tisdag 27 april 2010

måndag 19 april 2010

Skärselden kontra Jesu blod

Många protestanter säger att det inte behövs någon skärseld, då vi är renade i Jesu blod på korset.
Katoliken säger då vi är renade i Jesu blod och att all Guds stora nåd, finns i korset, där finns all förlåtelse för mänskligheten.
Men frågan är om det hela är så enkelt egentligen, och hur får vi del av detta?
För om vi skall bli rena i Jesu blod, så krävs det att vi dels inser vår synd, samt vilja omvända sig ifrån den, och slutligen be om förlåtelse från vårt innersta hjärta, samt om det så krävs, göra en konkret åtgärd som bot för synden, sitta av ett straff, eller tala med den man sårat i sin synd osv.
När denna process inträffat, har vi blivit rena i Jesu blod.
Jesus visar oss hur hårt han ser på synden, redan när vi i tanken tänker illa om vår broder, så syndar vi, redan när vi ser på en kvinna med åtrå i sinnet begår vi äktenskapsbrott.
Det betyder att om vi inte är vaksamma på vart vårt sinne leder oss, så kan vi leva i synd utan att inse det.

Jesus säger att om vi inte kan ta på oss korset och följa honom, så är vi inte värda att vara hans lärjungar.
Han säger även att det vi inte gör emot en av dessa minsta, det har vi heller inte gjort emot honom.
Detta innebär att varje gång jag skiter i ta på mig mitt kors, och inte bryr mig om en av dessa minsta, och väljer mitt ego före. Så är jag inte en del av Kristus.
All Guds nåd finns i korset, och all förlåtelse finns i Jesu blod. Men frågan är om vi vill ha del av detta, och är beredda att betala priset för det. Hur många är beredda att fullt ut offra sitt liv för Kristus? Hur många förstår till fullo kraften i hans uppstående, och delar hans lidanden?
De finns de som har tagit detta på allvar, och verkligen förstått kraften och styrkan i korsets nåd. Inom katolska kyrkan kallar vi dessa för helgon. Genom att se på helgonens liv, och det som dessa gör i Jesu namn, så bleknar det jag själv gjort för Kristus. Då inser jag att jag inte tillfullo har tagit del av Guds nåd i Jesu blod. Det kommer därför vara en smärtsam rening att genomgå när jag ser kristus, jag kommer att gråta i min förtvilan för det jag inte gjort för honom. Mina synder måste bort, från mig. Jag måste genomgå en skärseld.

Sen så kan det också finnas synder jag inte har insett är synder, jag kanske dör med dessa synder. Vad händer med mig om jag dör i en massa synder jag inte ångrat? Jo dessa synder kan inte vara i Guds rike, utan jag måste renas innan jag kommer in i herrens rike.

Men är jag inte friköpt i Jesu blod om jag bara bekänner mig till Jesus, han har ju redan gjort allt på korset?
Jo fast vi måste ju bekänna våra synder för honom, för att han skall kunna förlåta oss. Vissa synder vi har begått är dessutom av den karaktären att det inte går att glömma. Tex en person som mördar en människa, mördaren kommer aldrig att glömma vad han/hon gjort. Syndens effekter är så stora i världen att dem inte glöms bort så enkelt. Offrets anhöriga minns vad som hänt, varje år minns de hur deras barn/vän blev mördat, och känner en stor sorg och smärta för det, kanske kan de aldrig förlåta mördaren för det.
Även om mördaren har rent teoretisk ber Jesus om förlåtelse för sitt brott, så innebär inte detta att mördaren till fullo har blivit renad i Jesu blod för det. Man kan inte bara mörda en människa, och sedan be om förlåtelse, och vips så är man förlåten. Man kan heller inte råna en bank, och sedan direkt efter be om förlåtelse till Jesus, och så är man förlåten. Så enkelt är det inte. Utan omvändelsen och den processen kan ta hela livet att bearbeta, man måste göra bot för det man gjort, ta sitt straff, sitta av det. När man har betalat sitt straff, har man börjat inse vad Jesu blod, och ta på sig sitt kors innebär.

"Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse. Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret." (Matt 5:25-26)

måndag 12 april 2010

Sammanfattning

Skall försöka ge någon slags sammanfattning hur konverteringen gick till.
Själva processen med den katolska kyrkan, har nog funnits med mig ända sedan jag valde att följa Kristus. Även om jag gick med i en pingstkyrka till en början, så drogs jag åt ett annat håll. Men tiden i pingstkyrkan var fin, och jag lärde känna massa fina människor som betytt mycket för mig. Jag fick också en bra undervisning av pastorn, där som triggade mig till att läsa bibeln. Och jag har läst bibeln väldigt mycket tack vare detta. Vilket i sig har fått mig att ifrågasätta en del teologiska inslag i olika samfund, och på någe vis försökt bilda mig en uppfattning utifrån detta. Jag har även läst mycket kyrkohistoria, och plöjt igenom kyrkofädernas skrifter, samt en del tung läsning med Augustinus och en del andra. Den kristendomen som fanns i dessa skrifter, kändes inte riktigt överensstämmande med pingstkyrkan.
Så själva sökandet efter en urkristendom kändes relevant för mig.
Men det var väl inte förens jag för första gången besökte en katolsk mässa, som det gick upp för mig. Här fanns någon jag inte tidigare varit med om. Det var en enkel mässa, rakt upp och ner, inget krångel, mässans enkelhet berörde mig väldig djupt. Inte på något andligt karismatiskt sätt, utan från insidan av mitt hjärta. Utan på ett sätt som påminde om mitt första Gudsmöte. En ren och djup känsla av att vara hemma. Detta var mitt hem kände jag.
Jag tror jag bestämde mig den dagen, var jag hörde hemma. Vi gick på fler mässor under tidens gång i lite olika städer.
Vi anmälde oss senare till en kurs för katolsk tro.

Kursen har varit bra, men lite rörig i mellanåt. Troligtvis pga av att det varit fler deltagare än vad man räknat med. Det verkar finnas ett stort intresse för katolsk tro i Göteborg. Nu i efterhand så kanske man borde delat upp kursen för konvertiter och de andra som bara vill lära sig mer om katolsk tro.
Jag var rätt påläst om katolsk tro innan kursen började, så vissa saker har känts rätt simpla för mig. Det kanske låter högmodigt men, det var så jag upplevde det. Men diakonen som höll kursen har givit många insiktsfulla saker att tänka kring, en duktigt och filosofisk lagd lärare är han. Så kursen har varit givande ur den aspekten. Och alla mässbesök under denna period har också gjort att jag växt in i den katolska kyrkan. Mycket tack vare Scott Hahns bok "Lammets måltid" så har verkligen saker kommit på sin plats i den heliga mässan. Jag har längtat efter att få ta den där första nattvarden, och även att bikta mig för första gången.

Dagen innan upptagningen så gjorde jag min första bikt. Och det var verkligen befriande att bikta sin inför någon som har auktoritet att lösa människors synder. Jag har brottats med så många synder som jag aldrig blivit av med. Som jag gång på gång återfaller i. Jag har bett om förböner, biktat mig inför vänner osv innan. Men det fungerade aldrig.
När jag biktade mig inför den katolska prästen, så blev jag verkligen löst från mina synder. Det skedde ett mirakel i det biktbåset. Herren rörde vid mig, och något nytt hände med mig. Jag blev verkligen löst från mina plågande synder.

Sen var det dag för själva upptagningen. Jag var galet nervös hela dagen.. Gick och övade och övade på versen man skulle kunna utantill. Vi träffades en timma före mässan, och gick igenom hur det skulle gå till. Var mest kaotiskt där tycker jag, en del faddrar var med och rörde mest till det, det var mest krångel kring allt här. Vilket inte gjorde att jag blev mindre nervös. Men vår kyrkoherde lyckades gå igenom hur det skulle gå till på ett sakligt och lugnt sätt precis innan mässan.
Och sen när det väl började så var det bara underbart att vara del av detta. Det gick hur bra som helst.
Sen var det dags för den första nattvarden, jag kan nog inte beskriva med ord, hur det upplevdes, men något gick upp för mig i den mässan. Det är verkligen Kristus man blir en del av i nattvarden.
Nu är jag katolik, och något har förändrats i mig. Har blivit en del av något jag inte var innan. Jag är med i de heligas gemenskap.
Det är mäktigt :)

söndag 11 april 2010

Tips

En trevlig sida för nyblivna katoliker, eller de som är nyfikna på den katolska kyrkan.

http://katobs.se/omkatolik_shindl.pdf

söndag 4 april 2010

Bloggtips

En ny bra blogg som jag börjat följa. Skriver klockrena inlägg..

http://darenpagatan.blogspot.com/

lördag 3 april 2010

Gästblogg :Sista delen (del 5)

I denna avslutande artikel skall jag försöka att belysa litet av de grundläggande tankemönstren som gör det svårt för katoliker och protestanter att förstå varandra. För att göra det hela någorlunda hanterligt begränsar jag mig på den katolska sidan till den romerska kyrkans hållningar, medan jag på den protestantiska sidan gör ett urval av uppfattningar, vilket inte ger någon rättvisa åt något enskilt samfund, eller trosinriktning. Förhoppningen är att det hela inte bara skall mynna ut i kritik och pessimism, utan i en litet större förståelse, och därmed en bättre grund för en verklig respekt.

I den första artikeln tog jag upp ”sola Scriptura”, som är en stötesten. Mot detta ställer katolikerna upp traditionen (tradera = ge vidare), dvs. det vi fått ”ärva” ifrån apostlarna. Hos de flesta är inställningarna djupt känslomässigt grundade, så man kommer sannolikt inte någon vart med argument. De ena sidan talar om att den andra förvanskar budskapet, medan den andra säger att bibeln bara är en del, om än viktig sådan. Här skymtar ett par av de djupare tankefigurerna. En är tanken från renässansen, att det finns något forntida ideal, som förfallit, och som skall återupprättas. Mot detta står en tanke på förvaltande, och ständigt förnyande, kontinuitet. En annan är att protestanter tenderar att säga ”antingen eller”, medan katoliker tenderar att säga ”både och”. En tredje är synen på vad kyrkan är, där protestanter tenderar att betona att det är en samling människor, medan katoliker tenderar att betona att det är Kristi mystiska kropp, dvs. att han lever och verkar i den och genom den i dag.

I den andra artikeln tog jag upp helgonen. En avgörande fråga gäller om vi har en enskild gudsrelation, eller om den är kollektiv, dvs. om kyrkan är ett Guds instrument, och vi är delar i hans folk. Åter kommer protestanter att tendera till ”antingen eller”, och att oftast luta mot en individualistisk hållning, medan katoliker säger ”både och”. En annan viktig tankefigur är om vi lever i gemenskap med dem som gått före oss, eller inte. Katoliker talar om den stridande eller kämpande kyrkan, och den segrande kyrkan. Protestanter tenderar att säga att den jordiska döden är en skiljelinje som endast Gud kan överträda. En annan viktig tankefigur är om helgonen skymmer Gud, eller om Gud verkar genom dem, och samverkar med dem. En stödtanke handlar om att alla är lika inför Gud, där protestanter betonar detta, medan katoliker menar att det är sant så till vida att vi alla ställs inför frågan hur vi svarar på vår kallelse – Guds rop efter oss, men att det inte strider mot att vi fått olika gåvor och uppdrag, varav en del är större och svårare, varför de kräver ett än mer intimt samarbete och förening med Gud.

I den tredje artikeln
tog jag upp sakramenten. Katoliker menar att det är igenom dem vi har gemenskap med Gud redan här och nu, medan protestanter menar att de huvudsakligen skymmer det viktigaste – ordet, och att vi har gemenskap med Gud genom bön, och genom att läsa bibeln (vilket katoliker håller med om). Åter ett ”antingen eller” respektive ”både och”. Åter en fråga om hur Gud är närvarande…

I den fjärde artikeln tog jag upp de särskilda kallelserna och kyrkan. Katoliker menar att de människor som lever dessa särskilda kallelser på var sitt sätt bygger upp kyrkan, Kristi kropp, och därigenom deltar i Guds skapande akt av kärlek (Johannesprologen: ”genom vilken allt har blivit till…”). Protestanter tenderar till en mer individualistisk hållning, där det är den enskildes sak att svara på Guds tilltal, men att en samverkan mellan människor är naturlig och nödvändig. Åter i grunden en fråga om himmelriket är redan här och nu, eller om det är något som kommer först senare. Åter en fråga om kyrkans egentliga natur.

En tanke som också återkommer i litet olika skepnader är den om vi står inför Gud / domaren, eller om vi är förenade med honom. Det katolska svaret är ”både och” – det är klart att vi måste svara för våra gärningar, men vi förenar oss med Kristus i lidandet, i kampen för själarnas frälsning, i kampen mot det onda – det är därigenom vi också får del i segern. Det protestantiska svaret tenderar att vara ”antingen eller”, dvs. att vi antingen står inför Gud / domaren, eller att vi blivit renade i Kristi blod, dvs. att han redan fixat allt åt oss.

Jag tror alltså att det finns en mycket djup fråga om Guds natur, hur han visar sig för oss, hur han verkar bland oss, hur han talar till oss, och vad vårt svar konkret innebär. Det kan förefalla som om skillnaderna är omöjliga att överbrygga. Samtidigt finns det en anledning till hopp. Den helige ande verkar bland både katoliker och protestanter. Den yttersta domen kommer inte att fällas på grundval av våra bilder och föreställningar, utan efter i vilken utsträckning vi sagt ja till Guds nåd, och fullgjort hans vilja. Den största faran ligger inte i att vi misstar oss och gör fel, utan i att vi rättfärdigar våra misstag. Den kanske också ligger i att vi dömer varandra. I stället för att fråga hur den andre möter Gud, och hur Gud visar sig genom honom / henne, hittar vi goda argument för att kritisera den andre. I stället för att vara öppen för det goda hos den andre finner vi skäl att varna för honom eller henne.

Det finns en hel del i vår tid, och i vårt land, som tyder på att människor i båda lägren vill se förbi det som skiljer, och ta tillvara det som förenar, och att lära av varandra. Det är inte riskfritt att sopa saker under mattan, men i en respektfull dialog kan man förstå varandra, och se värden i varandras synsätt. Tyvärr finns det också de som drar åt andra håll. Alla mänskliga svagheter finns representerade i alla kyrkor och samfund, och många gånger på ett iögonfallande sätt. Det är också många som inte finner kyrkan relevant i dagens samhälle, och många som tycker att den över huvud taget inte borde ha någon plats där. Det är ingenting nytt. Redan i Paulus brev framskymtar debatter om man anser att den ene eller den andre aposteln har rätt, och innan det första århundradet var slut hade biskopar förklarat varandra för heretiker, och tagit avstånd ifrån varandras läror och exkommunicerat varandras församlingar. När Paulus var i Aten fick han underhålla med en debatt, som sannolikt avlöstes av nästa debatt på nästa tema. Förföljelser förekom också… Det är inte heller svårt att hitta paralleller i den judiska historien – nordriket mot sydriket, judar mot samarier, fariséer mot sadducéer osv.

Stefan Herczfeldt.

Im back

Ångrar mig :)
Johanna övertygade mig, att det fanns en del bra skrivet material som inte borde försvinna..

Något förvirrande men.
Nu är den i gång igen iaf..
Måste erkänna att jag saknade bloggen, den fyller ett syfte, och skall därför få vara kvar.
Men jag ber om ursäkt för att jag är så seg på att svara på era kommentarer..