söndag 28 februari 2010

Gästblogg: Sakramenten (Del 3)

Kyrkan och sakramenten är ett område som givit upphov till mycket oförståelse mellan katoliker och protestanter. Det finns många skäl till det. Jag börjar åter med att ge en förklaring av vad katoliker anser att sakramenten är, för att fortsätta med kritiken, och avsluta med att försöka att peka på var de grundläggande missförstånden uppkommer.

Det är, och har varit, något flytande vad sakramenten innebär, och vilka de är. På ett ganska tidigt stadium kom man fram till att de skulle vara sju, men man var inte överens om vilka. De katolska och ortodoxa kyrkorna är överens om en gemensam lista, och de flesta orientaliska kyrkor har anslutit sig till den, även om en del av deras formuleringar inte är lika stringenta som andras. De ”officiella” sakramenten är:

1) dopet
2) nattvarden
3) boten eller förlåtelsen
4) konfirmationen
5) äktenskapet
6) de sjukas smörjelse
7) prästvigningen


Den två viktigaste kontroverserna gäller dels om inte dopet och konfirmationen egentligen är samma sakrament, vilket det var från början, och om inte kyrkan i sig är ett sakrament. Den första frågan brukar man besvara med att Jesus lät sig döpas i Jordan och att den helige ande utgöts över apostlarna på pingstdagen, dvs. vid två skilda tillfällen, och att apostlagärningarna ser det som två sakrament. Den andra frågan besvaras med att kyrkan är Kristi kropp och samtidigt Kristi brud, men inte en identifierbar handling.

Den katolska definitionen av ett sakrament är att det är det synliga tecknet på Guds osynliga nåd. Det innebär att vi på något sätt kan veta att det är Gud som handlar i och genom sakramenten. De flesta har en något oklar uppfattning om vad Guds nåd egentligen är, så tills vidare kan vi använda det som ett namn för hans gåvor och hans verkan. Det är något konkret, men i sig osynligt för våra mänskliga ögon. Vi kan t.ex. inte utifrån se om någon är döpt eller inte.

För katolikerna är det centrala dels att Gud verkar i sakramenten, och dels att vi tar emot dem som en förening med Gud, och med en motsvarande förpliktelse. Vi tar emot det, men det blir till förbannelse om vi missbrukar hans nåd.

Om det inte är helt klart på den katolska sidan, så är det än mindre så på den protestantiska. Luther & Calvin lade till att sakramenten måste vara instiftade av Jesus, varvid äktenskapet föll bort. Konfirmationen var den helige andes verk, och Jesus var inte inblandad. Jesu uppmaning till lärjungarna att driva ut demoner och bota sjuka var, enligt reformatorerna, tillfälligt och personligt, och finns med i bibeln för att visa Jesu makt. På samma sätt är det med lärjungarnas kallelse och uppdrag i övrigt. Finns det ett prästämbete så kommer det alla till del genom dopet. Man kan också använda 1 pet 2:5, där det talas om att ni blir ett heligt prästerskap. När det gäller förlåtelsen var det en plåga för framför allt Luther. Han var ständigt rädd att inte bli förlåten, och fastnade till slut för att endast Jesus kan förlåta synder. Det hänger samman med synen på vad kyrkan är, och med prästämbetet, och jag återkommer till det i ett annat sammanhang. I korthet var det emellertid så att Luther var prästvigd, och ansåg sig genom denna vigning göra Jesu tjänst och handla i hans namn, t.ex. när han döpte människor eller när han firade mässan. Vad han var tvungen att ta avstånd ifrån var att ha varit ett Guds redskap, att Gud verkat genom honom. Med någon inlevelse kan man tänka sig att det inte var helt lätt. Kvar finns dopet och nattvarden.

Det vore inte så stort problem om man inte också måste ge det en innebörd. Det första problemet kom med frågan om man kan låta sig döpas flera gånger. En annan fråga är vad nattvarden egentligen är. Är det verkligen Kristi kropp och blod, eller är det bara en påminnelse? Luther hade en ”katolsk” uppfattning, medan Calvin stod på ”andra sidan”. Protestantiska åsikter spänner sedan dess över hela fältet, men de gamla protestantiska kyrkorna kom oftast till en mellanhållning, som sade att förvandlingen skedde genom den enskildes tro när han eller hon tog emot brödet och vinet.

Många moderna protestanter finner hela frågeställningen ointressant. För dem är det endast bibeln som gäller. Dopet är en bekräftelse på ett de upplevt att de tagit emot den helige ande, och nattvarden är ett yttre tecken som man tar upp ibland i församlingen, även om det inte får överflygla lovsång, bibelläsning och predikan. En del går så långt att de ser det hela som något enbart historiskt, dvs. som en teater.

När katolikerna i sakramenten ser själva näringen i det andliga livet, dvs. att Gud kommer till oss, att han utger sig inte bara för oss, utan även till oss, att han i dessa tecken är ständigt närvarande hos oss, att han föder och bär oss på vår pilgrimsvandring, ser de flesta protestanter att man bör vara försiktig och inte låt uppmärksamheten dras bort ifrån bibeln – Guds ord. När katolikerna talar om den fullkomliga gemenskapen hör många protestanter hokus pokus. När protestanter talar om Guds gåvor och hans nåd håller katolikerna med, men undrar varför man måste kombinera det med en pessimistisk hållning, där vi inte är garanterade syndernas förlåtelse och en plats inför Guds tron.

Här ställs alltså frågan än mer på sin spets: är himmelriket öppet eller inte? Är Gud här mitt ibland oss eller inte? Är vi redan här och nu delaktiga i Guds plan och medborgare i hans rike? Hur ser Guds närvaro ibland oss egentligen ut? Hur ser sambandet mellan himmel och jord ut? Djupare kan frågan ställas ur Gudsgemenskapen ser ut, Spridningen bland protestanter är stor: allt ifrån ”jag, fattig syndare hoppas på Guds nåd och barmhärtighet” till ”jag är frälst och har tagit emot den helige ande i dopet”. Katoliker ser det mer som att jag under livet fördjupar gemenskapen med Gud genom mitt liv, genom kyrkan och liturgin, genom sakramenten, för att vid slutet av denna pilgrimsväg nå fram till målet där man fullkomnas och livet förvandlas. Det är inga nödvändiga motsättningar, men radikalt skilda perspektiv.

I nästa artikel kommer jag att borra litet djupare i frågeställningen, och belysa frågor kring kyrkan och de särskilda kallelserna.

Stefan Herczfeld

torsdag 25 februari 2010

Varför helig?

Var nyligen en debatt på forumet flashback, där en medlem frågade vad helighet innebär. Och om man blir mindre helig om man super och knarkar osv. Jag tänkte jag skulle publicera mitt svar från forumet. Kanske inte ett helt enkelt ämne, men här är iaf min syn på vad helighet är i mitt liv.

Jag tror ju inte att man blir mer helig för att man lever upp till ett slags "duktig ideal"

Men det finns ju en form av helighet, där man vill hänge sitt liv åt Gud. Man väljer då bort saker som kan vara dåliga för en själv.. Jag har själv lagt haschpipan på hyllan för att jag hellre låter mig uppfyllas av Guds ledning i livet. Det handlar alltså vad som är bra eller dåligt för mig, och vilka konsekvenser saker får för mig..

Helighet handlar därför om att vilja leva ett rättfärdigt liv, men samtidigt inse att man inte klarar av det, och behöver Guds hjälp i sitt liv för det..
Jag tror inte man blir mer helig för att man går runt och tror att man är helig.
Heligheten infinner sig ofta när man väljer att följa Gud, dock utan att man egentligen resonerar om sin egen helighet.
Det finns många människor som tror att de är heliga, men utan att förstå vad helighet är. Att ens tänka att man är helig, är enligt mig högmod.
Det är Gud som gör en människa helig, och inget man själv kan berömma sig av.

Det som vi inom katolska kyrkan kallar för helgon, är ju dessa som inser att de är de störta syndarna och låter sig uppfyllas av Gud.. Dvs behovet av Guds ledning kombinerat med en daglig omvändelseprocess är enligt mig något som gör en människa helig.
Att välja Guds väg av den rätta anledningen istället för något som enbart ger egennjutning i form av droger osv..
Att följa Guds väg ger en frukt i form av kärlek för sina medmänniskor, att enbart följa sina lustar och sökandet efter njutning leder oftast bara till självcentrering och egoism..
Så om vi väljer att sluta med droger och annat och lever helt perfekt. Så gör inte detta oss mer heliga enligt mig.. Men om man istället söker Gud, och inser sitt behov av honom, dvs att man omvänder sig i sitt hjärta, och inser sin synd.. Först då, kan heligheten bli en realitet i våra liv..

Jag anser för övrigt som kristen, att jag inte är speciellt helig.. Jag tycker det är ganska sunt att inte se sig själv som helig. Det gör väl ingen nytta att gå runt och tro att man är helig.

tisdag 16 februari 2010

Bröllopet i Kana

"På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar blev också bjudna till bröllopet. När vinet tog slut sade Jesu mor till honom: "De har inget vin." Jesus svarade: "Kvinna, vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit." Hans mor sade till tjänarna: "Gör vad han än säger till er." (Joh 2:1-5)

Dessa verser är intressanta. Samt väcker en del frågetecken.

Varför ber Maria Jesus att göra något åt vinet? Är inte det ett ganska trivialt problem egentligen? Vi vet dock inte vilken relation Maria hade till paret som gifter sig. Det är möjligt att det var fattiga människor, som inte hade råd med bröllopet. Och därför kan Marias nöd förstås ur den aspekten. Hon led och kände med paret, när pinsamheten uppstod när vinet tog slut. Hon vet inte hur han skall hantera denna nöd, och ber därför Herren om hjälp.

Jesus svar är också lite märkligt :"vad har vi med det att göra? Min stund har ännu inte kommit"
Jag kan ana en viss ton av att detta inte är relevant för Jesus. Jesus säger även att hans tid inte är kommen än.
Maria överlämnar därför detta I Herrens händer, när hon säger till tjänarna : "Gör vad han än säger till er."
Det lustiga är att Jesus precis sade att hans tid inte ännu är kommen. Men trots det så utför han ett mirakel strax senare. Innebär det att hans tid kom strax efter, eller hur skall man tolka detta egentligen?

Jag vet att många katoliker använder dessa verser som stöd för Marias förböner till herren. Där Herren lyssnar till sin mors nöd för människorna. För visst känner Maria en nöd här, som hon förmedlar vidare till Jesus. Och givetvis måste även Jesus känt av denna nöd. Men vi vet också att Jesu nöd för hela mänskligheten, blir verksamt på korset senare. Men det är en annan debatt.
Hur tolkar ni dessa verser?

fredag 12 februari 2010

Nu är vi nära

Vi gjorde en vacker ritual i kyrkan förra söndagen. En upptagsningscermoni där vi konvertiter fick lova inför församligen att leva ett katolsk liv osv..
Till påsk upptas vi fullt ut. Det känns verkligen så rätt att bli katolik. Im home :)

lördag 6 februari 2010

Gästblogg: Synen på helgonen (Del 2)

Katoliker och protestanter har svårt att tala med varandra om helgonen. Detta gäller de flesta protestanter, utom de som har en anglikansk bakgrund, eftersom deras helgonbegrepp till stor del liknar de katolska. Jag inleder med att beskriva vad ett helgon är, och tar sedan upp kritiken, varefter jag försöker att hitta varför även samtal blir svårt.

En sak som gör det litet rörigt är begreppet helgon inte är helt entydigt. Man kan mena en människa som lever i fullständig och fullkomlig gemenskap med Gud. Det är något som vi alla är kallade till. Men man kan också mena en person som därutöver har fullföljt en högre och svårare kallelse. Till slut kan man mena en människa ur den senare, och mindre, gruppen, som kyrkan har undersökt noggrant, och funnit att vederbörande verkligen redan står inför Guds eviga tron, och att hans eller hennes böner har en stor verkan. En särskild grupp är också martyrerna.

Den katolska synen på helgonen är att de är heliga därför att de givit sina liv till Gud, och fullgjort sin kallelse. Det innebär inte att de levt syndfria, utan att Gud verkar på ett särskilt sätt genom dem. De tydligaste bibliska exemplen är de stora ledarna, t.ex. Moses och, naturligtvis, profeterna. I NT kan man, förutom Maria, framhålla hennes make, Josef, apostlarna, martyrerna Stefanus och Johannes döparen. Det är tydligt att Gud verkar genom dem, och att de ger sina liv för sin uppgift, vilket ibland kan innebära en våldsam död, och ibland ett ganska långt och stundom besvärligt liv.

Så här långt brukar det inte vara några större kontroverser (förutom de kyrkliga undersökningarna, vilka förvisso skiftat i kvalitet genom tiderna). Det brukar inte heller vara särskilt kontroversiellt att konstatera att Gud kallar och sänder helgon även ibland oss som lever i dag. Det kan vara av vikt att konstatera att kyrkorna inte kan göra någon till helgon, utan bara konstatera att någon är helgon, eller att det (ännu) inte finns tillräckliga bevis för att så skulle vara fallet. Efter konstaterandet kan man bestämma en dag för firande, och godkänna några böner för att använda i liturgin – för privat bruk finns inga hinder eller begränsningar, såvida inte någon biskop funnit, och ingripit mot, någon form av missbruk.

Några protestanter har emellertid problem redan här. Några menar att en jämlikhetstanke är överordnad, vilket innebär att det inför Gud inte finns större eller mindre kallelser, utan att alla är lika. Andra menar att det mest är kuriosa att olika människor gjorde olika saker förr i tiden, vilket innebär att vi skall se Guds verkan och ingripande, men ”glömma” människorna. Grunden för en sådan tanke är att man tror att människorna dör, och får vänta på den slutliga domen.

Det mest synliga i den katolska traditionen är vördnaden inför Helgonen. Den grundar sig dels på tacksamhet inför att Gud har kallat och sänt sådana förebilder, vägvisare, hjälpare och förebedjare, och dels på att dessa människor redan står inför Gud, och lever i en fullkomnad gemenskap med honom, samt att deras böner har en stor verkan. Anledningen till det sista är att Kristus segrar över synd och död, och att vi blir delaktiga i hans seger när vi blir lemmar i hans kropp. Han utnyttjar inte människor – varför skulle han vilja eller behöva göra det? Tvärtom samverkar han med oss, eller snarare bjuder in oss till samverkan med honom. Det betyder att han också lyssnar till oss, och till våra böner. Han gör det i den utsträckning som vi lyssnar till honom, och vill göra hans vilja. Det är därför helgonens böner har en särskild kraft.

Den protestantiska kritiken har en ganska mångfacetterad (luddig) bakgrund. Några menar att inga människor finns i himmelen. Tyvärr har det dåligt bibelstöd, eftersom Jesus säger att t.ex. patriarkerna redan var där, och hade sett honom innan han antog sin mänskliga natur, liksom att han visade sig med Mose och Elia på förklaringsberget. Andra menar att helgondyrkan är avgudadyrkan. Tanken kan vara att man tror att helgonen skulle ha en egen kraft ”vid sidan av” (och i strid mot) Gud, eller att människor vördar dem i stället för Gud. Det innebär att helgonen står i vägen för Gud, vilket de i och för sig kan göra även utan att vara avgudar. Det innebär vidare att Gud inte visar sig genom helgonen, utan just att de skymmer. Det gör saken krånglig när man kommer till t.ex. profeterna – skymde de Gud? Lösningen blir att ge människor äran för vad människan gör, och Gud den ära som tillkommer honom. Det blir svårt med tanke på ”sola Dei gloria”. I vilket fall hamnar de i att vördnaden stör Gud, eller åtminstone den egna gudsrelationen. En ursprunglig kritik var att man riktade så mycket uppmärksamhet på helgonen att man glömde Gud. Det är i så fall ett pastoralt eller psykologiskt problem, snarare än ett sanningsproblem.

Svårigheterna att förstå varandra ligger kanske på några ytligare punkter, t.ex. om Gud verkar genom helgonen eller om de är avgudar, om de, liksom vi, är lemmar i Kristi kropp eller ej. Den mer djupgående skillnaden verkar ligga i om man, likt Stefanus (och t.ex. patriarken Jakob i GT), ser himmelen öppen, eller ej. När protestanter ser faror i att vörda de heliga eftersom de skymmer Gud, ser katoliker Guds härlighet skymta fram, och ett stöd i gemenskapen inför Herren. Å andra sidan ser protestanterna en trygghet i att avstå ifrån helgondyrkan, vilket katolikerna uppfattar som ett sätt att göra sig en egen och privat Gud genom att förneka gemenskapen i honom och den återförening med skaparen som ligger i syndernas förlåtelse. Kanske är de två djupaste och känsligaste skillnaderna dels frågan om skiljelinjen mellan liv och död är horisontell eller vertikal, dvs. om livet tar slut vid den jordiska döden, varefter något fundamentalt annat tar vid, eller om livet fortsätter och förnyas vid döden. Den andra frågan rör själva Gudsrelationen, och om den är enskild till sin natur, eller om dess karaktär är mer mångbottnad och innefattar att jag blir en del av Kristi kropp vid dopet, att jag får äta frukten av livet träd (korset), osv. Det leder vidare till frågan om kyrkan är något endast jordiskt, en mänsklig organisation, eller om det är Kristi kropp som finns och verkar både i himmelen och på jorden, och som har både

När protestanterna ser att det inte står något i bibeln om helgondyrkan i den tidiga kyrkan ser katolikerna att det är ett bakvänt synsätt på vördnaden inför Guds ord respektive hans heliga. I urkyrkan var Guds ord i första hand dopet och nattvarden, dvs. det levande ordet, och i andra hand olika berättelser ur Jesu liv eller förmaningar från olika håll. Läsning ur skrifterna var från början helt judisk (dvs. ur GT), och följde deras år, men med tillägg av att se hur profetiorna uppfyllts i Jesus Kristus, och det var där man tog in berättelser ur hans liv. Det tog ett par århundraden innan man började betrakta NTs skrifter som heliga i en mening som liknar vad vi avser i dag. Däremot tog det inte många år innan man började att fira nattvarden vid martyrernas gravar, och särskilt på deras dödsdagar, och hur man blev styrkt i tron på den uppståndne genom deras förböner. Vi är tillbaks till ”sola scriptura”, och frågan om bibeln står för sig själv, eller om den finns i ett sammanhang, om Gud givit oss en text eller ett levande ord i vilket han fortfarande är närvarande och verkar.

I nästa artikel kommer jag att titta litet närmare på de olika förståelserna av gemenskapen med Gud. Ur katolsk synvinkel innebär det frågor kring kyrkan och sakramenten.

Stefan Hercfeld

torsdag 4 februari 2010

Länktips

Vill bara tipsa om bra undervisning.
Just denna delen handlar om Petrus. Det finns dock 14 delar, som är värda att ta sig igenom.

http://www.katobs.se/pope_katekes8.htm

Uttålig bön

"Han sade till dem: "Om någon av er har en vän och går till honom mitt i natten och säger: Käre vän, låna mig tre bröd. En vän som är på resa har kommit till mig, och jag har ingenting att sätta fram åt honom, vem av er skulle då inifrån huset få till svar: Låt mig vara i fred. Dörren är redan stängd, och mina barn och jag har gått och lagt oss. Jag kan inte stiga upp och ge dig något. Jag säger er: Även om han inte stiger upp och ger honom något för att det är hans vän, så kommer han att stiga upp och ge honom allt vad han behöver för att inte själv bli utskämd.* Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?" (Luk 11:5-13)

Dessa verser gillar jag. Jag tänker ofta på detta bibelställe i bönen. Att be från sitt hjärta i en desperation, att sträcka sig emot det, trots att det tar emot.

Men dessa verser väcker också del frågetecken.
Vännen som öppnar dörren, gör det med en viss skeptism. Typ så här:

"-Ja ja, jag får väl öppna dörren då, trots att det är mitt i natten"
Kan man då tänka sig att våra böner ibland är jobbiga för Gud? Det finns ju ett annan exempel där Abraham nästan ifrågasätter Guds handlande i Sodom och gomorra, kring hur många rättfärdiga det finns där som skall räddas.
även på flera andra ställen så ges liknelsen att Gud är vår fader.. Och visst måste man kunna applicera fader-barn relationen även i bönen.
När min son enträget vill något som jag tycker är jobbigt, tex tjatar om att få en viss sak i affären. Visst kan jag ibland ge med mig och ge det han vill. Oftast ger jag inte det han vill ha.. Men ibland ger jag mig med, för hans tjatande liksom berör mig. Jag älskar ju min son.
Kan man tänka sig att vår relation med Gud är liknande? Kan våra böner ibland få Gud att ändra sig? När vi berör Gud med vår desperata längtan efter något? När jag bankar på dörren mitt natten?
Eller hur tolkar ni denna liknelse?