Ja det är väl ingen som undgått nyheten om självmordsbombaren. En del fundamentalistiska muslimer tog tydligen illa vid sig kring Lars Vilks karikatyrer.
Att mörda någon för dess åsikter kan aldrig vara rätt. Men jag tycker o andra sidan att svensk media, ibland saknar förståelse och respekt för religösa människors åskådning.
Man har svårt att förstå innebörden av vad muslimerna tycker om sin profet. Är det verkligen etiskt rätt att håna Muhammed på detta sättet? Och är det etiskt rätt för tidningar att publicera bilder av detta slaget? Jag är skeptiskt till om det egentligen handlar om yttrandefrihet.
Frågan om yttrandefrihet kan såklart diskuteras vad det egentligen innebär.
Jag skall försöka med en liknelse för hur det kan bli, när det gäller vissa känsliga saker, som många svenskar kan ta till sig.
Skulle tex svensk media göra ett satirprogram och förlöjliga Anna Lind dagen efter att hon blev mördad? Eller vore det rätt av svensk media att göra karikatyrer av judar på minnesdagar för koncentrationslägren osv?
Eller vilken dagstidning skulle ha mage att publicera karikatyrer dagen efter tsunami-katastrofen?
Givetvis skulle media få göra det. Men är det moraliskt rätt att göra det? Handlar det egentligen om yttrandefrihet? Vi får ju givetvis göra sådan satir. Givetvis får vi även göra liknande satir av Muhammed. Men vilket syfte tjänar det annat är att såra och provocera? Varför avstår vi en viss typ av satir i känsliga situationer, liknande de exempel jag sade ovanför, och i andra fall så är det ok att såra stora grupperingar av människor? Har vår media ingen förståelse för muslimsk tro?
Många tycker ju att Muslimerna minsann får tåla karikatyrer, men varför kan det vara fel att håna Anna Lind dagen efter sin död osv? Vilken tidning skulle stå på sig för den rätten att publicera hånande bilder av Anna Lind i yttrandefrihetens namn?
De flesta skulle påstå att det inte är pressetiskt rätt att göra så. Men varför är det pressetiskt rätt att driva med muslimernas heliga profet?
Frågan om yttrandefrihet kanske mår bra av att belysas ur flera olika synvinklar...
SvaraRaderaFör det första kan man fråga om man bör ha frihet att säga vad man vill när man vill och hur man vill. Är det en given rättighet att lufta vad som helst? Kan det skada andra?
Den andra sidan av myntet är om jag tar skada av att andra säger vad som helst.
Frågan om något är sant ligger litet vid sidan av, och det finns flera skäl för det. Dels att man med sanna påståenden kan ge en helt felaktig bild av något genom att klippa dem tillräckligt snävt och välja dem noga. Dels därför att man kan ha uppfattat något, och tror att det är sant. även om det skulle vara en missuppfattning. Det är t.ex. inte ovanligt när det gäller forskning: man kan ha hittat ett samband som stämmer matematiskt, men missat att det beror på någon helt annan korrelation. Att vi äter mer varm mat på vintern, och mer kallskuret & sallad på sommaren beror t.ex. inte bara på hur dags solen går upp...
Det är också värt att ställa frågan om något skadar mig. Det är kanske inte så roligt att i morgontidningen få läsa att man är t.ex. alkoholist eller brottsling. Också om man emellanåt tar ett glas för mycket så vill man inte att det skall bli ett samtalstema bland grannarna på den grunden. Möjligheterna att försvara sig är små, och även om man får in en korrigering dagen efter, så har bilden satt sig. Ingen rök utan eld.
När det gäller offentliga personer är det litet annorlunda. För det första är de främst kända genom media, och därigenom har de större möjligheter att försvara sig, och visa upp en annan bild. Ofta får de både ris och ros samma dag. Men ibland går det snett, som för Mona Sahlin med toblerone för några år sedan.
En annan aspekt är att människor "känner med" sina ledare. De som är litet äldre kommer kanske ihåg Olof Palme. Ofta var det så att socialdemokrater tyckte att han "sade sanningen" när han sågade sina motståndare, medan borgerliga väljare kände ett djupt obehag över "den osmakliga och arroganta tonen".
Jag kan tänka mig att många muslimer känner denna avsmak när deras profet hånas. Frågan är vad "konstnären" vill ha sagt. Är det en tankelek? I så fall bygger den på att det som man leker med inte är sant eller relevant. Varför måste en sådan förutsättning accepteras? Vad slags samtal leder den till?
Bra skrivet. Frihet innebär också ansvar - som vanlgt.
SvaraRaderaStefan..
SvaraRaderaAtt det förekommer nidbilder och satir i konstärliga kretsar är väl inget att bry sig om..
Men när en sådan bild publiceras i en dagstidning, så får man ta hänsyn till andra aspekter.
Att Lars Vilks vill provocera är väl inget att hymla med. Men frågan är om han har rätt att provocera på detta sätt genom dagstidningar.. Njea skulle jag vilja säga.
Den första tanken med yttrandefrihet gällde just dagstidningar. Det hängde i första hand samman med meddelarfriheten, dvs. att man inte får efterforska källor. Bakgrunden var att statens styrelse var korrupt, och att kungen ville att underlydande skulle våga kritisera sina chefer, och avslöja oegentligheter, vilket skulle vara mycket mer effektivt än en mer eller mindre korrupt revision, som i alla fall mest skulle återspegla allianser och liknande förhållanden, dvs. man skulle avslöja någon som man hade något otalt med, och hålla vännen bakom ryggen... Kungen själv visste inte riktigt vem han kunde lita på, för även om någon verkade vara bra på sin post, så kunde det hända att han använde den otillbörligt, eller var insyltad i något någon annan stans.
SvaraRaderaAnledningen till att det var allvarligt för kungen var inte i första hand att det försvann pengar, utan att han riskerade att bli ställd vid sidan av om det hela skulle gå över styr och bli uppror - det var viktigt att folket litade på kungen och att han styrde, även om de misstrodde många andra makthavare.
Senare har man lagt till en aspekt som blivit viktigare, och det är att det är bättre om folk får säga vad de vill offentligt, än att de skall behöva koka ihop något i det fördolda. Det minskar spänningarna, och det gör det möjligt för makthavare att bedöma förutsättningar för, och effekter av, åtgärder och beslut.
Ingendera utgångspunkten medför att medborgare skall få ge sig på varandra obehindrat.
Någonstans under det hela har det emellertid utvecklats en "kultur" av att man skall "väcka människor" eller åtminstone deras tankar, och att det lättaste sättet är provokation. En vanlig syn på det är att det mest handlar om människor som inte klarar att åstadkomma något positivt eller konstruktivt själva. Samma sak gäller många "sannings-sägande" demonstranter och andra rättshaverister (ordet kommer av "att hava rätt"). Vad de gör leder sällan någon stans.
Vilks uttrycker kanske vad han vill, men jag kan inte se något annat än att det är roligt för dem som tycker om att "kritisera" islam, och att det sårar dem som gjort islam till sin livsväg.