är lånad från invigningen av Salomos tempel, där anden kom ner och stannade över det allra heligaste. Det talar om Jesus som tempel. Temat återkommer vid templets rening, då Jesus säger att han skall resa templet på tre dagar om man river ner det. Ur judisk synvinkel är det helt klart vad han menar. Översteprästen representerar i sin person templet, vilket också markeras av att ämbetsdräktens symboler motsvarar de som anbringades i byggnaden. När soldaterna delade hans kläder och kastade lott om hans klädnad, eftersom klädnaden var vävd i ett stycke, så har vi endast ett annat exempel på ett sådant plagg ifrån hela den antika litteraturen, och det är en judisk krönikör som stolt berättar att deras överstepräst bar det.

Man kan se förhören med Jesus inför rådet och Pilatus som en kamp mellan överstepräster. Evangelisten säger att det var Kajafas som var överstepräst det året. Det uttrycker att ämbetet var korrumperat, eftersom det annars var på livstid. Så illa att man växlade varje år var det inte, utan Kajafas utsågs år 18, och avsattes år 37, men något var det som inte var bra… inför Pilatus sade Jesus att han kommit för att vittna om sanningen, medan Kajafas sade att han inte hade någon annan kung än kejsaren – en märklig trosbekännelse!

Det var några korta tankar. Kanske ni vill fylla på med fler? Även om det blev längre än avsett, så blev det inte lika illa som förra inlägget!

Det gamla vanliga...

För en tid sedan skrev någon en post på bloggen aletheia, med rubriken ”En sammanställning av Katolska kyrkans villoläror”. De hänvisar till en annan blogg som de kopierat till en del. De delar de utelämnat är några uttalanden av ett par påvar, och några uttalanden av ett par helgon. Det mesta av det handlar om Maria, och tar sin utgångspunkt i deras förnekelse av hennes roll i frälsningshistorien, medan annat handlar om mörkare sidor i kyrkans historia, där många människor – även i ledningen – tar avstånd ifrån judarna. Det kanske bör påpekas att det aldrig skedde i läran eller i liturgin. Jag har här roat mig med att kommentera deras påståenden, men utan att jag orkat med att göra de sedvanliga mer grundläggande undersökningarna, dvs. att läsa dokumenten och kommentarerna till dessa, eller att läsa katekesen och gå till de källor som den hänvisar till. Ändå tog det en hel kväll… Tag alltså detta som något ganska ofullständigt. Min kommentar följer i fetstil på vart och ett av deras påståenden.